om bestämmelserna rörande nykterhet till sjöss

Betänkande 1983/84:LU22

LU 1983/84:22

Lagutskottets betänkande
1983/84:22

om bestämmelserna rörande nykterhet till sjöss
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet motion 1983/84:1161 av Elver Jonsson
m.fl. (fp, c, s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samma regler
beträffande nykterhet bör gälla vid framförande av fartyg som vid framförande
av fordon på land,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en bättre undervisning
om krav på nykterhet till sjöss i enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande ordning

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon varit så påverkad av starka drycker att
det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall dömas den
förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som nyss sagts.
Ansvar för rattfylleri inträder vidare när någon fört motorfordon m. m. efter
att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans
blod under eller efter färden uppgick till 1,5 %c eller mer. Uppgick
blodalkoholen inte till 1,5 %c men översteg den 0,5 %c döms föraren för
rattonykterhet till böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst sex
månader.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1891:35
s. 1). I lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är
tillämpligt på all sjöfart.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att genom reklam o. d. har avsiktligt eller ofrivilligt
spritts uppfattningen att båtliv och alkoholförtäring hör ihop. Enligt
motionärerna kan med statistiska uppgifter visas att just de båtförare som
kan minst om sjön i första hand anammat en felaktig syn på alkoholförtäring i
fartyg.

1 Riksdagen 1983/84. 8sami Nr 22

LU 1983/84:22

2

Motionärerna anför vidare att ett par stora grundstötningar bevisligen har
berott på att fartygsbefälet varit berusat. Enligt motionärerna pekar
sjösäkerhetsrådets statistik entydigt på att hälften av dödsolyckorna på sjön
vållats av eller drabbar personer som är alkoholpåverkade.

I motionen framhålls att ingen torde vara okunnig om att alkohol och trafik
på land inte hör ihop och att det är straffbart att framföra fordon med alkohol
i blodet. När det är fråga om vad som gäller till sjöss är okunnigheten
däremot stor. Motionärerna anser därför att regeringen bör överväga om inte
undervisningen i skolan borde utökas på detta område. Vidare bör i
undervisningen för förarintyg och skepparexamen ingå undervisning om
alkoholens farlighet. Motionärerna anser det uppseendeväckande att man i
dessa sammanhang inte kräver minsta kunskap om alkoholens farlighet trots
att alkoholen är den viktigaste dödsorsaken vid fritidsbåtsolyckor.

Tidigare behandling

Frågan om införande av en promilleregel för sjötrafikens del efter mönster
av trafikbrottslagen har övervägs både under förarbetena till den nuvarande
straffbestämmelsen i sjölagen (prop. 1966:145, 1LU 1967:3) och under
fritidsbåtsutredningens arbete, som avslutades år 1974 genom avlämnandet
av betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv. Samhället och fritidsbåtarna. Därvid
har tanken på införandet av en sådan regel avvisats. De närmare skälen för
ställningstagandena har redovisats i utskottets betänkande LU 1980/81:21,
vartill hänvisas.

I riksdagen har frågan aktualiserats motionsvägen flera gånger under
senare år (se LU 1976/77:3, 1977/78:12, 1980/81:21, 1982/83:3 och 1982/
83:18). Motionerna har avslagits av riksdagen på hemställan av lagutskottet.
Avslagen har motiverats med att bärande skäl anförts mot att införa
promilleregler till sjöss. Bl. a. har möjligheterna att övervaka efterlevnaden
av en skärpt lagstiftning befunnits begränsade. Lagutskottet har därför ansett
att motionsförslagen inte varit genomförbara. Utskottet har i stället betonat
vikten av information till båtägarna om innehållet i gällande bestämmelser
och om riskerna för olyckor.

Under 1982/83 års riksmöte har riksdagen vid två tillfällen särskilt
behandlat frågorna om information till och utbildning av båtförare till
förebyggande av onykterhet till sjöss. Med anledning av en motion med
yrkande om ökade resurser till sjösäkerhetsrådet konstaterade kulturutskottet
(KrU 1982/83:25 s. 12) att sjösäkerhetsrådet inom en ram om ca 1,4
milj. kr. planerat att dels för sommarsäsongen 1983 gå ut med en kampanj
med annons- och informationsmaterial - i första hand riktade mot fritidsfiskare
och småbåtsägare - dels arbeta mer långsiktigt med informationsverksamhet
i samarbete med skolor och vuxenutbildning. Kulturutskottet
förklarade sig vidare i och för sig dela motionärernas uppfattning att det är
angeläget med kraftfulla insatser för att förebygga onykterhet till sjöss.

LU 1983/84:22

3

Härför krävdes emellertid en ökad medelstilldelning, något som utskottet
inte var berett att tillstyrka.

I betänkandet om anslag till sjöfart m.m. (TU 1982/83:11) behandlade
trafikutskottet (s. 9) motionsförslag om att i utbildningen till båtförare skulle
ingå information om alkoholens faror vid användandet av båt och att
kunskapsprov borde ingå i slutexamen. Trafikutskottet konstaterade att för
det stora flertalet av fritidsbåtar gäller inga obligatoriska kompetenskrav
men att för behörighet att föra en fritidsbåt som är större än 12 x 4 meter
dock fordras skepparexamen och att i den utbildningen ingår information av
ifrågavarande slag. Trafikutskottet påpekade vidare att genom frivillig
utbildning förvärvar årligen bortemot 18 000 förare av fritidsbåtar s. k.
förarintyg enligt sjöfartsverkets bestämmelser och att även i denna utbildning
ingår information om kraven enligt 325 § sjölagen på nykterhet till sjöss.
För övriga båtförare ansåg trafikutskottet att man i stor utsträckning fick lita
till den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver och som
enligt vad utskottet funnit haft en icke obetydlig framgång. Bl. a. hade
antalet omkomna vid fritidsbåtsolyckor sjunkit trots att samtidigt antalet
fritidsbåtar ökat. Flertalet av de förolyckade som varit spritpåverkade hade
inte varit förare utan passagerare i båtarna. De mest olycksdrabbade
båttyperna hade varit jollar och roddbåtar. Även om förhållandena hade
förbättrats utgjorde enligt trafikutskottets mening dock sambandet mellan
alkoholförtäring och båtolyckor ett allvarligt problem, och utskottet fäste
därför starka förhoppningar vid den attitydpåverkan hos båtförare som
sjösäkerhetsrådet och frivilligorganisationerna på området eftersträvar.

Utskottet

I motion 1983/84:1161 tas upp frågor som rör nykterheten till sjöss.
Motionärerna hänvisar till att ett par grundstötningar med stora fartyg
bevisligen berott på att fartygsbefälet varit berusat och till att hälften av
dödsolyckorna på sjön vållas av eller drabbar personer som är alkoholpåverkade.
Motionärerna hävdar vidare att okunnigheten är stor om vilka regler
beträffande nykterhet som gäller till sjöss. Regeringen bör därför enligt
motionärerna överväga om inte undervisningen i skolan borde utökas på
detta område. Enligt motionärernas mening är det vidare uppseendeväckande
att man för avläggande av förarintyg eller skepparexamen inte behöver
kunskap om alkoholens farlighet, trots att alkoholen är den vanligaste
dödsorsaken i samband med fritidsbåtar. Mot bakgrund av det anförda yrkar
motionärerna att riksdagen dels ger regeringen till känna att samma regler
om nykterhet skall gälla vid framförande av fartyg till sjöss som vid
framförande av fordon på land (yrkande 1), dels begär att regeringen tar
initiativ till en bättre undervisning om krav på nykterhet till sjöss (yrkande 2).

Som utskottet uttalat när motioner med liknande yrkanden tidigare
behandlats av riksdagen är det otvivelaktigt så att alkoholförtäring ombord
på fritidsbåtar inte är förenlig med de krav som sjölivet ställer och leder till

LU 1983/84:22

4

ökade risker för allvarliga olyckor. Av sjösäkerhetsrådets statistik framgår
att ca hälften av de personer som omkommit i olyckor till sjöss varit
spritpåverkade. Flertalet olyckor har inträffat vid färd med roddbåtar, jollar
och kanoter på små insjöar, åar och andra mindre vattendrag och ofta i
samband med fiske. Den vanligaste orsaken till drunkningsolyckorna har
varit fall över bord och därnäst kantring.

Enligt utskottets mening är det mot bakgrund av det anförda angeläget att
åtgärder vidtas i syfte att förebygga onykterhet till sjöss. Motionärerna har i
sådant hänseende föreslagit dels ändrade lagregler, dels ökad utbildning och
information.

Vad angår motionärernas önskemål om att samma trafikonykterhetsregler
skall gälla för trafik till sjöss som för trafik till lands erinrar utskottet om att i
325 § sjölagen stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på
betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Bestämmelsen straffbelägger
betydligt fler handlingar än motsvarande bestämmelser i trafikbrottslagen.
Sålunda omfattar den inte endast förare utan även andra personer som
utför viktiga uppgifter ombord. Den är vidare inte såsom trafikbrottslagen
inskränkt till att gälla endast motordrivna fortskaffningsmedel utan är
tillämplig även vid färd med t. ex. segelbåtar och roddbåtar. Som exempel
härpå kan nämnas ett nyligen avgjort fall där en person som i spritpåverkat
tillstånd framfört en roddbåt ådömts ett betydande bötesstraff. Däremot
saknas i sjölagen motsvarighet till den presumtionsregel i trafikbrottslagen
som säger att den som fört motordrivet fordon efter att ha förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkoholkonsumtionen i hans blod under eller efter
färden uppgick till 1,5 %c eller mer skall anses ha varit så påverkad av starka
drycker under färden att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra
fordonet. Inte heller finns någon motsvarighet till straffbestämmelsen om
rattonykterhet.

Utskottet anser för sin del att trafikförhållandena till sjöss och på land är så
olika att det inte är möjligt att ha likalydande trafikonykterhetsregler. Om
trafikonykterhetsreglerna till sjöss i enlighet med motionärernas önskemål
görs överensstämmande med reglerna till lands innebär detta, som framgår
av det ovan anförda, bl. a. en begränsning av straffansvaret när det gäller
mindre, inte motordrivna farkoster. En sådan begränsning av straffansvaret
kan dock inte anses försvarlig med hänsyn till att flertalet dödsolyckor till
sjöss i samband med alkoholförtäring inträffar vid färd med sådana farkoster.
Frågan å andra sidan om att komplettera bestämmelsen i 325 § sjölagen med
promilleregler har tidigare prövats av riksdagen vid ett flertal tillfällen men
på hemställan av lagutskottet avvisats. Bl. a. har utskottet framhållit att
möjligheterna att övervaka efterlevnaden av sådana regler på Sveriges alla
sjöar och vattendrag är mycket begränsade. Vid det besök som utskottet
våren 1983 gjorde hos sjöpolisen i Göteborg bekräftades denna uppfattning.

LU 1983/84:22

5

Enligt utskottets mening tillgodoser gällande bestämmelser i sjölagen de
krav som man kan ställa på effektivt verkande regler mot trafikonykterhet till
sjöss. Yrkande 1 i motionen bör därför avslås.

Det problem som alkoholförtäring till sjöss innebär får i stället försöka
lösas med information och utbildning om innehållet i gällande bestämmelser
och om riskerna för olyckor. Med anledning av vad motionärerna anfört om
utbildning av båtförare erinrar utskottet om att trafikutskottet vid föregående
års riksmöte (TU 1982/83:11) redovisat att i utbildningen för såväl
skepparexamen som för erhållande av s. k. förarintyg ingår information om
gällande bestämmelser i sjölagen och om alkoholens faror vid användande av
båt. Eftersom det för förande av flertalet fritidsbåtar inte gäller några
kompetenskrav är det dock endast ett begränsat antal båtägare som får del av
denna undervisning. Det är därför viktigt att man med olika informationsinsatser
söker nå övriga båtägare och -förare. Lagutskottet vill i detta
hänseende hänvisa till den årliga informationskampanj som inför sommarsäsongen
bedrivs av sjösäkerhetsrådet och som enligt gjorda opinionsundersökningar
visat sig ha haft god genomslagskraft. Utskottet vill också peka på
den omfattande informationsverksamhet som bedrivs av de olika båtklubbarna
och andra sjösportorganisationer. Vid föregående års riksmöte
redovisade kulturutskottet i samband med behandlingen av anslaget till
sjösäkerhetsrådet (KrU 1982/83:25) att rådet också arbetar mer långsiktigt
med informationsverksamhet i samarbete med skolor och vuxenutbildning.
Lagutskottet vill stryka under angelägenheten av att den informationsverksamhet
som olika organ och organisationer sålunda bedriver fortsätter och i
den mån tillgängliga resurser medger utökas och intensifieras. Något behov
av att såsom motionärerna föreslagit hos regeringen begära ytterligare
initiativ till förbättrad undervisning på området föreligger enligt utskottets
mening inte. Utskottet avstyrker därför bifall även till yrkande 2 i motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1983/84:1161.

Stockholm den 20 mars 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Mona Saint Cyr (m)*, Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar
Kondradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c)*, Owe
Andréasson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt
Johansson (s)*, Kersti Johansson (c), Berit Löfstedt (s) och Sten Andersson i
Malmö (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.