om främjande av mänskliga rättigheter

Betänkande 1982/83:UU1

UU 1982/83

Utrikesutskottets betänkande
1982/83:1

om främjande av mänskliga rättigheter
Motionerna

I motion 1981/82:526 av Sven Johansson (c), Sture Korpås (c) och Tore
Nilsson (m) hemställs

att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att det görs ett starkt
uttalande mot tortyr i olika former.

I motion 1981/82:723 av Nils Hjorth m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta och intensifierade ansträngningar att i internationella
sammanhang stärka arbetet för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ till en
förbättrad utbildning om mänskliga rättigheter vid svenska utbildningsanstalter,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om utgivande av en
specialrapport med redovisning av svenska initiativ och svensk verksamhet
sedan 1948 inom mellanstatliga organ på området mänskliga rättigheter,

4. att riksdagen hos regeringen begär att årligen få en sammanfattande
rapport om sitt arbete för mänskliga rättigheter, dels inom mellanstatliga
organ, dels vid direkta förbindelser med länder där allvarliga kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer.

I motion 1981/82:1721 av Tore Nilsson (m) och Sven Johansson (c)
hemställs

att riksdagen hos regeringen föreslår svenska åtgärder i FN i syfte att
humanisera förhållandena i Iran.

I motion 1981/82:1723 av Bo Siegbahn (m) hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller att denna återtar den vid Sveriges
ratifikation av tilläggsprotokollet till Europarådets konvention av den 4
november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna fogade
reservationen.

Bakgrund

Övertygelsen att människan har okränkbara fri- och rättigheter går långt
tillbaka i tiden. I många samhällen är det också självklart att det är en uppgift
för statsmakten att garantera medborgarna deras rättigheter. Som ett uttryck
härför har flera länder i sina författningar skrivit in grundläggande
rättigheter.

1 Riksdagen 1982183. 9 sami. Nr 1

UU 1482/83: i

2

Bl. a. erfarenheterna från det andra världskriget ökade angelägenheten att
i det internationella samarbetet främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Inom Förenta nationerna utarbetades en allmän förklaring om de
mänskliga rättigheterna, som antogs år 1948. FN:s rättighetsdeklaration
innehåller bl. a. bestämmelser om rätten till liv, frihet och personlig
säkerhet; den förbjuder slaveri, tortyr och omänsklig behandling samt
fastställer rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet. Det heter också att
folkets vilja skall komma till uttryck i fria val med allmän rösträtt.

Den allmänna deklarationen är långtgående i sina principer men är inte
juridiskt bindande för staterna. För att på ett mer verkningsfullt sätt främja
respekten för mänskliga rättigheter har den allmänna deklarationen därför
kompletterats med bindande konventioner. De två viktigaste av dessa är
1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och samma
års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Vid sidan av dessa grundläggande överenskommelser finns inom FNsystemet
ett antal konventioner inriktade på skydd av vissa grupper eller
intressen.

Dessa konventioner bildar ett regelverk av stor betydelse för främjandet
av mänskliga rättigheter i världen. Liksom folkrätten i övrigt har emellertid
konventionerna om mänskliga rättigheter givna begränsningar i sin räckvidd.
Mindre än hälften av världens länder har ratificerat FN:s båda grundläggande
konventioner. Det finns inget effektivt system för sanktioner i de fall ett
medlemsland bryter mot konventionerna.

Sedan år 1970 finns det emellertid en procedur för granskning och
behandling av klagomål från personer eller organisationer som anser sig
kränkta i sina grundläggande fri- och rättigheter. Inom ramen för denna
procedur kan FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i sista hand
vidta en undersökning av fallet, men knappast framtvinga någon rättelse mot
den berörda statens vilja.

En ytterligare möjlighet till prövning av klagomål finns inom 1966 års
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikel 40 i
denna konvention skall medlemsstaterna avge rapporter om åtgärder som de
vidtagit för att genomföra de i konventionen behandlade rättigheterna.
Rapporterna granskas av en kommitté, som har möjlighet att göra
uttalanden i anledning av rapporterna. Enligt artikel 41 i samma konvention
kan en medlemsstat framföra klagomål mot annan medlemsstat, dock endast
under förutsättning att denna medlemsstat uttryckligen erkänt kommitténs
behörighet att motta och pröva sådana klagomål. Slutligen har det i
anslutning till konventionen utarbetats ett s. k. fakultativt tilläggsprotokoll
enligt vilket även enskilda personer eller organisationer kan framföra
klagomål mot ett medlemsland. Förutsättningen härför är emellertid att det
av klagomålet berörda landet anslutit sig till det fakultativa protokollet,
vilket hittills endast drygt 20 stater gjort.

Även på det europeiska planet har nedlagts ett betydande arbete på att

UU 1982/83:1

3

stärka de mänskliga rättigheterna. Inom Europarådet framlades år 1950 den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Denna konvention, till vilken alla Europarådets
medlemsländer anslutit sig, har varit en viktig inspirationskälla för FNarbetet
på samma område. Mänskliga rättigheter är också en fråga för den
europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Det sägs uttryckligen i slutdokumentet
från Helsingfors att respekt för de mänskliga rättigheterna utgör en
väsentlig faktor för freden.

Den europeiska konventionen upptar visserligen ett mindre antal rättigheter
än tidigare nämnda FN-konvention från år 1966 men kan i gengäld
sägas vara mer effektiv så till vida att det upprättades ett maskineri som skall
se till att Europarådskonventionen också efterlevs i medlemsstaterna. Detta
består av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och -som högre instans - den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Till dess organ kan medlemsländer och enskilda medborgare under vissa
förutsättningar inkomma med klagomål om brott mot konventionen. För att
ett enskilt klagomål skall tas upp av kommissionen fordras emellertid bl. a.
att det land som skall stå som svarande har erkänt kommissionens
behörighet. Även domstolens behörighet att pröva klagomål måste ha
erkänts av den berörda staten innan ett mål kan föras vidare till den.

Den europeiska konventionen har sedermera kompletterats med fem
tilläggsprotokoll. Det första av dessa, som undertecknades år 1952, handlar
bl. a. om äganderätten, rätten till fria val och rätten till undervisning. I
artikel 2 i detta protokoll stadgas att ingen får förvägras rätten till
undervisning men att staten skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra
sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

När regeringen den 22 juni 1953 ratificerade det första tilläggsprotokollet
till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna förklarades i
en reservation till artikel 2 dels att Sverige inte kan medge föräldrar rätt att
under hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse
från skyldigheten att delta i delar av de allmänna skolornas undervisning,
dels att befrielse från skyldigheten att delta i de allmänna skolornas
kristendomsundervisning endast kan medges för barn med annan trosbekännelse
än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är
anordnad.

I regeringens proposition 1953:32 anfördes huvudsakligen två skäl till att
detta förbehåll ansågs erforderligt. Skolans undervisning i de olika ämnena
var att betrakta som en helhet och det kunde inte vara rimligt att föräldrar,
med hänvisning till sin filosofiska övertygelse, tilläts utbyta delar av
undervisningen mot privat undervisning.

Något annorlunda förhöll det sig med kristendomsundervisningen. Samtidigt
som det fastslogs att krav på deltagande i kristendomsundervisningen
inte i och för sig utgjorde någon kränkning av religionsfriheten eftersom
1* Riksdagen 1982/83. 9 sami. Nr 1

UU 1982/83:1

4

undervisningen förutsattes bedrivas på ett objektivt sätt, ansåg regeringen att
trossamfund som i sin åskådning väsentligt avvek från grunderna för skolans
kristendomsundervisning skulle äga möjlighet att med regeringens tillstånd
själva ombesörja religionsundervisning i skolans ställe.

F. n. innehas sådant tillstånd bl. a. av de mosaiska församlingarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, katolska kyrkan i Sverige, EvangeliskLutherska
kyrkan i Sverige, muslimska församlingen i Malmö och Lutherska
bekännelsekyrkan i Sverige.

Vid tre senare tillfällen har Sverige anslutit sig till överenskommelser med
likartad innebörd, nämligen UNESCO-konventionen år 1960 mot diskriminering
inom undervisningen och de tidigare nämnda FN-konventionema av
år 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter resp. medborgerliga
och politiska rättigheter.

UNESCO-konventionen mot diskriminering inom undervisningen ratificerades
av Sverige den 21 mars 1968. Denna konvention innehåller i artikel
5:l:b) en bestämmelse, i vilken det förklaras vara väsentligt att respektera
föräldrars och andra målsmäns frihet ”att på ett sätt som överensstämmer
med formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en religiös och
moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse”. Enligt
artikel 5:2 förbinder sig vidare de fördragsslutande staterna att vidta alla
nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principerna i
artikel 5:1.

De båda FN-konventionema om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter, resp. FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
ratificerades av Sverige den 6 december 1971. Enligt artikel 13:3 i den
förstnämnda konventionen förpliktar sig konventionsstaterna bl. a. att
respektera föräldrars och förmyndares ”frihet att tillförsäkra sina barn den
religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras
egen övertygelse”. En praktiskt taget likalydande bestämmelse finns också i
artikel 18:4 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

När regeringen föreslog riksdagen ratifikation av dessa båda konventioner
(prop. 1967:36 och 1971:125) skedde det med hänvisning till att religionsundervisningen
i skolorna skall vara objektiv och att möjlighet till befrielse
finns. I fråga om UNESCO-konventionen fanns därtill ej möjlighet att
anmäla förbehåll mot någon artikel.

Utskottet

Kränkningar mot människans grundläggande fri- och rättigheter förekommer
i många länder. I den senaste årsrapporten från Amnesty International
upptas långt över hundra stater. Även om det i flera av dessa länder rör sig
om enstaka och kanske juridiskt oklara fall är det uppenbart att det i ett stort
antal stater förekommer omfattande och svåra brott mot människans
rättigheter. Inte sällan rör det sig om ett förtryck som bedrivs eller

UU 1982/83:1

5

uppmuntras av de egna myndigheterna eller utan motåtgärder tolereras av
dem. I några stater har förföljelse, diskriminering och omänsklig behandling
upphöjts till allmän lag.

I motion 526 föreslås att regeringen i FN gör ett starkt uttalande mot tortyr
i olika former. I motion 723 föreslås i yrkande 1 att regeringen fortsätter och
intensifierar ansträngningarna att i internationella sammanhang stärka
arbetet för mänskliga rättigheter. I motionstexten anförs bl. a. att internationella
överenskommelser på området måste respekteras av de stater som
undertecknat dem, att normsystemet måste utvecklas ytterligare och att ett
övervakningsmaskineri byggs upp. Vidare heter det att förslaget till
konvention mot tortyr bör drivas vidare och ej urholkas, att arbetet mot
dödsstraffet måste bedrivas aktivt samt att regeringen bör verka för ett
godkännande av regelsamlingen för skydd för häktade och fängslade
personer och för kodexen för medicinsk etik.

Utskottet delar motionärernas bedömning att de här nämnda frågorna
förtjänar fortsatt stor uppmärksamhet. Svenska företrädare har i det
internationella samarbetet också aktivt verkat för en förstärkning av reglerna
till skydd för människans rättigheter. Sverige var en av initiativtagarna till att
tortyrfrågan togs upp på FN:s dagordning år 1973. Arbetet på en
konventionstext har därefter bedrivits med förhållandevis stor framgång.
Vad som nu återstår är den svåra uppgiften att åstadkomma effektiva
tillämpnings- och kontrollföreskrifter och samtidigt sådan utformning av
förslaget att en bred anslutning till en slutlig konvention kan uppnås.

Till detta område hör skyddet för fängslade personer och den medicinska
kodexen. Inom FN:s juridiska utskott görs nu en genomgång av möjligheterna
att i olika avseenden precisera och stärka fängslade personers
rättsställning. I det sociala utskottet arbetar man på att utforma regler för
medicinsk personal, innefattande bl. a. förbud att medverka vid tortyr och
bestraffning. Arbetet på dessa båda frågor går emellertid långsamt.

Sverige var också en av initiativtagarna till arbetet inom FN på att få till
stånd ett förbud mot dödsstraff. Frågan har ingående behandlats av utskottet
i betänkande UU 1980/81:10. Det framgår därav att de ansträngningar
Sverige och andra länder lagt ned i denna fråga såväl i FN som i Europarådet
stött på hårt motstånd.

Sverige har således sedan lång tid på olika vägar sökt främja respekten för
mänskliga rättigheter och inte minst lagt vikt vid de juridiska instrument som
konventionerna på området utgör.

Trots att det sedan lång tid pågår ett omfattande internationellt arbete,
inte minst på det folkrättsliga planet, att stärka respekten för mänskliga
rättigheter har FN och andra internationella organisationer emellertid i
praktiken små möjligheter att direkt ingripa mot medvetna och systematiska
brott mot mänskliga rättigheter i enskilda länder.

Om således internationella konventioner på området har begränsad

UU 1982/83:1

6

räckvidd har de ändå stor betydelse som normgivare och rättesnören. De ger
möjlighet att i internationella fora diskutera människans grundläggande frioch
rättigheter. Sverige har också i olika sammanhang gjort bruk av denna
möjlighet. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, där vi
innevarande period inte är medlem men ändå har yttranderätt, har vi
regelmässigt påtalat brott mot mänskliga rättigheter. Så sker också i FN:s
generalförsamling och i FN:s sociala och ekonomiska råd (ECOSOC). I
generalförsamlingens tredje utskott håller Sverige varje år ett anförande
särskilt ägnat åt mänskliga rättigheter. I våra FN-anföranden har vi under det
gångna året utöver allmänna bedömningar av rättighetssituationen i världen,
även tagit upp enskilda länder såsom Afghanistan, Chile, El Salvador,
Guatemala, Iran, Polen, Sydafrika och Turkiet. Vi har också gjort klara
uttalanden mot tortyr.

Den svenska inställningen är således välkänd. Utskottet har anledning
utgå från att regeringen i de här nämnda frågorna liksom i arbetet för att
främja den fortsatta utvecklingen av folkrätten på området för mänskliga
rättigheter spelar en pådrivande roll.

Med det anförda torde motion 526 och yrkande 1 i motion 723 få anses
besvarade.

I yrkande 2 i motion 723 föreslås att regeringen tar initiativ till en
förbättrad utbildning om mänskliga rättigheter vid svenska utbildningsanstalter.

Skolans läroplaner avspeglar övertygelsen att människan har vissa
grundläggande fri- och rättigheter. Det finns i kursplanerna föreskrifter om
att undervisning om mänskliga rättigheter skall meddelas, vilket också sker.
Det synes emellertid råda brist på lämpligt studiematerial. Enligt vad
utskottet inhämtat överväger skolmyndigheterna vad som kan göras för att
stimulera undervisningen på detta viktiga område, varvid utskottet förutsätter
att frågan om läromedelsbristen löses. I detta arbete bör erfarenheter
inom UNESCO kunna vara till nytta. Utskottet får därmed anse yrkande 2 i
motion 723 besvarat.

I samma motions yrkande 3 och 4 föreslås att regeringen ges i uppdrag att i
en specialrapport redovisa svenska initiativ sedan 1948 inom mellanstatliga
organisationer på området för mänskliga rättigheter samt att riksdagen
årligen får en sammanfattande rapport från regeringen om dess arbete på
området inom mellanstatliga organ och i direkta förbindelser med enskilda
länder, där allvarliga kränkningar förekommer.

Utskottet delar motionärernas åsikt att en öppen information från
regeringen i dessa frågor är viktig. Regeringen publicerar också ett relativt
omfattande material i frågan. I en skrift från utrikesdepartementet före varje
möte med generalförsamlingen ges en översiktlig presentation av aktuella
FN-frågor. En utförlig redogörelse för generalförsamlingens möten lämnas i
utrikesdepartementets s. k. blåböcker om FN. Viktigare tal och uttalanden
av regeringen redovisas i den årliga publikationen Utrikesfrågor. En

UU 1982/83:1

7

sammanfattande redogörelse för det svenska arbetet på området för
mänskliga rättigheter har givits ut i skriftserien UD informerar (1979:1).

Utskottet konstaterar således att det redan finns en relativt omfattande
redovisning för regeringens arbete på området och att denna fortlöpande
förnyas.

Utskottet anser dock att det kan finnas skäl för regeringen att överväga om
det föreligger behov av ytterligare offentlig redovisning av svenska åtgärder
på området för mänskliga rättigheter.

Yrkandena 3 och 4 i motion 723 får därmed anses besvarade.

I motion 1721 föreslås svenska åtgärder i FN i syfte att humanisera
förhållandena i Iran. Motionärerna lämnar i motionstexten åtskilliga
exempel på förtryck mot oliktänkande och rättslöshet i Iran. De tar också
upp kvinnans situation i landet.

Förtryck och förföljelser har pågått i Iran under en lång följd av år. Den
tidigare regimen utövade sin makt med hjälp av brutalt våld. När schahen
störtades i januari 1979 skapades förhoppningar om att en period av lugn och
frihet skulle kunna inledas i Iran. Dessa förhoppningar grusades snart.

Den nya regimen gjorde upp med de gamla makthavarna utan förskoning.
Därefter vidtog förföljelser mot nya motståndare, verkliga eller påstådda.
Avrättningarna fortsatte och fick skrämmande omfattning. Den inhemska
oppositionen svarade med våldsaktioner mot regimen. En tragisk höjdpunkt
nåddes när ett bombattentat mot regeringspartiets lokaler i juni 1980
skördade ett 70-tal dödsoffer, vilket i sin tur utlöste en våg av repression.
Enligt Amnesty:s uppskattningar skulle ca 2 400 personer ha avrättats under
det halvår som följde på bombdådet mot partilokalerna.

Den svenska regeringen har på olika sätt reagerat mot den onda cirkeln av
våld i Iran. En utförlig redogörelse för situationen och de många
kränkningarna av mänskliga rättigheter lämnades av utrikesminister Ola
Ullsten som svar på en interpellation i riksdagen den 23 november 1980.

Även i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och i FN:s
ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) har Sverige under innevarande år
gjort uttalanden om Iran och andra länder där mänskliga rättigheter
kränks.

Utskottet delar den oro regeringen givit uttryck åt. Någon avgörande
förbättring av situationen i Iran har knappast kunnat konstateras under de
gångna månaderna. Förföljelserna mot oliktänkande fortsätter. Bland de
religiösa minoriteterna tycks medlemmarna i bahaisamfundet vara en särskilt
utsatt grupp.

Kvinnans ställning har försämrats. Hon förvägras rättigheter som numera
ter sig naturliga i de flesta samhällen och utsätts inte sällan för godtyckliga
övergrepp.

Sverige har självfallet anledning att fortsatt noga följa utvecklingen i Iran
och andra länder i syfte att när så är erforderligt påtala brott mot mänskliga
rättigheter. Utskottet utgår från att så kommer att ske.

UU 1982/83:1

8

Det har ibland anförts att synen på människans fri- och rättigheter skiljer
sig mellan länder av olika religiös och kulturell tradition och att därför en
gemensam måttstock inte alltid kan användas. Utskottet har självfallet
förståelse för att skilda kulturer har skilda värderingar. I själva verket har en
del av våldet i dagens Iran sin upprinnelse i grundläggande motsättningar
mellan grupper som har sinsemellan olika uppfattningar om religionens och
Koranens roll i lagstiftning och samhällsliv.

Respekten för andra kulturer och samhällssystem får emellertid aldrig
medföra att vi upphör att hävda att varje människa har ett alldeles eget värde.
Våld kan inte försvaras som en kulturyttring. Det är denna övertygelse som
är den omistliga kärnan i folkrättens regler om de grundläggande fri- och
rättigheterna.

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående får utskottet anse
motion 1721 besvarad.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1723.

De mot varandra svarande artiklarna i de tidigare nämnda fyra konventionerna
uppvisar stora likheter men är inte identiska i sin ordalydelse. I
UNESCO-konventionen och FN-konventionerna heter det att föräldrar
skall ha möjlighet att välja andra likvärdiga läroanstalter för sina barn än de
offentliga och ge barnen en religiös och moralisk uppfostran som överensstämmer
med föräldrarnas övertygelse. I UNESCO-konventionen står det
vidare att ingen person skall påtvingas en religiös fostran som inte
överensstämmer med hans övertygelse.

Europarådskonventionen tar sikte på själva undervisningen i de offentliga
skolorna och säger att staten i sin skolverksamhet skall respektera
föräldrarnas rätt att ge sina barn en uppfostran och undervisning som
överensstämmer med föräldrarnas övertygelse.

Europarådskonventionen är avfattad för en krets av europeiska medlemsländer
och tillkom i en situation då det i många europeiska länder förelåg en
motsättning mellan ett konfessionslöst offentligt undervisningsväsen å ena
sidan och ett behov hos många grupper att ge sina barn en kristet betonad
undervisning å den andra. Konventionstexten är för medlemsländer i denna
situation en uppmaning att tillförsäkra de föräldrar som så önskar rätten att
välja andra skolformer eller kompletterande undervisning.

I statskyrkoländer, som Sverige, var läget annorlunda. Där hade de
offentliga skolorna av tradition tagit på sig en uppgift att sörja för elevernas
kristna fostran.

När Sverige år 1953 skulle biträda Europarådskonventionen var det för det
första statsmakternas uppfattning att den allmänna undervisningen i skolan
var ett sammanhållet helt. Föräldrar borde således inte med hänvisning till
sin filosofiska uppfattning kunna få befrielse för sina barn från någon del av
undervisningen.

Vad gäller kristendomsundervisningen var det statsmakternas uppfattning

UU 1982/83:1

9

att den skulle bedrivas på ett objektivt sätt som uteslöt samvetstvång.
Samtidigt medgavs att undervisningen i grunden byggde på kristna värderingar.
Detta faktum borde göra det möjligt för trossamfund som i sin
uppfattning väsentligt avvek från grunderna i kristendomsundervisningen att
på vissa villkor erhålla befrielse från denna undervisning.

Därför ansågs det föreligga behov av ett förbehåll som både fastställde att
kristendomsundervisningen i normalfallet var obligatorisk men samtidigt
under vissa omständigheter öppnade möjlighet för befrielse för barn med
andra trosbekännelser än svenska kyrkans.

Vid tidpunkten för ratifikationen av UNESCO-konventionen år 1968 och
de båda FN-konventionerna år 1971 var läget något annorlunda. De specifikt
kristna värderingarna i skolundervisningen hade minskat i betydelse,
kristendomsämnet hade bytt namn till religionskunskap. Undervisningen i
detta ämne kunde inte anses stå i strid med andra religiösa övertygelser.

Det kan därför göras gällande att den del av det svenska förbehållet mot
Europarådskonventionen som gäller religionsundervisningen numera borde
kunna återtas. Enligt utskottets mening talar emellertid övervägande skäl
mot ett sådant återtagande.

Det är osäkert om de organ som har att tillämpa tilläggsprotokollet - den
europeiska domstolen och den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna - i ett givet fall skulle acceptera argumentet att den nuvarande
undervisningen i religionskunskap är sådan att den på grund av sin objektiva
karaktär inte kan kränka några föräldrars religiösa övertygelse. Om detta
argument vid en närmare prövning skulle underkännas, kan den svenska
reservationen alltjämt få praktisk betydelse. I avsaknad av förbehållet skulle
Sverige kunna åläggas att i ökad utsträckning medge befrielse från
undervisningen i religionskunskap.

Om förbehållet nu återkallas med motiveringen att den svenska religionsundervisningen
är helt neutral, skulle svenska myndigheter i konsekvens
därmed också behöva ifrågasätta grunden för redan beviljade befrielser.

Slutligen talar enligt utskottets mening praktiska skäl mot att nu återta en
del av en reservation som utan väsentlig olägenhet varit i kraft i närmare 30
år.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts får utskottet avstyrka motion
1723.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motion 1981/82:526, motion 1981/82:723
och motion 1981/82:1721 besvarade med vad utskottet
anfört,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1723.

Stockholm den 9 november 1982

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

res. (m)

UU 1982/83:1

10

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Ingrid Sundberg (m), Jan Bergqvist
(s), Margaretha af Ugglas (m), Maj-Lis Lööw (s), Bengt Silfverstrand (s),
Sten Sture Paterson (m), Rune Ångström (fp), Bertil Måbrink (vpk), Lars
Hjertén (m), Sören Häggroth (s) och Nils Svensson (s).

Reservation

Ingrid Sundberg, Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Lars
Hjertén (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Enligt
utskottets mening” och slutar med ”motion 1723” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för ett sådant återtagande.

Det är numera sannolikt att de organ som har att tillämpa tilläggsprotokollet
- den europeiska domstolen och den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna - accepterar argumentet att den nuvarande undervisningen
i religionskunskap är sådan att den på grund av sin objektiva
karaktär inte kan kränka några föräldrars religiösa övertygelse.

Denna uppfattning styrks av att inga särskilda resonemang om ifrågavarande
problem förts i senare propositioner om konventionerna. Skälet härtill
torde ha varit uppfattningen att undervisningen i svenska skolor skall vara
objektiv och neutral i förhållande till skilda trosuppfattningar och att på
grund härav undervisningen inte står i strid med några föräldrars religiösa
övertygelse.

Sverige är det enda land med en reservation av ifrågavarande slag, och
även om det är sannolikt att berörda reservation inte mer kommer att
utnyttjas så är dess existens inte i samklang med värderingar i svensk
utbildningspolitik.

Med hänvisning till vad som anförts tillstyrker utskottet motion 1723.

dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1723 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.