om godkännande av 1959 års fordrag om Antarktis och 1980 års konvention om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis (prop. 1983/84:79)

Betänkande 1983/84:UU10

UU 1983/84:10

Utrikesutskottets betänkande
1983/84:10

om godkännande av 1959 års fördrag om Antarktis och 1980 års
konvention om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis
(prop. 1983/84:79)

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1959 års fördrag om
Antarktis och 1980 års konvention om bevarande av marina levande
tillgångar i Antarktis.

Fördraget och konventionen i engelska originalversioner jämte översättningar
till svenska är fogade till propositionen som bilagor 1 och 2.

Antarktisfördraget

Den antarktiska kontinenten har blivit föremål för territoriella anspråk
från en rad staters sida, som traditionellt varit aktiva i området. 1908 reste
Storbritannien som första land krav på en del av kontinenten. Senare har Nya
Zeeland (1923), Frankrike (1924), Australien (1933), Norge (1939), Chile
(1940) och Argentina gjort anspråk på områden som totalt täcker fyra
femtedelar av den antarktiska kontinenten.

Under åren efter andra världskriget skärptes den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Antarktis på grund av de konkurrerande suveränitetskraven i
området. Inga av dessa krav hade emellertid fått internationellt erkännande
och i praktiken var det endast kravställarna som inbördes erkände de
framförda anspråken.

En rad stater, däribland Amerikas förenta stater, Japan och
Sovjetunionen, hävdade däremot att Antarktis i princip inte kunde göras till
föremål för ockupation av en enskild stat. Samtidigt ökades faran för att
Antarktis skulle bli indraget i det kalla kriget mellan USA och
Sovjetunionen.

1 slutet av 1950-talet gjordes ansträngningar att komma till rätta med
denna ömtåliga politiska situation genom ett brett internationellt samarbete
grundat på gemensamma forskningsintressen. De s. k. internationella
polaråren utgjorde inkörsporten.

International Council for Scientific Unions (ICSU) föreslog 1955 ett tredje
polarår, vars forskningsprogram sedan byggdes ut till det internationella
geofysiska året (IGY). Under åren 1957-1958 genomförde tolv stater ett
framgångsrikt internationellt forskningsprogram i Antarktis inom ramen för
IGY.

För att möjliggöra en fortsättning av detta samarbete inleddes på Förenta
staternas initiativ förhandlingar mellan samma stater om ett fördrag, vars
1 Riksdagen 1983/84. 9 sami. Nr 10

UU 1983/84:10

2

huvudsyfte skulle vara en fredlig användning av Antarktis. Dessa förhandlingar
resulterade i Antarktisfördraget som ingicks vid en konferens i
Washington den 1 december 1959 och trädde i kraft den 23 juni 1961.

De stater som ursprungligen undertecknade avtalet var Amerikas förenta
stater, Belgien, Japan, Sovjetunionen och Sydafrika, vilka inte reste
territoriella anspråk i området, och sju stater med territoriella krav,
nämligen Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Norge, Nya Zeeland och
Storbritannien. Senare har Brasilien, Bulgarien, Danmark, Indien, Italien,
Kina, Nederländerna, Papua Nya Guinea, Peru, Polen, Rumänien, Spanien,
Tjeckoslovakien, Tyska demokratiska republiken, Förbundsrepubliken
Tyskland och Uruguay tillträtt fördraget.

Det svenska intresset för polarområdena har bl. a. av geografiska skäl i
första hand gällt Arktis. Förhållandena i Antarktis har länge varit ganska
okända för en större svensk allmänhet. Svenskar har dock varit aktiva i
området. Otto Nordenskiöld utforskade Antarktis 1901-1903. Mellan åren
1949 och 1952 var en gemensam norsk-brittisk-svensk expedition verksam i
området. I samband med krisen kring Falklandsöarna i Sydatlanten har dock
de politiska och folkrättsliga omständigheterna i Antarktis tilldragit sig stort
intresse. Även genom betydelsen av jämförande forskning mellan de båda
polarområdena är det internationella forskningssamarbetet i Antarktis av
intresse från svensk synpunkt. Det är också angeläget att närmare kunna
följa behandlingen av resurs- och miljöfrågorna i området. Regeringen
kommer i senare sammanhang att lägga fram förslag om polarområdenas roll
i svensk havsresurspolitik. Till skillnad från Arktis har för Antarktis del en
internationell samarbetsordning kommit till stånd genom Antarktisfördraget.

Mot bakgrund av de föreliggande territoriella kraven på den antarktiska
kontinenten får Antarktisfördraget anses ha fungerat på ett framgångsrikt
sätt som en balanserande faktor mellan olika intressen. I takt med de
stigande förhoppningarna om resursutvinning på Antarktis fanns tecken som
tydde på att de makter som upprätthåller territoriella anspråk på kontinenten
kunde komma att framföra dessa med ökad styrka. Antarktisfördragets
tillkomst medförde att frågan om territoriella anspråk fördes åt sidan till
förmån för tanken att Antarktis skulle tjäna som ett område fritt för
internationell forskning.

Fördraget fastslår ett antal grundläggande principer för verksamheten på
Antarktis: fri internationell forskning, demilitarisering, förbud mot
kärnexplosioner och deponering av radioaktivt avfall. Det finns anledning
särskilt understryka fördragets roll i rustningsbegränsnings- och nedrustningssammanhang.

Forskningen har intagit en framträdande plats i fördragssamarbetet. Det
förtjänar nämnas att även Sverige tidigare deltagit i sådan forskning, t. ex. i
den norsk-brittisk-svenska expeditionen 1949-1952. Ett av de viktiga
forskningsorganen för Antarktisforskningen - SCAR (Scientific Committee

UU 1983/84:10

3

on Antaretie Research) - bildades f. ö. vid ett möte som ICSU (International
Council for Scientific Unions) höll i Stockholm år 1957.

Genom fördraget har också ett styrande organ för samarbetet i Antarktis
inrättats. De stater som bedriver substantiell forskning på Antarktis bildar
tillsammans med de ursprungliga signatärmakterna de s. k. konsultativa
staterna, vilka vid regelbundna möten diskuterar frågor av gemensamt
intresse och antar rekommendationer för att förverkliga fördragets syften.
Dessa rekommendationer omfattar ett vitt spektrum av åtgärder, t. ex. skydd
av Antarktis flora och fauna, miljöskydd och kommunikationer. Med hänsyn
till att Sverige f. n. bedriver forskning i Antarktis endast i ringa omfattning är
det inte aktuellt för Sverige att söka medlemskap som konsultativ part. Sedan
1983 har emellertid de icke konsultativa fördragsstaterna inbjudits som
observatörer vid de konsultativa mötena. Genom tillträde till fördraget
skulle Sverige få bättre insyn i pågående samarbetsaktiviteter i
Antarktisområdet. Fördraget saknar en gemensam sekretariatsfunktion och
några kostnader härför skulle således inte uppstå för Sveriges del.

Krillkonventionen

Antarktisfördraget reglerar inte utvinningen av resurser på och kring
Antarktis. Dessa frågor har emellertid tilldragit sig ökad uppmärksamhet på
senare tid samtidigt som de är mycket känsliga, eftersom de genom sin natur
aktualiserar fördragsstaternas olika inställning till suveränitetskraven i
området. En väsentlig drivkraft för en utvidgning av samarbetet på
resursområdet har varit behovet av att beakta miljöaspekterna i det
antarktiska ekologiska systemet i sin helhet vid varje resursutvinning.

I första hand har de levande naturtillgångarna i havsområdet kring den
antarktiska kontinenten rönt intresse, och då främst krillen, en liten räkart,
som förekommer i Antarktisområdet i stora koncentrationer. Några länder,
varav kan nämnas Sovjetunionen och Japan, har ägnat sig åt krillfiske. De
ekonomiska och kommersiella förutsättningarna för krillfiske är ännu
mycket osäkra. Krillen utgör samtidigt ett viktigt led i den antarktiska
”eko-kedjan”. En överfiskning av krill skulle få svåra konsekvenser för
andra arter i området, som livnär sig på krill. Detta är bakgrunden till det
arbete som de konsultativa staterna inledde 1977 för att få till stånd ett avtal
om skydd av de levande marina tillgångarna i Antarktis och som resulterade i
1980 års ”krillkonvention”.

Slutbehandlingen skedde vid en diplomatisk konferens i Canberra i maj
1980, i vilken deltog Antarktisfördragets konsultativa medlemmar.
Amerikas förenta stater, Argentina, Australien, Belgien, Chile, Frankrike.
Japan, Norge, Nya Zeeland, Polen, Sovjetunionen, Storbritannien och
Sydafrika samt Tyska demokratiska republiken, Förbundsrepubliken
Tyskland och ett antal internationella organisationer som observatörer.

Konventionen öppnades för undertecknande den 11 september 1980, och

UU 1983/84:10

4

sedan den ratificerats av erforderligt antal fördragsparter trädde den i kraft
den 7 april 1982.

Konventionen har hittills ratificerats av samtliga stater som deltog i
Canberrakonferensen, utom Belgien och Polen. Dessutom har EG tillträtt
konventionen.

Huvudsyftet med konventionen är att bevara de marinbiologiska resurserna
i Antarktis genom att upprätthålla balansen mellan olika biologiska arter i
hela Antarktisområdet.

Tillträde till konventionen står öppet för varje stat som är intresserad av
forskning eller fångstverksamhet avseende de marina levande tillgångar som
täcks av konventionen. Tillträdande part, som bedriver forskning eller
fångstverksamhet inom konventionens område, har rätt att delta i det
styrande organets - kommissionens - arbete.

Till kommissionen - som har sitt säte i Hobart, Australien - finns knuten
en vetenskaplig kommitté som rådgivande organ.

En svensk anslutning till krillkonventionen får, framhålls det i propositionen,
ses som en naturlig åtgärd för att följa upp en anslutning till
Antarktisfördraget. Med hänsyn till att det svenska intresset i form av
forsknings- och utvinningsaktiviteter f. n. är mycket begränsat är det
däremot inte motiverat att söka inträde i kommissionen. Sverige behöver då
inte heller bidra till organisationens budget. Vid en eventuell utbyggd
forskningsverksamhet i framtiden får ett inträde i kommissionen prövas på
nytt.

Utskottet

Utskottet hemställer

att riksdagen godkänner 1959 års Antarktisfördrag och 1980 års
konvention om bevarande av levande marina tillgångar i
Antarktis.

Stockholm den 21 februari 1984

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Carl Bildt (m).
Sture Palm (s). Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s). Margaretha af Ugglas
(m), Jan Bergqvist (s). Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson (m), Bengt
Silfverstrand (s), Ivar Virgin (m), Rune Ångström (fp), Nils T. Svensson (s),
Pär Granstedt (c).

minab/gotab Stockholm 1984 77914