om efterlevandeskydd för vissa invandrare

Betänkande 1982/83:LU5

LU 1982/83:5

Lagutskottets betänkande
1982/83:5

om efterlevandeskydd för vissa invandrare
Ärendet

I motion 1981/82:930 av Kersti Swartz (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för
efterlevandeskydd för vissa invandrare.

Motionären tar upp problem som kan uppstå när en till Sverige invandrad
man, som har mer än en hustru,, avlider.

Utskottet har inhämtat j-emissyttranden över motionen från socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, statens invandrarverk, Södertälje tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt och familjelagssakkunniga (Ju 1970:52).

Motionsmotivering

I motionen anförs inledningsvis att det i Sverige finns många invandrare
från olika länder och kulturer. Bland dessa finns, framhåller motionären, ett
mindre antal män som har mer än en hustru, något som kan ha varit helt
lagligt i det land invandraren kommer från.

Motionären erinrar om att den svenska lagstiftningen bygger på engifte
och att vi i Sverige från denna utgångspunkt har byggt upp ett trygghetssystem
för efterlevande hustru. Denna trygghet bör enligt motionären också alla
gifta invandrarkvinnor få del av.

I motionen pekas på att även arvskiften kan bli problematiska då det är
fråga om mer än en efterlevande maka. Även om det bara gäller ett fåtal
kvinnor bör, menar motionären, regeringen se över frågorna så att klara
bestämmelser erhålls.

Gällande ordning

Svensk familjerättslig lagstiftning bygger på det monogama äktenskapet.
Ett förbud mot tvegifte har tagits in i 2 kap. 4 § giftermålsbalken, där det
stadgas att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap. Ett bestående
äktenskap utgör ett indispensabelt äktenskapshinder, dvs. någon möjlighet
till dispens finns inte. Om någon trots förbudet har ingått flera äktenskap
framgår av 11 kap. 5 § giftermålsbalken att var och en av parterna har rätt till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Talan om äktenskapsskillnad
vid tvegifte kan enligt samma paragraf också föras av åklagaren, dock
inte beträffande det först ingångna äktenskapet. Någon skyldighet för
åklagaren att föra talan om äktenskapsskillnad föreligger numera - i motsats

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 5

LU 1982/83:5

2

till tidigare - inte. Då lagen på denna punkt ändrades med verkan fr. o. m.
den 1 januari 1974 uttalades bl. a. att man inte kan utesluta att äktenskap
undantagsvis kan accepteras av samhället trots att det ingåtts i strid mot
förbudet mot tvegifte. Detta kunde vara fallet då make först varit gift
utomlands och sedan ingått äktenskap i Sverige, varvid båda parter felaktigt
utgått från att det första äktenskapet enligt svensk lag varit att anse som
upplöst (prop. 1973:32, LU 1973:20, rskr 1973:256).

I ett speciellt fall innehåller giftermålsbalken bestämmelser vid tvegifte. I
13 kap. 13 b § föreskrivs att om tvegifte föreligger och den omgifte dör så
skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är
tillagd efterlevande make, anses tillkomma maken i första giftet, om inte
annat framgår av omständigheterna. Regeln går tillbaka till 1915 års lag om
äktenskaps ingående och upplösning. Den motiverades med att den var
nödvändig för att förebygga den konflikt som kunde uppstå om såväl maken i
det förra som maken i det senare äktenskapet var efterlevande.

Enligt 7 kap. 1 § brottsbalken kan den som är gift och som ingår nytt
äktenskap dömas för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma
gäller den som är ogift och som ingår äktenskap med någon som redan är
gift.

I lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap regleras bl. a. internationellt-privaträttsliga
frågor rörande äktenskaps ingående. Om någon vill ingå äktenskap inför
svensk myndighet skall rätten att göra det enligt huvudregeln i 1 kap. 1 §
prövas enligt lagen i den stat där vederbörande är medborgare. Även om
rätten att ingå äktenskap skall prövas enligt främmande lag gäller enligt
1 kap. 3 § att den som har varit gift får ingå nytt äktenskap endast om det
förra äktenskapet har blivit upplöst genom beslut som skall gälla här i riket
eller den andra maken har avlidit. Den som redan är gift kan sålunda inte ingå
nytt äktenskap inför svensk myndighet. -11 kap. 7 § sägs bl. a. att äktenskap
som har ingåtts utom Sverige enligt främmande lag anses giltigt till formen
här i landet, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Vidare stadgas att även
i annat fall skall äktenskap som ingåtts utomlands anses giltigt till formen i
Sverige, om det är giltigt i den eller de stater där makarna var medborgare.

Det kan här framhållas att polygama äktenskap, som invandrade
utländska medborgare giltigt har ingått i ett land där lagstiftningen tillåter
sådana, är gällande också i Sverige.

Socialförsäkringsförmåner som kan utgå till änka är änkepension enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring och efterlevandelivränta enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Änkepension utgår i form av folkpension och tilläggspension (ATP).

Änkepension från folkpensioneringen kan utgå inte bara till änka utan
också till kvinna som stadigvarande sammanbodde med den avlidne vid
dödsfallet, om de tidigare varit gifta med varandra eller hade eller hade haft

LU 1982/83:5

3

gemensamma barn. Rätt till änkepension föreligger i sådana fall dock bara
om både kvinnan och mannen var ogifta. För att utländsk medborgare skall
få rätt till folkpension krävs att vederbörande är bosatt i Sverige. Det ställs
också krav på viss minsta bosättningstid här i landet. Genom konventioner
som Sverige har ingått med andra länder kan dock utländska medborgare
vara mer eller mindre jämställda med svenska.

Änkepension från tilläggspensioneringen kan utgå bara till änka.

Efterlevandelivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring kan utgå bl. a.
till änka. Med änka jämställs under vissa förutsättningar kvinna som
stadigvarande sammanbodde med den avlidne vid dödsfallet. Ett villkor är
liksom vid motsvarande bestämmelser inom folkpensioneringen att kvinnan
och den avlidne var ogifta. Efterlevandelivränta kan också utgå till
förutvarande hustru som är berättigad till underhållsbidrag vid dödsfallet.

Vissa utredningar m. m.

Familjelagssakkunniga har i sitt betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk
bl. a. föreslagit att den ovan nämnda bestämmelsen i 13 kap. 13 b §
giftermålsbalken om prioritet för make i det första giftet vid tvegifte skall
upphävas. I betänkandet framhålls att bestämmelsen tar sikte på en ytterst
ovanlig situation. De sakkunniga anför vidare (s. 352):

Härtill kommer att den i paragrafen angivna principen ingalunda framstår
som självklar. Avgörande för om den andra maken i något av äktenskapen
skall ha företräde bör i stället vara syftet med den ekonomiska förmån som
det är fråga om och de bestämmelser som närmare reglerar förmånen. Dessa
kan fästa vikt vid den avlidnes vilja (se t. ex. 11 kap. 1 § ärvdabalken och
105 § försäkringsavtalslagen 1927:77) och det beror då på en tolkning vem
som skall anses vara den berättigade. I andra fall kan det avgörande vara att
dödsfallet vållat förlust av underhåll (se t. ex. 5 kap. 2 § skadeståndslagen
1972:207 och principerna för änkepension i 8 kap. 1-3 §§ lagen om allmän
försäkring 1962:381) och det är då inte alltid uteslutet att båda kan vara
berättigade.

En möjlighet kunde vara att i äktenskapsbalken behålla endast ett
stadgande om den ordning i vilken bodelning skall ske med de efterlevande i
vardera äktenskapet (jämför 3 kap. 10 § i vårt förslag till ändring i
ärvdabalken). Vi har dock ansett behovet därav vara så ringa att vi inte heller
har velat framlägga ett sådant förslag.

Förslagen i familjelagssakkunnigas betänkande är föremål för beredning i
justitiedepartementet.

Familjelagssakkunniga ämnar i sitt fortsatta utredningsarbete behandla
frågor om internationella förmögenhetsrättsliga spörsmål med anknytning
till äktenskapet och frågor om internationell arvsrätt.

Frågan om Sverige skall ansluta sig till 1976 års Haagkonvention om
ingående och erkännande av äktenskap övervägs i justitiedepartementet.
Konventionen innehåller bl. a. en bestämmelse om att ett äktenskap, som

1* Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 5

LU 1982/83:5

4

giltigt har ingåtts enligt lagen i den stat där äktenskapet ingåtts, skall
betraktas som giltigt i alla stater som omfattas av konventionen. En
konventionsstat kan emellertid vägra att erkänna ett äktenskaps giltighet om
en av makarna redan var gift vid tiden för äktenskapet. En förutsättning är att
konventionsstatens egen lagstiftning innehåller sådana regler. Staten kan
dock inte vägra att erkänna ett äktenskap om detta har blivit giltigt genom att
det tidigare äktenskapet har upplösts. En konventionsstat kan vägra att
erkänna ett äktenskaps giltighet om ett sådant erkännande är oförenligt med
statens principer (ordre public). Bestämmelsen är avsedd att tillämpas
restriktivt. Vid de överläggningar som föregick utformningen av konventionstexten
sades bl. a. att en vägran att erkänna polygama äktenskap kan
prövas enligt ordre public-bestämmelsen.

Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) skall enligt sina direktiv bl. a.
överväga den fortsatta inriktningen av åtgärder för invandrare och minoriteter
i Sverige i anslutning till de riktlinjer för invandringen som riksdagen
antog år 1975. De nämnda riktlinjerna avser målen jämlikhet, valfrihet och
samverkan. Valfrihetsmålet, vars syfte är att ge alla människor i Sverige som
vill tillhöra en etnisk eller språklig minoritet möjligheter till kulturell
identitet och till att bibehålla och utveckla sitt språk och kulturarv, bör enligt
direktiven preciseras. I direktiven framhålls att valfrihetsmålet emellertid
inte får tolkas som ett godtagande av sådana värderingar som starkt avviker
från den grundsyn som kommer till uttryck i vår lagstiftning rörande t. ex.
jämställdhet mellan kvinnor och män eller barns rättigheter. Kommittén
skall vidare ge förslag till allmänna riktlinjer för tillståndsgivningen
beträffande invandrare - bl. a. i fråga om familjebegreppet - och kan därvid
allsidigt överväga olika frågor som sammanhänger med regleringen av
invandringen till Sverige. Kommittén är enligt direktiven oförhindrad att
efter hand pröva olika frågor med anknytning till invandrares och etniska
minoriteters sociala, arbetsmarknads-, utbildnings-, kulturella och religiösa
situation.

Här kan slutligen nämnas att pensionskommittén i sitt slutbetänkande
(SOU 1981:61) Familjepension lagt fram förslag om bl. a. en omfattande
reformering av efterlevandepensioneringen inom den allmänna försäkringen
och av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen. Förslagen är
föremål för beredning i socialdepartementet.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen anser att de aktuella familjerättsliga problemen lämpligen
bör behandlas av invandrarpolitiska kommittén. Riksförsäkringsverket och
statens invandrarverk lägger i sina yttranden fram förslag om hur frågan om
efterlevandeskyddet kan lösas. Familjelagssakkunniga menar att det är
osäkert om en utredning av aktuella frågor skulle kunna resultera i ”klara
bestämmelser ”. Det är enligt familjelagssakkunnigas yttrande emellertid
tänkbart att frågorna kan behöva utredas om det i framtiden blir en mera

LU 1982/83:5

5

omfattande invandring av personer som har flera hustrur. Göteborgs tingsrätt
och Södertälje tingsrätt uppger att man saknar erfarenhet av problemen.

Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att det finns ett mindre antal
invandrade män i Sverige vilka har mer än en hustru. Socialstyrelsen menar
att det från försäkringssynpunkt möjligen kan vara så att endast smärre
förändringar skulle behöva göras för att efterlevandeskyddet även skulle
omfatta kvinnor med vilka mannen varit lagligt gift samtidigt.

Enligt socialstyrelsens mening berör emellertid motionen en fråga av
större omfattning än efterlevandeskyddet. Eftersom vår lagstiftning bygger
på engifte kan, anför socialstyrelsen, sannolikt andra problem också
uppkomma i vårt land. Det borde därför undersökas vilka dessa andra frågor
är och hur de skall lösas på bästa sätt.

Barnen bör enligt socialstyrelsen inte glömmas bort i detta sammanhang.
Från arvsrättslig synpunkt har det visserligen ingen betydelse för barnet om
fadern är gift med flera kvinnor eftersom barnen har full arvsrätt efter såväl
modern och anförvanter på mödernet som efter fadern och anförvanter på
fädernet. Däremot, framhåller socialstyrelsen, kan det kanske vara främmande
för ett barn som fått en viss uppfattning om hur en familj ”normalt”
lever i Sverige att hans/hennes far lever ihop med flera kvinnor samtidigt.

Andra frågor inom detta problemkomplex är enligt yttrandet t. ex. rätten
till bidragsförskott, hustrurnas legala registrering, policyn för beviljandet av
uppehålls- och arbetstillstånd för mer än en hustru och vilka internationella
återverkningar svenska bestämmelser har eller kan få.

Socialstyrelsen delar den av motionären framförda uppfattningen att
invandringen till Sverige medfört bl. a. familjerättsliga problem som är
otillfredsställande lösta. Hithörande frågor synes enligt socialstyrelsen
lämpligen böra behandlas av den av regeringen tillsatta invandrarpolitiska
kommittén.

Riksförsäkringsverket, som begränsar sitt yttrande till frågor som berör
verkets ämbetsområde, anför att innebörden av begreppet änka inte är
definierad när det gäller änkepension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL) och efterlevandelivränta enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF). Inte heller är det uttryckligen angett att
änkepension eller livränta till änka eller därmed jämställd kvinna endast kan
beviljas en efterlevande kvinna. Mot bakgrund av den svenska äktenskapslagstiftningen
och nivån på förmånerna torde det dock enligt riksförsäkringsverket
inte ha varit avsett att änkepension skall kunna utges till mer än en
efterlevande kvinna. Livränta från arbetsskadeförsäkringen kan dock utgå i
vart fall till såväl änka (motsvarande) som till tidigare hustru till den avlidne.
Lagen innehåller emellertid en särskild konkurrensregel som innebär att
livräntorna reduceras proportionellt. Summan av livräntorna får inte
överstiga maximal livränta till änka.

Riksförsäkringsverket anser att det är osäkert om frågan om rätt till

LU 1982/83:5

6

änkepension enligt AFL eller livränta enligt LAF varit föremål för prövning i
det fall den avlidne vid dödsfallet - enligt lagstiftningen i det land som
reglerade hans äktenskapliga status - var gift med flera kvinnor.

Riksförsäkringsverket nämner i yttrandet att i det förslag till konvention
mellan Sverige och Marocko om social trygghet som f. n. är under behandling
föreskrivs att om någon som enligt sitt civilstånd vid sin död efterlämnar
mer än en änka skall änkepension som utges med stöd av konventionen
fördelas lika och en gång för alla mellan förmånstagarna.

Enligt riksförsäkringsverket kan en generell lösning på ifrågavarande
problem tänkas vara att följa konventionsförslagets principer. En annan
möjlighet är, menar riksförsäkringsverket, att varje kvinnas rätt bedöms
självständigt men att förmånerna reduceras enligt de principer som gäller
enligt LAF. Den senare metoden kan vara att föredra, bl. a. mot bakgrund
av att rätten till och storleken av förmånen i viss omfattning är beroende av
villkor som kvinnans ålder m. m.

Statens invandrarverk uppger att man inte vet hur många fall av månggifte
som finns i dag i Sverige men att det troligen rör sig om ett mindre antal fall.
Flyktinginvandringen till Sverige kan enligt invandrarverket leda till att nya
fall aktualiseras. Enligt praxis beviljas emellertid inte tillstånd för mer än en
hustru då anknytning till en man, som har tillstånd att vistas här, åberopas
som skäl för att få komma hit.

Enligt invandrarverkets uppfattning bör frågan om efterlevandeskydd vid
fall av månggifte lösas. Tre alternativ står, såvitt invandrarverket kan
bedöma, till buds:

1. Samtliga hustrur som är legalt gifta med samma man vid dennes frånfälle
delar på de efterlevandeförmåner, såväl från folkpensionering som från
ATP, som skulle ha utgått till endast en maka i normala fall.

2. Endast en av makarna får rätt till efterlevandeförmåner. Här hänvisas
till bestämmelsen i 13 kap. 13 b § giftermålsbalken.

3. Samtliga legala makar som var gifta med den avlidne vid dennes frånfälle
får rätt till fullständiga efterlevandeförmåner var och en självständigt.

Invandrarverket förordar en lösning enligt det sista alternativet. De
kvinnor som det här är fråga om, torde enligt verket oftast vara lågutbildade
och i stort behov av samhällsstöd då maken avlider. Ett bra efterlevandeskydd
är därför, framhåller verket, viktigt. Rättviseskäl talar också för att
alla kvinnor behandlas lika.

Södertälje tingsrätt uppger att man varken vid bouppteckningsenheten
eller vid verksamheten i övrigt har kommit i kontakt med problem av det slag
som motionen behandlar, trots att Södertälje kommun har ett mycket stort
antal invandrare från olika länder och kulturer. Södertälje tingsrätt kan
därför inte uttala sig om huruvida särskild reglering av de i motionen berörda
frågorna är påkallad.

Göteborgs tingsrätt anför att de frågor som berörs i motionen inte har varit
aktuella på tingsrättens tvistemålsavdelningar. Inte heller allmänna advokat -

LU 1982/83:5

7

byrån i Göteborg, sorn kontaktats i frågan, hade någon erfarenhet att
redovisa. Göteborgs tingsrätt anser sig därför sakna underlag för att bedöma
behovet av närmare reglering.

Familjelagssakkunniga anför att behandlingen av polygama äktenskap i
Sverige liksom i andra länder vars lagstiftning bygger på monogami
aktualiserar en lång rad rättsliga problem av vilka dock endast några berörs i
motionen. Enligt familjelagssakkunniga bör en utgångspunkt för bedömningen
av polygama äktenskap tas i utformningen av våra egna interna
äktenskapliga bestämmelser om tvegifte.

I yttrandet anges att bestämmelserna i 2 kap. 4 § och 11 kap. 5 §
giftermålsbalken med oförändrat innehåll har influtit i familjelagssakkunnigas
förslag till äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Principen att tvegiftessituationen
skall upphävas och garantierna härför genom åklagarens möjlighet att
föra talan om äktenskapsskillnad kvarstår således i förslaget.

Av ovannämnda bestämmelser följer, påpekar familjelagssakkunniga, att
två äktenskap kan bestå intill dess ettdera upplöses genom äktenskapsskillnad
eller dödsfall. Bägge förbindelserna ger upphov till äktenskapliga
rättsverkningar, framhåller familjelagssakkunniga. Ingen av förbindelserna
är ”mer äktenskap” än den andra. Familjelagssakkunniga anför att en
tvegiftessituation kan uppkomma utan att makarna är medvetna om det. En
sådan situation föreligger när den andra maken i det första äktenskapet blivit
dödförklarad men fortfarande är i livet. Det kan också vara så att en make
felaktigt tror sig ha genomgått en äktenskapsskillnadsprocedur i ett land med
bristfällig folkbokföring och därefter gifter sig på nytt. Även i Sverige händer
det, framhåller familjelagssakkunniga, att personer som endast erhållit
hemskillnad tror att de är frånskilda.

Enligt familjelagssakkunniga ger sålunda redan vår interna lagstiftning om
tvegifte upphov till frågor hur man skall förfara vid tillämpning av lagstiftning
som utgår från att äktenskapet är en monogam förbindelse. Familjelagssakkunniga
menar att olägenheterna härav dock är små, eftersom tvegifte är
något synnerligen ovanligt. I yttrandet påpekas att familjelagssakkunniga
föreslagit att bestämmelsen i 13 kap. 13 b § giftermålsbalken skall upphävas.

Familjelagssakkunniga anför att motionen tar sikte på fall där invandring
sker från länder vilkas rättsordning tillåter polygami. Då de polygama
äktenskap som ingåtts i ett sådant land gäller här finns det enligt
familjelagssakkunniga inte någon anledning att ställa sig mer avvisande till
sådana äktenskap, som är helt lagliga i det land där de ingåtts, än till
tvegiftesfallen i Sverige, där ett senare äktenskap ingåtts i strid mot ett
indispensabelt äktenskapshinder. Ett polygamt äktenskap ger sålunda
upphov till äktenskapliga rättsverkningar. När sådana rättsverkningar i
Sverige skall bedömas enligt svensk lag eller någon utländsk rättsordning
som bygger på monogami, framtvingas enligt yttrandet ibland en anpassning
av reglerna. Detta gäller exempelvis om make tillerkänns rätt till arv. Vid en

LU 1982/83:5

sådan anpassning kan man enligt familjelagssakkunnigas uppfattning inte
prioritera den första förbindelsen framför andra. En sådan lösning skulle
vara godtycklig och leda till orättvisor, menar familjelagssakkunniga. Det
naturliga i fråga om arv är därför att efterlevande makar får dela på den del av
egendomen som skall tillfalla make. Familjelagssakkunniga anser att nu
gällande lag inte förhindrar en sådan lösning. Det anmärks att prioriteringen
av det första äktenskapet i 13 kap. 13 b § giftermålsbalken grundar sig på att
senare äktenskap ingåtts i strid mot ett äktenskapshinder. Denna förutsättning
brister i de nu diskuterade fallen, framhåller familjelagssakkunniga.
Bestämmelsen ger enligt yttrandet f. ö. utrymme för att beakta förhållandena
i det enskilda fallet. På motsvarande sätt bör frågan om pension kunna
lösas. När det gäller änkepension enligt lagen om allmän försäkring är det
dock tänkbart att lagen skall tolkas så att samtliga änkor skall ha full
pension.

Familjelagssakkunniga uppger att man nyligen har påbörjat ett utredningsarbete
om internationella förmögenhetsrättsliga frågor med anknytning
till äktenskapet och om internationell arvsrätt. Uppgiften är enligt yttrandet
omfattande och svår. De polygama äktenskapen utgör i detta sammanhang
ett mindre problem. Familjelagssakkunniga vill därför inte ställa i utsikt att
man kommer att ta upp särbestämmelser om dessa äktenskap i ett
kommande lagförslag. Uppkommande problem får då i första hand lösas i
rättspraxis. Som framhållits tidigare i yttrandet är det enligt familjelagssakkunniga
fullt möjligt att med gällande rätt som grund komma till rimliga
resultat på denna väg.

När det gäller myndigheters tillämpning av olika bestämmelser vid
polygama äktenskap är det enligt familjelagssakkunniga möjligt att det
behövs viss information om att polygama äktenskap ingångna i länder där
detta är tillåtet gäller här och att tillämpningen av olika lagar måste anpassas
till situationen på ett praktiskt sätt. Familjelagssakkunniga ställer sig
avvisande till införande av bestämmelser om polygami inom delar av
sociallagstiftningen. Det anförs att den svenska lagstiftningen bygger på
monogami och att bestämmelser om polygama förbindelser bör undvikas om
det inte föreligger ett uttalat socialt behov av lagstiftning. Familjelagssakkunniga
har - även om man saknar närmare kunskap om förekomsten av
polygama förbindelser i Sverige - svårt att tro att denna förutsättning är
uppfylld. I yttrandet pekas också på vissa svårigheter. De i motionen
diskuterade fallen av polygami måste, om man skall införa uttryckliga
lagregler, skiljas från de fall då äktenskap ingås i strid mot tvegiftesförbudet.
Bägge fallen kräver enligt yttrandet en nyanserad bedömning med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet och den berörda lagstiftningens syfte. Det
kan också, framhåller familjelagssakkunniga, förekomma mellanformer.
Det kan tänkas att en utländsk medborgare som sedan lång tid haft hemvist
här reser tillbaka till sitt hemland, ingår en polygam förbindelse och sedan
återvänder till Sverige. Detta kan inträffa även sedan han blivit svensk

LU 1982/83:5

9

medborgare. Det kan också inträffa att han i sitt hemland genomgår en
skilsmässa under former som vi inte kan godta i Sverige och därefter gifter om
sig. Ett utredande av hithörande frågor skulle enligt familjelagssakkunniga
förmodligen kräva ett betydande arbete med högst osäkra utsikter till att man
därigenom skulle kunna få ”klara bestämmelser”. Om vi i framtiden får en
mer omfattande invandring av personer som har flera hustrur anser
familjelagssakkunniga dock att det är tänkbart att frågan behöver utredas.
Det lär då, menar familjelagssakkunniga, få ske från en bredare utgångspunkt
än som förutsätts i motionen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari tas upp frågor om
efterlevandeskyddet i fall då en invandrad man vid sin död efterlämnar mer
än en hustru. Enligt motionen bör bestämmelser utformas för att materiellt
trygga dessa efterlevande hustrur och lösa problem med t. ex. arvskiften.

I svensk lagstiftning finns ett förbud mot tvegifte, dvs. den som är gift får
inte ingå nytt äktenskap (2 kap. 4 § giftermålsbalken). Om någon trots
förbudet har ingått flera äktenskap, har var och en av parterna rätt till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Också åklagaren kan i dessa
fall föra talan om äktenskapsskillnad, dock inte beträffande det först
ingångna äktenskapet. En särskild bestämmelse finns för det fall då tvegifte
föreligger och den omgifte dör, efterlämnande således flera makar. Då skall
rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är tillagd
efterlevande make, anses tillkomma maken i det första äktenskapet, om inte
annat framgår av omständigheterna (13 kap. 13 b § giftermålsbalken). Den
som redan är gift och som ingår nytt äktenskap, liksom den som är ogift och
som ingår äktenskap med någon som redan är gift, kan enligt brottsbalken (7
kap. 1 §) dömas för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.

Bestämmelserna i giftermålsbalken gäller endast äktenskap som ingås i
Sverige. Giltigheten i Sverige av äktenskap som har ingåtts utomlands
regleras i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap. Lagen innehåller en bestämmelse
om att äktenskap som har ingåtts utom Sverige enligt främmande lag anses
giltigt till formen här i landet, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Även
i annat fall anses ett utomlands ingånget äktenskap giltigt till formen i
Sverige, om det är giltigt i den eller de stater där makarna var medborgare.

Av reglerna följer att polygama äktenskap i vissa fall är giltiga i Sverige och
således ger upphov till rättsverkningar. I sammanhanget bör också framhållas
att äktenskap som ingåtts i strid med tvegiftesförbudet i giftermålsbalken
inte automatiskt är ogiltiga. Också i sådana fall uppkommer rättsverkningar
på grund av äktenskapen.

Som motionären framhåller är den svenska lagstiftningen inte anpassad till

LU 1982/83:5

10

polygama äktenskap. En rad problem kan därför uppkomma. I motionen har
pekats på några frågor som behöver lösas, och i remissyttrandena över
motionen ges exempel på andra svårigheter som kan uppkomma då
bestämmelser som bygger på det monogama äktenskapet skall tillämpas på
polygama äktenskap.

I likhet med motionären och remissinstanserna anser utskottet att det
torde finnas endast ett mindre antal polygama äktenskap bland invandrare i
Sverige. Att svenska medborgare ingått polygama äktenskap torde vara
ytterligt sällsynt. De problem som kan uppstå då en make i ett polygamt
äktenskap avlider kan därför synas ha en begränsad räckvidd. Inte desto
mindre kan de ha stor betydelse för dem det närmast berör och för de
myndigheter som kan komma att handlägga frågor med anknytning till
dödsfallet. Även om förekomsten av polygama äktenskap är och kan antas
förbli begränsad är det enligt utskottets uppfattning angeläget att frågan om
efterlevandeskyddet i nämnda fall ses över i lämpligt sammanhang och att
förslag framläggs till lösningar på de olika rättsliga problem som kan uppstå.
Även andra aspekter, t. ex. sådana som rör konsekvenserna för invandringspolitiken,
kan behöva belysas. Det bör ankomma på regeringen att närmare
bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att de spörsmål som
aktualiserats genom motionen har anknytning till utrednings- och beredningsarbete
på skilda håll inom regeringskansliet. Sålunda har familjelagssakkunniga
i sitt betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk föreslagit att
bestämmelsen i 13 kap. 13 b § giftermålsbaiken skall upphävas, huvudsakligen
på grund av att den tar sikte på en ytterst ovanlig situation och att
principen om företräde inte framstår som självklar. Frågan om det i svensk
lagstiftning bör skapas regler om giltigheten i Sverige av utomlands ingångna,
giltiga polygama äktenskap kommer, enligt vad utskottet har inhämtat, att
behandlas i justitiedepartementet i anslutning till övervägandena om Sverige
skall tillträda 1976 års Haagkonvention om ingående och erkännande av
äktenskap. De av motionen aktualiserade problemen kan också ha samband
med pågående utredningsarbete inom familj elagssakkunniga och invandrarpolitiska
kommittén. Dessutom kan vissa av de nu aktuella problemen ha
anknytning till beredningen i socialdepartementet av pensionskommitténs
förslag om efterlevandeförmånernas framtida utformning inom socialförsäkringarna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:930 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning
av efterlevandeskyddet i vissa fall.

Stockholm den 9 november 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1982/83:5

11

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Mona S:t Cyr (m), Marianne
Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Allan Ekström (m),
Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk).

GOTAB 72883 Stockholm 1982