om inskränkningar i offentligheten vid vittnesförhör

Betänkande 1980/81:JuU5

JuU 1980/81:5

Justitieutskottets betänkande
1980/81:5

om inskränkningar i offentligheten vid vittnesförhör
Motion

I motion 1979/80:1111 av Gunilla André (c) yrkas att riksdagen skall
begära att regeringen utarbetar förslag till en sådan ändring i rättegångsbalken
att det blir möjligt att förhöra vittne utan närvaro av åhörare i sådana fall
som berörs i motionen.

Motionären påtalar att det saknas möjlighet för domstol att låta ett vittne
lämna sin berättelse utan att den tilltalades kamrater åhör vittnesmålet.
Enligt motionären är det särskilt otillfredsställande att den tilltalades
bekanta vid rättegången får uppgift om var vittnet bor och lätt kan ta del av
andra personliga uppgifter rörande vittnet. Motionären påpekar att den
nuvarande ordningen underlättar för den tilltalades kamrater att hämnas på
vittnet och att vetskapen härom kan hindra vittnet att tala fritt. Detta
försvårar enligt motionären lagföring och rättskipning.

Gällande ordning

För rättegångsförhandlingar gäller en grundläggande princip om offentlighet.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och 5 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken (RB) skall sålunda förhandling vid domstol vara
offentlig. Regleringen av det processuella förfarandet innehåller inte några
särskilda bestämmelser som gör det möjligt att inskränka allmänhetens rätt
till närvaro vid en domstolsförhandling av sådana skäl som behandlas i
motionen, dvs. av hänsyn till det men som offentligheten kan medföra för ett
vittne i form av trakasserier eller andra kränkningar av hans personliga
integritet. För vissa speciella situationer har emellertid föreskrivits möjligheter
till inskränkning i offentligheten. Här skall nämnas följande.

Enligt 5 kap. 2 § RB äger rättens ordförande, när han finner skäl därtill,
vägra den som är under 18 år tillträde till offentlig förhandling.

I mål mot en tilltalad som inte fyllt 21 år äger rätten enligt 8 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare förordna om
handläggning inom stängda dörrar om rätten finner att förhandlingens
offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet som
den tilltalade kan antas bli utsatt för.

Enligt 5 kap. 3 § RB och 8 § nyssnämnda lag föreligger vissa möjligheter att
trots ett förordnande om förhandling inom stängda dörrar tillåta utomstående
personer att vara närvarande vid förhandlingen.

Det ankommer enligt 5 kap. 9 § RB på rättens ordförande att upprätthålla

1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 5

Juli 1980/81:5

2

ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som
behövs. Enligt samma lagrum får han utvisa den som stör förhandlingen eller
på annat sätt uppträder otillbörligt.

Enligt 36 kap. 18 § RB kan rätten förordna att part (t. ex. tilltalad eller
målsägande) inte får vara närvarande under vittnesförhör om anledning
förekommer att vittnet i partens närvaro av rädsla eller annan orsak inte fritt
utsäger sanningen. Detsamma gäller om parten hindrar vittnesmålet genom
att falla vittnet i talet eller på annat sätt. Vittnesmålet skall i här avsedda fall
läsas upp sedan parten återkallats till förhandlingen. Motsvarande reglering
gäller vid förhör med part under sanningsförsäkran (37 kap. 5 § RB), vid
förhör med sakkunnig (40 kap. 11 § RB) och vid förhör med part i brottmål
(46 kap. 7 § RB).

Inte heller regleringen rörande begränsning i förhandlingsoffentligheten
av renodlade sekretesshänsyn tar sikte på de situationer som avses i
motionen. Enligt 5 kap. 1 § RB i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1981 får
rätten under angivna förutsättningar förordna att en förhandling skall hållas
inom stängda dörrar om det kan antas att vid förhandlingen kommer att
förebringas sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelsen avser bl. a. fall då ett
vittne hörs angående något som han enligt sekretesslagen (1980:100) har
tystnadsplikt om.

I sammanhanget kan nämnas att i 9 kap. 17 § den nyssnämnda sekretesslagen
föreskrivs sekretess i förundersökning i brottmål för anmälan eller
utsaga från enskild om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts
för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Bestämmelsen är inte
tillämplig på uppgift som lämnas inför rätta vid huvudförhandling i
brottmål.

Tidigare utredningsförslag

Offentlighetskommittén gjorde under 1960-talet en översyn av lagstiftningen
om allmänna handlingars offentlighet och därmed sammanhängande
frågor (se SOU 1966:60). I en tryckt diskussionspromemoria (SOU 1966:61,
bilaga 1) med utkast till nya bestämmelser föreslog kommittén ett stadgande i
5 kap. 1 § RB, enligt vilket rätten skulle kunna förordna om förhandling
inom stängda dörrar om det kunde antas att till följd av offentligheten någon
skulle utsättas för våld eller annat övergrepp.

Förslaget har inte tagits upp i det fortsatta arbetet på den nyligen antagna
sekretesslagstiftningen.

Bandinspelning av enskild vid rättegång

Enligt den reglering som gällde före den 1 juli 1980 saknades laga stöd för
att hindra att enskild person gjorde bandinspelning vid rättegångsförhandling
enbart på den grund att inspelningen skulle vara till men för utredningen

JuU 1980/81:5

3

eller skulle kränka den hördes personliga integritet. Genom lagstiftning som
trätt i kraft nyssnämnda dag (prop. 1979/80:87, JuU 37, rskr 283) har i 5 kap.
9 § RB tagits in en bestämmelse enligt vilken rätten kan förbjuda enskild
person att göra fonetisk upptagning om det kan antas att upptagningen så
besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen.

Rättegångsutredningen

Enligt regeringens bemyndigande i februari 1977 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté med uppdrag att göra en översyn av
rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Kommittén, rättegångsutredningen
(Ju 1977:06), skall enligt sina direktiv (se kommittéberättelsen 1978 del II
s. 26) i sitt arbete i första hand ta sikte på avsnitt, där en revision kan bidra till
att göra rättegångsförfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare
och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. I direktiven
uttalas att det är naturligt att översynen i främsta rummet inriktas på
rättegången i underrätten. Som en särskild omständighet som föranlett
önskemål om översyn av RB:s regler nämns att det blivit svårare än förr att
förmå den enskilde medborgaren att inställa sig vid domstol. Kommittén
skall bl. a. pröva spörsmål som har samband med att så många utsatta
huvudförhandlingar måste ställas in till följd av parts eller vittnes utevaro
från förhandlingen. I direktiven aktualiseras också frågor om hur bevisningen
bör anordnas.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från justitiekanslern,
riksåklagaren, hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges
statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare och Nämndemännens riksförbund.

Flertalet remissinstanser tillstyrker bifall till motionen eller uttalar sig i
tillstyrkande riktning. Motionen avstyrks av tre remissinstanser.

Justitiekanslern (JK) pekar i sitt avstyrkande yttrande på att föreskrifterna
i 5 kap. 2 och 9 §§ RB gör det möjligt att utvisa kamrater till den tilltalade om
de är underåriga eller om de stör förhandlingen eller eljest uppträder
otillbörligt.

Härefter anför JK.

Som ett viktigt skäl till önskemålet om lagändring anförs att den tilltalades
kamrater om de är närvarande vid förhandlingen får närmare kännedom om
vittnets personliga förhållanden och därigenom lättare kan hämnas på
vittnet. Till detta kan följande anföras. Varken de nu återgivna bestämmelserna
i 5 kap. RB eller 36 kap. 18 § RB innebär att förhandlingen blir hemlig.
Sålunda föreskrivs i sistnämnda bestämmelse att vittnets berättelse skall

1* Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 5

Juli 1980/81:5

4

uppläsas sedan parten åter kallats in i rättssalen. Något stöd för att
sekretessbelägga uppgifter om vittnets adress och andra personuppgifter om
vittnet torde inte stå att finna vare sig i gällande sekretesslag eller den
sekretesslag som träder i kraft den 1 januari 1981. Det beteende som
åberopas i motionen torde dessutom vara att hänföra under bestämmelserna
i 17 kap. 10 § brottsbalken och är alltså straffbart.

Slutligen uttalar JK att han anser att det från lagteknisk synpunkt skulle
vara svårt att skilja ut den krets av åhörare som avses i motionen.

Riksåklagaren (RÅ) anser att den i motionen väckta frågan bör utredas
närmare. Han uttalar att i den mån anledning förekommer att vittne av rädsla
eller annan orsak i åhörares närvaro ej kommer att tala fritt, föreligger i
princip en situation likartad med den som behandlas i 36 kap. 18 § RB. Av
vad RÅ erfarit förekommer dylika situationer i ej ringa utsträckning i
praktiken och synes även bli vanligare i och med att viss brottslighet tenderar
till att förenas med allt större hänsynslöshet. I vissa typer av mål, t. ex.
narkotikamål, torde enligt RÅ komplikationer av detta slag vara förhållandevis
vanliga. Ett ställningstagande till frågan, huruvida de olägenheter som
förekommer gör sig gällande med sådan styrka att den tungt vägande
offentlighetsprincipen bör vidkännas ytterligare inskränkningar, kräver
enligt RÅ:s mening ett ingående övervägande. Eftersom spörsmålet är av
sådan art att det ligger inom ramen för rättegångsutredningens arbete, vill
han förorda att ärendet överlämnas till utredningen.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar bl. a. om bestämmelserna i 5 kap. 2 §
och 36 kap. 18 § RB samt i 8 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Hovrätten uttalar vidare bl. a. följande.

Den i 5 kap. 1 § rättegångsbalken inskrivna principen om domstolsförhandlingars
offentlighet är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten
och för allmänhetens förtroende för domstolsväsendet. Avsteg från denna
princip bör - liksom hittills - få göras endast om det motiveras av ett starkt
behov. Det i motionen uttalade önskemålet om möjlighet att utöver vad
gällande bestämmelser medger hålla vittnesförhör utan åhörare betingas
enligt hovrättens mening icke av ett sådant intresse som bör få väga över
offentlighetsintresset. Hovrätten avstyrker därför den hemställan som
motionen innehåller.

Göteborgs tingsrätt uttalar i sitt tillstyrkande yttrande att det enligt
domstolens erfarenhet inte är ovanligt att ett vittne av rädsla för repressalier
vill slippa uttala sig eller inte vågar uttala sig fritt, och detta är särskilt vanligt i
mål som gäller sedlighetsbrott och den organiserade narkotikahandeln. Ett
vanligt fall är enligt tingsrätten det som berörs i motionen, dvs. att vittnen
hyser rädsla för tilltalades anhöriga eller kamrater, som är närvarande i
rättssalen. Vittnena begär därvid ibland att få höras under sådana
förhållanden att deras utseende och bostadsadress ej blir kända av den
tilltalade eller den tilltalades kamrater.

Tingsrätten tillägger följande.

JuU 1980/81:5

5

Bestämmelsen i 36 kap. 10 § 1 st rättegångsbalken borde därför ändras så
att vittnets hemvist ej skall antecknas i protokollet från förhandlingen. -Motionens förslag som är ägnat att minska pressen på vittnen tillstyrks
därför. En bestämmelse av sådan innebörd måste emellertid tillämpas
restriktivt och utformas så att offentlighetsprincipen inte mer än nödvändigt
åsidosätts.

Sveriges advokatsamfund inleder sitt avstyrkande yttrande med att slå fast
att det inte råder någon tvekan om att problem av det slag motionären pekar
på kan förekomma; ett vittne är av rädsla för repressalier ovilligt att vittna
inför kamrater eller'bekanta till en tilltalad. Det är dock enligt samfundet
svårt att se hur man skall kunna åstadkomma någon ändring i detta
förhållande utan att komma i konflikt med det grundläggande kravet på att
förhandling vid domstol skall vara offentlig. En ändring i rättegångsbalken av
den innebörd, som motionären föreslår, kommer enligt samfundet att
medföra en rad praktiska problem. Samfundet anför i fortsättningen
följande.

Det måste sålunda ofta bli svårt att avgöra vilka som är den tilltalades
kamrater. Därnäst uppstår frågan om vittnesmålet in extenso skall läsas upp,
sedan kamraterna åter beretts tillfälle att övervara förhandlingen, eller
endast presenteras i sammandrag. Skulle det föreligga krav på uppläsning av
vittnesmålet kan det ifrågasättas om man över huvud taget vinner något med
den tilltänkta regeländringen.

Vad gäller det särskilda problemet med ett vittnes rädsla att avslöja
uppgifter om sin egen person, torde redan nu förekomma att rätten noterar
sådana uppgifter utan att de lämnas inför åhörarna i rättssalen.

Domareförbundet uttalar i sitt tillstyrkande yttrande att den som hörs inför
rätta otvivelaktigt emellanåt kan känna oro för repressalier inte bara från en i
målet inblandad part utan även från parten närstående personer. För den
som hörs framstår enligt förbundet det skydd som lagen erbjuder honom -huvudsakligen 36 kap. 18 § RB och sig därtill anslutande lagrum jämte
bestämmelsen om ansvar för övergrepp i rättssak i 17 kap. 10 § brottsbalken
- ofta som otillräckligt. Förbundet anför att detta, såsom påpekas i
motionen, kan vara ägnat att motverka utredningen i målet.

Under senare tid har enligt förbundet inträffat sådana händelser vid
rättegångar att den föreslagna inskränkningen i offentligheten kan vara
motiverad. En sådan inskränkning bör enligt förbundet ske endast om och i
den mån fara för övergrepp från någon åhörares sida verkligen föreligger; att
generellt förordna om stängda dörrar under förhöret bör självfallet inte
komma i fråga.

Motionärens önskan att förhindra att ett vittnes identitet och andra
uppgifter om vittnets personliga förhållanden röjs vid en förhandling torde
enligt förbundet inte kunna tillgodoses liksom det inte heller torde vara
möjligt att bereda vittnet något sekretesskydd i rättegångshandlingarna.

Förbundet konstaterar att vittnen således inte kan ges något fullständigt
skydd. Visst skydd bör enligt förbundet dock kunna åstadkommas genom

Jul) 1980/81:5

6

den föreslagna ändringen, varför förbundet tillstyrker motionen. Förbundet
tillägger att ändringen inte bör ta sikte bara på vittnesförhör utan också på
andra förhör vid domstol.

Föreningen Sveriges statsåklagare konstaterar i sitt tillstyrkande yttrande
att motionen behandlar en iakttagelse som allt oftare görs i processerna.
Vittnen visar enligt föreningen - i efter hand stegrad omfattning - en
obenägenhet att inställa sig för domstol. Ofta ger vittnen enligt föreningen
uttryck före rättegången för en oro för de konsekvenser vittnesmålet kan dra
med sig och efter rättegången för en stark obehagskänsla över att ha blivit
hårt attackerade och otrevligt bemötta av domstolen eller parterna i samband
med att vittnesmålet avges. Ett hårdnande klimat råder enligt föreningen i
vissa typer av processer.

Härefter konstaterar föreningen att motionärens uppfattning att det
förekommer rättegångar där vittne ej vågar tala fritt om åhörare finns i
rättssalen med all sannolikhet är riktig; allt vanligare blir detta i narkotikamål
och andra mål rörande mer eller mindre organiserad brottslighet. Emellanåt
har man - säger föreningen - praktiskt sökt lösa problemet genom att vittnets
data och adress ej uppges direkt vid huvudförhandlingen. Ett reellt skydd för
vittnet kan enligt föreningen dock inte vinnas därigenom.

Föreningen uttalar vidare följande.

Motionärens förslag att möjlighet tillskapas att höra vittne utan närvaro av
åhörare ger förmodligen bättre skydd, men står i viss motsättning till
principen om största möjliga offentlighet vid domstolsförhandlingar. En
avvägning mellan offentlighetsintresset och intresset att rättskipningen icke
försvåras har flera aspekter. Nyligen har denna avvägning diskuterats i
anledning av en ifrågasatt rättslig reglering av enskilds bandinspelning vid
rättegång (justitiedepartementet). Rättegångsutredningen bereddes tillfälle
att avge synpunkter på den frågan.

Enligt statsåklagarföreningens mening är motionärens hemställan väl värd
beaktande och föreningen vill föreslå att det uppdrages åt rättegångsutredningen
att överväga frågan och lägga förslag till lösningar. En sådan uppgift
synes ligga väl i linje med direktiven för utredningen att se över
rättegångsförfarandet och särskilt eftersträva att rättsväsendets resurser
utnyttjas på bästa sätt. Andra möjligheter än att avvisa åhörare vid
huvudförhandling kan övervägas, exempelvis upptagande av vittnesmål i
särskild ordning.

Föreningen Sveriges åklagare ger uttryck för den inställningen att principen
i domstolsförhandlingars offentlighet är så tungt vägande att ytterligare
inskränkningar däri, utöver dem som redan gäller, inte bör vidtas utan att
synnerligen starka skäl föreligger. Härefter tar föreningen upp två frågor som
motionen ger anledning till, nämligen frågan om problemet verkligen är av
den dignitet att en lagändring är motiverad och frågan om en lagändring i den
av motionären önskade riktningen går att praktiskt hantera.

Föreningen uttalar härom följande.

JuU 1980/81:5

7

När det gäller den förstnämnda frågan har föreningens styrelse, som
handlagt remissen, erfarit att sådana situationer, som motionären åsyftar, i
viss utsträckning förekommer i praktiken. Stundom har problemen kunnat
lösas på ett praktiskt sätt. Det har sålunda förekommit att rättens ordförande
upplyst de utpekade kamraterna om vittnets inställning. Dessa har då
självmant lämnat rättssalen under vittnesförhöret. Föreningen har dock
ingen klar uppfattning om problemets storlek. Något riktigt grepp härom
torde icke gå att få utan en enkät till samtliga domstolar och åklagarmyndigheter.

Vad den andra frågan angår så är det lätt att inse, att svåra awägningsproblem
kan uppstå när det skall avgöras vilka av vittnet utpekade personer,
med mer eller mindre stark anknytning till den tilltalade, som skall
utestängas från vittnesförhöret. Det kan måhända visa sig nödvändigt av
praktiska skäl att en eventuell lagstiftning ges den formen att samtliga
åhörare utan närmare prövning utestängs från ett sådant vittnesförhör. En så
långtgående åtgärd inger förvisso starka betänkligheter.

Det är enligt föreningens mening uppenbart att bl. a. nämnda frågeställningar
kräver ingående överväganden lämpligen i form av en utredning.
Eftersom spörsmålet är av sådan art att det ligger inom ramen för
rättegångsutredningens (Ju 1977:06) arbete, föreslås att motionen överlämnas
till utredningen.

Nämndemännens riksförbund uttalar följande.

Motionen tar upp ett problem som förvisso är en realitet i domstolarna i
dag. Närvaron av kamrater till den tilltalade kan ibland göra det svårt för
vissa vittnen att tala helt fritt. Detta utgör givetvis ett starkt motiv för att
möjligheterna bör öka att förhöra vittnen utan närvaro av åhörare.

Samtidigt bör givetvis mycket stor försiktighet iakttas vid sådana
förändringar i rättegångsbalken. Principen om att rättegångarna så långt det
överhuvud taget är möjligt skall vara offentliga är en viktig del av
rättssystemet i ett demokratiskt samhälle.

En inskränkning i rättegångarnas offentlighet i enlighet med motionens
förslag måste därför vara något som bör förekomma endast då mycket starka
skäl härför föreligger och vid allvarligare brott.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari efterlyses en sådan
ändring i rättegångsbalken att det blir möjligt att förhöra vittne utan närvaro
av åhörare i vissa fall. Motionären påtalar att domstol saknar möjlighet att
låta ett vittne lämna sin berättelse utan att den tilltalades kamrater åhör
vittnesmålet, vilket innebär att dessa får uppgift om var vittnet bor och lätt
kan ta del av andra personliga uppgifter om vittnet. Denna ordning
underlättar för den tilltalades kamrater att hämnas på vittnet, och vetskapen
härom kan hindra vittnet att tala fritt. Angivna förhållanden försvårar enligt
motionären lagföring och rättskipning.

Enligt grundläggande stadganden i regeringsformen och rättegångsbalken
skall förhandling vid domstol vara offentlig. Vissa möjligheter till inskränkning
i förhandlingsoffentligheten ges genom regler i rättegångsbalken, lagen

Juli 1980/81:5

8

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och sekretesslagstiftningen.
Här kan särskilt pekas på stadgandet i 36 kap. 18 § rättegångsbalken
som ger möjlighet för rätten att förordna att part inte får vara närvarande
under vittnesförhör om anledning förekommer att vittnet i partens närvaro
av rädsla eller annan orsak inte fritt utsäger sanningen. Regleringen av det
processuella förfarandet innehåller emellertid inte nagra särskilda bestämmelser
som gör det möjligt att inskränka allmänhetens rätt till närvaro vid en
domstolsförhandling av sådana skäl som behandlas i motionen, dvs. av
hänsyn till det men som offentligheten kan medföra för ett vittne i form av
trakasserier eller andra kränkningar av vittnets personliga integritet.

Under utskottets remissbehandling av motionen har framkommit uppgifter
som ger stöd för uppfattningen att åtgärder i den riktning som motionären
förespråkar är påkallade. Det har sålunda framhållits att ett hårdnande
klimat kommit att råda i huvudförhandlingar i vissa brottmål, särskilt i mål
om ansvar för grövre brott. t. ex. narkotikabrottslighet, och det har uppgetts
inte sällan förekomma att vittnen hyser rädsla för tilltalades anhöriga och
kamrater som är närvarande i rättssalen. I sammanhanget har också nämnts
att vittnen under senare tid i ökande utsträckning visat obenägenhet att
inställa sig inför rätta.

Vad som framkommit utgör enligt utskottets mening anledning till oro: det
är klart att sådana företeelser som här omnämts allvarligt motverkar intresset
av effektivitet i rättskipningen.

Vid ställningstagande till motionsspörsmälet mäste enligt utskottets
mening beaktas att intresset bakom motionen svårligen synes kunna
tillgodoses utan att den viktiga principen om domstolsförhandlingarnas
offentlighet träds för när. Utöver vad som redan gäller bör förhandlingsoffentligheten
inte inskränkas om inte starka motstående intressen kräver det.
För att utröna om sa är fallet behövs enligt utskottets mening en närmare
undersökning, och utskottet förordar att en sådan kommer till stånd. Den
bör ta sikte inte enbart på vittnesförhör utan också på andra förhör inför
domstol. Skulle undersökningen visa att de påtalade olägenheterna på ett
avgörande sätt är till men för rättskipningen får givetvis också undersökas
vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en
önskvärd ordning. Det bör ankomma på regeringen att avgöra om den av
utskottet förordade undersökningen bör anförtros rättegångsutredningen
eller utföras i annan ordning.

Vad utskottet nu med anledning av motionen anfört om en undersökning
rörande ordningen för förhör inför domstol bör såsom riksdagens mening ges
regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1111 som sin

JuU 1980/81:5

9

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
undersökning rörande ordningen för förhör inför domstol.

Stockholm den 11 november 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Åke Polstam (c). Eric Jönsson (s). Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s). Björn Körlof (m). Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s). Arne Svensson (m).
Maja Ohlin (s) och Allan Ekström (m).

GOTAB 65682 Stockholm 1980