om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss

Betänkande 1980/81:LU21

LU 1980/81:21

Lagutskottets betänkande
1980/81:21

om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss
Ärendet

I betänkandet behandlas motionerna 1980/81:662, 899 och 1481, vari
framställs önskemål om en ändring av sjölagens regel om onykterhet till

sjöss.

I motion 1980/81:662 av Margareta Andrén (fp) och Elver Jonsson (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att lagförslag utarbetas
innebärande att motsvarande trafikbrottslagstiftning skall gälla även för
båttrafik.

I motion 1980/81:899 av Thure Jadestig (s) och Tyra Johansson (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att regeringen skyndsamt
utreder möjligheten av att trafiknykterhetslagstiftningen också vidgas att
gälla till sjöss.

I motion 1980/81:1481 av Eric Enlund m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning rörande s. k. promillegränser
till sjöss i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motiveringarna till yrkandena (motiveringen till motion 662 finns i
motion 1980/81:295 och till motion 1481 i motion 1980/81:1479) framhåller
motionärerna att antalet fritidsbåtar ökat kraftigt och att utvecklingen också
gått mot snabbare båtar med starka motorer. Enligt motionärerna är
omkring 60 % av dem som årligen omkommer i samband med fritidsbåtsolyckor
alkoholpåverkade. Motionärerna anser det rimligt att samma krav
på nykterhet uppställs vid trafik på land och till sjöss och att promillegränser
efter mönster av trafikbrottslagen bör införas för sjötrafiken.

Gällande ordning

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon varit så påverkad av starka drycker att
det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall dömas den
förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss sagts.
Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon m. m. efter
att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans
blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer. Uppgick

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 21

LU 1980/81:21

2

blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men översteg den 0,5 promille döms
föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i
högst sex månader.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1899:35
s. 1). I lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är
tillämpligt på all sjöfart.

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 325 § sjölagen
diskuterades frågan om införande av en promillegräns för sjötrafikens del.
Sjölagskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1965:18) Fartygs befälhavare,
Gemensamt haveri och dispasch, Ansvarsbestämmelser m. m. bl. a.
en bestämmelse om straff för onykterhet som i huvudsak överensstämde med
nu gällande regel. Kommittén avvisade tanken på att införa en promilleregel
och hävdade att en sådan regel inte skulle vara generellt genomförbar för
sjöfartens del på grund av de särpräglade förhållandena till sjöss. Redan valet
av promillegräns skulle bli ett problem, eftersom de till sjöss starkt skiftande
trafikförhållandena samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen
ställde olika starka krav i nykterhetshänseende.

På grundval av kommitténs förslag framlades i proposition 1966:145
förslag till ändringar i bl. a. sjölagen. Beträffande frågan om ansvar för
onykterhet till sjöss anslöt sig föredragande statsrådet till kommitténs
uppfattning att ansvarsbestämmelsen inte borde innehålla någon promilleregel.
Han ansåg att det fanns starka skäl för att avstå från en sådan regel.
Han pekade på bl. a. att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid
kan äga rum samt att det inte kunde bortses från att handelsflottans och i viss
mån även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor
och tillbringar det mesta av sin fritid där. I sitt av riksdagen godkända
betänkande med anledning av propositionen (1LU 1967:3) godtog första
lagutskottet de redovisade skälen mot en promilleregel men underströk
samtidigt vikten av att utredningen om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens
blod användes som ett led i bevisningen om berusningsgraden.
Utskottet påpekade dock att det inte ansåg frågan om en promilleregel vara
slutligt löst utan att saken kunde komma i ett annat läge när utredningstekniken
utvecklats mer och övervakning genom sjöpolis förstärkts.

Spörsmålet blev ånyo föremål för riksdagens prövning åren 1970 och 1971
samt vid 1976/77 års riksmöte med anledning av motioner. År 1971 beslöt
riksdagen överlämna motionen till fritidsbåtsutredningen medan motionerna
vid de två andra tillfällena avslogs (1LU 1970:7, LU 1971:17 och LU
1976/77:2).

LU 1980/81:21

3

Vid 1977/78 års riksmöte aktualiserades åter frågan om sjölagens
ansvarsregel med anledning av en motion om införande av regler om högsta
tillåtna blodalkoholhalt vid trafik till sjöss. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1977/78:12) avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet
framhöll att särskilda risker är förenade med alkoholförtäring ombord på
fritidsbåtar. Sålunda visade tillgänglig statistik att det årligen inträffar ett inte
obetydligt antal olyckor med fritidsbåtar vid vilka personer i alkoholpåverkat
tillstånd drunknar. Enligt utskottets mening fanns det därför anledning att
närmare överväga åtgärder som är ägnade att motverka olycksriskerna.

Utskottet hänvisade till att fritidsbåtsutredningen behandlat frågan i ett år
1974 avlämnat betänkande och framhöll att de skäl som i betänkandet anförts
mot en ändrad lagstiftning på området var tungt vägande. Ett slutligt
ställningstagande i frågan från riksdagens sida borde dock anstå till dess
regeringen prövat spörsmålet. Utskottet anförde vidare att det påtalade
problemet hade samband med att allmänheten kunde antas sakna full insikt
om faran av att använda alkohol ombord på fritidsbåtar. Utskottet ansåg det
därför angeläget att, i enlighet med fritidsbåtsutredningens förslag, informationen
till båtägarna om innhållet i gällande bestämmelser och om de risker
som är förknippade med alkoholförtäring till sjöss starkt intensifierades och
byggdes ut. Enligt utskottet var det betydelsefullt att en sådan informationskampanj
snarast kom till stånd.

Fritidsbåtsutredningen m. m.

Som ovan berörts behandlade fritidsbåtsutredningen frågan om en
skärpning av straffbestämmelsen för onykterhet till sjöss. Utredningen
slutförde sitt uppdrag år 1974 genom avlämnande av betänkandet (SOU
1974:95) Båtliv, Samhället och fritidsbåtarna. Utredningen föreslog bl. a.
obligatorisk registrering av fritidsbåtar samt flera andra åtgärder beträffande
sådana båtar. I fråga om en promilleregel anförde utredningen flera skäl mot
lagstiftning. Utredningen framhöll bl. a. att kontrollen och övervakningen av
regelns efterlevnad skulle hämmas av betydande praktiska svårigheter.
Enligt kommittén var det mycket tveksamt om införandet av en promilleregel
skulle få nykterhetsfrämjande effekt utan en mycket omfattande och
kostnadskrävande utbyggnad av bevakningsresurserna och en väsentligt
utökad information. Speciellt svårlöst föreföll bevakningsproblemet vara
beträffande landets många insjöar, där en mycket stor del av de mindre
fritidsbåtarna finns. Det var enligt kommittén också i denna båtmiljö och
bland dessa båtkategorier som ett stort antal olyckor enligt tillgänglig
statistik inträffat. Kommittén ansåg vidare att statistiken avseende fritidsbåtsolyckorna
ej kunde sägas utgöra ett tillfredsställande underlag för en
skärpning av lagstiftningen eller för att ge denna en annan inriktning, t. ex.
genom en promilleregel. Kommittén anförde vidare bl. a. följande.

LU 1980/81:21

4

Båtlivets speciella villkor kan skapa särskilda problem vad gäller
efterlevnaden av en promilleregel. Det finns ett stort antal båtar som används
för övernattning vid kortare eller längre färder. De ersätter i många fall
fritidshuset och nyttjas över veckoslut, semestrar och annan ledighet för
fisketurer och annan rekreation. Gemensamt för skilda användningsområden
är emellertid att de används som bostad, vilket kan vålla gränsdragningsproblem
vid rättstillämpningen. Även vid alkoholförtäring i en förtöjd
båt - vilket rimligtvis inte kan förbjudas - kan väderleksförhållanden etc.
nödvändiggöra förflyttning och förande av båten, vilket således skulle
medföra brott mot bestämmelsen om promillegräns.

Det har i sammanhang, då promilleregler på sjön diskuterats, framförts
argument mot promilleregler för yrkessjöfartens del med hänsyn till de
speciella förhållanden de ombordanställda lever under. Man har emellertid
därvid gjort gällande att det vore annorlunda med fritidsbåtarna och att det
vore lämpligt med promilleregler för dessa båtar. Utredningen finner det
emellertid svårt att argumentera för en strängare bestämmelse för fritidsbåtarna.
Skälet för införande av en sådan bestämmelse är säkerhetsaspekten.
Den skada en berusad person i ansvarig ställning ombord kan vålla torde vara
så mycket mindre i en fritidsbåt än i ett fartyg. Det skulle sannolikt också vara
nödvändigt att knyta promillebestämmelser till föraren vilket säkert skulle
komma att vålla problem ur bevissynpunkt.

Avslutningsvis framhöll utredningen att starka skäl talade mot en
lagstiftning men att ställningstagandet ej skulle ses som ett slutligt
ställningstagande för lång tid framöver från samhällets sida. Den i
betänkandet föreslagna förbättrade rapporteringen av fritidsbåtsolyckorna
och den intensifierade bearbetningen av materialet från denna tillsammans
med materialet från den likaledes föreslagna registreringen av vissa
fritidsbåtar borde väsentligt kunna bidra till att bättre klarlägga alkoholens
roll i olyckorna och även ange vägar till framtida åtgärder för att lösa detta
problem. Det borde ankomma på båtmyndigheten att noga följa utvecklingen
på detta område och att föreslå eventuella åtgärder.

I avvaktan på resultatet av denna verksamhet föreslog utredningen en
starkt intensifierad och utbyggd information till båtägarna, dels om gällande
bestämmelse i 325 § sjölagen, dels om de allmänna risker som är förenade
med alkoholförtäring inte bara i samband med förande av fritidsbåt utan
även vid vistelse ombord. Den föreslagna båtregistreringen torde enligt
utredningen även skapa en ny och viktig möjlighet till direktkontakt med
båtägarna - eller grupper av dessa - som bör kunna öka effekten av sådan
information. Det borde ankomma på båtmyndigheten att närmare utforma
denna informationsverksamhet.

Utredningens betänkande remissbehandlades. Vid remissbehandlingen
uttalade sig rikspolisstyrelsen, sjösäkerhetsrådet och konsumentverket i
frågan om införande av en promilleregel. Rikspolisstyrelsen och sjösäkerhetsrådet
anslöt sig till utredningens synpunkter. Konsumentverket däremot
ansåg att övertygande skäl förelåg för en promilleregel men att lagstiftning
borde anstå i avvaktan på en informationskampanj för att öka allmänhetens
förståelse för faran av att använda alkohol till sjöss.

LU 1980/81:21

5

Efter regeringens bemyndigande år 1975 tillkallades en särskild sakkunnig
för att ytterligare pröva frågan om registrering av fritidsbåtar. Den
sakkunnige avlämnade år 1977 betänkande (SOU 1977:25) Båtliv 2, Registerfrågan,
vari framläggs förslag till olika alternativ för registrering av
fritidsbåtar. Betänkandet, som remissbehandlats, är jämte fritidsbåtsutredningens
förslag föremål för överväganden inom regeringskansliet.

I den i januari 1981 avlämnade propositionsförteckningen har en
proposition rörande fritidsbåtstrafiken aviserats till den 31 mars 1981.

Utskottet

I motionerna 1980/81:662,899 och 1481 framställs önskemål om ändring av
sjölagens bestämmelser om ansvar vid onykterhet till sjöss.

Till stöd för önskemålet anför motionärerna att antalet fritidsbåtar ökat
kraftigt och att utvecklingen också gått mot snabbare båtar med starka
motorer. Enligt motionärerna är omkring 60 % av dem som årligen
omkommer i samband med fritidsbåtsolyckor alkoholpåverkade. Motionärerna
anser det rimligt att samma krav på nykterhet uppställs vid trafik på
land och till sjöss och att promillegränser efter mönster av trafikbrottslagen
bör införas för sjötrafiken.

I motionerna 662 och 1481 begärs att riksdagen skall föreläggas förslag till
erforderlig lagstiftning och i motion 899 att frågan skyndsamt skall
utredas.

I 325 § sjölagen stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt på all
sjöfart. Beträffande den som är onykter vid förande av motorfordon m. m.
gäller enligt trafikbrottslagen att straffansvar inträder när föraren varit så
påverkad av starka drycker att han inte på betryggande sätt kunnat föra
fordonet. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall
dömas den förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss
sagts. Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon
m. m. efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller
mer. Uppgick blodalkoholhalten inte till 1,5 promille men översteg den 0,5
promille döms föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter,
eller fängelse i högst sex månader.

Enligt utskottets mening förhåller det sig otvivelaktigt så att alkoholförtäring
ombord på fritidsbåtar inte är förenligt med de krav sjölivet ställer och
leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Som motionärerna framhåller
inträffar det sålunda årligen ett inte obetydligt antal olyckor med fritidsbåtar

LU 1980/81:21

6

vid vilka personer i alkoholpåverkat tillstånd omkommer. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till att antalet fritidsbåtar ökat väsentligt under
senare år finns det all anledning att se allvarligt på det problem som
alkoholförtäring till sjöss utgör och överväga vilka åtgärder som kan vidtas
för att olycksriskerna skall minska.

Frågan om en skärpning av sjölagens straffbestämmelse efter mönster av
trafikbrottslagen har, som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 2-5),
övervägts flera gånger tidigare i olika sammanhang, bl. a. under fritidsbåtsutredningens
arbete. De skäl som därvid anförts mot en ändrad lagstiftning
på området har enligt utskottets mening inte förlorat sin bärkraft. Bl. a. är
möjligheterna att övervaka efterlevnaden av en skärpt lagstiftning på
området alltjämt mycket begränsade. Enligt utskottets mening synes i vart
fall f. n. motionärernas förslag inte genomförbart.

I anslutning till det anförda vill utskottet erinra om vad utskottet framhöll
år 1978 (LU 1977/78:12) vid behandlingen av ett likartat motionsyrkande,
nämligen att problemet har samband med att allmänheten kan antas sakna
full insikt om faran av att använda alkohol ombord på fritidsbåtar. Utskottet
vill därför ånyo stryka under vikten av att båtägarna får tillfredsställande
information om innehållet i gällande bestämmelser och om de risker som är
förknippade med alkoholförtäring till sjöss.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:662, 899 och 1481.

Stockholm den 23 april 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar
Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson
(c), Bengt Silfverstrand (s), Stina Andersson (c), Olle Grahn (fp), Per
Stenmarck (m) och Rune Torwald (c).

Reservation

Bernt Ekinge (fp) och Olle Grahn (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med orden ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 6 med ”till sjöss” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening förhåller det sig otvivelaktigt så att alkoholförtäring
ombord på fritidsbåtar inte är förenligt med de krav sjölivet ställer och

LU 1980/81:21

7

leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Som motionärerna framhåller
inträffar det sålunda årligen ett betydande antal olyckor med fritidsbåtar vid
vilka personer i alkoholpåverkat tillstånd omkommer. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till att antalet fritidsbåtar ökat väsentligt under senare år
finns det all anledning att se allvarligt på det problem som alkoholförtäring
till sjöss utgör. I likhet med motionärerna anser utskottet således att det finns
starka skäl som talar för en skärpning av gällande regler på området efter
mönster av vad som gäller för vägtrafiken.

Frågan om en skärpning av sjölagens straffbestämmelse efter mönster av
trafikbrottslagen har, som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 2-5)
övervägts flera gånger tidigare i olika sammanhang, bl. a. under fritidsbåtsutredningens
arbete. De skäl som därvid anförts mot en ändrad lagstiftning
på området kan enligt utskottets mening inte helt frånkännas betydelse. När
det som nu gäller att åstadkomma en attitydförändring i fråga om
alkoholförtäring till sjöss och därmed minska riskerna för allvarliga olyckor
väger dessa skäl emellertid lätt.

På grund av det anförda delar utskottet den uppfattning som framförts i
motion 899, nämligen att frågan om en ändring av 325 § sjölagen efter
mönster av trafikbrottslagen skyndsamt bör utredas. Det får ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för utredningsarbetets
bedrivande. Ställningstagandet innebär att önskemålen i motionerna 662 och
1481 i väsentlig mån tillgodoses.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:899 och med anledning
av motionerna 1980/81:662 och 1980/81:1481 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av
325 § sjölagen.

GOTAB 66823 Slockholm 1981