om fridlysning av duvhöken

Betänkande 1981/82:JoU5

JoU 1981/82:5

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:5

om fridlysning av duvhöken
Motionen

I motion 1980/81:581 av Owe Andréasson och Axel Andersson (båda s)
yrkas att riksdagen hemställer hos regeringen om fridlysning av duvhök.

Innebörden av motionsyrkandet är att all jakt på duvhök bör förbjudas.
Härmed åsyftas bl. a. dens. k. skyddsjakten, som får bedrivas i anslutning till
hönsgårdar och viltuppfödningsanläggningar. Enligt motionen förekommer i
dag knappast några hönsgårdar, varför skyddsjakten till övervägande del
bedrivs för att skydda anläggningar för fasanuppfödning. Av olika skäl -bl. a. det förhållandet att fasanen men inte duvhöken inplanterats till Sverige
- anser motionärerna det orätt att tillåta jakt pä duvhök som för sin
överlevnad tar "en och annan" fasan från sådana uppfödningsanläggningar.
Kritiska synpunkter anförs också på den jakt på duvhök som sker efter
särskilt tillstånd av naturvårdsverket enligt 19 § jaktstadgan.

Remissyttrande

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från statens naturvårdsverk,
se bilaga.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som syftar till en total
fridlysning av duvhöken.

Utskottet erinrar om att det fram till den I januari 1979 gällde allmän
jakttid för duvhök i hela landet i sä måtto att jakttiden för Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län omfattade perioden september-
november och för övriga delar av landet perioden december- februari.
Fr. o. m. nyssnämnda datum är emellertid duvhöken fridlyst i hela landet.
Den jakt som får förekomma är s. k. skyddsjakt enligt 3 S jakttidsförordningen
(1976:432). Med stöd härav får jakt bedrivas på duvhök hela
jaktåret inom eller i nära anslutning (200 m) till område för viltuppfödning,
hönsgård eller därmed jämförlig anläggning. Dessutom får duvhök jagas
eftersärskilt tillstånd av naturvårdsverket enligt 19 $ jaktstadgan (1938:279).
Sådana tillstånd meddelas enligt uppgift när behov av ytterligare möjligheter
till skyddsjakt anses föreligga och avser därvid endast jakt genom fångst
under perioden september-februari. Denna form av skyddsjakt bedrivs
främst under vintermånaderna, då duvhökens predation pä fältviltet är som

I Riksdagen 1981182. lö saml. Nr 5

JoU 1981/82:5

2

störst. Under säsongen 1980/81 meddelades 18 tillstånd, omfattande i regel
25 duvhökar per tillstånd.

Naturvårdsverket anför i sitt remissyttrande bl. a. att den årliga beskattningen
av duvhök enligt tillgängliga uppgifter uppgår till ca 1 500. Man
påpekar emellertid att för 9 av de 18 fångstillstånd som beviljades under
jaktsäsongen 1980/81 föreskrivits att de fångade duvhökarna skulle återutsläppas
på annan plats. Verksamheten med återutsläppande i frihet har
fungerat väl.

Uppskattningar av duvhöksstammens storlek har. framhålls det, gjorts vid
ett flertal tillfällen. Under senare år haren viss uppgång i stammen-särskilt i
Sydsverige - rapporterats. Föreliggande beräkningar visar på en duvhöksstam
om ca 10 000 par. Därtill kommer den ungproduktion som dessa par
ger. Den procentuella beskattningen av stammen är således tämligen ringa,
uppskattningsvis 5-10%. Verket anser mot denna bakgrund att den
skyddsjakt som bedrivs i dag inte har någon inverkan på duvhöksstammens
storlek i Sverige och att den kan betraktas som försumbar.

Verket anför vidare vissa synpunkter på fältviltets svåra situation och
duvhökens roll i detta sammanhang. De under senare år starkt vikande
stammarna av fasan, rapphöna och fälthare har vid åtskilliga tillfällen varit
föremål för ingående diskussioner och studier. Forskningen rörande
duvhökens näringsval har påvisat att fasan och rapphöna i områden med god
tillgång på dessa utgör en viktig födokälla för duvhöken vintertid. Enligt
verkets uppfattning är duvhöken en - om än relativt liten - faktor i
fältviltsproblematiken. Detta ställt mot den försumbara beskattningen av
duvhöksstammen anser verket tala till förmån för att de nuvarande
begränsade möjligheterna till skyddsjakt t. v. bör kvarstå.

Det bör tilläggas att naturvårdsverket nyligen beslutat att fr. o. m. hösten
1981 samtliga duvhökar som fångas i fälla efter tillstånd enligt 19 §
jaktstadgan skall släppas fria.

Utskottet anser för sin del att skyddet av rovfåglarna är en viktig fråga i
såväl det svenska som det internationella viltvårdsarbetet. Vad särskilt
beträffar duvhöken har utskottet tidigare uttalat sig positivt angående
strävandena att säkra artens fortbestånd. Som framgår av det nyss anförda
upphörde den allmänna jakttiden för duvhök vid årsskiftet 1978-1979. Mot
bakgrund av vad naturvårdsverket anfört i sitt remissyttrande finner
utskottet inte anledning att förorda någon ytterligare inskränkning i de redan
nu tämligen begränsade möjligheter till jakt på duvhök som föreligger.
Motionen bör således inte föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens
sida.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motion 1980/81:581.

Stockholm den 27 oktober 1981

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

JoU 1981/82:5

3

Närvarande: Einar Larsson (c). Svante Lundkvist (s). Arne Andersson i
Ljung (m), Maj Britt Theorin (s). Börje Stensson (fp). Hans Wachtmeister
(m), Martin Segerstedt (s). Filip Johansson (c)*, Åke Wictorsson (s).
Gunnar Olsson (s). Håkan Strömberg (s). Esse Petersson (fp)*. Lennart
Brunander (c). Margareta Winberg (s) och Ingvar Eriksson (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Joll 1981/82:5

4

Bilaga

YTTRANDE 1981-06-17

STATENS NATURVÅRDSVERK
Riksdagens jordbruksutskott
Fack

100 12 STOCKHOLM

Remiss 1981-04-09 angående motion (1980181:581) av Owe Andréasson och
Axel Andersson om fridlysning av duvhök

Statens naturvårdsverk får med anledning av remissen anföra följande.

Den allmänna jakttiden på duvhök upphörde vid årsskiftet 1978/79.
Bakgrunden till detta framgår bl. a. av bifogat utdrag ur det jakttidsförslag
naturvårdsverket lämnade till regeringen 1978-08-30.

Den jakt på duvhök som i dag förekommer sker som framgår av motionen
dels i form av skyddsjakt i anslutning till viltuppfödning, hönsgård eller
därmed jämförlig anläggning och dels genom fångst efter särskild dispens av
naturvårdsverket (se bifogat tillstånd). Sådana tillstånd meddelas när behov
av ytterligare möjligheter till skyddsjakt anses föreligga och då endast under
perioden september-februari. Skyddsjakten bedrivs främst under vintermånaderna
då duvhökens predation på fältviltet är som störst. Under säsongen
1980/81 meddelades 18 tillstånd och som regel 25 duvhökar per tillstånd.

Den årliga beskattningen av duvhöksstammen i form av skyddsjakt
1979/80 var, enligt Svenska jägareförbundets avskjutningsstatistik, 934
hökar. Totalt är den årliga beskattningen av duvhöksstammen således
ungefär 1 500 duvhökar. Här skall dock nämnas att för 9 fångsttillstånd - i de
fall där det funnits praktiska förutsättningar - har gällt att de fångade
duvhökarna skulle återutsläppas på annan plats. För ytterligare information
hänvisas till bifogad hemställan 1981-01-13 till regeringen om medel ur
jaktvårdsfonden.

Det kan framhållas att denna återutsläppningsverksamhet har fungerat
mycket bra.

Uppskattningar av duvhöksstammens storlek i Sverige har gjorts vid ett
flertal tillfällen. Under senare år har en viss uppgång i stammen - särskilt i
sydsverige - rapporterats och föreliggande beräkningar visar på en duvhöksstam
om ca 10 000 par. (Siffran varierar dock något beroende på vilken
beräkningsmetod som använts). Därtill kommer den ungproduktion som
dessa par ger. Den procentuella beskattningen av duvhöksstammen är
således tämligen låg. uppskattningsvis 5-10 %.

Det har vidare i forskningssammanhang och även i den licensierade
skyddsjakten visat sig att övervägande delen av de duvhökar som fångas är
unga duvhökar. Följaktligen torde även det största jakttrycket ligga på de

JoU 1981/82:5

5

unga hökarna. Dessa har inte lika stor erfarenhet och framgång i sitt
näringssök som de vuxna fåglarna och samlas diirför under vinterhalvåret i
högre grad till de områden där det finns god tillgång på relativt lättillgänglig
föda - viltuppfödningsområden etc. - och där skyddsjakt får bedrivas.

I olika forskningssammanhang har man för många djurarter kunnat påvisa
en förhållandevis stor naturlig ungdödlighet under vinterhalvåret. Detta
förhållande gäller framför allt för arter vilkas näringsunderlag minskar till
följd av vintern och där framgången i näringssöket till stor del bygger på
individernas erfarenhet i detta avseende. Detta torde även gälla för
duvhöken (se bl. a. bifogad artikel ”Vad bestämmer duvhöksstammens
storlek”, Marcström. Kenward).

Sammanfattningsvis finner naturvårdsverket, mot bakgrund av det ovan
nämnda, att den skyddsjakt som bedrivs idag inte har någon inverkan på
duvhöksstammens storlek i Sverige och således kan betraktas som försumbar.
Denna slutsats bestyrks ytterligare av yttrande 1978-06-30 (kopia
bifogas) av United States Department of the Interiör, Fish and Wildlife
Service.

Vad gäller den mycket svåra situation som fältviltet idag befinner sig i samt
duvhökens roll i sammanhanget får verket anföra följande.

De under senare år starkt vikande stammarna av fasan, rapphöna och
fälthare har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för ingående diskussioner
och studier. Under 1980 har ett av naturvårdsverket finansierat forskningsprojekt
om jordbrukslandskapet som viltmiljö påbörjats.Målsättningen med
projektet är att finna praktiska åtgärder för att vidmakthålla ett art- och
individrikt djurliv i jordbrukslandskapet (se bifogat faktablad, oktober
1980). Denna insats speglar bl. a. den fullständiga enhet som råder om att
den för fältviltet helt dominerande faktorn är det moderna jordbrukets
metoder och rationaliserning.

Emellertid har forskningen rörande duvhökens näringsval påvisat att fasan
och rapphöna i områden med god tillgång på dessa utgör en mycket viktig
födokälla för duvhöken vintertid.

Det rationaliserade jordbruket har bl. a. medfört försämrade skyddsmöjligheter
för fältviltet och följaktligen har predationen av duvhök sannolikt
också ökat under senare år. Förutom den direkta predationen är skingrandet
av flockar i anslutning till foderplatser en negativ faktor.

Duvhökens betydelse för fälthönsens situation är tämligen svårbedömd
men den i vissa områden höga predationen anger emellertid att betydelsen i
vart fall inte är försumbar i detta sammanhang.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning är duvhöken således en - om än
relativt liten - faktor i fältviltsproblematiken. Detta ställt mot den
försumbara beskattningen av duvhöksstammen som sker anser verket tala
för att de nuvarande begränsade möjligheterna till skyddsjakt tills vidare bör
kvarstå.

JoU 1981/82:5

6

Beslut om detta yttrande har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid
handläggningen av ärendet har i övrigt närvarit avdelningschef Esping,
byråchef Pettersson, avdelningsdirektör Weinberg, föredragande och byråingenjör
von Essen.

Valfrid Paulsson

Ulf Weinberg