om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss

Betänkande 1982/83:LU3

LU 1982/83:3

Lagutskottets betänkande
1982/83:3

om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss
Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1981/82:866 och motion 1981/82:1232 i
vilka framställs önskemål om en ändring av sjölagens regel om straffansvar
vid onykterhet till sjöss.

I motion 1981/82:866 av Thure Jadestig och Tyra Johansson (båda s) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning av möjligheten att
trafiknykterhetslagstiftningen vidgas till att gälla till sjöss.

I motion 1981/82:1232 av Margareta Andrén och Elver Jonsson (båda fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en snabb översyn för att vidga
nuvarande trafiknykterhetslagstiftning att gälla även till sjöss.

Motionärerna hänvisar till att omkring 60 % av alla som årligen
omkommer genom drunkning är alkoholpåverkade. Vidare framhålls att vid
båtolyckor förarna i många fall är alkoholpåverkade. Motionärerna anser det
rimligt att samma krav på nykterhet uppställs vid trafik på land som till sjöss
och att promillegränser efter mönster av trafikbrottslagen bör införas för
sjötrafiken.

Gällande ordning m. m.

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon varit så påverkad av starka drycker att
det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall dömas den
förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss sagts.
Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon m. m. efter
att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans
blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer. Uppgick
blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men översteg den 0,5 promille döms
föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i
högst sex månader.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1891:35 s.
1). I lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 3

LU 1982/83:3

2

tillämpligt på all sjöfart.

Det ankommer på sjösäkerhetsrådet att, med inriktning på fritidsbåtstrafiken,
verka för sjösäkerhet. Innevarande budgetår disponerar rådet drygt 2
milj. kr. för olika informations- och propagandaåtgärder bl. a. beträffande
riskerna med alkoholförtäring till sjöss.

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 325 § sjölagen
diskuterades frågan om införande av en promillegräns för sjötrafikens del.
Sjölagskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1965:18) Fartygs befälhavare,
Gemensamt haveri och dispasch, Ansvarsbestämmelser m. m. bl. a.
en bestämmelse om straff för onykterhet som i huvudsak överensstämde med
nu gällande regel. Kommittén avvisade tanken på att införa en promilleregel
och hävdade att en sådan regel inte skulle vara generellt genomförbar för
sjöfartens del på grund av de särpräglade förhållandena till sjöss. Redan valet
av promillegräns skulle bli ett problem, eftersom de till sjöss starkt skiftande
trafikförhållandena samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen
ställde olika starka krav i nykterhetshänseende.

På grundval av kommitténs förslag framlades i proposition 1966:145
förslag till ändringar i bl. a. sjölagen. Beträffande frågan om ansvar för
onykterhet till sjöss anslöt sig föredragande statsrådet till kommitténs
uppfattning att ansvarsbestämmelsen inte borde innehålla någon promilleregel.
Han ansåg att det fanns starka skäl för att avstå från en sådan regel.
Han pekade på bl. a. att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid
kan äga rum samt att det inte kunde bortses från att handelsflottans och i viss
mån även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor
och tillbringar det mesta av sin fritid där. I sitt av riksdagen godkända
betänkande med anledning av propositionen (1LU 1967:3) godtog första
lagutskottet de redovisade skälen mot en promilleregel men underströk
samtidigt vikten av att utredningen om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens
blod användes som ett led i bevisningen om berusningsgraden.
Utskottet påpekade dock att det inte ansåg frågan om en promilleregel vara
slutligt löst utan att saken kunde komma i ett annat läge när utredningstekniken
utvecklats mer och övervakning genom sjöpolis förstärkts.

Spörsmålet blev ånyo föremål för riksdagens prövning åren 1970 och 1971.
År 1971 beslöt riksdagen överlämna motionen till fritidsbåtutredningen.
Fritidsbåtutredningen slutförde sitt uppdrag år 1974 genom avlämnande av
betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv, Samhället och fritidsbåtarna. Utredningen
föreslog bl. a. obligatorisk registrering av fritidsbåtar samt flera andra
åtgärder beträffande sådana båtar. I fråga om en promilleregel framhöll
utredningen att starka skäl talade mot en lagstiftning. (En närmare
redogörelse för utredningens synpunkter finns i LU 1980/81:21.) Ställningstagandet
skulle enligt utredningen dock ej ses som ett slutligt ställningsta -

LU 1982/83:3

3

gande för lång tid framöver från samhällets sida. Den i betänkandet
föreslagna förbättrade rapporteringen av fritidsbåtsolyckorna och den
intensifierade bearbetningen av materialet från denna tillsammans med
materialet från den likaledes föreslagna registreringen av vissa fritidsbåtar
borde väsentligt kunna bidra till att bättre klarlägga alkoholens roll i
olyckorna och även ange vägar till framtida åtgärder för att lösa detta
problem. Det borde ankomma på båtmyndigheten att noga följa utvecklingen
på detta område och att föreslå eventuella åtgärder.

I avvaktan på resultatet av denna verksamhet föreslog utredningen en
starkt intensifierad och utbyggd information till båtägarna, dels om gällande
bestämmelse i 325 § sjölagen, dels om de allmänna risker som är förenade
med alkoholförtäring inte bara i samband med förande av fritidsbåt utan
även vid vistelse ombord. Den föreslagna båtregistreringen torde enligt
utredningen även skapa en ny och viktig möjlighet till direktkontakt med
båtägarna - eller grupper av dessa - som bör kunna öka effekten av sådan
information. Det borde ankomma på båtmyndigheten att närmare utforma
denna informationsverksamhet.

Utredningens betänkande remissbehandlades. Vid remissbehandlingen
uttalade sig rikspolisstyrelsen, sjösäkerhetsrådet och konsumentverket i
frågan om införande av en promilleregel. Rikspolisstyrelsen och sjösäkerhetsrådet
anslöt sig till utredningens synpunkter. Konsumentverket däremot
ansåg att övertygande skäl förelåg för en promilleregel men att lagstiftning
borde anstå i avvaktan på en informationskampanj för att öka allmänhetens
förståelse för faran av att använda alkohol till sjöss.

Efter regeringens bemyndigande år 1975 tillkallades en särskild sakkunnig
för att ytterligare pröva frågan om registrering av fritidsbåtar. Den
sakkunnige avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977:25) Båtliv 2,
Registerfrågan, vari framläggs förslag till olika alternativ för registrering av
fritidsbåtar. Betänkandet, som remissbehandlats, är jämte fritidsbåtutredningens
förslag föremål för överväganden inom regeringskansliet.

I riksdagen har frågan om en ändrad lagstiftning för sjötrafikens del vidare
aktualiserats motionsvägen vid 1976/77, 1977/78 och 1980/81 års riksmöten.
Motionerna har avslagits av riksdagen (se LU 1976/77:3, 1977/78:12 och
1980/81:21). Vid 1980/81 års riksmöte framhöll lagutskottet bl. a. att det
fanns all anledning att se allvarligt på det problem som alkoholförtäring till
sjöss utgör och överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att olycksriskerna
skall minska. Enligt utskottet hade emellertid de skäl som i olika
sammanhang anförts mot en ändrad lagstiftning inte förlorat sin bärkraft, och
motionärernas förslag syntes i vart fall inte genomförbart då. Utskottet
pekade vidare på att problemet har samband med att allmänheten kan antas
sakna full insikt om faran av att använda alkohol ombord på fritidsbåtar och
underströk betydelsen av en tillfredsställande information till båtägarna.

LU 1982/83:3

4

Utskottet

I motionerna 1981/82:866 och 1981/82:1232 framförs önskemål om en
skyndsam utredning av frågan om en utvidgning av trafiknykterhetslagstiftningen
till att omfatta även sjötrafiken.

Motionärerna hänvisar till att omkring 60 % av alla som årligen
omkommer genom drunkning är alkoholpåverkade. Vidare framhålls att vid
båtolyckor förarna i många fall är alkoholpåverkade. Motionärerna anser det
rimligt att samma krav på nykterhet uppställs vid trafik till sjöss som på land
och att promillegränser efter mönster av trafikbrottslagen införs för
sjötrafiken.

I 325 § sjölagen stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt på all
sjöfart. Beträffande den som är onykter vid förande av motorfordon m. m.
gäller enligt trafikbrottslagen att straffansvar inträder när föraren varit så
påverkad av starka drycker att han inte på betryggande sätt kunnat föra
fordonet. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall
dömas den förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss
sagts. Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon
m. m. efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller
mer. Uppgick blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men översteg den
0,5 promille döms föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter,
eller fängelse i högst sex månader.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2 och 3) har riksdagen åtskilliga
gånger tidigare, senast vid 1980/81 års riksmöte (LU 1980/81:21), behandlat
motioner om en skärpning av straffbestämmelsen i sjölagen efter mönster av
trafikbrottslagen. Motionerna har avslagits på hemställan av lagutskottet. År
1981 uttalade utskottet att det otvivelaktigt förhåller sig så att alkoholförtäring
ombord på fritidsbåtar inte är förenlig med de krav sjölivet ställer och
leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Enligt utskottet fanns det all
anledning att se allvarligt på problemet och överväga vilka åtgärder som kan
vidtas för att olycksriskerna skall minska. Utskottet ansåg emellertid att
motionsförslagen i vart fall då inte var genomförbara och hänvisade till de
skäl som i olika sammanhang anförts mot en ändring av lagstiftningen på
området. Bl. a. var möjligheterna att övervaka efterlevnaden av en skärpt
lagstiftning alltjämt begränsade.

Sedan frågan senast prövades har det enligt utskottets mening inte
framkommit några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida. Också de nu aktuella motionerna bör
därför avslås.

LU 1982/83:3

5

Utskottet vill tillägga att man liksom hittills bör försöka komma till rätta
med det problem alkoholförtäring till sjöss innebär genom information om
innehållet i gällande bestämmelser och om riskerna för olyckor. Utskottet
vill därför ånyo stryka under vikten av att båtägarna får en tillfredsställande
information i dessa hänseenden.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:866 och 1981/82:1232.

Stockholm den 9 november 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Mona S:t Cyr (m), Marianne
Karlsson (c), Owe Adréasson (s), Stig Gustafsson (s), Allan Ekström (m),
Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk).