om kemisk lövslybekämpning

Betänkande 1984/85:JoU15

JoU 1984/85:15

Jordbruksutskottets betänkande
1984/85:15

om kemisk lövslybekämpning

I motion 1983/84:1858 av Mona Saint Cyr (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en uppföljning av det fattade riksdagsbeslutet om kemisk
lövslybekämpning i avsikt att förhindra en felaktig och olycklig låsning i
de svenska skogskommunerna.

Nuvarande ordning, m. m.

Enligt 1 § lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark är spridning av sådana medel, avsedda för bekämpning av
lövsly, förbjuden. Skogsvårdsstyrelsen får enligt 2 §, om inte annat följer
av 3 §, medge undantag från 1 § om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen
(1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen kan tillgodoses genom
röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn tas till
skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning,
arbetarskyddet och tillgång på arbetskraft. Ett medgivande om undantag
skall förenas med de villkor som behövs till skydd för naturmiljön.

Hänvisningen till 3 § syftar på att kommunfullmäktige enligt nämnda
paragraf kan besluta att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om
områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn
till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala
befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.

Utskottet

I mption 1983/84:1858 av Mona Saint Cyr (m) erinras om att riksdagen
under våren 1983 fattade beslut om kemisk lövslybekämpning innebärande
generellt fprbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.
Dispens kan dock meddelas av skogsvårdsstyrelserna, efter det att komrnunerna
själva fått avgöra inom vilka områden sådan dispens alls är
tänkbar. Enligt motionen gör oroande rapporter gällande att flera kommuner,
även utpräglade skogskommuner, som lever på skogen och dess
industri, kommer att ”lägga en död hand” över den egna kommunen utan
insikt om ett sådant besluts långsiktiga konsekvenser för näringen, för
kommunen och dess invånare. Om det hade varit riksdagens mening att
detta skulle bli resultatet, hade riksdagen, anför motionären, direkt undanröjt
också dispensförfarandet i kommunerna. Ett fullständigt totalförbud
utan några som helst dispensmöjligheter var sålunda enligt motionärens
uppfattning icke riksdagens avsikt.

1 Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 15

JoU 1984/85:15

2

Utskottet vill erinra om att lagen (2983:428) om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark, som trätt i kraft den 1 januari 1984, tillkom
med det uttalade syftet att ge kommunerna ett starkare inflytande över de
kemiska bekämpningsmedlens användning i skogsbruket. I proposition
1982/83:145, vari lagförslaget lades fram, framhöll sålunda jordbruksministern
att tidigare gällande lagstiftning var otillräcklig i detta avseende.
Varje kommun måste ges möjlighet att säga nej till skogsbesprutning inom
sitt område, vilket innebar att röjning med mekaniska metoder i stället
måste användas.

Innebörden i lagsförslaget var att kommunerna skulle ha rätt att bestämma
inom vilka områden skogsbesprutning skulle vara helt förbjuden.
Kommunerna hade enligt propositionen den bästa möjligheten att med
utgångspunkt i de lokala förutsättningarna bedöma om skogsmarken i
fråga hade sådan betydelse för friluftslivet, naturvården, lokalbefolkningens
trivsel och andra lokala allmänna intressen att spridning av bekämpningsmedel
inte borde få ske. Kommunerna borde inom ramen för den
översiktliga fysiska planeringen bestämma de områden där användningen
av lövbekämpningsmedel skall vara totalförbjuden. Besluten om förbudsområdenas
omfattning borde fattas av kommunfullmäktige. Ett sådant
beslut kunde enligt en allmän kommunalrättslig princip inte överklagas på
annat sätt än genom s. k. kommunalbesvär. Genom den föreslagna ordningen
garanterades ett totalt lekmannainflytande över beslutet om för
vilka områden totalförbudet skulle gälla.

Utskottet (JoU 1982/83:34) instämde i propositionens uttalanden om de
principiella utgångspunkterna för den nya lagen. En av de viktigaste
utgångspunkterna i lagförslaget var enligt utskottets mening att kommunerna
gavs rätt att bestämma inom vilka områden skogsbesprutning skulle
vara helt förbjuden.

Som svar på en fråga av John Andersson (vpk) om kommunernas
befogenheter enligt lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
konstaterade jordbruksminister Svante Lundkvist den 21 februari
1984 att kommunfullmäktige enligt den aktuella lagen har att självständigt
besluta om hur stor del av kommunens skogsmark som skall omfattas av
ett totalförbud.

Utskottet finner för sin del att motionen inte bör föranleda någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

1 sammanhanget kan nämnas att den förra året tillsatta kemikommissionen
(Jo 1983:02) i sitt i augusti i år avlämnade huvudbetänkande bl. a.
föreslår att ett generellt förbud införs mot spridning av bekämpningsmedel
från luften. Förbudet bör gälla all mark, således inte enbart jordbruksmark.
Undantag skall endast få medges, dels för lövslybekämpning enligt
de regler som redan gäller, dels för vissa epidemiartade angrepp av skadegörare
som inte kan bekämpas på annat sätt. Enligt 7 § i kommissionens
lagförslag skall kommunfullmäktige kunna besluta att undantag från för -

JoU 1984/85:15

3

bud inte får medges i fråga om visst område inom kommunen.

Frågan om kommunernas rätt att besluta i hithörande frågor torde med
hänsyn till vad nu anförts inom en förhållandevis nära framtid bli föremål
för riksdagens förnyade prövning.

Utskottet hemställer

att riksdagen lämnar motion 1983/84:1858 utan ytterligare åtgärd.

Stockholm den 20 november 1984

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson
(s), Martin Segerstedt (s), Kerstin Andersson (c), Jan Fransson (s), Jens
Eriksson (m), Börje Stensson (fp), Åke Selberg (s), Jan-Eric Virgin (m),
Bengt Kronblad (s) och Paul Lestander (vpk).

Särskilt yttrande

Einar Larsson (c), Kerstin Andersson (c) och Börje Stensson (fp) anför:

Riksdagens beslut under våren 1982 (JoU 1981/82:22) angående lag om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark innebar i princip förbud
mot spridning, men dispens kunde lämnas under vissa restriktiva och klart
angivna förutsättningar. Genom att länsstyrelserna handhade dispensprövningen
— med beaktande av naturvårdsverkets anvisningar för tilllämpningen
— garanterades en enhetlig och likformig rättstillämpning för
hela landet. Skogsbruket fick härigenom en auktoritativ vägledning för sin
planering på lång och kort sikt. Genom den förra året beslutade, nu
gällande lagen har vi fått en rättstillämpning som kan variera från den ena
kommunen till den andra. Vad detta innebär för bl. a. de markägare vars
skogsinnehav sträcker sig över flera kommuner kan man väl föreställa sig.
Genom att kommunfullmäktige har vittgående befogenheter att undanta
områden från dispensprövning och kommunernas beslut härvidlag endast
kan överklagas genom kommunalbesvär föreligger i praktiken knappast
någon besvärsrätt. Detta innebär att riksdagsmajoriteten och regeringen
frånträtt sitt ansvar för en enhetlig och likformig rättstillämpning och för
den rättstrygghet som det måste ankomma på regeringen att ansvara för.

Erfarenheterna från den tid de nya bestämmelserna varit i kraft visar
redan nu att farhågorna för en rigorös och stelbent tillämpning tyvärr
håller på att bekräftas. De svårigheter detta leder till skulle inte ha uppkommit
om den tidigare lagen alltjämt varit gällande.

Liber Tryck Stockholm 1984