om ersättning till riksdagens ledamöter (förs. 1987/88:13)

Betänkande 1987/88:KU42

Konstitutionsutskottets betänkande
1987/88:42

om ersättning till riksdagens ledamöter KU

(förs. 1987/88:13) 1987/88:42

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas riksdagens förvaltningskontors förslag 1987/

88:13 till lag om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter samt motion
1987/88:K43 av Alf Wennerfors (m) i vilken yrkas avslag på förslaget.

Förslaget innebär i korthet att riksdagens nuvarande regler om visstidspension
och avgångsvederlag ersätts med en rätt till inkomstgaranti. Garantin
innebär att en ledamot som tjänstgjort minst tolv riksdagsår är berättigad att
vid sin avgång få 66 % av det gällande ledamotsarvodet. Garantin minskas
om den avgångne ledamoten uppbär förvärvsinkomster. Minskningen utgör
65 % av förvärvsinkomsten minskat med två basbelopp. För ledamöter som
tjänstgjort kortare tid än tolv år eller som inte fyllt 40 år är garantin
begränsad till storlek och tid.

Utskottet har i princip tillstyrkt förslaget men funnit anledning till vissa
justeringar i övergångsbestämmelserna. Motionen har avstyrkts.

Förslaget

1 förslag 1987/88:13 yrkas att riksdagen antar det framlagda förslaget till lag
om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter.

Motionen

I motion 1987/88 :K43 av Alf Wennerfors (m) yrkas att förslaget avslås och
nytt förslag utarbetas i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Utskottet anser att de skäl förvaltningsstyrelsen anfört för att det nuvarande
systemet med visstidspension och avgångsvederlag skall upphöra och ett
system med inkomstgaranti skall införas är väl grundade. Genom det
föreslagna nya systemet ökar tryggheten väsentligt för ledamöter som
tjänstgjort i riksdagen under kanske lång tid men som, när uppdraget
upphör, inte fyllt 50 år. Förslaget innebär också en anpassning till de regler
som numera gäller på det statliga området för statsråd och verkschefer m.fl.
och för förtroendevalda i landsting och kommuner.

I motion K43 framhåller Alf Wennerfors att den offentliga sektorn i dag
dominerar i riksdagen om man ser till ledamöternas yrken och ursprung. j

t Riksdagen 1987/88. 4 sami. Nr42

Rättelse: S. 3 rad 8 Står: fjorton Rättat till: trettio

Även om motionären kan acceptera förvaltningsstyrelsens förslag i stort
anser han att förslaget, i den del det innebär att inkomstgarantin minskas om
den avgångne ledamoten uppbär förvärvsinkomster, kommer att få olyckliga
konsekvenser. Detta är särskilt fallet med rekryteringen från den enskilda
sektorn. Motionären hemställer att förslaget avslås och att ett nytt förslag
utarbetas i enlighet med det anförda.

Utskottet finner inte att motionärens invändningar mot att genomföra en
samordning mellan inkomstgarantin och förvärvsinkomster väger tillräckligt
tungt. Eftersom den nuvarande ersättningsstadgan saknar regler om samordning
med inkomster, som den som uppbär avgångsvederlag eller visstidspension
kan ha vid sidan om dessa ersättningar, har en ledamot som avgått från
riksdagen kunnat uppbära ersättningarna ograverade trots att han kanske
fått betydande förvärvsinkomster. Endast i de fall en ledamot som erhållit
visstidspension gått över till statlig tjänst har en samordning kunnat ske enligt
bestämmelser i avlöningsreglementet (AST).

Genom det nu föreliggande förslaget kommer samordningsbestämmelser
att gälla oavsett vilket slags förvärvsarbete som utförs. Motiven för att införa
samordningsbestämmelser förstärks också genom att inkomstgarantin kan
utgå till 65 år redan när ledamoten fyllt 40 år och skyddet för den som är
under 40 år förbättras. Riksdagen har tidigare ställt sig bakom motsvarande
principer för samordning när det gäller pensioner till statsråd och vissa högre
chefer inom statsförvaltningen. Även inom det kommunala och landstingskommunala
området har liknande system införts.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion K43.

Utskottet ställer sig även i övrigt bakom förvaltningsstyrelsens förslag till
ny lag om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter men föreslår ett
förtydligande i motivtexten och vissa ändringar i övergångsbestämmelserna.
Enligt förslaget skall pensioner och livräntor reducera inkomstgarantin.
Förutom förmåner från den allmänna försäkringen avses här pensions- och
livränteförmåner som utgår på grund av statlig eller kommunal tjänst eller
från pensionsförsäkringar m.m. som betalats av en arbets- eller uppdragsgivare.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att sådana privata
pensions- och livränteförsäkringar, liksom kapitalförsäkringar, som den
enskilde ledamoten eller f.d. ledamoten själv tagit eller där ledamoten är
förmånstagare utan att försäkringstagaren stått i något arbetstagare—uppdragsgivareförhållande
till ledamoten inte skall påverka inkomstgarantin.

Enligt förslaget till övergångsbestämmelser skall äldre bestämmelser
fortfarande gälla för bl.a. den som tidigare varit ledamot eller ersättare för
ledamot. Så bör, enligt utskottets uppfattning, endast vara fallet om
ledamoten eller ersättare tillerkänts pension när uppdraget att vara ledamot
har upphört. Om en ledamot som inte redan tillerkänts pension återinträder i
riksdagen bör han kunna komma i åtnjutande av de fördelar som inkomstgarantin
innebär i yngre åldrar. Tidigare tjänstgöringstid kommer då att
tillgodoräknas även i inkomstgarantisystemet.

Förslaget ger möjlighet för den som är ledamot eller ersättare sedan tre år
när den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1988 att välja om han vill omfattas
av inkomstgarantisystemet i stället för att stå kvar i visstidspensionssystemet.

KU 1987/88:42

2

Om inkomstgarantin väljs skall detta skriftligen meddelas förvaltningskontoret
senast den 15 oktober 1988. Enligt utskottet skulle ett ställningstagande
till frågan senast vid denna tidpunkt innebära en stor fördel för de ledamöter
som efter höstens val lämnar riksdagen i förhållande till de ledamöter som
återväljs till sitt uppdrag. Utskottet anser mot denna bakgrund att förutsättningarna
för att överblicka sin situation inför valet av system måste göras så
lika som möjligt för alla ledamöter och ersättare och föreslår därför att
möjligheten att välja ersättningssystem skall finnas kvar till senast trettio
dagar efter det uppdraget att vara ledamot eller ersättare upphört. Någon
särregel för ersättare som tjänstgjort kortare tid än tre år finner utskottet
därvid inte motiverad.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av förvaltningsstyrelsens förslag och
med avslag på motion 1987/88:K43

dels godkänner vad utskottet anfört om privata pensioner och
livräntor,

dels antar förvaltningsstyrelsens förslag till lag om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter med den ändringen att övergångsbestämmelserna
såvitt avser punkterna 2 och 3 erhåller följande lydelse:

2. Den som vid lagens ikraftträdande är ledamot eller ersättare för ledamot
eller beviljats pension på grund av uppdrag som ledamot eller ersättare för
ledamot skall fortfarande omfattas av äldre bestämmelser om pension, dock
att ålderspension som utges med tillämpning av bestämmelserna i 14-17 §§
ersättningsstadgan (1971:1197) skall beräknas till det högre belopp som
följer av bestämmelserna i 15 § nya lagen.

3. Den nya lagens bestämmelser om inkomstgaranti tillämpas för den som
den 1 juli 1988 var ledamot eller ersättare om han senast trettio dagar efter
det att uppdraget att vara ledamot eller ersättare upphört avgett en skriftlig
förklaring till riksdagens förvaltningskontor att han önskar omfattas av
bestämmelserna om inkomstgaranti i stället för den gamla lagens bestämmelser
om visstidspension.

Stockholm den 5 maj 1988
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Kurt Ove Johansson (s),
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m),
Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom
(c). Nils Berndtson (vpk), Ulla Pettersson (s). Inger Koch (m) och Ove
Karlsson (s).

KU 1987/88:42

3

Särskilt yttrande

KU 1987/88:42

Nils Berndtson anför:

Samordningen av inkomstgaranti och förvärvsinkomster kan motivera lägre
åldersgräns för förmåner än nuvarande. Enligt min mening hade det dock
varit rimligare om åldersgränsen för rätt till inkomstgaranti satts vid 45 år i
stället för 40 år. Denna ståndpunkt har också vpk:s representant företrätt i
förvaltningsstyrelsen och den kommitté som berett frågan.

gotab

Stockholm 1988 15364