om internationell undersökningskommission för Raoul Wallenberg

Betänkande 1982/83:UU10

UU 1982/83:10

Utrikesutskottets betänkande
1982/83:10

om internationell undersökningskommission för Raoul Wallenberg
Motionen

I motion 1981/82:1246 av Elisabeth Fleetwood m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om tillsättande av en internationell
undersökningskommission samt att regeringen verkar för att denna får
tillstånd att i Sovjet utröna Raoul Wallenbergs öde.

Bakgrund

Bland de första på utsagor av ögonvittnen baserade rapporterna till
Sverige om vad som försiggick i förintelselägren i Polen under andra
världskriget, om gaskamrarna och det systematiska dödandet av Europas
judar, var rapporter från den svenska beskickningen i Budapest.

I Stockholm utlöste nyheterna, liksom på andra håll, allehanda åtgärder
för att åstadkomma hjälp åt judarna. Beskickningen i Budapest hade -liksom de andra neutrala ländernas beskickningar - börjat utfärda provisoriska
pass. Det var egentligen intyg om rätt att tas emot i Sverige samt s. k.
skyddsbrev för judar i Ungern med särskild anknytning till Sverige. Dessa
gav tidvis ett stort mått av skydd mot förföljelserna, och allt fler judar
ansökte om sådana dokument. Beskickningen bad om förstärkning för att
kunna utöka verksamheten.

Från Stockholm utsändes därför i juli 1944 affärsmannen Raoul Wallenberg
- med tidigare erfarenhet från verksamhet i Ungern - för att, med
ställning som förste legationssekreterare, leda en särskild avdelning vid
beskickningen för den fortsatta verksamheten att rädda judar från förföljelserna.
Denna växte därefter snabbt i omfattning.

Även sedan de sovjetiska trupperna trängt in i Budapest uppträdde
Wallenberg till förmån för de judar som stod under den svenska beskickningens
beskydd. Han bortfördes i mitten av januari 1945 av sovjetisk
militär. Det sovjetiska utrikesministeriet meddelade strax därefter den
svenska envoyén i Moskva att Wallenberg omhändertagits i Budapest och att
åtgärder hade vidtagits för att skydda honom och hans egendom.

Efter upprepade svenska hänvändelser med påminnelse och begäran om
upplysningar om vad som hänt Wallenberg efter omhändertagandet,
meddelades i augusti 1947 från sovjetisk sida att Wallenberg var okänd för de
sovjetiska myndigheterna. Med hänsyn till tidigare lämnade sovjetiska
besked fortsatte dock svenska utrikesdepartementet att göra efterforskningar
om vad som verkligen kunde ha hänt med Wallenberg.

1 Riksdagen 1982/83. 9 sami Nr 10

UU 1982/83:10

2

Kring årsskiftet 1951-1952 kom vittnesmål av personer i tidigare sovjetisk
fångenskap som kunde bedömas som trovärdiga och som visade att
Wallenberg iakttagits i fångenskap i Sovjetunionen.

Den svenska regeringen har därefter nedlagt ett intensivt arbete på att
söka bringa klarhet i Wallenbergs öde. I en serie svenska démarcher till
Sovjetunionens regering framlades bestämda krav på att erhålla klarhet i
Raoul Wallenbergs öde.

I februari 1957 erhölls ett officiellt sovjetiskt besked som gjorde gällande
att Wallenberg avlidit i Ljubljankafängelset den 17 juli 1947. Från sovjetisk
sida har man härefter vidhållit detta besked.

I två vitböcker, år 1957 och 1965, har regeringen redovisat ett omfattande
material om efterforskningarna efter Wallenberg. Dessutom har, med ytterst
begränsade undantag, under de två senaste åren allt utrikesdepartementets
material i frågan från år 1944 t. o. m. år 1969 frisläppts.

Den svenska regeringen har emellertid fortsatt sitt intensiva efterforskningsarbete.
Även under senare år har framkommit ytterligare vittnesmål
som föranlett framställningar från den svenska regeringens sida. I sina svar
har den sovjetiska regeringen hållit fast vid 1957 års besked.

Utskottet

Utrikesutskottet har under behandlingen av detta ärende inhämtat
närmare information om formerna för efterforskningsarbetet, och om de
möjligheter som på detta sätt finns att bringa klarhet i Wallenbergs öde.

Detta arbete bedrivs fortlöpande av utrikesdepartementet, som genom
olika tillgängliga kontakter försöker samla så mycket information som
möjligt i syfte att skapa klarhet i Raoul Wallenbergs öde i Sovjetunionen.

Utskottet noterar att den svenska regeringen vid ett flertal tillfällen har
uttalat att man anser sig ha skäl att tro att Wallenberg var i livet efter den
tidpunkt vid vilken han enligt det officiella sovjetiska beskedet skulle ha
avlidit. Regeringen har vid en rad tillfällen även under de senaste åren tagit
upp Raoul Wallenbergs öde med olika företrädare för Sovjetunionen.

Utskottet anser för sin del att utgångspunkten för bedömningar av
utsikterna att bringa klarhet i Raoul Wallenbergs öde fortfarande är att det
inte kan anses bevisat att Wallenberg inte längre skulle vara i livet.
Huvudsyftet för allt svenskt agerande måste därför fortsatt vara att söka
utröna vad som hänt Wallenberg efter gripandet i mitten av januari 1945 och
under hans därpå följande fångenskap, spåra honom om han fortfarande är i
livet och söka utverka hans befrielse.

Utskottet anser inte att ett svenskt initiativ till en internationell undersök -

UU 1982/83:10

3

ningskommission, på sätt som föreslagits i motionen, utgör en verksam
metod att söka nå det angivna huvudsyftet.

Utskottet avstyrker därmed motion 1246.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:1246.

Stockholm den 30 november 1982

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Carl Bildt (m), Sture Palm (s), Gunnel Jonäng (c), Ingrid Sundberg (m), Jan
Bergqvist (s), Margaretha af Ugglas (m), Maj-Lis Lööw (s), Bengt
Silfverstrand (s), Sten Sture Paterson (m), Rune Ångström (fp), Bertil
Måbrink (vpk), Sören Häggroth (s) och Nils Svensson (s).

GOTAB 73121 Stockholm 1982