om gränsen mellan foster och barn

Betänkande 1983/84:SoU4

SoU 1983/84:4

Socialutskottets betänkande
1983/84:4

om gränsen mellan foster och barn
Motion

I motion 1982/83:385 av Karin Ahrland (fp) och Kerstin Anér (fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en allsidig utredning angående gränsen
mellan foster och barn kommer till stånd, så att de legala aspekterna kommer
i överensstämmelse med nuvarande medicinska resultat och etiska värderingar.

I motionen anförs att den juridiska och folkbokföringsmässiga gränsen
mellan foster och barn vid 28:e graviditetsveckan och 1 000 g födelsevikt
med hänsyn till den medicinska utvecklingen ter sig omotiverad, främst på
grund av att 50 % av de barn som föds före denna tid i dag överlever. Den
nuvarande gränsdragningen mellan foster och barn får enligt motionärerna
orimliga konsekvenser. Detta exemplifieras med att en kvinna som föder
tvillingar i 27:e graviditetsveckan, varav den ena lever vid födseln medan den
andra då är död, enligt nuvarande lagstiftning fått ett barn och ett foster.
Motionärerna framhåller även att gravida kvinnor som en konsekvens av
nuvarande lagstiftning i allmänhet först efter graviditetsvecka 28 tillhör
sjukhusens förlossningsavdelningar. Inom Stockholms läns landsting har
emellertid den ordningen införts att kvinnor fr. o. m. 26:e graviditetsveckan
tillhör förlossningsavdelningarna, dels med hänsyn till den höga sannolikheten
för att barn födda fr. o. m. denna tidpunkt skall överleva, dels för att
underlätta föräldrarnas psykologiska bearbetning av en eventuell förlust av
barnet. Motionärerna anför att en justering nedåt av den juridiska och
folkbokföringsmässiga gränsen mellan foster och barn till exempelvis 26:e
graviditetsveckan och/eller en lägre födelsevikt än 1 000 g skulle underlätta
både föräldrarnas och vårdpersonalens situation och möjliggöra fastställandet
av en enhetlig vårdnivå.

Yttrande över motionen har inhämtats från skatteutskottet. Yttrandet
fogas som bilaga till betänkandet.

Bestämmelser om folkbokföring m. m.

I folkbokföringsförordningen (1967:198) 30 § fjärde stycket stadgas:

Med barn avses nyfödda, som efter födseln andats eller visat annat
livstecken, samt dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan.

Denna bestämmelse har överförts i oförändrat skick från den tidigare

1 Riksdagen 1983/84. 12 sami Nr 4

SoU 1983/84:4

2

gällande folkbokföringsförordningen (1946:469) och fick sin lydelse den 1
januari 1960. Dessförinnan definierades barn enligt sistnämnda lagrum som
”varje nyfödd som andats efter födseln, så ock dödfödd om minst trettiofem
centimeters längd”.

Lagändringen föranleddes av en av Världshälsoorganisationen (WHO)
antagen rekommendation till definition av vad som skulle avses med levande
fött resp. dödfött barn. Ordalydelsen i 30 § fjärde stycket folkbokföringsförordningen
grundar sig på WHO:s rekommendation, vilken redovisas i den av
WHO utgivna International Classification of Diseases avseende rekommendationen
vid den sjunde revisionskonferensen 1955. I propositionen
(1959:116) vilken antogs av riksdagen (3LU 20) motiverades förslaget till
lagändring med att Sverige inte anfört någon reservation mot ifrågavarande
internationella definition och att det därför var angeläget att de svenska
bestämmelserna bringades i överensstämmelse med denna. Den av WHO
antagna definitionen förmodades föranleda färre tillämpningssvårigheter än
den dåvarande svenska definitionen. Lagändringen angavs inte ha någon
större saklig betydelse då ett foster efter 28 veckors graviditet normalt är ca
35 cm långt.

Den i 30 § fjärde stycket folkbokföringsförordningen intagna definitionen
av barn ligger till grund för stadgandena i 30-32 §§ samma förordning om
skyldighet att anmäla barns födelse samt att anmäla dödsfall och utfärda
dödsbevis. Tillämpningsföreskrifter finns i folkbokföringskungörelsen
(1967:495).

Socialstyrelsen har i sina föreskrifter om dödsbevis m. m. (SOSFS(M)
1980:1 s. 14) anfört följande avseende gränsdragningen levande född -dödfödd.

Med barn avses alla levande födda samt alla dödfödda som framfötts efter
utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan. Levande fött är barnet om
det visat tecken på självständigt liv såsom andningsrörelser, hjärtslag,
pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen.
Dödfödda är alla de barn som inte visat nämnda livstecken och vilka
avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan, räknat från
senaste normala menstruations första dag. Föreligger osäkerhet om graviditetens
längd, bör det framfödda fostrets kroppslängd tillmätas viss betydelse
vid bedömningen av fostrets utvecklingsgrad. Uppgår kroppslängden till
minst 35 cm, bör fostret redovisas som barn.

Om ett levande fött barn avlider skall gravsättning eller eldbegängelse ske.
Detta gäller oavsett om barnet fötts före eller efter utgången av 28:e
graviditetsveckan. Krav på gravsättning eller eldbegängelse gäller även
dödfödda barn om de fötts efter den angivna tidpunkten. Beträffande
dödfödda som fötts tidigare finns numera möjlighet till ett frivilligt förfarande.
Enligt 23 a §KK (1963:540) om begravningsplatser och gravstenar m. m.
(begravningskungörelsen) får således begravning eller eldbegängelse även
avse sådana dödfödda (SFS 1982:519).

SoU 1983/84:4

3

Folkbokföringsförordningen är f. n. föremål för översyn genom utredningen
om förbättrad folkbokföring m. m. (Dir. 1983:28). Uppdraget avser bl. a.
bosättningsbegreppet, kontroll av folkbokföring och flyttning samt därmed
sammanhängande frågor.

Andra lagbestämmelser

Enligt namnlagen (1982:670) skall varje barn ges ett eller flera förnamn,
som inom tre månader skall anmälas till pastorsämbetet (30 §). Som framgår
av skatteutskottets yttrande medges föräldrar att även få förnamn på barn
som avlidit antecknade i födelse- och dopboken hos pastorsämbetet.

Pastorsämbetet skall enligt folkbokföringskungörelsen (1967:495) snarast
underrätta rätten om ett dödsfall när det antecknas i döds- och begravningsboken
(40 §). Underrättelsen bildar utgångspunkter för domstolens bevakning
av att bouppteckningsplikten fullgörs. Bestämmelser om bouppteckning
finns i 20 kap. ärvdabalken. Den kan numera i vissa fall ersättas med en s. k.
dödsboanmälan (8 a §). Dödsboanmälan görs till rätten av socialnämnden.
Beträffande dödsboanmälan anförde departementschefen bl. a. följande
(prop. 1975/76:50 s. 68).

En särskilt ömtålig situation föreligger när den döde var ett barn. Som
förut antytts är det ett exempel på fall då dödsboanmälan ofta kan komma till
användning. Den som skall göra anmälan bör i en sådan situation givetvis
fullgöra uppdraget så att barnets föräldrar inte åsamkas mer besvär än
uppgifternas inhämtande kräver. I spädbarnsfallen torde undersökningen
ofta kunna begränsas till ett telefonsamtal med föräldrarna.

Av riksskatteverkets handbok, Folkbokföring (avsnitt E. 5-8 och G. 15),
framgår att pastorsämbetet skall anteckna dödfödda barn i födelse- och
dopboken och moderns personakt samt att underrättelser skall skickas till
statistiska centralbyrån och, för det fall det inte finns någon fader att
anteckna, till socialnämnden. Däremot skall någon anteckning inte göras i
döds- och begravningsboken som är den anteckning som bildar utgångspunkten
för pastorsämbetets underrättelse till domstol.

Enligt 1 kap. 1 § ärvdabalken är endast den som lever vid arvlåtarens död
arvsberättigad. När det gäller barn som är avlat dessförinnan förutsätts för
arvsrätt enligt samma lagrum att barnet sedermera föds med liv, dvs.
dödfödda barn kan oavsett om de föds före eller efter utgången av 28:e
graviditetsveckan inte härleda något arv. Det finns inte något skäl att
tillämpa reglerna om bouppteckning och dödsboanmälan i sådana fall.

Sjukvården

Enligt vad utskottet inhämtat varierar förhållandena vad gäller placeringen
på sjukhus av gravida kvinnor före utgången av 28:e graviditetsveckan.
Det förekommer sålunda att gravida kvinnor - såsom numera sker inom

1 * Riksdagen 1983/84.12sami. Nr 4

SoU 1983/84:4

4

Stockholms läns landsting - redan dessförinnan överförs till sjukhusens
förlossningsavdelningar, medan de på andra håll i regel överförs till
förlossningsavdelning först efter 28 veckors graviditet. I detta hänseende är
bestämmelserna i folkbokföringsförordningen om gränsen foster-barn inte
bindande för sjukhusen.

Vad beträffar journalföringen gäller att om en kvinna föder en dödfödd
före utgången av 28:e graviditetsveckan förs på sjukhuset endast en
kortfattad gynekologisk journal beträffande henne själv. Vad gäller övriga
förlossningar förs däremot utförliga förlossningsjournaler, vilka även innefattar
uppgifter om barnen. Journalernas utformning regleras i socialstyrelsens
allmänna råd om införande av nya formulär till journaler inom
mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård (SOSFS(M) 1981:52).

Den svenska sjukvårdsstatistiken på området avser i första hand ”perinatal”
dödlighet, varmed avses såväl dödfödda under fosterlivets senare del
som avlidna under första levnadsveckan. Anledningen till att detta slag av
statistik kommit att dominera är att tillämpningen av de internationella
definitionerna på levande födda och dödfödda varierar mellan olika länder.
Genom ett kombinationsmått av typen perinatal dödlighet undviks denna
komplikation vid internationella jämförelser. Antalet perinatala dödsfall i
Sverige uppgår till omkring 800 per år och fördelar sig ungefär lika mellan
dödfödda och barn som avlidit inom sju dygn från födelsen. Någon statistik
föreligger ej beträffande antalet dödfödda efter 26 eller 27 veckors graviditet.

I den år 1977 av WHO utgivna International Classification of Diseases
avseende 1975 års revision rekommenderas att nationell perinatal dödsstatistik
skall omfatta alla förlösta foster och barn såväl levande som döda som
väger minst 500 g eller, då uppgifter om födelsevikt saknas, de fall där
havandeskapstiden överstiger 22 veckor eller kroppslängden är mer än
25 cm. Vidare rekommenderas att statistik för enbart internationella jämförelser
skall tas fram avseende förlösta foster eller barn som väger minst
1 000 g eller, då uppgifter om födelsevikt saknas, de fall där graviditeten
överstiger 28 veckor eller kroppslängden är mer än 35 cm. Inom socialstyrelsen
har en arbetsgrupp nyligen tillsatts för att utarbeta förslag till anpassning
av i Sverige gällande terminologi till 1977 års revision.

Den medicinska utvecklingen

Såsom anförts i motionen har senare års medicinska utveckling inneburit
en kraftig ökning av överlevnaden för barn som föds före utgången av 28:e
graviditetsveckan. Den hastigt förändrade mortabiliteten bland nyfödda
omogna barn samt konsekvenserna av denna utveckling var föremål för ett
symposium hösten 1981, anordnat av perinatalgruppen i Svenska gynekologiska
föreningen och neonatalsektionen i Svenska barnläkareföreningen.
Där framförda föredrag har efter bearbetning redovisats i artiklar i Läkartidningen
nr 40/1982. Därav framgår bl. a. att i Sverige överlevnadsprocenten

SoU 1983/84:4

5

för barn med en födelsevikt av 750-1 000 g, numera är 50-60 %. Vid
födelsevikt därunder är överlevnaden mellan 10 och 30 %. Födelsevikten
750-1 000 g motsvarar ca 26-27 veckors graviditet. Sannolikheten för att ett
barn överlever nyföddhetsperioden satt i förhållande till graviditetens längd
anges vidare till ca 10 % av alla barn födda efter 24-25 veckors graviditet, ca
50 % efter 26-27 veckors graviditet samt ca 80 % efter 28-31 veckors
graviditet. Handikappfrekvensen bland de mycket omogna barnen anges
även ha minskat men någon tillförlitlig statistik däröver finns inte. Den
gynnsamma utvecklingen tillskrivs i stor utsträckning organisatoriska förändringar
innebärande centralisering av förlossningar till välutrustade kliniker
och förbättrad medicinsk handläggning.

I en avslutande gemensam artikel av de sju läkare som bidragit med
artiklar om symposiet behandlas den folkbokföringsmässiga gränsen mellan
foster och barn vid 28 veckors graviditet. Författarna hävdar att denna gräns
är orimlig med hänsyn till att inte mindre än 50 % av före denna tidpunkt
födda överlever. De förordar en allsidig utredning ”så att de legala
aspekterna kommer i överensstämmelse med nuvarande medicinska resultat
och etiska värderingar”. De förordar därvid såsom en ur medicinsk synpunkt
lämplig gräns mellan foster och barn oberoende av livstecken en födelsevikt
av 500 g och hänvisar till att Kanada infört denna regel.

Utskottet

I motion 1982/83:385 (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
en allsidig utredning avseende gränsen mellan foster och barn så att de legala
aspekterna kommer i överensstämmelse med nuvarande medicinska resultat
och etiska värderingar. Beträffande motionsmotiveringen får hänvisas till det
föregående.

Den författningsbestämmelse som reglerar gränsdragningen mellan foster
och barn återfinns i 30 § fjärde stycket folkbokföringsförordningen, som
stadgar att med barn avses nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat
livstecken, samt dödfödd som avlidit efter utgången av 28:e havandeskapsveckan.
Bestämmelsen innebär således att efter utgången av 28:e
havandeskapsveckan även dödfödda räknas som barn. Bestämmelsen har
föranletts av en av Världshälsoorganisationens (WHO) antagen definition av
vad som skall avses med levande fött resp. dödfött barn.

Den i 30 § fjärde stycket folkbokföringsförordningen intagna definitionen
av barn bildar utgångspunkt för stadgandena i 30-32 §§ samma förordning
och folkbokföringskungörelsens tillämpningsföreskrifter om bl. a. skyldighet
att anmäla barns födelse samt att anmäla dödsfall och utfärda dödsbevis.
Sådana åtgärder vidtas endast om det är fråga om barn enligt ovannämnda
definition. Det ankommer normalt på läkare eller barnmorska att avgöra om
ett barn har fötts, varvid man har att utgå från den angivna definitionen samt
socialstyrelsens närmare anvisningar.

SoU 1983/84:4

6

Om ett barn är levande fött och det sedermera avlider skall även
gravsättning eller eldbegängelse ske. Detsamma gäller dödfödda barn som
fötts efter utgången av 28:e graviditetsveckan. Sådana förrättningar får enligt
23 a § begravningskungörelsen numera avse även dödfödda som förlösts före
denna tidpunkt. I dessa fall är således förfarandet frivilligt. Dödsbevis eller
intyg om gravsättning eller eldbegängelse utfärdas inte. Det görs inte heller
några anteckningar därom i kyrkobokföringen.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att ett foster som vid födelsen visat
något som helst tecken på självständigt liv enligt gällande bestämmelser alltid
skall betraktas som ett barn och officiellt registreras som ett sådant. Denna
regel gäller, som skatteutskottet i sitt yttrande särskilt framhållit, generellt
och således även vid kortare graviditeter än 28 veckor.

Skatteutskottet anför vidare att det faktum att även dödfödda som uppnått
ett visst utvecklingsstadium sedan gammalt i vissa hänseenden jämställs med
barn bl. a. torde sammanhänga med etiska bevekelsegrunder. Detta leder
dock samtidigt till vissa krav från samhällets sida som kan vara påfrestande
för dem som berörs därav. Att ändra 28-veckorsgränsen, som har tillkommit
av praktiska skäl och med anledning av en rekommendation av WHO, skulle
enligt skatteutskottet medföra att byråkratin kring de dödfödda barnen
utökas utan att - såvitt skatteutskottet säger sig kunna bedöma - några
fördelar uppnås. Syftet med motionen torde enligt skatteutskottet i väsentlig
utsträckning kunna tillgodoses på annat sätt än genom ändring av folkbokföringsreglerna,
såsom t. ex. redan skett genom regler om ett frivilligt
begravningsförfarande för dödfödda. Motionen avstyrks i vad avser utredning
om ändring av folkbokföringsreglerna.

Socialutskottet vill för sin del peka på att motionen aktualiserar en
grundläggande fråga som känns etiskt viktig för många människor. Det är
således inte enbart en praktisk angelägenhet rörande redovisningen av
dödfödda barn. Gränsdragningen rymmer i och för sig flera aspekter. Alla
sådana har utskottet dock inte möjlighet att gå in på här, utan begränsar sig i
det följande till de synpunkter som anförs i motionen.

Det är viktigt att finna en smidig lösning som inte i onödan försvårar för
föräldrarna att hantera den svåra situation som uppstår då ett väntat barn
föds dött. Utskottet vill i det avseendet betona att de enskilda fallen kan vara
mycket olika. Medan det för vissa föräldrar kan te sig naturligt och riktigt att
sörja ett avlidet barn kan det för andra innebära ytterligare psykisk
påfrestning att tvingas ta del i de formella procedurer som följer på ett
dödsfall.

Vilka regler som bör gälla för folkbokföringen kan dock inte i sig anses
vara en principiell fråga. Det är inte heller nödvändigt att ha någon direkt
koppling mellan dessa regler och de ökade medicinska möjligheterna att
rädda barn som fötts för tidigt. Som anförs av skatteutskottet är det dessutom
angeläget att inte i onödan utöka byråkratin kring de dödfödda barnen.

Utskottet ställer sig därför liksom skatteutskottet tveksamt till en ändring

SoU 1983/84:4

7

av nuvarande folkbokföringsregler, vilken bl. a. skulle medföra krav på
gravsättning eller eldbegängelse för ytterligare ett antal dödfödda barn.
Enligt utskottets mening är det främst av hänsyn till föräldrarna mera
ändamålsenligt med det nuvarande frivilliga begravningsförfarandet, vilket
möjliggör en större anpassning till de enskilda individernas psykiska
upplevelse av situationen. Utskottet vill dessutom erinra om att en översyn
av folkbokföringslagstiftningen nyligen inletts. Vidare har socialstyrelsen
inlett ett arbete för att anpassa svensk terminologi på området till WHO:s
senaste rekommendation.

När det gäller sjukvårdens omhändertagande av gravida kvinnor är det
ingenting som hindrar att gravida kvinnor vårdas på förlossningsavdelningarna
redan före 28:e graviditetsveckan. Det är samtidigt otillfredsställande att
olika sjukvårdshuvudmän här tycks tillämpa olika praxis.

Avgörande för på vilken avdelning man placerar en gravid kvinna eller en
kvinna som fått ett tidigt dödfött barn eller ett sent missfall måste dock i
första hand vara var hon kan få den vård som bäst svarar mot hennes behov.
Detta är både en fråga om vilka sjukvårdsresurser som står till buds och en
fråga om hur kvinnan själv reagerar. För den som fått ett dödfött barn torde
det t. ex. inte alltid upplevas som positivt att vårdas på en förlossningsavdelning
bland nyblivna mödrar med barn. Utskottet vill således även i fråga om
vården av kvinnorna betona vikten av att ta hänsyn till omständigheterna i
det individuella fallet. En viss flexibilitet måste finnas.

Det vore emellertid önskvärt att sjukvårdshuvudmännen genom överläggningar
kunde komma fram till en gemensam syn på hur vården i denna del bör
organiseras. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen uppmärksammar denna
fråga och i lämpligt sammanhang aktualiserar den med sjukvårdshuvudmännen.

Genom det anförda får motionen anses besvarad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:385.

Stockholm den 18 oktober 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s),
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c) och
Bengt Lindqvist (s).

SoU 1983/84:4

8

Skatteutskottets yttrande
1982/83:5 y

över en motion om gränsen mellan foster och barn

Till Socialutskottet

Sedan socialutskottet begärt att skatteutskottet yttrar sig över motion
1982/83:385 av Karin Ahrland (fp) och Kerstin Anér (fp) om gränsen mellan
foster och barn får skatteutskottet anföra följande.

Yrkandet i motionen går ut på att få till stånd en allsidig utredning rörande
ändring av den gräns som enligt gällande bestämmelser skall dras mellan
dödfödda foster och dödfödda barn. Motionärerna vill få en bättre
överensstämmelse mellan de legala aspekterna och nuvarande medicinska
resultat och etiska värderingar och anser att den 28-veckorsgräns i fråga om
graviditetens längd som tillämpas vid gränsdragningen bör ändras till
förslagsvis 26 veckor. Enligt deras mening leder nuvarande regler till ej
acceptabla effekter bl. a. i fråga om begravning m. m. Motionärerna
kritiserar också att barn och gravida kvinnor i samband med missfall och
tidiga födslar behandlas på olika sätt i olika landsting.

Gällande regler i folkbokföringsförordningen (1967:198) innebär i korthet
att ett barns födelse skall anmälas till pastorsämbetet om det är fött här i
landet eller fött av en kvinna som är skriven här. Med barn avses alla nyfödda
som andats eller visat annat livstecken efter födseln. Efter utgången av 28:e
havandeskapsveckan räknas även dödfödda såsom barn (30 §). Denna
28-veckorsgräns tillkom år 1959 (prop. 1959:200, L3U 20) med anledning av
en rekommendation av världshälsoorganisationen (WHO). Tidigare bestämmelser
var av gammalt datum och angav att ett foster om minst 35 cm längd,
som inte andats efter födelsen, skulle anses som ett dödfött barn. I samband
med 1959 års ändring framhölls att en dödfödd om 35 cm längd ungefär
motsvarade ett foster efter 28:e havandeskapsveckan.

Socialstyrelsen har i sina föreskrifter i anslutning till dessa bestämmelser
anfört bl. a. följande (SOSFS 1980:1).

Med barn avses alla levande födda samt alla dödfödda som framfötts efter
utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan. Levande fött är barnet om
det visat tecken på självständigt liv såsom andningsrörelser, hjärtslag,
pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen.
Dödfödda är alla de barn som inte visat nämnda livstecken och vilka
avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan, räknat från
senaste normala menstruations första dag. Föreligger osäkerhet om graviditetens
längd, bör det framfödda fostrets kroppslängd tillmätas viss betydelse
vid bedömningen av fostrets utvecklingsgrad. Uppgår kroppslängden till
minst 35 cm, bör fostret redovisas som barn.

Att en dödfödd således i vissa fall betraktas som ett barn leder till krav på
gravsättning eller eldbegängelse ino n två månader efter födelsen (24 §

SoU 1983/84:4

9

begravningskungörelsen 1963:540). I födelse- och dopboken antecknas bl. a.
uppgift om inkommet dödsbevis, jordfästning, eldbegängelse och/eller
gravsättning m. m. Gravsättning eller eldbegängelse av dödfödd får ske även
om graviditeten avbrutits före 28:e havandeskapsveckan. Förfarandet är då
frivilligt (23 a §) och några anteckningar i födelse- och dopboken föreskrivs

ej Enligt

1963 års namnlag (1963:521) förvärvade barnet vid födseln
automatiskt faderns eller moderns släktnamn (1 §). Förnamn skulle - om
barnet levde - ges till barnet inom sex månader från födseln (23 §). I
praktiken tillämpades bestämmelserna så att förnamn antecknades även för
barn som avlidit, om föräldrarna anmälde ett namn till pastor. Den
nuvarande namnlagen (1982:670) har enligt vad utskottet erfarit från
riksskatteverket inte föranlett någon ändrad praxis härvidlag.

Utskottet kan instämma i motionärernas syfte att förbättra de regler som
skall tillämpas i en så känslig situation som den här aktuella. Utskottet vill
inte heller bestrida att 28-veckorsgränsen i folkbokföringsförordningen i
vissa fall kan medföra effekter som kan kritiseras från olika utgångspunkter.
Med anledning av vad som anförs i motionen bör dock framhållas att ett
foster som visar något livstecken vid födseln alltid skall betraktas som ett
barn, även om det avlider efter kort tid. Denna regel gäller generellt och
således även vid kortare graviditeter än 28 veckor. Att även dödfödda som
uppnått ett visst utvecklingsstadium sedan gammalt i vissa hänseenden
jämställs med barn torde bl. a. sammanhänga med etiska bevekelsegrunder
men leder samtidigt till vissa krav från samhällets sida som kan vara påfrestande
för dem som berörs härav. Att ändra 28-veckorsgränsen, som har
tillkommit av praktiska skäl och med anledning av en rekommendation av
WHO, i den riktning som motionärerna förespråkar skulle medföra att
byråkratin kring de dödfödda barnen utökas utan att - såvitt utskottet kan
bedöma - några fördelar uppnås. Som framgår redan av vad som anförs i
motionen torde syftet med utredningskravet i väsentlig utsträckning kunna
tillgodoses på annat sätt än genom ändring av folkbokföringsreglerna, såsom
t. ex. redan skett genom regler om ett frivilligt begravningsförfarande för
dödfödda.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen i vad avser utredning om
ändringar av folkbokföringsreglerna.

Stockholm den 17 maj 1983

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

SoU 1983/84:4

10

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m). Stig Josefson (c),
Rune Carlstein (s), Olle Westberg (s)*, Hagar Normark (s), Bo Lundgren
(m). Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s). Egon Jacobsson (s). Karl
Björzén (m). Björn Molin (fp), Anita Johansson (s). Ewy Möller (m) och
Erkki Tammenoksa (s).

* Ej närvarande vid justeringen.