om höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden och om godkännande av beslut inom Internationella valutafonden rörande revidering av de generella lånearrangemangen (prop. 1983/84:21)

Betänkande 1983/84:FiU11

FiU 1983/84:11

Finansutskottets betänkande
1983/84:11

om höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden och om
godkännande av beslut inom Internationella valutafonden rörande
revidering av de generella lånearrangemangen (prop. 1983/84:21)

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1983/84:21 vari regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt har föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella
valutafonden med 389,3 milj. SDR till 1 064,3 milj. SDR,

2. bemyndiga Sveriges riksbank att erlägga det insatsbelopp som behövs,

3. bemyndiga Sveriges riksbank att för Sveriges del biträda det av
Internationella valutafondens direktion fattade beslutet om en revidering av
de generella lånearrangemangen innefattande en ökning av det svenska
utlåningsåtagandet till 382,5 milj. SDR,

den med anledning av propositionen väckta motionen 1983/84:24 av Lars
Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att
Internationella valutafonden måste verka utifrån ett fullständigt respekterande
av de enskilda medlemsländernas självständighet att besluta i ekonomisk-politiska
angelägenheter och att detta ges regeringen till känna.

Propositionen

Enligt Internationella valutafondens (IMF) stadga skall valutafonden
minst vart femte år göra en allmän översyn av medlemmarnas insatser, deras
s. k. kvoter. Den senaste höjningen av Sveriges insats skedde 1979.

I propositionen föreslås riksdagen - inom ramen för den åttonde allmänna
höjningen av medlemsinsatserna - bemyndiga regeringen att öka Sveriges
kvot med 389,3 milj. SDR (ca 3 100 milj. kr.) motsvarande en ökning om

57,5 %. Sveriges kvot kommer då att uppgå till 1 064,3 milj. SDR (ca 8 600
milj. kr.). En svensk kvothöjning bidrar till en mycket angelägen förstärkning
av valutafondens permanenta resurser. De allvarliga betalningsbalansproblem
som uppkommit i vissa länder kommer att ställa stora krav på
valutafonden.

Förslaget innebär vidare att Sveriges andel av valutafondens totala kvoter
kommer att stiga från 1,11 till 1,18 %. Detta skulle bl. a. innebära att Sverige
ökar sin röstandel i valutafonden och därmed medverkar till en höjning av
den nordiska röstandelen. En höjning av kvoten medför inte någon

1 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 11

FiU 1983/84:11

2

avtappning av den svenska valutareserven.

För att höjningen av en medlems kvot skall träda i kraft krävs dels att
medlemmen har godkänt och inbetalat höjningen, dels att medlemmar med
minst 70 % av den totala kvotsumman i fonden har meddelat sitt godkännande.

De generella lånearrangemangen - General Arrangements to Borrow
(GAB) - trädde i kraft 1962. De har tillkommit i syfte att komplettera den
Internationella valutafondens resurser vid allvarliga rubbningar i det internationella
betalningssystemet. Deltagande länder utöver Sverige är Belgien,
Canada, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien, Förbundsrepubliken
Tyskland och Förenta staterna.

Riksbanken, som är avtalspart för Sveriges del, har ett åtagande om 517
milj. kr., vilket i propositionen föreslås höjas till 382,5 milj. SDR, motsvarande
ca 3 100 milj. kr. efter aktuella valutakurser. Detta åtagande föreslås
bli minimibelopp för nya GAB-deltagare.

På förslag av IMF:s interimskommitté beslöt IMF:s direktion i februari
1983 att för sin del godkänna en revidering av lånearrangemangen, som
innebär ett antal ändringar i GAB. De viktigaste förändringarna avser nya
regler för ianspråktagande av GAB, höjning av kreditramarna, införande av
formella regler för s. k. parallellavtal samt höjning av räntegottgörelsen till
kreditorer under GAB.

De reviderade generella lånearrangemangen avses gälla för en hel
femårsperiod räknat från ikraftträdandet, dvs. det bortses från att senaste
förlängning omfattar perioden fram till den 24 oktober 1985. De reviderade
generella lånearrangemangen kan ej träda i kraft förrän formellt godkännande
givits av samtliga deltagande länder. Sådant godkännande skall lämnas
senast den 31 december 1983.

Motionen

I motion 24 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att de krav, formulerade i
s. k. anpassningsprogram, som ofta ställs på medlemsländer för att de skall
erhålla stöd från valutafonden, medför att den nationella självbestämmanderätten
gentemot valutafonden och dess styrelse urholkas. Motionärerna vill
att den svenska regeringen i samband med ett godkännande av en kvothöjning
och en höjning av kreditramarna till GAB-länder uttalar sitt missnöje
med valutafondens överordnade politik. Vidare bör regeringen arbeta för att
en ändring sker i riktning mot förhållanden där den nationella självbestämmanderätten
över den ekonomiska politiken bevaras.

Utskottet

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att på grund av
nuvarande mycket svåra belastningar på det inernationella betalningssyste -

FiU 1983/84:11

3

met förstärka valutafondens resurser. Utskottet tillstyrker därför regeringens
förslag.

I anslutning till motion 24 vill utskottet anföra följande. Valutafondens
resurser är begränsade och små i relation till medlemmarnas upplåningsbehov.
Framför allt utvecklingsländernas upplåning har under slutet av
1970-talet och början av 1980-talet ökat kraftigt. Detta har medfört att dessa
länders skulder nu uppgår till ca 700 miljarder dollar. I kombination med en
ogynnsam utveckling av exporten och skuldbördan, orsakad bl. a. av en
ihållande låg tillväxt i världshandeln, fallande råvarupriser och en snabbt
stigande realränta, har en skuldkris uppkommit.

Enligt utskottets uppfattning är det ofrånkomligt att ett lån från IMF till
länder som befinner sig i en akut finansiell kris måste förenas med villkor,
som på längre sikt möjliggör en förbättring av den ekonomiska situationen.
Det bör även framhållas att ett s. k. anpassningsprogram för många länder är
en förutsättning för att få nödvändiga lån också från andra långivare. Mot här
angiven bakgrund avslås motion 24.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och hemställer

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats
(kvot) i Internationella valutafonden med 389,3 milj. SDR till
1 064,3 milj. SDR,

2. att riksdagen bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga det
insatsbelopp som behövs,

3. att riksdagen bemyndigar Sveriges riksbank att för Sveriges del
biträda det av Internationella valutafondens direktion fattade
beslutet om en revidering av de generella lånearrangemangen
innefattande en ökning av det svenska utlåningsåtagandet till

382,5 milj. SDR,

4. att riksdagen avslår motion 1983/84:24.

Stockholm den 10 november 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s). Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m). Roland
Sundgren (s). Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c),
Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland (m), Gerd Engman (s) och Hans
Petersson i Hallstahammar (vpk).

FiU 1983/84:11

4

Reservation

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 24” bort ha följande lydelse:

Denna i grunden kapitalismens kris och dess internationella verkningar
har medfört att IMF:s lån till svårt skuldsatta länder kombinerats med krav
på att genomföra en viss ekonomisk politik. Innebörden av denna politik är
att mottagarländerna skall minska sina budgetunderskott, dämpa penningmängdens
tillväxt och minska transfereringarna över budgeten, dvs. ett
accepterande av en monetaristisk politik. Dessa s. k. anpassningsprogram
tar ofta mer sikte på att skydda långivarnas intressen än att möjliggöra en
positiv ekonomisk utveckling i mottagarländerna. Risken för att de målmedvetna
investeringsprogram, som påbörjats i många av låntagarländerna,
kraftigt försenas eller omintetgörs genom att dessa program fullföljs är enligt
utskottets mening uppenbar. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning
att regeringen bör uttala sitt missnöje med IMF:s överordnade politik
och arbeta för att den nationella självbestämmanderätten över den ekonomiska
politiken skyddas. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med bifall till motion 1983/84:24 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 77122