om livsmedelskontroll m.m.

Betänkande 1983/84:JoU14

JoU 1983/84:14

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:14

om livsmedelskontroll m. m.

Motioner

I motion 1982/83:482 av Hagar Normark och Inger Hestvik (båda s) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förekomsten av och
riskerna med att använda antibiotika i slaktdjursfoder,

2. att riksdagen uttalar sig för en restriktiv användning av antibiotika i
avvaktan på utredningsresultatet.

I motion 1982/83:1003 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen beslutar
som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på
ursprungsbeteckning på livsmedel.

I motion 1982/83:1094 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas , såvitt nu är i
fråga (yrkandena 2 och 4)

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om lag avseende
krav på råvarudeklaration m. m. för alla konsumtionsvaror,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att initiativ tas till
internationella överenskommelser om märkning av bestrålade varor.

I motion 1982/83:1452 av Bertil Fiskesjö och Britta Hammarbacken (båda
c) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av
bestämmelserna om tillåtna halter av tungmetaller i dricksvatten samt att
gränsvärden införs för högsta tillåtna halt av koppar i enlighet med vad som
angetts i motionen.

I motion 1982/83:1999 av Göran Persson och Lars Andersson (båda s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående åtgärder för att erhålla balans av mineral och
spårelement.

I motion 1982/83:2002 av Bengt Wittbom och Sten Svensson (båda m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående en översyn av principerna för tillämpningsregler
vid utfärdandet av nya och förändrade regler för märkning av livsmedel.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner om livsmedelskontroll
och närliggande frågor. Motionerna väcktes under allmänna motionstiden
1983.

1 Riksdagen 1983184.16 sami. Nr 14

JoU 1983/84:14

2

Antibiotika i slaktdjursfoder

Enligt motion 1982/83:482 (s) används i många länder med intensiv
djuruppfödning antibiotika som tillsats i fodret, dels för att hålla djuren
friskare, dels för att öka deras tillväxt. Massmedicinering av slaktdjur är en
växande hälsorisk för konsumenterna framhålls det. Antibiotikan utgör
också en arbetsmiljörisk för dem som arbetar med fodertillverkning och
djurhållning. Motionen utmynnar i förslag om utredning om förekomsten av
och riskerna med att använda antibiotika i slaktdjursfoder. I avvaktan på
resultatet bör riksdagen uttala sig för en restriktiv användning av sådana
ämnen.

Utskottet erinrar om att liknande motioner behandlades av utskottet
under riksmötena 1980/81 och 1981/82 (se JoU 1980/81:36 och 1981/82:42).
Därvid konstaterades bl. a. att riskerna med antibiotikatillförseln främst
består i att den kan leda till utveckling och selektion av resistenta
bakteriestammar hos de utfodrade djuren. Resistenta sjukdomsalstrande
bakterier kan spridas från djuren till den yttre miljön. En recirkulation av
sådana bakterier kan uppstå, i vilken även människan innefattas.

Utskottet framhöll i angivna sammanhang vidare att utskottet i viss mån
kunde instämma i motionärernas kritiska synpunkter på användningen av
antibiotika i animalieproduktionen. Utskottet ansåg det dock böra framhållas
att tillverkning och försäljning av fodermedel som innehåller s. k.
specialämnen är noggrant reglerade i olika författningar. Enligt 7 § förordningen
(1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. m. får
sådana varor inte saluhållas eller försäljas utan tillstånd av kontrollmyndigheten,
dvs. statens jordbruksnämnd. Tillstånd får inte lämnas med mindre
det tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen och statens livsmedelsverk
(SFS 1971:1145). Samtliga nu nämnda myndigheter arbetade vidare
kontinuerligt med frågor rörande antibiotikaanvändningen. Dessa hade i
olika sammanhang redovisat en restriktiv grundinställning till användningen
av antibiotika, framför allt när det gäller tillförsel av sådana ämnen i
tillväxtbefrämjande syfte. Man hade därvid bl. a. hänvisat till och uttryckt
förståelse för de ökade kraven från konsumenterna att livsmedel bör vara fria
från främmande ämnen. Enligt jordbruksnämnden var det viktigt att
användning av produktionshöjande medel inte tilläts förrän fullt övertygande
svenska försök visat att det var livsmedelshygieniskt invändningsfritt och
produktionsekonomiskt välmotiverat. Utskottet, som delade denna uppfattning,
underströk för sin del det angelägna i att fortsatta ansträngningar
gjordes för att närmare belysa effekterna av antibiotikaanvändningen inom
animalieproduktionen och för att komma till rätta med dess negativa
verkningar. Då den verksamhet inom berörda myndigheter som redovisats
syntes ägnad att i stor utsträckning kunna tillgodose syftet med berörda
motioner, lämnade riksdagen desamma utan ytterligare åtgärd.

I anslutning till den nu aktuella motionen har utskottet inhämtat uppgifter

JoU 1983/84:14

3

bl. a. från statens livsmedelsverk, som alltjämt vidhåller sin restriktiva
grundinställning till antibiotikaanvändningen. Verket har fortlöpande följt
utvecklingen och har bl. a. utfört stickprovskontroller i slaktprodukter.
Kontrollverksamheten visar att antalet positiva prov sjunkit från 3,1 promille
år 1979 till 1,0 promille år 1982.

Inom kort framlägger livsmedelsverket för regeringen förslag till nya
köttbedömningsföreskrifter. Därvid kommer man att föreslå att stickprovskontrollen
av slaktdjur utökas. Härigenom hoppas man få ett säkrare
underlag för att kunna agera för att helt eliminera förekomsten av antibiotika
i slaktprodukter.

Resultatet av den kontrollverksamhet som livsmedelsverket redovisat
visar enligt utskottets mening att utvecklingen går i rätt riktning när det gäller
att motverka förekomsten av antibiotika i livsmedel. Med hänsyn härtill och
till den verksamhet i övrigt som pågår inom livsmedelsverket och övriga
berörda myndigheter anser utskottet att motion 1982/83:482 inte påkallar
någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Märkning av livsmedel m. m.

I tre motioner berörs frågor som har anknytning till bestämmelserna om
märkning av livsmedel.

I motion 1982/83:1003 (c) förordas att regler införs om ursprungsbeteckning
på livsmedel så att det framgår från vilket land varan eller i varan
ingående råvaror kommer. Härigenom skulle man sannolikt främja konsumtionen
av svensktillverkade livsmedel. Enligt motionen torde Sverige
nämligen ha bland de strängaste reglerna i världen när det gäller användningen
av bekämpningsmedel och andra ämnen i livsmedelstillverkningen. Det är
också lättare att kontrollera de odlings- och uppfödningsmetoder som
används inom landet. Det ökade kvalitets- och miljömedvetandet hos
svenska konsumenter skulle mot denna bakgrund leda till att köparna i allt
större utsträckning efterfrågar varor med svensk ursprungsbeteckning.

I motion 1982/83:1094, yrkandena 2 och 4, (c) understryks värdet av en
effektiv livsmedelskontroll. Denna kontroll bör enligt motionen omfatta den
totala kvaliteten på livsmedlen, även de importerade. Informationen om vad
importerade produkter är besprutade med bör förbättras. I motionen
föreslås i detta hänseende lagstiftning rörande krav på råvarudeklaration
m. m. för alla konsumtionsvaror (yrkande 2). Vidare tar motionärerna upp
frågan om bestrålning av livsmedel (yrkande 4). I avbidan på den utredning
som f. n. pågår bör enligt motionen bestrålning av livsmedel inte tillåtas och
inte heller import av bestrålade livsmedel. Sverige bör, framhålls det vidare,
ta initiativ till internationella överenskommelser om märkning av bestrålade
varor.

Utskottet får inledningsvis erinra om att livsmedelslagen (1971:511)
innehåller vissa bestämmelser om ursprungsbeteckning på livsmedel. 113 § 6
1* Riksdagen 1983/84. lösaml. Nr 14

JoU 1983/84:14

4

föreskrivs att färdigförpackade livsmedel alltid skall märkas med förpackarens
eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller, om namnet eller
firman är allmänt känd, endast namnet, firman eller förkortning därav.
Endast ett fåtal utländska företag torde vara så kända för svenska konsumenter
att möjligheten att bara märka med namnet, firman eller en förkortning
blir tillämplig i praktiken. Till följd härav är de allra flesta importerade
livsmedelsförpackningar märkta med företagens hemort som ju därmed
anger från vilket land varorna kommer. I fråga om olika ingredienser i
sammansatta livsmedel finns ingen föreskrift i livsmedelslagstiftningen om
att ursprunget skall anges. Enligt den internationella märkningsstandard som
utarbetats av FAO/WHO Codex Alimentarius Commission gäller den regeln
att om en eller flera ingredienser ingår i ett sammansatt livsmedel så skall som
ursprungsland anges bara det land där den konsumtionsfärdiga produkten
tillverkats. Det har inte ansetts praktiskt möjligt att för varje ingrediens ange
ursprungsland.

Av det anförda framgår att motion 1982/83:1003 i princip är tillgodosedd
när det gäller kravet på ursprungsbeteckning på färdigförpackade livsmedel.
Med hänsyn till att vissa livsmedel är sammansatta av ett mycket stort antal
ingredienser är det knappast genomförbart i praktiken att kräva motsvarande
deklaration rörande råvarorna. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionen i fråga.

I motion 1982/83:1094 aktualiseras, förutom den typ av ursprungsmärkning
som nyss redovisats, också krav på en deklaration av livsmedlens totala
kvalitet, däri inbegripet vilka bekämpningsmedel som kommit till användning.
Utskottet vill med anledning härav i korthet redovisa de viktigaste
bestämmelserna på förevarande område.

Enligt 13 § 2 livsmedelslagen skall färdigförpackade livsmedel märkas med
uppgift om deras sammansättning. I livsmedelsverkets allmänna
tillämpningskungörelse (SLV FS 1979:10) har till förtydligande härav
föreskrivits att samtliga ingredienser, såväl råvaror som tillsatser, skall
deklareras genom uppräkning efter varandra i fallande storleksordning efter
vikt. Detta krav på en fullständig innehållsdeklaration kompletteras av en
föreskrift att vissa viktigare råvaruingredienser dessutom skall kvantitetsdeklareras.
Sålunda skall ingående köttvaror, fisk, skaldjur, vegetabiliska
proteinråvaror, potatis, grönsaker och rotfrukter alltid också deklareras med
den mängd av varje sådan råvara som ingår i sammansatta livsmedel.

Användningen av olika kemiska ämnen vid tillverkning av livsmedel
regleras i livsmedelslagstiftningen av bestämmelserna dels om tillsatser, dels
om s. k. främmande ämnen i livsmedel. Tillsatser som används måste vara
godkända av livsmedelsverket och får då inte förekomma i större mängd än
verket medgett. Främmande ämnen, t. ex. rester av bekämpningsmedel på
vegetabilier, får heller inte finnas i högre halt än verket bestämt. Importerade
vegetabiliska livsmedel laboratoriekontrolleras fortlöpande i fråga om
bekämpningsmedel och den kontrollen bekostas av importörerna. När det

JoU 1983/84:14

5

gäller köttvaror krävs särskilt importtillstånd från livsmedelsverket för varje
parti som skall komma till Sverige. Köttvarorna skall åtföljas av intyg från
exportlandets myndigheter att varornas beskaffenhet överensstämmer med
både svenska bestämmelser och lagstiftningen i ursprungslandet. Dessutom
kontrolleras varje köttvaruparti vid importen av särskilda importbesiktningsveterinärer.
Den anläggning varifrån varorna kommer måste vara godkänd
på förhand av livsmedelsverket.

Användningen av konserveringsmedel regleras av livsmedelsverkets tillsatsbestämmelser
i kungörelsen SLV FS 1980:13. Inga andra konserveringsmedel
får användas än de som särskilt godkänts av verket för olika typer, av
livsmedel. Kvantiteten konserveringsmedel är samtidigt maximerad i kungörelsen.
Uppgift om konserveringsmedel och alla andra använda tillsatser
skall alltid lämnas på livsmedelsförpackningama.

Också i fråga om förpackningsmaterial för livsmedel finns bestämmelser
till förebyggande av olägenheter från livsmedelshygienisk synpunkt.

I livsmedelslagstiftningen finns inget krav på information om att svenska
eller importerade livsmedel blivit besprutade med t. ex. bekämpningsmedel.
Däremot sker som nyss antytts en fortlöpande systematisk laboratoriekontroll
av att halten bekämpningsmedel på vegetabilier inte överskrider de
resttoleranser som livsmedelsverket föreskrivit i sin kungörelse (SLV FS
1983:1) om främmande ämnen i livsmedel. Denna kontroll bekostas av
importörerna i fråga om importerade vegetabilier. Enligt vad utskottet
erfarit har livsmedelsverket genom att låta företrädare för verket besöka de
viktigaste exportländerna sökt ge ökade kunskaper om de svenska kraven
beträffande behandlingen av vegetabilier och köttvaror m. m.

Av det anförda torde framgå att den svenska livsmedelslagstiftningen
uppfyller även högt ställda krav i fråga om kraven på livsmedels kvalitet och
sammansättning. Utskottet kan ansluta sig till motionärernas bedömning
angående värdet av en noggrann och utförlig reglering på hithörande
område. Samtidigt bör framhållas att de praktiska kontrollmöjligheterna inte
får tillmätas mindre betydelse än en hög ambitionsnivå i lagstiftningsarbetet.
Även om det på vissa områden kan finnas behov av ytterligare insatser anser
utskottet att nuvarande livsmedelskontroll i stor utsträckning får anses
motsvara de krav som ställs i motion 1982/83:1094, yrkande 2. Det kan
tilläggas att regeringen har planer på att inom kort tillsätta en utredning
angående livsmedelskontrollens organisation och inriktning m. m. Utskottet
föreslår att motionen i denna del lämnas utan någon vidare åtgärd från
riksdagens sida.

Beträffande önskemålet i motion 1982/83:1094 om märkning av bestrålade
varor får utskottet hänvisa till sitt ställningstagande under riksmötet 1981/82
till liknande motioner (JoU 1981/82:2).

I enlighet med vad utskottet då förordade igångsattes våren 1982 en allsidig
och ingående utredning rörande effekterna av bestrålning av livsmedel.

JoU 1983/84:14

6

Innan resultatet av utredningsarbetet förelåg borde enligt utskottet stor
restriktivitet iakttas när det gäller tillståndsprövning för bestrålning av
livsmedel i Sverige. Det bör påpekas att något sådant tillstånd ännu ej
lämnats av livsmedelsverket.

Den första etappen av utredningsarbetet, som publicerats i SOU 1983:26
Bestrålning av livsmedel?, har nu avslutats. I en andra etapp, som avses
genomföras av en parlamentarisk kommitté, skall konkreta förslag för
statsmakternas ställningstaganden utarbetas.

Enligt uppgift från livsmedelsverket har i fråga om bestrålning av livsmedel
Codex Alimentarius märkningskommitté i oktober 1983 föreslagit ett tillägg i
Codex allmänna märkningsstandard, som går ut på att alla livsmedel som
blivit behandlade med joniserande strålning skall märkas på sina förpackningar
med information om denna behandling.

I avbidan på resultatet av den verksamhet som här redovisats bör ej heller
yrkande 4 i motion 1982/83:1094 föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motion 1982/83:2002 (m) berörs vissa övergångsproblem i samband med
ändringar i bestämmelserna om märkning av livsmedel. De nya reglerna om
märkning av livsmedel har enligt motionen vållat praktiska problem och
ekonomiska förluster för många företag. Det gäller bl. a. stora lager av
förpackningsmaterial för bröd och andra bagerivaror som på grund av de nya
reglerna blir oanvändbart. Ytterst blir det konsumenterna som drabbas
genom högre priser. Motionärerna understryker att övergångsbestämmelserna
i sådana fall måste bli så generöst utformade att befintligt förpackningsmaterial
m. m. kan användas, utom i de fall då märkningsföreskrifterna
tillkommit för att förhindra att konsumenterna kommer till skada. En
grundlig genomgång måste enligt motionen göras beträffande de principer
som i dag tillämpas av livsmedelsverket vid utfärdande av nya och ändrade
regler för märkning av livsmedel.

Utskottet har inhämtat att man från regeringens och livsmedelsverkets
sida regelmässigt försöker utforma övergångsbestämmelserna på ett sätt som
ger livsmedelsbranschen tillräckliga möjligheter att sälja ut inneliggande
lager av förpackningsmaterial m. m. samt tillverka nya förpackningar och
etiketter. När livsmedelslagen tillkom år 1971 bestämdes t. ex. att de nya
märkningsbestämmelser som lagen innehöll skulle träda i kraft efter ett och
ett halvt år, dvs. den 1 juli 1973. I vissa fall utsträcktes övergångstiden
ytterligare ett halvår. Samma principer har tillämpats i samband med 1980 års
ändringar i märkningsbestämmelserna. De nya bestämmelserna om märkning
av livsmedelstillsatser med s. k. E-nummer enligt livsmedelsverkets
kungörelse SLV FS 1980:13 utkom från trycket i december 1980 men skulle
inte träda i kraft förrän drygt två år senare, nämligen den 1 januari 1983.
Livsmedel som märkts enligt äldre bestämmelser dessförinnan skulle emellertid
få säljas slut under hela år 1983. Denna övergångstid förlängdes för
varor som innehöll vissa aromämnen/smakämnen till den 1 juli 1984.1 dessa

JoU 1983/84:14

7

fall har således livsmedelsbranschen haft mellan tre och tre och ett halvt år på
sig att anpassa märkningen till de nya bestämmelserna. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:2002.

Mineraler och spårelement

I motion 1982/83:1999 (s) anförs att Sverige är geologiskt sett underförsörjt
med viktiga spårelement, som t. ex. selen. Till följd av försurning och nedfall
av tungmetaller m. m. har tillgängligheten av selen i åkermark halverats
under den senaste tioårsperioden. Brist såväl som överskott på mineraler och
spårämnen ger störningar i växt- och djurriket. Vissa undersökningar har
visat att både människor och husdjur kan utsättas för selenbristsjukdomar.
För att motverka dessa risker bör enligt motionen spårelementberäkning av
handelsgödselmedel utprovas. Dricksvatten bör regelmässigt kontrolleras
med avseende på tungmetaller och spårelement. Även för livsmedel bör
göras en bedömning av mineral och spårelement.

Utskottet erinrar om att riksdagen under våren 1982 behandlade några
motioner om behovet av forskning rörande förekomsten av mineralämnen,
spårämnen m. m. i odlingsjorden och i livsmedel. I det av riksdagen
godkända betänkandet (JoU 1981/82:40) anförde utskottet bl. a. att motionärerna
tog upp viktiga problem, om vilka ökad kunskap var angelägen. De
upptagna frågorna föll också inom ett par av de i 1982 års forskningsproposition
(prop. 1981/82:106) högt prioriterade områdena, nämligen markens
ekologi och livsmedelsforskningen. I sammanhanget erinrades om att den år
1979 tillsatta utredningen om användning av kemiska medel i jord- och
skogsbruket enligt sina direktiv bl. a. hade till uppgift att pröva behovet av
ytterligare forskning, försök och utvecklingsarbete i syfte att få fram
alternativa produktionsmetoder. Utredningen har sedermera framlagt två
betänkanden, vilka f. n. bereds i jordbruksdepartementet (SOU 1983:10 och
11).

Vidare framhöll utskottet att frågan om användning av selen som tillskott
till kosten var föremål för uppmärksamhet inom statens livsmedelsverk och
socialstyrelsen.

I anslutning till den nu behandlade motionen har utskottet inhämtat att
socialstyrelsen inte funnit anledning att generellt rekommendera intag av
selen i kosten. Den tveksamhet som förekommit rörande selenets betydelse
som kosttillskott beror bl. a. på att marginalen mellan nyttig normaldos och
skadlig överdos är tämligen liten. Emellertid arbetar livsmedelsverket, i
samråd med socialstyrelsen, på att utfärda bestämmelser om kosttillskott
som kan lösa selenproblemet på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt.

Det kan tilläggas att frågor rörande sambandet mellan kost och hälsa är
föremål för uppmärksamhet i såväl 1982 års livsmedelskommitté som i den
till jordbruksdepartementet knutna livsmedelsberedningen. Vidare har det
tillsatts en utredning (Jo 1982:08) om översyn av livsmedelsforskningen
m. m.

JoU 1983/84:14

8

Utskottet anser, i likhet med vad som anfördes under riksmötet 1981/82,
att motionärerna tar upp viktiga problem om vilka ökad kunskap är
angelägen. Inte minst med hänsyn till den fortgående försurningen och dess
effekter på mineral- och spårämnestillgängligheten är det viktigt att hithörande
frågor ägnas uppmärksamhet. Med hänsyn bl. a. till den verksamhet
som äger rum inom berörda myndigheter och som i korthet redovisats ovan
finner utskottet inte skäl att tillstyrka motion 1982/83:1999.

Dricksvatten

I 1958 års hälsovårdslag (1958:663) fanns bestämmelser om försörjning
med och undersökning av konsumtionsvatten. Huvudansvaret för vattenkontrollen
enligt hälsovårdsstadgan åvilade centralt socialstyrelsen. Efter en
lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1983, har den centrala tillsynen över
konsumtionsvattnet förts över på statens livsmedelsverk (prop. 1981/82:219,
SoU 1982/83:6). Bestämmelserna om kontroll av konsumtionsvatten har i
enlighet härmed inarbetats i livsmedelslagen (1971:511, ändrad 1982:1081). I
samband med nämnda lagändring har livsmedelsverket övertagit uppgiften
från statens miljömedicinska laboratorium att vara centrallaboratorium för
konsumtionsvattenfrågor.

I motion 1982/83:1452 (c) diskuteras de hälsorisker som är förenade med
att man i allt större utsträckning använder kopparrör i vattenledningssystemet.
Det finns undersökningar som visar att akut kopparförgiftning från
dricksvatten kan uppkomma vid en kopparhalt av 1 ppm eller mera.
Sjukdomssymtom hos barn kan uppstå vid ännu lägre koncentrationer. Med
hänsyn till risken för akut förgiftning och till att man inte känner till
effekterna av långvarig exposition av lägre kopparhalter är det enligt
motionen nödvändigt att gränsvärden införs för kopparhalten i dricksvatten
samt att hälsovårdsnämnderna åläggs att utföra kontinuerliga kontroller.

Utskottet vill framhålla att frågor om dricksvatten och dess kvalitet de
senaste åren varit aktuella i riksdagen i olika sammanhang. En motion om
gränsvärden för kopparhalten i dricksvatten behandlades av socialutskottet i
betänkandet SoU 1981/82:38. Utskottet anförde därvid följande.

Utskottet har inhämtat följande upplysningar från socialstyrelsen och
statens miljömedicinska laboratorium (SML) beträffande gränsvärden för
koppar i dricksvatten.

SML framlade i slutet av år 1980 en förstahandsrapport om koppar i
dricksvatten. Vid överlämnandet till socialstyrelsen var till rapporten fogad
en av livsmedelsverket sammanställd rapport. Socialstyrelsen fann att
materialet inte kunde läggas till grund för fastställande av gränsvärden utan
ville att utredningen skulle fortsätta. Som ett led i det fortsatta arbetet har
rapporten Hygienisk bedömning av koppar i dricksvatten (Rapport nr 6/81
från SML) utarbetats. En litteraturgenomgång har också gjorts. Då problemet
inte finns beskrivet i andra länder må&te egna undersökningar göras i
Sverige. Närmast i tur står ett forskningsprojekt som rör eventuellt samband

JoU 1983/84:14

9

mellan förhöjd kopparhalt i dricksvatten och barndiarréer. SML beräknar att
ett underlag för preliminär bedömning skall kunna föreligga vid årsskiftet
1982-83.

Med hänsyn till det arbete som sålunda pågår när det gäller att ta fram
underlag för eventuella gränsvärden för koppar i dricksvatten avstyrks
yrkande 2 i motion 1981/82:163.

Riksdagen följde socialutskottet.

I anslutning till den nu aktuella motionen har jordbruksutskottet erfarit att
livsmedelsverket f. n. arbetar med bilaga 2 till verkets kungörelse SLV FS
1983:12 om dricksvatten m. m. I denna kommer att ges riktlinjer för
bedömning av halterna av en rad ämnen i dricksvatten, bl. a. tungmetaller.
Gällande svenska gränsvärden kommer därvid att omprövas. Hänsyn
kommer att tas till den information om hälsoeffekter av koppar som de
senaste åren tagits fram av bl. a. statens miljömedicinska laboratorium. Den
nyssnämnda bilagan beräknas utkomma under första delen av år 1984.

Av det anförda framgår att syftet med motion 1982/83:1452 delvis är
tillgodosett. Motionen avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande antibiotika i slaktdjursfoder
att riksdagen avslår motion 1982/83:482,

2. beträffande märkning av livsmedel m. m.

a) att riksdagen avslår motion 1982/83:1003,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:1094 yrkandena 2 och 4,

c) att riksdagen avslår motion 1982/83:2002,

3. beträffande mineraler och spårelement
att riksdagen avslår motion 1982/83:1999,

4. beträffande koppar i dricksvatten

att riksdagen avslår motion 1982/83:1452.

Stockholm den 6 december 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson
(s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c),
Margareta Winberg (s), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk), Bengt
Kronblad (s), Ulf Lönnqvist (s) och Bo Arvidson (m).

JoU 1983/84:14

10

Reservation

Märkning av livsmedel m. m. (mom. 2 b)

Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Av det” och
slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse.

Även om den svenska livsmedelskontrollen vid en internationell jämförelse
står på relativt hög nivå finns det enligt utskottets mening alltjämt viktiga
frågor som bör ägnas skärpt uppmärksamhet. I motion 1982/83:1094 anförs
exempel på sådana frågor. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
livsmedelskontrollen bör omfatta den totala kvaliteten på livsmedel, även de
importerade. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt informationen om
vilka bekämpningsmedel som kommit till användning vid behandlingen av
importerade produkter. Med hänsyn till förekomsten av nya processtekniker
och ökad koncentration inom livsmedelstillverkningen är det vidare angeläget
att användningen av konserveringsmedel och förpackningar underkastas
en skärpt kontroll. Vad utskottet sålunda med anledning av motion
1982/83:1094 yrkande 2 anfört om en höjd ambitionsnivå i livsmedelskontrollen
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”1 avbidan” och
slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Frågan om bestrålning av livsmedel är enligt utskottets mening så pass
viktig att ett nytt riksdagsuttalande i ämnet framstår som befogat. Utskottet
föreslår därför att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1094 yrkande
4 uttalar att bestrålning av livsmedel, i avbidan på ovannämnda utredning,
inte bör tillåtas i Sverige. Inte heller import av bestrålade livsmedel bör
tillåtas. Vidare bör från Sveriges sida fortsatta ansträngningar göras för att få
till stånd internationella regler om märkning av bestrålade varor. Det
anförda bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2.b) bort ha följande lydelse:

2. beträffande märkning av livsmedel m. m.

b) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1094
yrkandena 2 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Antibiotika i slaktdjursfoder (mom.l)

Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) anför:

Vi delar motionärernas uppfattning att massmedicinering av slaktdjur
utgör en växande hälsorisk för konsumenterna men också en arbetsmiljörisk
för den som arbetar med fodertillverkning och djurhållning. Enligt vår

JoU 1983/84:14

11

mening finns det starka skäl som talar för ett totalförbud mot användningen
av antibiotika i angivna sammanhang. Eftersom livsmedelsverket synes ägna
frågan särskild uppmärksamhet kan vi dock t. v. avstå från några särskilda
yrkanden med anledning av motion 1982/83:482. Vi förutsätter att de
myndighetsöverväganden som pågår också innefattar möjligheterna att helt
förbjuda antibiotika i djurfoder.

minab/gotab Stockholm 1983 77306