om omyndighet

Betänkande 1983/84:LU19

LU 1983/84:19

Lagutskottets betänkande
1983/84:19

om omyndighet
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner om omyndighet. I motion
1983/84:606 tas upp en fråga om omyndiga barns rätt att köpa värdepapper
utan förmyndares medgivande. Motionerna 1983/84:1156 och 1537 rör frågor
om upphävande av omyndighetsförklaring.

I motion 1983184:606 av Hugo Hegeland (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av eller tillägg till 9 kap. 1 § och 15 kap.
12 § i föräldrabalken.

I motion 1983184:1156 av Karin Ahrland (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar i föräldrabalken i [motionen] angivet
syfte.

I motion 1983184:1537 av Jörn Svensson (vpk) yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen begära lämpliga åtgärder för att säkra att den av högsta
domstolen och lagstiftarna uttryckta rättssynen beträffande upphävande av
omyndighet slår igenom i praxis.

Motionsmotiveringar

Motionären i motion 606 (m) anför att barn utan inskränkning kan köpa
godis och annat snask utan särskilt tillstånd av någon. Däremot kan de inte
utan förälders eller annan förmyndares medgivande köpa aktier, obligationer
eller andra värdepapper. Då det enligt motionären är angeläget att barn
tidigt lär sig vikten av att spara och att placera sitt sparande så förståndigt som
möjligt, bör de medges rätt att själva få köpa värdepapper av angivet slag.
Denna rätt bör, menar motionären, avse barn över en viss ålder, t. ex. tolv år,
och ett belopp om förslagsvis maximalt 2 000 kr. per år. Beloppet skulle
enligt motionären utgöras av pengar som barnet ”på ett eller annat sätt
förvärvat”. Undantag skulle göras för medel som tillfallit barnet genom arv
eller gåva.

I motion 1156 (fp) pekas på att en ansökan om omyndighetsförklaring får
göras, förutom av den som ansökningen avser, av hans make och närmaste
fränder, av överförmyndaren och, när det gäller underårig, av förmyndaren.
Däremot kan ansökan om hävande av omyndighetsförklaringen endast göras
av den omyndige själv, hans förmyndare eller överförmyndaren. Enligt
motionären är det inte rimligt att kretsen som är behörig att föra talan i fråga

1 Riksdagen 1983/84. 8sami. Nr 19

LU 1983/84:19

2

om hävande av omyndighetsförklaring är snävare än den som gäller i fråga
ansökan om omyndighetsförklaring. Motionären framhåller att man måste
räkna med att olika personer i den omyndigförklarades närhet kan göra
skilda bedömningar av för- och nackdelar med omyndighet. Dessutom kan
det vara så att den omyndige, som står i ett visst beroendeförhållande till
förmyndaren, inte själv vågar trotsa dennes bedömningar. Motionären anser
med hänvisning till det anförda att reglerna i föräldrabalken om vem som är
behörig att ansöka om hävande av omyndighetsförklaring bör ses över.

Motionären i motion 1537 (vpk) erinrar om att syftet med den senaste
reformen av lagstiftningen om omyndighet var att skapa större restriktivitet i
fråga om omyndighetsförklaringar. Enligt motionären har emellertid erfarenheten
visat att lagstiftarens avsikter inte har slagit igenom då det gäller
hävande av omyndighetstillstånd. Problemet synes enligt motionären vara
att de instruktioner som överförmyndarna har att följa ger upphov till en
strängare praxis än som bör råda. Detta kan leda till att personer får förbli
omyndiga, trots att omyndighetsförklaringen bort hävas. Som exempel på
den bristande överensstämmelsen mellan rättssyn och praxis åberopar
motionären rättsfall från högsta domstolen (NJA 1977 s. 201,1978 s. 350 och
1981 s. 291). Motionären begär att åtgärder vidtas för att säkra att avsikten
med reformen slår igenom i praxis.

Gällande ordning

Den som är under 18 år (underårig) är enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken (FB)
omyndig och får i princip inte själv råda över sin egendom eller åta sig
förbindelser. Om den underårige har fyllt 16 år får han eller hon dock själv
disponera över det som förvärvas genom eget arbete (9 kap. 3§FB).
Detsamma gäller om en underårig har fått egendom genom gåva eller
testamente med villkor att den underårige själv skall råda över egendomen (9
kap. 1 § FB). I dessa båda fall kan emellertid förmyndaren med överförmyndarens
samtycke omhänderta egendomen om det anses erforderligt med
hänsyn till den underåriges uppfostran eller välfärd (9 kap. 3 och 4§§FB).

Enligt 11 kap. 1 § FB är föräldrar som gemensamt har vårdnaden om ett
barn förmyndare för barnet. Står den underårige under vårdnad av endast
den ene av sina föräldrar är denne ensam förmyndare. Undantagsvis kan
vårdnaden och förmynderskapet utövas av skilda personer. Finns inte
förmyndare för en underårig skall domstol förordna förmyndare.

Förmynderskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Förmynderskap
för en underårig skall enligt 12 kap. 1 § FB skrivas in vid
tingsrätten bl. a. om den underårige på annat sätt än genom upptagande av
lån har förvärvat egendom som skall stå under förmyndares förvaltning och
som till sitt värde överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande
basbelopp.

LU 1983/84:19

3

15 kap. FB innehåller bestämmelser om förmyndares förvaltning av
omyndigs egendom. En allmän utgångspunkt för förmyndares placering av
omyndigas medel är att placeringen skall ske på sådant sätt att det finns en
tillräcklig trygghet för att tillgångarna består och att skälig avkastning erhålls
(15 kap. 1 § FB). 1 princip skall förmyndaren ha överförmyndarens samtycke
till åtgärden. Vissa värdehandlingar har emellertid bedömts ge sådan
trygghet och avkastning att överförmyndarens samtycke till placering i
sådana handlingar inte är nödvändig. Det gäller t. ex. inköp av obligationer
och andra i 15 kap. 4§FB redovisade placeringar. Däremot krävs överförmyndarens
samtycke för inköp av bl. a. aktier (15 kap. 5§FB). I 15 kap.
12 § FB finns vissa regler som ger tredje man möjlighet att hos bank nedsätta
värdehandlingar eller direkt betala in medel som tillkommer omyndig och
som den omyndige inte själv har rätt att förvalta. Med värdehandlingar avses
bl. a. aktier, obligationer, pantbrev och skuldebrev. Bestämmelserna har
motiverats av att det kan finnas anledning att hindra att egendom av mera
betydande värde skall passera genom förmyndarens händer. I vissa fall är
tredje man dessutom skyldig att iaktta det nämnda förfarandet, om inte
värdet är ringa eller överförmyndaren annars medger undantag. Detta gäller
bl. a. värdehandlingar som tillfaller en omyndig från ett dödsbo på grund av
giftorätt, arv eller testamente samt försäkringsbelopp. Pension, livränta och
andra liknande periodiska förmåner skall också inbetalas hos bank, om
beloppet som skall utges per år överstiger två gånger basbeloppet. Den som
nedsätter värdehandling eller betalar in medel hos bank skall ofördröjligen
underrätta förmyndaren om det.

Reglerna i FB om omyndighetsförklaring fick i huvudsak sin nuvarande
utformning vid en reform av FB år 1974 (prop. 1974:142, LU 1974:38).
Reformen innebar bl. a. att väsentliga inskränkningar gjordes i då gällande
omyndighetsgrunder. Vidare skapades bättre garantier för att en omyndighetsförklaring
blir hävd när skäl för den inte längre föreligger. Bl. a. infördes
en rätt för överförmyndare att ansöka om hävande av omyndighetsförklaring.
Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976.

Enligt 10 kap. 1 § FB skall den som fyllt 18 år förklaras omyndig av
domstol, om han eller hon på grund av psykisk sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag inte kan vårda sig
eller sin egendom. En förutsättning för omyndighetsförklaring är vidare att
det inte är tillräckligt att god man förordnas för personen i fråga eller att
vederbörande på annat mindre ingripande sätt får hjälp med vården av sina
angelägenheter. I 10 kap. 2 § FB stadgas att domstol får förklara att en
underårig skall förbli omyndig också efter uppnådd myndighetsålder om det
beträffande den underårige föreligger sådant fall som avses i 1 §. För den som
omyndigförklaras skall rätten utse en förmyndare (11 kap. 3§FB).

Med omyndighetsförklaring följer vissa rättsverkningar. Sålunda gäller
enligt 10 kap. 3 § FB att den omyndigförklarade i princip inte får råda över sin
egendom eller åta sig förbindelser. Den som omyndigförklarats av domstol

LU 1983/84:19

4

har inte heller rösträtt vid val till riksdagen (3 kap. 2 § regeringsformen) eller
vid kommunalval (2 kap. 3§ kommunallagen). Också enligt andra författningar
gäller vissa inskänkningar beträffande den som är omyndigförklarad.

Om skäl för omyndighetsförklaring inte längre föreligger skall den enligt
10 kap. 8§FB hävas av rätten.

Ansökan om omyndighetsförklaring får enligt 10 kap. 10 § FB göras av den
som ansökningen gäller, av make och närmaste fränder, av överförmyndaren
samt, då det är fråga om underårig, av förmyndaren. Hävande av omyndighetsförklaring
får sökas av den omyndige, förmyndaren eller överförmyndaren.

Rätten får inte förklara någon omyndig utan att läkarintyg angående
vederbörandes sinnestillstånd har företetts (10 kap. 15 § FB). Rätten får inte
heller häva en omyndighetsförklaring utan ett sådant intyg, om inte
synnerliga skäl föranleder annat. Intyget skall vara utfärdat av psykiater eller
av annan som har förklarats behörig av socialstyrelsen och skall vara avfattat
enligt formulär som fastställts av socialstyrelsen.

Överförmyndaren skall enligt 3 § överförmyndarkungörelsen (1974:1047)
årligen granska de förmynderskap som avser omyndigförklarade och därvid
pröva om det finns skäl att ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen.
Enligt 42 § socialtjänstförordningen (1981:750) skall socialnämnden göra
anmälan till överförmyndaren om nämnden finner att någon inte längre bör
vara omyndigförklarad.

Tidigare behandling av frågor om omyndighetsförklaring m. m.

Hösten 1981 behandlade utskottet i betänkandet LU 1981182:4 två
motioner (m), vari togs upp frågor om bl. a. omyndighetsförklaring,
utseende av god man samt arvode till förmyndare och gode män. Utskottet
inhämtade yttranden över motionerna från ett antal myndigheter och
organisationer.

I betänkandet lämnades en redogörelse för - förutom innehållet i
remissyttrandena - tidigare riksdagsbehandling av frågor om omyndighetsförklaring.
Dessutom togs i betänkandet in en redovisning av vissa avgöranden
i rättspraxis, bl. a. de rättsfall som åberopas i den nu aktuella motionen
1983/84:1537. Utskottet hänvisar till dessa redogörelser för närmare upplysningar.

I det ovan nämnda betänkandet LU 1981/82:4 anförde utskottet att även
om huvudsyftet med 1974 års reform av förmynderskapsbestämmelserna
uppnåtts och de nya reglerna i allmänhet syntes ha fungerat väl hade dock i
olika sammanhang viss kritik framförts mot lagstiftningens innehåll. Vid
remissbehandlingen av motionerna hade sålunda flera remissinstanser gjort
gällande att reglerna om omyndighetsförklaring och om godmanskap i vissa
hänseenden är oklara och inte ger de tillämpande myndigheterna tillräcklig
vägledning. Utskottet ansåg att det kunde vara motiverat med en närmare

LU 1983/84:19

5

utvärdering av bestämmelserna i FB om förmynderskap och godmanskap.
Syftet med utvärderingen borde enligt utskottet vara att kartlägga de
problem som yppat sig i tillämpningen av bestämmelserna. Bl. a. borde
undersökas i vad mån skyddet för sjuka eller handikappade personer kan
behöva förstärkas.

Vad utskottet med anledning av motionerna anförde om en utvärdering av
reglerna om förmynderskap och godmanskap gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.

Utskottet behandlade därefter vid samma riksmöte ytterligare en motion
(s) om omyndighetsförklaring (LU 1981182:34). I motionen yrkades att den
av riksdagen begärda utvärderingen av förmynderskapsreglerna skulle
omfatta även i motionen anförda synpunkter och förslag. Enligt motionen
borde bl. a. övervägas om man kan tillskapa andra former för bistånd än
omyndighetsförklaring, t. ex. en förstärkning av godmansinstitutet. Utskottet
förklarade sig utgå från att också de frågor som togs upp i motionen
kommer att belysas vid utvärderingen. Någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motionen var därför enligt utskottet inte påkallad. På
hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen.

Vid innevarande riksmöte behandlade utskottet i betänkandet LU 19831
84:1 en motion (m) vari yrkades att riksdagen skulle besluta begära att
regeringen utreder frågor angående överförmyndares kompetens samt
utbildning för uppdraget. Motionären ifrågasatte bl. a. om den omständigheten
att överförmyndare väljs av kommunfullmäktige utgör en tillräcklig
garanti för att det utses personer som kan anses lämpade för uppdraget.
Formen för rekrytering borde därför enligt motionen bli föremål för
omprövning och frågan om utbildning för uppdraget utredas. Utskottet, som
ansåg att det är viktigt att till överförmyndare utses endast personer som är
lämpade för uppdraget, ansåg dock att man inte i FB bör ställa upp några
särskilda krav på kompetens hos överförmyndare. Eventuella problem i
verksamheten fick därför lösas på andra sätt, menade utskottet. Vidare
utgick utskottet, liksom vid tidigare behandling av frågan, från att kommunerna
och Svenska kommunförbundet tillser att överförmyndarna får
nödvändig utbildning och information. Utskottet hemställde att riksdagen
skulle avslå motionen och riksdagen följde utskottet.

Utredningsarbete

År 1977 tillkallades utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt för att utreda
frågan om en förstärkning av barns rättsliga ställning. Enligt direktiven skall
utredningens uppgift allmänt vara att undersöka i vilka fall och på vilka sätt
barns intressen och behov bör tillgodoses bättre än f. n. genom föreskrifter
som - huvudsakligen inom ramen för lagstiftningen i övrigt - särskilt tar sikte
på barnens rätt. Utredningsuppgifterna ansågs inte behöva preciseras
närmare.

LU 1983/84:19

6

I tilläggsdirektiv (dir. 1982:25) har utredningen bl. a. getts i uppdrag att
företa den utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap som
riksdagen begärde år 1981. Även andra frågor som rör förmynderskapslagstiftningen
tas upp i tilläggsdirektiven. Utredningen bör därutöver, enligt
tilläggsdirektiven, kunna ta upp också andra frågor om förmynderskap och
godmanskap än dem som berörs i direktiven, t. ex. frågor som har internationell
anknytning.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet dels en motion, vari begärs ändringar i
föräldrabalken (FB) så att omyndiga barn utan förmyndares samtycke kan
köpa värdepapper, dels två motioner som rör frågor om hävande av
omyndighetsförklaring.

Enligt 9 kap. 1 § FB är den som är under 18 år omyndig och får i princip inte
själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser. Dock får den som har
fyllt 16 år själv disponera över det som han eller hon förvärvar genom eget
arbete. Detsamma gäller om en underårig har fått egendom genom gåva eller
testamente med villkor att den underårige själv skall råda över egendomen.
Förmyndare - i regel föräldrarna eller en av föräldrarna - kan emellertid med
överförmyndarens samtycke ta hand om den omyndiges egendom i dessa
båda nämnda fall, om det anses erforderligt med hänsyn till den underåriges
uppfostran eller välfärd.

Förmynderskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten. 115 kap.
FB finns ingående reglerat hur förmyndare skall förvalta en omyndigs
egendom. Bl. a. krävs överförmyndarens samtycke för att placera den
omyndiges medel i aktier. Samtycke är dock inte nödvändigt när det gäller
placering i t. ex. obligationer.

Motionären i motion 606 (m) anser att barn, t. ex. över tolv år, för ett
belopp om förslagsvis maximalt 2 000 kr. per år skall få köpa aktier,
obligationer eller andra värdepapper utan förmyndares samtycke. Medel
som tillfallit barnet genom arv eller gåva skulle dock enligt motionären inte få
användas för sådana köp. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av eller tillägg till 9 kap. 1 § och 15 kap. 12 § FB.

Som en utgångspunkt för sitt yrkande anger motionären att barn utan
inskränkning kan köpa godsaker utan särskilt tillstånd av någon, medan de
däremot inte utan förmyndares medgivande kan köpa värdepapper. Utskottet
vill framhålla att denna utgångspunkt i princip inte är riktig. Barn under
18 år som saknar egen förvärvsinkomst och som inte disponerar över
egendom på grund av villkor i gåva eller testamente får nämligen inte utan
förmyndares samtycke köpa någonting. En annan sak är att man rent
praktiskt i den dagliga handeln förutsätter att ett barn som köper t. ex.
godsaker för en smärre summa pengar har förmyndares samtycke till
inköpet.

LU 1983/84:19

7

Utskottet vill peka på att underåriga redan med gällande bestämmelser har
goda möjligheter att disponera över egendom som den underårige förvärvar.
Enligt utskottets mening utgör de i barnets intresse tillkomna skyddsreglerna
i FB inte hinder för en underårig att själv t. ex. genom köp av aktier spara de
medel över vilka han sålunda äger rätt att disponera. Att tillerkänna den
underårige en längre gående rätt i just de avseenden som avses med motionen
skulle rubba principerna för FB. Nuvarande bestämmelser är väl avvägda
och några skäl till ändring av lagstiftningen i enlighet med motionärens
önskemål finns inte.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 606.

Bestämmelserna i FB om omyndighetsförklaring reformerades år 1974 och
lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1976. Reformen innebar bl. a. att
väsentliga inskränkningar gjordes i då gällande omyndighetsgrunder och att
bättre garantier skapades för att en omyndighetsförklaring blir hävd när skäl
för den inte längre föreligger.

Enligt FB får ansökan om omyndighetsförklaring göras, förutom av den
som ansökningen gäller, av make och närmaste släktingar, av överförmyndaren
samt, då det är fråga om underårig, av förmyndaren. Flävande av
omyndighetsförklaring får sökas av den omyndige, förmyndaren eller
överförmyndaren.

Motionären i motion 1156 (fp) anser att det inte är rimligt att kretsen som
är behörig att föra talan i fråga om hävande av omyndighetsförklaring är
snävare än den som gäller i fråga om ansökan om omyndighetsförklaring. I
motionen yrkas därför att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändringar i FB.

I motion 1537 (vpk) anförs att erfarenheten visat att 1974 års reform inte
tillämpas i enlighet med avsikterna bakom reformen när det gäller hävande
av omyndighetsförklaringar. Motionären vill att regeringen vidtar lämpliga
åtgärder för att säkra att den av lagstiftarna och högsta domstolen uttryckta
synen på omyndighetsförklaringar slår igenom i praxis.

Utskottet vill till en början framhålla att det är en viktig uppgift för
förmyndare och överförmyndare att se till att omyndighetsförklaringar hävs
när skäl för omyndighet inte längre föreligger. Utskottet vill särskilt peka på
det ansvar som överförmyndaren har vid sin årliga prövning av de förmynderskap
som avser omyndigförklarade. Också socialnämnden har en viktig
uppgift att fylla när det gäller att bevaka att omyndighetsförklaringar hävs.
Då ett omyndighetstillstånd är ett betydande ingrepp i en människas liv vill
utskottet stryka under vikten av att frågan om omyndighetsförklaringar skall
bestå fortlöpande prövas av berörda myndigheter.

Enligt utskottets mening bör det självfallet vara så att 1974 års reformering
av förmynderskapsreglerna och högsta domstolens avgöranden till ledning
för tillämpningen får genomslag också i handläggningen hos myndigheterna.
Som framgår ovan (s. 4 och 5) konstaterade utskottet vid 1981/82 års

LU 1983/84:19

8

riksmöte (LU 1981/82:4) att även om de nya reglerna i allmänhet syntes ha
fungerat väl så hade dock i olika sammanhang viss kritik framförts mot
lagstiftningens innehåll. Bl. a. hade gjorts gällande att reglerna om omyndighetsförklaring
och om godmanskap i vissa hänseenden är oklara och inte ger
de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning. Utskottet ansåg därför
att det kunde vara motiverat med en närmare utvärdering av bestämmelserna
i FB om förmynderskap och godmanskap. Syftet med utvärderingen borde
enligt utskottet vara att kartlägga de problem som yppat sig i tillämpningen
av bestämmelserna. Uppdraget att företa utvärderingen har sedermera
överlämnats till utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt.

De frågor om hävande av omyndighetsförklaring som tas upp i motionerna
1156 och 1537 har samband med den nämnda utvärderingen, och utskottet
utgår från att de kommer att prövas i det sammanhanget. Någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionerna är därför inte erforderlig.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga att motion 1537 också aktualiserar
frågor om överförmyndares kompetens och utbildning, något som utskottet
behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1983/84:1. Utskottet
underströk då vikten av att till överförmyndare utses endast personer som
är lämpade för uppdraget. Vidare utgick utskottet från att kommunerna och
Svenska kommunförbundet tillser att överförmyndarna får nödvändig utbildning
och information.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omyndiga barns rätt att köpa värdepapper
att riksdagen avslår motion 1983/84:606,

2. beträffande hävande av omyndighetsförklaring

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1156 och 1983/84:1537.

Stockholm den 6 mars 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c),* Elvy Nilsson (s),* Allan Ekström (m), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s),* Sigvard Persson (c), Per Israelsson
(vpk), Margit Gennser (m),* Inga-Britt Johansson (s), Kersti Johansson (c),
Berit Löfstedt (s) och Sten Andersson i Malmö (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1983/84:19

9

Särskilt yttrande

Hävande av omyndighetsförklaring (mom. 2)

Per Israelsson (vpk) anför:

Den nya lagstiftningen om omyndighetsgrunder som trädde i kraft den 1
januari 1976 avsåg att minska kretsen av omyndigförklarade människor i
samhället. De som ändå måste hamna inom kretsen omyndiga skulle få sin
status regelbundet omprövad och myndigförklaring med fortsatt stöd av god
man skulle få ökad användning.

Grunden för beslut om omyndighet, både när den inträder och när den inte
längre skall gälla, är dels vad lagstiftaren avsett och dels den tolkning som
domstol ger av lagstiftarens avsikt.

Det kan nu konstateras att reformen inte fått det genomslag i praxis som
man kunde ha förväntat sig. Detta bristande genomslag beror inte på en snäv
lagtolkning utan tvärtom på att högsta domstolens tolkning inte följts upp ute
på fältet. Det bristande genomslaget rör främst omyndigas möjligheter att
åter bli myndiga. Det föreligger inte kongruens mellan omyndighets- och
myndighetsförklaringar.

Dessa problem tas upp i motion 1983/84:1537 (vpk). Lagutskottet hemställer
till riksdagen att den anslår motionen. Denna hemställan sker dock av
formella skäl. Utskottet anser att motionens syfte, som utskottet fullt ut
delar, bör kunna bli tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd. Utskottet
hänvisar till att utredningen om barnens rätt (Ju 1977:8) har att utvärdera
bestämmelserna i FB om förmyndarskap och godmanskap.

Som motionären framhållit innebär omyndighetsförklaring så omfattande
förluster av medborgerliga rättigheter att människor kan få förklaras för
omyndiga endast i rena undantagsfall. Därför är det synnerligen angeläget att
den nya synen på omyndighet snarast får genomslag också ute på fältet. Jag
utgår därför ifrån att skyndsamma åtgärder komma att vidtas för att
förverkliga detta syfte med stöd i den positiva skrivning som lagutskottet
gjort med anledning av bl. a. motionen 1983/84:1537.

minab/gotab 78003 Stockholm 1984