om Cypernfrågan

Betänkande 1982/83:UU9

UU 1982/83:9

Utrikesutskottets betänkande
1982/83:9

om Cypernfrågan
Motionen

I motion 1981/82:186, yrkandena 1-3, av Lars Werner m. fl. (vpk)
föreslås

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om att nya och
kraftfulla initiativ i Cypernfrågan vidtas inom Europarådet, FN och andra
organisationer,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om att Turkiets och
USA:s ansvar för en lösning av Cypernproblemet betonas tydligare än
tidigare,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om att om inga
konstruktiva, politiska lösningar siktas inom den närmaste framtiden,
Sveriges kontingent i UNFICYP dras tillbaka.

Bakgrund

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motionsyrkanden om
åtgärder för en lösning av Cypernproblemet (UU 1978/79:11, UU 1979/80:7,
UU 1981/82:17).

I nämnda betänkanden har lämnats utförliga redogörelser för de händelser
som sedan år 1960, då Cypern blev en självständig republik, lett fram till den
rådande faktiska uppdelningen av ön i en grekcypriotisk och en turkcypriotisk
del samt för de förhandlingar som under åren förts mellan de båda
sidorna med målsättningen att söka skapa ett oberoende, alliansfritt och
federalt Cypern.

Som därvid nämnts ledde oroligheter mellan de två befolkningsgrupperna i
december 1963 till att FN:s säkerhetsråd i mars 1964 beslöt upprätta en
fredsbevarande styrka på Cypern (United Nations Force in Cyprus,
UNFICYP). Styrkans mandat har sedan dess förlängts i sexmånadersperioder.
Den består f. n. av 2 400 man från huvudsakligen Canada, Danmark,
Storbritannien, Sverige och Österrike. Sverige bidrar med 380 personer och
med personal till en internationell civilpolisstyrka (UNCIVPOL).

UNFICYP finansieras med frivilliga bidrag från ett begränsat antal
medlemsstater. Bidragen förslår emellertid inte till full täckning av
kostnaderna. FN:s underskott för detta ändamål ökar därför kontinuerligt.
Sveriges fordran på FN i detta sammanhang uppgår f. n. till 160 milj. kr.
Sverige har, tillsammans med övriga nordiska stater, upprepade gånger
understrukit att FN:s medlemsstater har ett kollektivt ansvar för FN:s

1 Riksdagen 1982183. 9 sami. Nr 9

UU 1982/83:9

2

fredsbevarande verksamhet och för dess finansiering, varför alla medlemsstater
måste bidra till att lösa problemen i samband med operationernas
finansiering.

Sverige har också lämnat finansiella bidrag till den internationella
flyktinghjälpen på Cypern. FN:s närvaro markeras ytterligare av att
generalsekreteraren har en särskild representant på Cypern.

Förhållandena på Cypern har alltsedan sommaren 1974, då turkiska
trupper invaderade och ockuperade öns norra tredjedel, vid upprepade
tillfällen diskuterats i FN:s generalförsamling och säkerhetsråd. Redan
hösten 1974 uppmanade generalförsamlingen alla stater att respektera
Cyperns suveränitet, oberoende, territoriella integritet och alliansfrihet.
Vidare begärdes ett skyndsamt tillbakadragande av alla utländska väpnade
styrkor och upphörande av all utländsk inblandning i Cyperns angelägenheter.
Liknande uppmaningar har återkommit i generalförsamlingens resolutioner
i Cypernfrågan under åren därefter, senast hösten 1979. Också
uppmaningar till de båda befolkningsgrupperna att förhandla för att uppnå
en politisk lösning har ingått som ett centralt element i samtliga FNresolutioner
i denna fråga.

Under åren efter 1974 har förhandlingar förts i flera omgångar mellan de
båda befolkningsgruppernas ledare. Dessa förhandlingar bröt ständigt
samman, utan att verkligt konkreta diskussioner kommit till stånd, och
följdes av långvariga uppehåll.

I maj 1979 lyckades FN:s generalsekreterare Waldheim få den cypriotiske
presidenten Kyprianou och turkcyprioternas ledare Denktash att enas om en
deklaration som grundval för fortsatta samtal. Dessa skulle baseras på en
tidigare uppgörelse mellan dåvarande presidenten Makarios och Denktash
jämte relevanta FN-resolutioner. Samtalen skulle omfatta alla territoriella
och konstitutionella aspekter.

Enligt därefter uppdragna riktlinjer eftersträvar man en oberoende,
alliansfri, federal republik. Den turkcypriotiska minoriteten - 20 % av
befolkningen, som f. n. besitter 40 % av ön - fäster avgörande vikt vid
tillskapandet av en federation mellan två i huvudsak jämställda parter medan
ett av grekcyprioternas viktigaste mål är att få tillbaka så stort territorium
som möjligt.

De interkommunala samtal som inleddes hösten 1980 under ledning av
FN:s generalsekreterare fortsätter alltjämt, om än med temporära ajourneringar.
Några nämnvärda konkreta framsteg torde dock ännu inte ha gjorts.
Sannolikt är inte heller några nya initiativ att vänta från någondera sidan före
presidentvalet på Cypern i februari 1983.

Med hänsyn till de pågående interkommunala samtalen har Cypernfrågans
behandling uppskjutits vid generalförsamlingens möten år 1980 och 1981.
Inte heller under det nu pågående mötet med generalförsamlingen har frågan
sakbehandlats. Möjligheten hålls dock öppen att aktualisera den vid ett extra
eller återupptaget generalförsamlingsmöte i mars nästa år.

UU 1982/83:9

3

Utskottet

Som utskottet konstaterat i tidigare betänkanden har Sverige stött FN:s
olika strävanden att få till stånd en fredlig och bestående lösning av
Cypernkonflikten, så att Cyperns suveränitet, oberoende, territoriella
integritet och alliansfrihet tryggas och den utländska inblandningen i
republikens angelägenheter upphör. Såväl under sin tid som medlem av FN:s
säkerhetsråd, åren 1975-1976, som under de år frågan behandlats i FN:s
generalförsamling har Sverige aktivt drivit dessa ståndpunkter. Sverige har
också understrukit den roll FN:s generalsekreterare spelar och stött dennes
arbete.

En politisk lösning måste, om freden och Cyperns enhet skall bevaras,
grundas på en direktuppgörelse mellan de båda befolkningsgruppernas
företrädare. Utskottet kan med beklagande konstatera att några avgörande
framsteg inte inträffat sedan Cypernfrågan senast behandlades i riksdagen.
Redan det förhållandet att samtalen mellan representanter för de båda
befolkningsgrupperna nu pågått utan avbrott sedan augusti 1980, utgör
emellertid i och för sig en positiv utveckling jämfört med tidigare snabba
förhandlingssammanbrott och långvariga uppehåll.

Det förhållandet att Cypernfrågan inte kommer att behandlas under
generalförsamlingens pågående möte, vilket beslutats utan invändning från
något håll, får tolkas som en fortsatt utbredd önskan hos medlemsstaterna att
inte störa de pågående interkommunala samtalen. Utskottet delar denna
önskan och anser att en internationell debatt i FN eller andra fora f. n. kunde
vara till men för strävandena efter en politisk lösning.

Med hänsyn till det anförda får utskottet avstyrka yrkande 1 i motionen.

I yrkande 2 hemställs att Turkiets och USAts ansvar för en lösning av
Cypernproblemet betonas tydligare.

Sverige har redan ställt sig bakom generalförsamlingens krav att all
utländsk inblandning upphör och att alla utländska trupper dras bort från
Cypern. Därutöver anser utskottet att en fredlig lösning av problemet f. n.
kan främjas på det sätt som nu sker, dvs. genom det svenska agerandet i FN
och deltagandet i FN-styrkan, vilka båda syftar till att stödja och underlätta
framsteg i de interkommunala samtalen.

Yrkande 2 avstyrks därmed.

I yrkande 3 föreslås att Sveriges kontingent i UNFICYP dras tillbaka om
ingen konstruktiv, politisk lösning siktas inom den närmaste framtiden.

Genom sin långvariga medverkan i och finansiella stöd till FN:s
fredsbevarande styrkor på Cypern har Sverige lämnat ett betydande konkret
bidrag till ansträngningarna att få till stånd en lösning av Cypernproblemet.
UNFICYP fyller alltjämt en viktig uppgift i sin övervakning av eldupphör-linjerna
mellan det grekcypriotiska nationalgardet och de turkiska
och turkcypriotiska styrkorna. Uppgiften inbegriper bl. a. också att ge

UU 1982/83:9

4

säkerhet åt civila i buffertzonen mellan linjerna. Ett långvarigt lugn bör inte
utan vidare tas till intäkt för att en FN-styrka har blivit onödig utan kan lika
mycket utgöra ett belägg för att den fortsätter att framgångsrikt fylla sin
uppgift. Å andra sidan har från svensk sida i FN flera gånger inskärpts att
UNFICYP:s närvaro på Cypern inte utgör något självändamål och inte får
tjäna som förevändning för att ytterligare förhala en politisk lösning. Vi har
också betonat medlemsstaternas kollektiva ansvar för de fredsbevarande
operationerna inkl. deras finansiering. Detta gäller inte minst UNFICYP,
den enda FN-styrka som finansieras på frivillig väg. Ett stort underskott har
samlats under åren, vilket bl. a. träffar de truppbidragande staterna.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att ett ensidigt svenskt
tillbakadragande av vår FN-styrka på Cypern f. n. inte vore tillrådligt.

Utskottet avstyrker därför även yrkande 3 i motionen.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:186, yrkande 1,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:186, yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 23 november 1982

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Carl Bildt (m), Sture Palm (s), Gunnel Jonäng (c), Jan Bergqvist (s),
Margaretha af Ugglas (m), Maj-Lis Lööw (s), Sten Sture Paterson (m), Rune
Ångström (fp), Bertil Måbrink (vpk), Sören Häggroth (s), Doris Håvik (s),
Ingeborg Hartelius (m) och Kenth Högström (s).

Reservation

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”1 yrkande 2”
och på s..4 slutar med ”yrkande 3 i motionen.” bort ha följande lydelse:

Det huvudsakliga ansvaret för situationen på Cypern, den mot folkrätten
stridande ockupationen 1974 och omöjligheten att uppnå en förhandlingslösning,
måste läggas på Turkiet. Ockupationen, som genomfördes under
den dåvarande premiärministern Biilent Ecevits regeringstid, skedde med
USA:s goda minne och var ett led i att stärka NATO:s intressen i östra
Medelhavet. Den efterföljande högerregeringen, senare avsatt av den nu
regerande militärjuntan, har haft allt mindre intresse av att lösa Cypernkonflikten,
utan i stället agerat för en permanent delning av ön. Det finns,

res. (vpk)

UU 1982/83:9

5

utöver FN-trupperna, inga andra utländska styrkor än de turkiska på
Cypern. En uppmaning att dra tillbaka utländska trupper bör därför ensidigt
riktas mot Turkiet. USA har ett avgörande inflytande över den turkiska
militärjuntan, varför dess ansvar för Cypernfrågans lösning också måste
betonas.

Sverige bidrar genom sitt deltagande i UNFICYP till att permanenta de
nuvarande förhållandena. Utöver den kostnad som en normal FN-insats
alltid drar med sig och som Sverige är villigt att bära enligt sina
internationella åtaganden medför engagemanget i UNFICYP en ständigt
ackumulerad kostnad för Sverige. Det bör därför från svenskt håll framföras
att ett fortsatt deltagande i UNFICYP förutsätter konkreta framsteg i
förhandlingarna om ett återförenat, självständigt Cypern.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:186, yrkandena 2
och 3, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.