om fisket i zonen öster om Gotland

Betänkande 1985/86:UU10

Utrikesutskottets betänkande

1985/86:10

om fisket i zonen öster om Gotland

UU

1985/86:10

Motionen

I motion 1984/85:1686 av Ralf Lindström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
inledningen av förhandlingar för att göra den s.k. ”vita zonen” öster om
Gotland till fredningszon för fiske.

I motionstexten framförs att avsaknaden av en överenskommelse mellan
Sovjetunionen och Sverige om avgränsning av de båda ländernas ekonomiska
zoner öster om Gotland lett till att alla länder har rätt att fiska i det
ifrågavarande området. Detta betyder att ett nästan helt okontrollerat fiske
bedrivs där, heter det vidare i motionen, som föreslår att förhandlingar
skyndsamt inleds med berörda Östersjöländer i syfte att göra den oreglerade
zonen öster om Gotland fredad från allt fiske, intill dess en överenskommelse
har nåtts med Sovjetunionen.

Bakgrund

Den havsrättsliga utvecklingen har under hela efterkrigstiden gått i riktning
mot kuststaters ökande suveränitet över havsområdena utanför sina kuster.

Den inleddes med att kuststater gjorde anspråk på utforskningen av
kontinentalsockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Denna
rättighet fastställdes i 1958 års konvention om kontinentalsockeln. Sedermera
började kuststater även göra gällande sin ensamrätt till fiske i haven
utanför sina kuster och allt fler stater började introducera begreppet
fiskezoner. I ett försök att närmare definiera staters rättigheter och
skyldigheter i och till haven sammankallade FN år 1973 en ny havsrättskonferens,
med mandat att reglera alla former av havens nyttjande. Efter många
års förhandlingar kunde i december 1982 en ny omfattande havsrättskonvention
öppnas för undertecknande. Denna konvention har ännu inte trätt i
kraft, men trots det spelar den redan inom många havsrättsliga områden en
viktig roll. I denna introduceras bl. a. begreppet ekonomisk zon, vilket
innebär att kuststater ges ensamrätt över alla levande och icke-levande
tillgångar i en zon på upp till 200 nautiska mil utanför sina kuster.

Sveriges geografiska belägenhet gör att vi inte har möjlighet att ända ut till
200 nautiska mil tillgodogöra oss de rättigheter kuststater ges enligt den nya
havsrätten. Runt alla våra kuster möter vi mittemot liggande eller angränsande
staters zoner, och en avgränsning av kontinentalsockeln och andra zoner 1

1 Riksdagen 1985186. 9sami. Nr 10

måste därför ske. Sverige utvidgade fr. o. m. den 1 januari 1978 sin fiskezon.
Vi har hittills avgränsat kontinentalsockeln och vår fiskezon gentemot
Norge, Finland, Östtyskland och Danmark. Alltjämt återstår en avgränsning
gentemot Sovjetunionen, Polen samt en mindre sträcka i norra Östersjön
gentemot Finland.

Skälet till att inga avgränsningsöverenskommelser har kunnat ingås med
Sovjetunionen och Polen är att oenighet råder om vilken vikt som skall
tillmätas Gotland. Sverige hävdar att gränsen bör fastställas till en mittlinje
mellan Gotlands östra kust och den sovjetiska kusten. Enligt 1958 och 1982
års konventioner och i statspraxis är det helt klart att öar, som har en
befolkning och ett eget ekonomiskt liv skall ges full utdelning vid avgränsningen.
Den sovjetiska förhandlingspositionen är att mittlinjen bör ligga
mellan den sovjetiska kusten och det svenska fastlandets kustlinje, vilket
skulle betyda att inget avseende fästs vid Gotland. Mellan Sverige och
Sovjetunionen har hittills hållits fyra förhandlingsomgångar utan att något
resultat uppnåtts. Det omtvistade området (den s. k. vita zonen) som ligger
mellan de mittlinjer som blir följden av skillnaden i det svenska och det
sovjetiska synsättet, är 13 500 km2.

I ett protokoll till ett avtal mellan Sverige och Sovjetunionen om
ömsesidiga relationer på fiskets område från år 1977, sägs att till dess
överenskommelse nåtts skall ingendera parten vidta åtgärder som föregriper
resultatet av de kommande förhandlingarna om gränsfrågan.

I väntan på att en överenskommelse kan nås med Sovjetunionen ingår det
omstridda området varken i svensk eller sovjetisk fiskezon. Detta innebär att
alla stater har rätt att fiska där.

Östersjöstaterna och EG-länderna har ingått en överenskommelse rörande
fisket och bevarandet av de levande tillgångarna i Östersjön och Bälten
(1973 års Gdansk-konvention). Inom ramen för denna förs överläggningar
om begränsningar av fiskeuttaget i Östersjön. Avtal har träffats om högsta
uttag av sill och skarpsill (total allowable catch, TAC) medan däremot ingen
reglering hittills uppnåtts för lax och torsk. Sverige har länge strävat efter att
få till stånd kvoter även beträffande dessa fiskeslag. Det är främst laxbeståndet
som hotas av utfiskning.

Utskottet

Sedan år 1982 har inga direkta förhandlingar ägt rum mellan Sverige och
Sovjetunionen om avgränsningen av kontinentalsockeln och fiskezonen
öster om Gotland. Fortsatta kontakter och sonderingar äger dock rum.
Sverige vidhåller självfallet sin position att mittlinjen bör fastställas med
utgångspunkt från Gotland.

I detta läge finns det enligt utskottets mening inte skäl att - såsom
motionärerna föreslår - inleda förhandlingar med Östersjöns strandstater i
syfte att åstadkomma en särskild fredningszon för fiske i det aktuella området
öster om Gotland.

Däremot finns det anledning att inom ramen för Gdansk-konventionen
verka för en begränsning av uttaget av fisk ur hela Östersjön, bl. a. för arter,
vars bestånd kan hotas. Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige tagit

UU 1985/86:10

2

initiativ i denna riktning och avser att driva frågan även i fortsättningen.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1686.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1984/85:1686.

Stockholm den 28 november 1985

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Karin Söder (c), Sture Ericson (s), Carl Bildt
(m), Axel Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af Ugglas (m), Nils
T Svensson (s), Gunnel Jonäng (c), Maj Britt Theorin (s), Gerd Engman (s),
Anita Bråkenhielm (m), Maria Leissner (fp), Hadar Cars (fp) och Oswald
Söderqvist (vpk).

UU 1985/86:10

3