om mänskliga rättigheter

Betänkande 1985/86:UU23

Utrikesutskottets betänkande
1985/86:23

om mänskliga rättigheter

UU

1985/86:23

Motionerna

I motion 1985/86:U508 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att en särskild
FN-rapportör utses för att undersöka och årligen till FN rapportera om
förtryck och våld mot kvinnor i olika länder.

I motion 1985/86:U510 av Karin Söder m. fl. (c) yrkandena 1, 2, 3, 4. 6 och 7
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär nya initiativ i syfte att få till stånd en
internationell överenskommelse om avskaffande av dödsstraff,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande fortsatta svenska insatser för inrättande av en
särskild kommissarie för mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till länder där folkrätten hotas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nordiskt initiativ angående ett FN-universitet för
demokrati och mänskliga rättigheter,

6. att riksdagen uttalar sig för att Sverige fortsätter sitt stöd till FN:s fond
för personer som utsätts för tortyr,

7. att riksdagen uttalar sig för att Sverige tar initiativ för att motverka
kvinnoförtryck i enlighet med motionen

(yrkande 5 i motionen behandlas i UU1985/86:22).

Bakgrund

I tidigare betänkanden från utrikesutskottet (bl. a. UU 1982/83:1 och 21) i
anledning av motionerna om mänskliga rättigheter har lämnats redovisningar
för de internationella konventioner och övriga instrument som kan
utnyttjas för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Som en grund
ligger FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de två
konventionerna av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter samt
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Därtill kommer ett antal konventioner inriktade på skydd av vissa grupper
eller intressen. Vad gäller de motionsyrkanden utskottet nu har att behandla
är följande överenskommelser av särskilt intresse, nämligen 1966 års

1 Riksdagen 1985/86. 9 sami. Nr 23

konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1979 års
konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor, 1951 års
likalönskonvention, 1973 års konvention om barnarbete, 1984 års konvention
mot tortyr m. m. Den sistnämnda konventionen ratificerades av Sverige i
januari 1986 (prop. 1985/86:17, UU 1985/86:11). Utöver Sverige har hittills
endast Mexico och Frankrike ratificerat tortyrkonventionen.

En frivillig fond för tortyroffer inrättades år 1981 av FN:s generalförsamling
på nordiskt initiativ. Fonden fördelar bidrag till förmån för personer som
utsatts för tortyr och till deras anhöriga. Hittills har ett fyrtiotal bidrag
beviljats till projekt i omkring 15 länder. Sverige har bidragit med ca 2 milj.
kr. till fondens verksamhet. Ordförande i fondstyrelsen är för närvarande
svensk.

Flera av de viktigare bestämmelserna i dessa internationella konventioner
har sin motsvarighet i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Anslutna till
denna är alla Europarådets medlemsstater.

Konventionerna är bindande för de länder som undertecknat dem. I
praktiken är det emellertid ofta svårt att genomdriva en effektiv tillämpning,
eftersom bestämmelser om kontroll av efterlevnaden saknas eller är ofullständiga.
Endast den europeiska konventionen har försetts med en mer
effektiv kontrollmekanism i detta avseende.

Vid sidan av konventionerna har FN och FN:s fackorgan under åren
antagit ett antal resolutioner som inte är bindande men som ändå kan anses
tjäna som rättesnöre i vissa folkrättsliga frågor. Det gäller exempelvis frågan
om dödsstraff och om politiska fångar, som båda varit föremål för resolutioner
i FN. Dessa resolutioner har emellertid, som nämnts, begränsad räckvidd
och kan i varje fall inte åberopas mot de länder som inte röstat för dem.

Inom FN-systemet har Kommissionen för de mänskliga rättigheterna en
central roll för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Kommissionen
utses av Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC), som också tillsatt en
kommission för narkotikafrågor och en kvinnokommission.

Kommissionen har inte befogenhet att ingripa vid brott mot mänskliga
rättigheter i de länder som förbrutit sig mot någon av FN-konventionerna.
Sedan början av 1970-talet har dock utvecklats en procedur enligt vilken
Kommissionen har möjlighet att besluta om att göra en undersökning av
situationer i vilka upprepade och grova brott mot mänskliga rättigheter
konstaterats. Kommissionen har i kraft härav tillsatt ett antal rapportörer för
skilda frågor, bl. a. för att studera summariska rättegångar och förekomsten
av tortyr. På samma sätt har en arbetsgrupp tillsatts för att studera
försvinnanden. Rapportörer har vidare tillsatts för förhållandena i enskilda
länder såsom Afghanistan, El Salvador, Guatemala, Chile och Iran.
Kommissionen har också tillsatt en arbetsgrupp för minoriteter. Dess roll är
emellertid inte att behandla enskilda minoritetsgruppers förhållanden utan
att studera principiella aspekter av minoritetsproblemet.

Kvinnokommissionen har för sin del inte hittills utsett någon rapportör för
någon fråga, således inte heller, såsom föreslås i motion U508 (m), för
undersökning av våld mot kvinnor.

Frågan om en kommissarie för mänskliga rättigheter, som utskottet vid

UU 1985/86:23

2

flera tidigare tillfällen behandlat tas upp i motion U510 (c). Något brett stöd
för inrättande av en sådan post finns inte i dag. Förslaget om en Högkommissarie
väcktes redan 1964 av Costa Rica och Sverige. Det har sedan dess
återkommit regelbundet men avvisats av framför allt u-länderna och
öststaterna med motiveringen att en befattning av detta slag kunde leda till
inblandning i ländernas inre angelägenheter.

Regeringar som anser att deras medborgares rättigheter kan ha kränkts
eller att deras lagstiftning inte är anpassad till folkrättsliga krav kan få
tekniskt bistånd inom ramen för ett av Kommissionen för de mänskliga
rättigheterna upprättat program för detta ändamål. Hittills har Bolivia,
Ekvatorialguinea, Haiti och Uganda utnyttjat tjänster inom detta program,
som bl. a. innehåller utbildning av personal och rådgivning i frågor om
mänskliga rättigheter. Ett seminarium om barnarbete har exempelvis
ordnats inom programmet.

Det finns som nämnts inte någon konvention om förbud mot dödsstraff,
endast om vissa begränsningar i straffets tillämpning. Frågan om förbud mot
eller inskräkning av användningen av dödsstraff har behandlats inom FN
flera gånger utan egentliga resultat. Sverige är ett av de länder som ivrat mest
för att frågan om avskaffande av dödsstraffet skall stå kvar på dagordningen
för FN:s generalförsamling. Sedan år 1980 har vi stött ett förslag om att ett
frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen om politiska och medborgerliga
rättigheter skulle utarbetas, enligt vilket tillträdande stater skulle åta sig att
avskaffa dödsstraffet. Framgångarna har emellertid varit mycket begränsade
även för detta förslag. Under senare år har motståndet mot varje diskussion
om denna fråga snarast hårdnat. Sverige drev också aktivt frågan vid
ESK-mötet om mänskliga rättigheter i Ottawa sommaren 1985, dock utan att
få tillräckligt gehör för den.

Ett motsvarande arbete inom Europarådet har däremot lett till resultat.
Över hälften av Europarådets medlemsländer har nu undertecknat ett
tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen angående avskaffande av
dödsstraffet i fredstid. Sex av dessa länder har ratificerat protokollet.

När det gäller efterlevnaden av de juridiska instrument som finns till skydd
för människans rättigheter spelar självfallet många frivilliga organisationer
en mycket stor roll. Bland dessa har Amnesty International kommit att inta
en särställning genom sina rapporter om förhållandena i olika länder.

Utskottet

I den föregående bakgrundsbeskrivningen har utskottet framför allt uppehållit
sig vid det folkrättsliga skyddet av människans rättigheter. Ett studium
endast av folkrättens regler kan ge intryck av att det skulle vara förhållandevis
väl sörjt för mäns, kvinnors och barns rättigheter i världens länder.
Verkligheten är emellertid annorlunda. Många stater har över huvud taget
inte anslutit sig till de viktigaste internationella konventionerna, däribland
stater vars medborgare bäst skulle behöva det skydd folkrätten kan erbjuda.
Konventionerna är därtill ibland svaga i sin utformning och alltför sällan
försedda med regler för en effektiv kontroll av efterlevnaden. Det är därför
av största vikt att förbättra det folkrättsliga skyddet av de mänskliga

UU 1985/86:23

3

rättigheterna. Det finns ingen annan väg att gå än att genom internationellt
lagstiftningsarbete och opinionsbildning i de internationella organisationerna
stärka folkens medvetande om sina rättigheter och regeringarnas om sina
skyldigheter.

Utskottet ställer sig därmed bakom det allmänna syftet med de motionsyrkanden
som föreslår att regeringen skall fortsätta sina ansträngningar att
betona efterlevnaden av folkrätten på området för de mänskliga rättigheterna.

Ett förslag i denna riktning är yrkande 2 i motion U510 angående fortsatta
insatser för inrättande av en Kommissarie för mänskliga rättigheter inom FN.
Detta är som framgår av det föregående en tanke som Sverige och några
andra länder länge fört fram, dock utan att hittills ha rönt tillräcklig
framgång. Frågan förekom senast på generalförsamlingens dagordning år
1981 och har senare behandlats inom Kommissionen för de mänskliga
rättigheterna.

Det är utskottets uppfattning att en befattning av detta slag skulle kunna få
stor betydelse för att främja mänskliga rättigheter i FN:s medlemsländer. En
Kommissarie skulle kunna bli ett naturligt komplement till FN:s konventioner
på området och till Kommissionen för mänskliga rättigheter. Utskottet
utgår från att regeringen åter prövar vilka vägar som kan finnas för att få till
stånd inrättandet av denna befattning.

Yrkande 2 i motion U510 får därmed anses besvarad.

I motion U510, yrkande 7, föreslås vidare att Sverige tar initiativ för att
motverka kvinnoförtryck. En konferens om kvinnor och mänskliga rättigheter
skulle kunna rikta strålkastarljuset på det glömda kvinnoförtrycket, heter
det i motionen. Förtryck mot kvinnor tas även upp i motion U508, vari
föreslås att Sverige skall verka för att en särskild FN-rapportör utses på detta
område.

Utskottet behandlade frågan om våld mot kvinnor senast i höstas i ett
betänkande (UU 1985/86:6) som bl. a. redogjorde för resultatet av kvinnokonferensen
i Nairobi sommaren 1985. Det av konferensen antagna handlingsprogrammet
innehåller ett avsnitt om särskilt utsatta kvinnor, i vilket
frågan om våld mot kvinnor uppmärksammas. Flandlingsprogrammet gick
inte in på möjligheten att utse rapportörer för våld mot kvinnor.

I det nämnda betänkandet ställde sig utskottet tveksamt till ett även då
väckt motionsförslag att sammankalla en internationell konferens om
kvinnor och mänskliga rättigheter med motiveringen att Nairobikonferensen
i stor utsträckning handlat om dessa frågor.

Utskottet gör fortfarande bedömningen att det inte så nära inpå Nairobikonferensen
finns utsikter att få till stånd en ny kvinnokonferens, låt vara
med en något annorlunda inriktning.

Det bör dock var möjligt att utnyttja tiden för förberedelser inför nästa
internationella kvinnokonferens för att skapa ytterligare opinion kring
frågan om våld mot kvinnor. Ett sådant tillfälle ges vid det nordiska
kvinnoforum som skall ordnas inom de närmaste åren.

En av FN utsedd rapportör kan inte sällan utföra ett effektivt och
värdefullt arbete och innebära en påtryckning på de länder som blir utsatta
för granskning. Av detta skäl har det ofta visat sig svårt att få till stånd beslut i

UU 1985/86:23

4

Kommissionen om rapportörer. Utskottet anser att det finns skäl för
regeringen att bygga vidare på det handlingsprogram som utarbetades i
Nairobi så att frågan om våld mot kvinnor uppmärksammas internationellt i
ökande grad. Utskottet lämnar emellertid åt regeringen att avgöra vilka
vägar som förefaller mest framkomliga. En Kommissarie för mänskliga
rättigheter skulle uppenbarligen kunna spela en roll även vad gäller kvinnors
rättigheter.

Med det anförda torde motion U508 och yrkande 7 i motion U510 få anses
besvarade.

I yrkande 3 i motion U510 föreslås att de länder i vilka folkrätten hotas
skall ges ett ökat stöd. I sammanhanget vill utskottet också behandla yrkande
4 i samma motion vari föreslås ett nordiskt initiativ för inrättande av ett
FN-universitet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Utskottet kan instämma i det allmänna syftet med dessa båda yrkanden,
nämligen att det internationella samfundet har ett ansvar för att folkrättens
grundtankar och respekten för mänskliga rättigheter får ett konkret och
effektivt stöd. Detta måste inte minst vara en av huvuduppgifterna för det
internationella utvecklingssamarbetet.

Riksdagen har nyligen antagit planer för och anslagit medel till det svenska
utvecklingssamarbetet förbudgetåret 1986/87.1 det utskottsbetänkande som
låg till grund för riksdagens beslut (UU 1985/86:15) betonas att demokratins
problem och kravet på respekt för mänskliga rättigheter även fortsättningsvis
måste inta en betydande plats i det svenska biståndet. Det humanitära stödet
till södra Afrika och till Latinamerika är exempel på vad Sverige i sitt
bilaterala bistånd söker åstadkomma på detta område. De nordiska länderna
har goda förutsättningar att ge stöd till människor i de länder där mänskliga
rättigheter kränks.

I bakgrundsavsnittet i detta betänkande ges ett exempel på ett program
som initierats av Kommissionen för mänskliga rättigheter, till stöd för länder
som vill förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Programmet
har utnyttjats av några stater. Liknande initiativ bör kunna inrymmas i ett
bilateralt bistånd.

Ett FN-universitet finns i Tokyo. Dess kursplaner är emellertid inte i första
hand inriktade på mänskliga rättigheter. I Costa Rica har ett universitet för
bl. a. freds- och miljöfrågor relativt nyligen inlett en ännu begränsad
verksamhet. Utskottet tror mot denna bakgrund inte att det nu finns
finansiella och politiska förutsättningar för att bilda ännu ett FN-organ i form
av ett universitet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är självfallet angeläget att de stater som själva har ett önskemål om att
stärka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning också skall ges
stimulans och resurser härför. Utbildning och information är uppenbarligen
viktiga inslag i ett sådant arbete. De nordiska länderna torde även på detta
område har förutsättningar att göra insatser. En grundförutsättning är
emellertid att det finns en vilja till förändrade attityder hos dem som styr i de
länder man avser att stödja.

Utskottet anser yrkandena 3 och 4 i motion U510 besvarade med det
anförda.

I motion U510 föreslås i yrkande 1 att regeringen tar initiativ till en

UU 1985/86:23

5

internationell överenskommelse om avskaffande av dödsstraff och i yrkande
6 att riksdagen uttalar sig för att Sverige fortsätter sitt stöd till FN:s fond för
personer som utsatts för tortyr.

Tortyr och dödsstraff kan sägas vara de yttersta formerna av kränkning av
människans rättigheter. Beklagligtvis tyder uppgifter från bl. a. Amnesty på
att användningen av tortyr och av inhumana straff ökat under senare år.
Även bruket av dödsstraff tycks ha tilltagit, och opinionen mot det försvagats
i flera länder. I detta läge finns det enligt utskottets mening anledning för
Sverige att i samarbete med likasinnade länder lägga ned ännu större
ansträngningar än tidigare på att försöka motverka denna utveckling.

Ansträngningarna bör bl. a. inriktas på att få en så stor uppslutning som
möjligt kring den nyligen ingångna konventionen mot tortyr. Vi bör fortsätta
vårt stöd till fonden för tortyrens offer, såsom föreslås i motion U510.

Strävandena att begränsa användningen av dödsstraffet bör drivas vidare
inom FN:s ram men också i andra fora och genom bilaterala kontakter. Målet
måste vara ett avskaffande av dödsstraffet.

Med det anförda torde yrkandena 1 och 6 i motion U510 få anses
besvarade.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motion 1985/86:U508 samt yrkandena 1-4
och 6-7 i motion 1985/86:U510 besvarade med vad utskottet anfört
om mänskliga rättigheter m. m.

Stockholm den 22 april 1986

På utrikesutskottets vägnar

Karin Söder

Närvarande: Karin Söder (c), Maj-Lis Lööw (s), Bengt Silfverstrand (s),
Karl-Erik Svartberg (s), Sten Sture Paterson (m), Nils T Svensson (s),
Gunnel Jonäng (c), Gerd Engman (s), Anita Bråkenhielm (m), Viola
Furubjelke (s), Gunnar Hökmark (m), Hadar Cars (fp) och Berith Eriksson
(vpk).

UU 1985/86:23

6