om godkännande av konvention om förbud mot fientlig användning av miljöförändringsteknik (prop. 1983/84:143)

Betänkande 1983/84:UU16

UU 1983/84:16

Utrikesutskottets betänkande
1983/84:16

om godkännande av konvention om förbud mot fientlig användning av
miljöförändringsteknik (prop. 1983/84:143)

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner konventionen den 18 maj
1977 om förbud mot militär eller varje annan fientlig användning av
miljöförändringsteknik. Konventionens syfte är att ålägga de fördragsslutande
staterna att avstå från sådan militär eller annan fientlig användning av
miljöförändringsteknik som har vidsträckta, långvariga eller allvarliga
verkningar. Miljöförändringsteknik avser varje teknik syftande till att genom
avsiktlig manipulering av naturliga processer förändra jordens dynamik,
sammansättning eller struktur, inkl. dess biota, litosfär, hydrosfär och
atmosfär eller yttre rymden. Användandet av miljöförändringsteknik i
fientligt syfte skulle kunna medföra allvarliga och oförutsägbara effekter för
den mänskliga miljön. Konventionen är ett betydelsefullt internationellt
instrument för att förhindra potentiellt förödande stridsmetoder i framtiden.
Regeringen anser det vara ett svenskt intresse att som part i konventionen
kunna delta i granskningskonferenser rörande konventionen, dess tillämpning
och efterlevnad.

Konventionstexten i engelsk originalversion och översättning till svenska
är fogad till propositionen som bilaga 1.

Metoder för att aktivt förändra miljön i militärt syfte har funnits länge,
t. ex. bränder och översvämningar. Möjligheterna att utnyttja miljöförändringsteknik
för militära ändamål har emellertid hittills varit begränsade. Mer
avancerade möjligheter att utnyttja miljön militärt växer dock fram i takt
med att de vetenskapliga kunskaperna ökar inom en rad områden.

Några av de områden som ger särskilda möjligheter till militärt eller
annat fientligt utnyttjande av miljöförändringsteknik avser manipulering av
väderleks- och klimatförhållanden. Försök har gjorts att på konstgjord väg
framkalla regn i syfte att stänga av kommunikationsleder och förorsaka
översvämningar. Andra former av tänkbar miljömanipulering är framkallande
av snö, hagel, stormar, orkaner och tyfoner.

Miljöförändringsteknik som avser att lösgöra sådana latenta naturkrafter
som jordbävningar och vulkaner skulle också kunna tänkas bli utnyttjade
för militära eller andra fientliga ändamål.

Även atmosfäriska förhållanden kan kanske genom aktiv manipulering
modifieras för att tjäna militära eller andra fientliga syften. Bland sådana
metoder kan nämnas teknik som syftar till att skada ozonlagret för att

1 Riksdagen 1983184. 9sami Nr 16

UU 1983/84:16

2

därigenom utsätta en fiende för höga doser av ultraviolett strålning.

Mera näraliggande miljöförändringsmetoder för militär eller annan fientlig
användning skulle vara tillgripandet av avlövnings- och avbarrningstekniker.
Användningen av växtgifter under Vietnamkriget fick en sådan
omfattning att den kunde betecknas som miljöförändring för militär eller
annan fientlig användning.

Initiativet till en konvention om förbud mot militär eller annan fientlig
användning av miljöförändringsteknik togs i augusti 1974 av Sovjetunionen
som då begärde att frågan skulle tas upp på FN:s generalförsamlings
dagordning.

Generalförsamlingen antog den 9 december samma år en resolution
(3264/XXIX) i vilken det förklarades önskvärt att genom en internationell
konvention uppnå förbud mot miljö- och klimatpåverkan för militära eller
andra fientliga ändamål. Nedrustningskommittén i Genéve uppmanades i
resolutionen att söka nå överenskommelse om en text till en sådan
konvention.

Inom ramen för bilaterala nedrustningsförhandlingar mellan Förenta
staterna och Sovjetunionen år 1975 uppnåddes enighet om ett gemensamt
utkast till konventionstext. Den 21 augusti 1975 överlämnade dessa båda
stater två identiska konventionsutkast till nedrustningskommittén, där de
blev föremål för förhandlingar under sommarsessionen 1976.

Frågorna om konventionens omfattning samt om klagomålsförfarandet
vid brott mot densamma utgjorde de största problemen vid behandlingen i
nedrustningskommittén. Enligt det ursprungliga förslaget till artikel V skulle
klagomål om brott mot konventionen framföras till FN:s säkerhetsråd.
Sverige var framför allt kritiskt mot den utformningen. Från svensk sida
framhölls att detta var otillfredsställande med tanke på säkerhetsrådets
sammansättning och de permanenta medlemmarnas vetorätt. Med stöd av
Nederländerna uppnådde Sverige en kompromiss beträffande utformningen
av artikel V. Denna innebar att en avtalspart förutom att vända sig direkt till
säkerhetsrådet kan ta upp sitt ärende i en rådgivande kommitté bestående av
experter från samtliga anslutna stater. I det omarbetade konventionsutkastet
gavs rådgivande kommittén uppgiften att samla in fakta för bedömningen av
frågan om konventionsbrott. Det ankom dock slutligen på säkerhetsrådet att
ta ställning till om konventionsbrott kunde anses föreligga.

Trots att enighet inte Kunde uppnås i nedrustningskommittén överlämnades
det omarbetade konventionsutkastet till det trettioförsta mötet med
FN:s generalförsamling. Denna antog den 10 december 1976 en resolution
(31/72) varigenom konventionen överlämnades till alla stater för övervägande,
undertecknande och ratifikation. Konventionen öppnades för undertecknande
och ratifikation den 18 maj 1977, varvid den undertecknades
av 33 stater, däribland de nordiska länderna med undantag av Sverige.

Sverige har hittills avstått frän att ansluta sig till konventionen för att
härigenom markera sina invändningar mot dess utformning, framför allt vad
beträffar klagomålsförfarandet.

UU 1983/84:16

3

Konventionen trädde i kraft den 5 oktober 1978 och har f. n. 42 parter.

Konventionen förbjuder miljöförändringsmetoder, som i stor skala
främst skulle kunna bli aktuella på mycket lång sikt. Därför är det av
särskilt intresse att konventionen är avsedd att gälla för all framtid.

Konventionen lider av vissa brister. Sverige har vid ett flertal tillfällen
pekat på dessa.

Konventionens artikel I är formulerad så att den enligt regeringens mening
kan ge upphov till tolkningsproblem. Endast militär eller annan fientlig
användning av miljöförändringsteknik som har vidsträckta, långvariga eller
allvarliga verkningar är förbjuden. Miljöförändring i mindre skala förbjuds
däremot inte. Förbudet gäller vidare endast fientlig, men inte oavsiktlig,
användning av sådan teknik. Ett avsiktskriterium har således införts, vilket
torde försvåra granskningen av konventionens efterlevnad.

Regeringen anser vidare att de föreskrifter som skall säkerställa förbudets
efterlevnad kan kritiseras. I konventionens artikel V föreskrivs, att klagomål
om brott mot konventionen skall anföras hos FN:s säkerhetsråd. Detta är
otillfredsställande, då det i praktiken kan komma att innebära att de
permanenta medlemmarnas vetorätt inverkar på möjligheten att kontrollera
konventionens efterlevnad. Det innebär vidare att länder som ännu inte
anslutit sig till konventionen (f. n. Frankrike och Kina) har vetorätt när det
gäller dess tillämpning.

Föreskrifterna i artikel V om den rådgivande expertkommitténs uppgifter
innebär emellertid att konventionens klagomålsprocedur enligt regeringens
mening har fått en något mer tillfredsställande utformning än vad som är
fallet i andra liknande konventioner till vilka Sverige anslutit sig, exempelvis
1972 års konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av
bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring.
Enligt konventionen om förbud mot användning av miljöförändringsteknik
skall nämligen den enligt konventionen etablerade rådgivande expertkommittén
inlämna en rapport till FN:s generalsekreterare, i vilken även en
uttömmande redovisning av alla de synpunkter och uppgifter som framförts
till kommittén under arbetets gång skall ingå. Rapporten skall distribueras
till samtliga konventionsparter utan begränsningar i förfoganderätten över
denna. Kommitténs rapport får därmed anses ha högt politiskt värde.

Trots de betänkligheter som tidigare anförts rörande vissa delar av
konventionen finns det enligt regeringens åsikt starka skäl som i dag talar för
en svensk anslutning till konventionen. Bl. a. torde det vara ett svenskt
intresse att som part i konventionen kunna delta i granskningskonferenser
och i dessa sammanhang ha en möjlighet att påverka arbetet på rustningsbegränsningar.

Utvecklingen av miljöförändringsteknik befinner sig fortfarande i ett
begynnelsestadium. Nya betydelsefulla rön inom detta område kommer
med all sannolikhet att göras samtidigt som redan befintliga metoder för att
förändra miljön kan komma att förfinas. Utsikten av att denna typ äv

UU 1983/84:16

teknik kan bli föremål för militär eller annan fientlig användning ter sig
särskilt oroväckande eftersom miljökrigföring riskerar att medföra oförutsägbara
allvarliga konsekvenser för den mänskliga miljön.

Effekterna av sådan krigföring kommer inte att kunna begränsas till
militära mål utan kommer i stor utsträckning även att drabba civila och
civil egendom. Sådana effekter kan självfallet också drabba närbelägna
icke-krigförande stater. Denna typ av krigföring skulle också kunna få
katastrofala följder för biologiskt liv och ekologiska system i berörda
områden. Mot denna bakgrund vill regeringen understryka vikten av
internationella åtaganden i form av en konvention mot användning av
miljökrigföringsteknik.

En av huvudpunkterna i Sveriges utrikespolitik är att verka för rustningsbegränsningar
och för en allmän och fullständig nedrustning. Sverige
spelar en inte oväsentlig roll i det internationella nedrustningsarbetet och
har härvid bl.a. aktivt medverkat i tillkomsten av konventionen. Redan
1976 röstade Sverige för den FN-resolution genom vilken generalförsamlingen
uttryckte sin förhoppning om bredaste möjliga anslutning.

Vid en första granskningskonferens senare i år skall en översyn göras av
hur konventionen har fungerat. Förutsättningen för deltagande i översynskonferensen
är anslutning till konventionen. Genom att nu ansluta sig till
konventionen får Sverige en möjlighet att delta i granskningen av dess
efterlevnad samt att aktivt verka för en förstärkning av konventionen.

Genom den utformning som konventionens artikel 1 fatt innebär anslutning
tili konventionen inte att svensk krigsplanläggning behöver modifieras
eller att Sverige genom en anslutning avsäger sig något vapen eller på
annat sätt försvagar rikets försvar. Konventionen utgör inte något hinder
för forskning och utveckling av sådan miljöförändringsteknik, som avser
fredliga ändamål. Ett godtagande av förbudet mot miljökrigföring föranleder
inte någon förändring av svensk lagstiftning. Konventionen får dock
anses vara av sådan vikt att riksdagen bör godkänna den.

Motion

I motion 1983/84:2749 hemställer Sture Korpås m. fl. (c) att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts.

I motionen uttalas att den föreliggande konventionen är ett ofullbordat
verk. Den ger inte de garantier för efterlevnad som motionärerna skulle
önska för att den skall bli ett effektivt skydd mot att använda miljöförändringsteknik
som vapen.

Motionärerna konstaterar emellertid att de delar regeringens bedömning
att det nu är nödvändigt att Sverige undertecknar konventionen för att kunna
delta i granskningskonferensen.

Motionärerna anser vidare bl. a. att Sverige i ökad utsträckning bör ta upp
miljöaspekterna i nedrustningsarbetet för att ytterligare stärka kravet på
skydd för miljön.

UU 1983/84:16

5

Utskottet

Utskottet konstaterar att motionärerna inte motsätter sig att föreliggande
konvention godkänns för svensk del.

I konventionens artikel I stadgas att varje fördragsslutande stat förbinder
sig att avstå från militär eller annan fientlig användning av miljöförändringsteknik
som har vidsträckta, långvariga eller allvarliga verkningar såsom
medel att åstadkomma förstörelse eller skada för annan avtalsslutande stat. I
artikel II sägs vidare att med uttrycket ”miljöförändringsteknik”, såsom det
används i artikel I, avses varje teknik syftande till att genom avsiktlig
manipulering av naturliga processer förändra jordens dynamik, sammansättning
eller struktur, inkl. dess biota, litosfär, hydrosfär och atmosfär, eller
yttre rymden.

Utskottet utgår ifrån att synpunkter, som framförs i motionen, beaktas av
regeringen bl. a. vid granskningskonferensen. Motion 2749 får därmed anses
besvarad.

Utskottet hemställer

1.att riksdagen förklarar motion 1983/84:2749 besvarad med vad
utskottet anfört,

2. att riksdagen godkänner konventionen den 18 maj 1977 om förbud
mot militär eller varje annan fientlig användning av miljöförändringsteknik.

Stockholm den 12 april 1984

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Carl Bildt (m), Sture Palm (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Jan
Bergqvist (s), Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson (m), Maj-Lis Lööw
(s), Bengt Silfverstrand (s), Bertil Måbrink (vpk), Lars Hjertén (m), Inger
Koch (m) och Ola Ullsten (fp).

mtnab/gotmb 78306 Stockholm 1984