om internationella åtgärder mot kvinnoförtryck

Betänkande 1985/86:UU6

Utrikesutskottets betänkande
1985/86:6

om internationella åtgärder mot kvinnoförtryck

Motionen

I motion 1984/85:2409 av Gunnel Jonäng m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar initiativ till en
konferens om mänskliga rättigheter med inriktning på det förtryck av olika
slag som kvinnor är utsatta för,

2. att Sverige verkar för olika undersökningskommissioner enligt motionen,

3. att Sverige ger ett kraftfullt moraliskt och ekonomiskt stöd till de
kvinnoorganisationer som arbetar internationellt för kvinnors oberoende
och för demokrati och frihet,

4. att Sverige verkar för en särskild kommissarie för mänskliga rättigheter
inom FN,

5. att Sverige fortsätter sitt stöd till FN:s fond för personer som utsatts för
tortyr,

6. att Sverige i FN och andra internationella sammanhang för fram de
förtryckta kvinnornas situation och kamp,

7. att Sverige förstärker sina internationella insatser för att motverka det
förtryck kvinnor utsätts för,

8. att Sverige förstärker sina internationella insatser för kvinnors ekonomiska
oberoende och självständighet.

I motionen ges exempel på förtryck och förföljelser av kvinnor i olika delar av
världen; i Latinamerika, i Sydafrika och i länder i Asien. Det föreslås att
Sverige mot den bakgrund som tecknas i motionen bör ta initiativ i FN till en
särskild konferens om mänskliga rättigheter med inriktning på det förtryck
kvinnor är utsatta för. Vi bör också verka för att undersökningskommissioner
tillsätts med uppgift att rikta uppmärksamheten på länder med förtryckarregimer.
En särskild kommissarie för mänskliga rättigheter bör övervägas.
Motionärerna understryker också vikten av ett försatt moraliskt och
ekonomiskt stöd till de många kvinnoorganisationer som kämpar för
kvinnors oberoende och frihet.

Bakgrund

Principen om mäns och kvinnors lika rättigheter finns nedlagd i själva
FN-stadgan. Under efterkrigstiden har en rad internationella konventioner
ingåtts som ger uttryck åt stadgans syn. År 1952 antogs konventionen om

uu

1985/86:6

1 Riksdagen 1985/86. 9 sami. Nr 6

kvinnornas politiska rättigheter av FN.s generalförsamling. Några år senare
antogs konventioner om gifta kvinnors medborgarskap resp. samtycke till
äktenskap m.m. ILO:s likalönskonvention kom år 1951. Även 1966 års
FN-konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter har betydelse för kvinnornas
förhållanden.

Det viktigaste folkrättsliga instrumentet på området är emellertid konventionen
av år 1979 om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor.
Denna konvention, som trädde i kraft i september 1981, har hittills
ratificerats av 72 stater. För att övervaka tillämpningen av konventionen har
tillsatts en kommitté bestående av 23 medlemmar, valda på fyra år. Sverige
har för närvarande en plats i kommittén. Konventionens medlemsstater har
åtagit sig att vart fjärde år avge en rapport om den nationella tillämpningen
av konventionen.

Kvinnornas roll och villkor i samhället blev ett återkommande inslag i den
internationella debatten från slutet av 1960-talet. FN deklarerade att år 1975
skulle bli det första kvinnoåret, och något senare beslutades att perioden
1975-1985 skulle utropas till FN:s kvinnoårtionde.

FN:s första kvinnokonferens hölls år 1975 i Mexico. De 133 deltagarländerna
enades om en handlingsplan som bl. a. innebar att jämställdhet och
undanröjande av diskriminering inte bara var en fråga om lagstiftning utan
att det också krävdes praktiska åtgärder och attitydförändringar om kvinnor i
realiteten skall få samma möjligheter i samhällslivet som männen.

Den andra internationella kvinnokonferensen hölls i Köpenhamn år 1980
och ledde bl. a. till ett reviderat handlingsprogram för den andra hälften av
kvinnodecenniet.

Kvinnofrågor fick också en stor plats vid FN:s befolkningskonferens i
Mexico år 1984.1 konferensens slutdeklaration om befolkning och utveckling
hette det bl. a.:

Samhällets stöd är väsentligt för att kvinnorna fullt ut skall kunna integreras
och deltaga i utvecklingsprocessens alla faser och funktioner. Institutionella,
ekonomiska och kulturella barriärer måste undanröjas, och breda och
snabba åtgärder måste vidtas för att hjälpa kvinnorna att uppnå full
jämställdhet med männen i det sociala, politiska och ekonomiska livet.

Även flera av Mexicokonferensens rekommendationer behandlade kvinnornas
rätt att delta i samhällslivet på lika villkor.

FN:s tredje kvinnokonferens ägde ram i Nairobi, Kenya, den 15-26 juli
1985. I den deltog 160 länder. Trots att Nairobikonferensen inledningsvis
hade vissa svårigheter att finna sina arbetsformer måste slutresultatet
betecknas som en framgång.

Förhandlingsarbetet komplicerades delvis av att det inte kunnat undvikas
att vissa återkommande internationella stridsfrågor togs upp på dagordningen.
Vid konferensens början förelåg ett utkast till slutdokument, kallat
Framåtsyftande strategier till år 2000. Under konferensens gång inlämnades
105 resolutionsutkast med såväl ändringar och tillägg till strategidokumentet
som fristående förslag. På grand av tidsbrist kunde dessa 105 resolutionsutkast
inte slutbehandlas. Förhandlingsarbetet koncentrerades i stället på

UU 1985/86:6

2

strategidokumentet, och konferensen beslöt att foga de inkomna resolutionsutkasten
som bilagor till slutdokumentet.

Strategidokumentet innehåller handlingsplaner och förslag till åtgärder för
att förbättra kvinnornas situation fram till år 2000. De sammanlagt 370
paragraferna är uppbyggda kring de tre målen för kvinnoårtiondet: jämställdhet,
utveckling och fred.

Det inledande kapitlet om jämställdhet kan ses som en programförklaring
för arbetet på att förbättra kvinnornas situation. Vikten av att alla länder
ratificerar de internationella konventionerna av särskilt intresse för kvinnor
slås fast. Kvinnors ekonomiska rättigheter betonas. Åtgärder för att avskaffa
diskriminerande regler och attityder bör genomföras. I ett avsnitt om
utveckling poängteras kvinnornas rätt till lika deltagande på alla områden
och nivåer i samhällslivet. Frågor som sysselsättning, hälsa, utbildning,
livsmedelsförsörjning, handel, vetenskap och teknologi, bostäder, social
service tas upp i särskilda paragrafer. I ett fredsavsnitt behandlas bl. a.
kapprustningen.

Våld mot kvinnor, som föreliggande motion speciellt tar upp, berörs
utförligast i ett avsnitt betitlat Särskilt utsatta kvinnor. Däri konstateras att
antalet utsatta kvinnor fortsätter att öka. Strategiprogrammet fäster särskild
uppmärksamhet vid företeelser som prostitution och sexuellt våld, fängslade
kvinnor, flyktingkvinnor, kvinnomisshandel och ensamstående kvinnor.

Konferensen rekommenderade att åtminstone ytterligare en världskonferens
för kvinnofrågor skall hållas före år 2000. FN:s kvinnokommission och
FN:s sociala center i Wien tilldelas en central roll i uppföljningsarbetet.

Sveriges delegation vid Nairobikonferensen leddes av statsrådet Anita
Gradin, och i delegationen ingick i övrigt bl. a. kvinnliga riksdagsledamöter.
Två svenska resolutionsförslag framlades; det ena om migrerande kvinnor
och det andra om nedrustning. I likhet med övriga resolutionsförslag kom de
svenska förslagen inte att slutbehandlas. I sitt anförande uppehöll sig den
svenska delegationsordföranden bl. a. vid våldet mot kvinnor, som betecknades
som det yttersta uttrycket för brist på jämställdhet mellan könen. I
anförandet underströks också betydelsen av att utvecklingsbistånd utformas
så att det når kvinnorna i mottagarländerna, inte minst av det skälet att
kvinnorna själva utgör en betydande utvecklingskraft.

Det svenska bilaterala biståndet har länge sökt uppmärksamma ulandskvinnornas
behov. Biståndet via enskilda organisationer och över
anslagsposten för ämnesinriktad verksamhet har ofta gått till speciella
kvinnoprojekt. Inom ramen för det multilaterala biståndet har stöd lämnats
till FN:s kvinnofond. Sveriges omfattande humanitära bistånd har visserligen
inte haft kvinnor som speciell målgrupp, men stödet till förföljda och
förtryckta grupper i Latinamerika har i praktiken ofta inneburit en hjälp åt de
kvinnor vars rättigheter kränkts. Inte heller har de svenska insatserna för
flyktingar i bl. a. södra Afrika kvinnor som särskild målgrupp. I stor
utsträckning är det emellertid kvinnor och barn som befinner sig i flyktinglägren.
Förtryck mot kvinnor är ofta detsamma som förtryck mot barn. En
väsentlig följd av insatser för kvinnor är att sådana insatser mestadels också
kommer barnen till godo. Sverige har vidare vid två tillfällen bidragit
ekonomiskt till FN:s fond för tortyroffer. Fonden tillkom på svenskt initiativ.

UU 1985/86:6

3

Inom det svenska biståndsorganet SIDA har Kvinnorådet för internationellt
bistånd medverkat till att utarbeta ett Handlingsprogram för ett
kvinnoinriktat bistånd. Handlingsprogrammet, som nyligen antagits av
SIDA:s styrelse, syftar framför allt till att göra det bilaterala biståndet i dess
helhet mer anpassat efter kvinnors behov men också till att främja projekt
som är speciellt inriktade på kvinnor.

I handlingsprogrammet görs en genomgång av olika biståndsformer och
lämnas rekommendationer beträffande den framtida inriktningen av biståndet.
Det slås fast som huvudprincip att bistånd till kvinnor skall utgå via
landramarna även om det är kvinnospecifikt. Samtidigt noteras att mottagarländernas
regeringar långt ifrån alltid tar hänsyn till kvinnornas behov vid
utformningen av landprogrammen. Det kommer därför även fortsättningsvis
att finnas behov av särskilda kvinnoprogram, finansierade genom för
ändamålet avsedda medel. Bistånd genom enskilda organisationer nämns i
handlingsprogrammet som en metod att nå avsedda mottagargrupper.

I handlingsprogrammet redogörs bl. a. för ett försök som gjorts av SIDA
att analysera effekterna på kvinnors situation av vissa biståndsprojekt.
Slutsatsen av försöket blir att det mycket ofta är svårt både att i förväg avgöra
vilken inverkan ett projekt kan tänkas få och i efterhand fastställa effekten
för berörda kvinnor. Ett antal rekommendationer lämnas därför i handlingsprogrammet
i syfte att säkerställa möjligheten att klart avläsa biståndsprojekts
inverkan på kvinnors förhållanden.

Utskottet

I den föreliggande motionen framförs en rad förslag till stöd för utsatta och
förtryckta kvinnor. Förslagen ligger väl i linje med Sveriges inställning i
frågor som rör kvinnors och mäns grundläggande rättigheter, och de rimmar
också med den inriktning Sverige önskar ge åt sitt biståndssamarbete med
utvecklingsländerna.

Övergrepp och våld mot kvinnor är vanligt på många håll i världen. I vissa
av sina former ingår detta våld som en del av ett kulturmönster. Det är därför
av stor betydelse att den nyss avslutade internationella kvinnokonferensen i
Nairobi fäste så stor uppmärksamhet vid särskilt utsatta kvinnors situation.
Genom den strategi som där antogs har världens nationer fått ett dokument
som förhoppningsvis kommer att tjäna som en norm för det fortsatta
praktiska arbetet på att trygga kvinnors rättigheter och skydda deras
integritet.

En av rekommendationerna i slutdokumentet från Nairobi går ut på att
alla länder skall biträda konventionen mot diskriminering av kvinnor. Det är
enligt utskottets mening viktigt att ta fasta på denna rekommendation. Det
folkrättsliga skyddet för kvinnorna behöver i olika avseenden stärkas.

I motionen föreslås dels att Sverige skall ta initiativ till en särskild
konferens om förtryck mot kvinnor, dels att olika undersökningskommissioner
tillsätts för att rikta uppmärksamhet mot länder med förtryckarregimer.
Utskottet har förståelse för dessa krav. Det är emellertid utskottets
uppfattning att konferensen i Nairobi i stor utsträckning kom att handla om
bl. a. de frågor som en särskild konferens om våld mot kvinnor skulle kunna

UU 1985/86:6

4

ta upp och att det därför inte nu finns anledning att ta ett initiativ av det slag
som föreslås i motionen. Det torde vara svårt att få internationellt gehör för
en ny konferens i ett så näraliggande ämne.

Liknande synpunkter gör sig gällande beträffande yrkande 4 i motionen,
vari föreslås att Sverige skall verka för att det inom FN tillsätts en särskild
kommissarie för mänskliga rättigheter. Detta är ett förslag som Sverige redan
år 1964 väckte i FN och som sedermera har aktualiserats vid ett flertal
tillfällen. Tillräcklig uppslutning kring förslaget har emellertid inte varit
möjligt att uppnå. Om en särskild kommissarie skall kunna verka med
auktoritet är det angeläget att befattningen får ett brett internationellt stöd.
Utskottet vill därför inte nu föreslå nya svenska initiativ i frågan men utgår
från att regeringen fortsatt utnyttjar de tillfällen som erbjuds för att ånyo
aktualisera tanken på en kommissarie för mänskliga rättigheter.

Sverige bör självfallet fortsatt sträva efter att kontrollen av efterlevnaden
av internationella konventioner och allmänt accepterade rättsprinciper blir
så effektiv som möjligt. I vissa fall kan tillsättandet av undersökningskommissioner
utan tvekan vara ett verksamt inslag i denna kontroll. Erfarenheterna
av möjligheterna för en undersökningskommission att få göra erforderliga
undersökningar och inspektioner på platsen har dock i många fall varit
dåliga.

I några yrkanden föreslås att Sverige på olika sätt skall förstärka sitt
ekonomiska och moraliska stöd till förmån för de kvinnor som är utsatta för
förtryck och övervåld.

Som framgår av det föregående lämnar Sverige sedan lång tid ett relativt
omfattande bistånd till kvinnor i u-länder. Vi tillhör initiativtagarna till
fonden för tortyrens offer. Utskottet anser att Sverige även i fortsättningen
skall stödja denna fond och i övrigt bistå utsatta kvinnor genom vårt
utvecklingssamarbete. Genom det nyss antagna handlingsprogrammet har
den svenska biståndsmyndigheten fått ett instrument som bör kunna
medverka till att föresatser och mål för vårt kvinnoinriktade utvecklingssamarbete
i högre grad än vad som hittills varit fallet omsätts till praktiska
resultat.

Även i övrigt finns det anledning för svenska företrädare i FN och andra
internationella organisationer att fortsatt fästa uppmärksamheten på de
orättvisor och den diskriminering som ofta drabbar kvinnor.

Med vad som anförts i det föregående får utskottet föreslå att motion 2409
anses besvarad.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motion 1984/85:2409 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 19 november 1985

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Karin Söder (c), Sture Ericson (s), Axel
Andersson (s), Ingemar Eliasson (fp), Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af
Ugglas (m), Bengt Silfverstrand (s), Rune Ångström (fp), Sten Sture
Paterson (m), Gunnel Jonäng (c), Maj Britt Theorin (s), Gerd Engman (s),
Anita Bråkenhielm (m) och Oswald Söderqvist (vpk).

UU 1985/86:6

5

gotab Stockholm 1985 83608