om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar

Betänkande 1981/82:LU23

LU 1981/82:23

Lagutskottets betänkande
1981/82:23

om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar
Ärendet

I motion 1981/82:1710 av Jan Bergqvist (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till åtgärder som kan skydda arvsrätten för barn som
är födda utanför äktenskapet.

Gällande rätt

Sedan gammalt har barn till föräldrar som inte är gifta med varandra i fråga
om arv intagit en särställning. Först i början av detta sekel likställdes de med
barn till gifta föräldrar i fråga om arvsrätt efter moder och mödernefränder.
Fram till 1970 hade de emellertid inte någon arvsrätt efter fädernefränderna,
och de var även uteslutna från arv efter sin fader, om de inte var att anse som
trolovningsbarn eller om inte fadern i särskild lagstadgad ordning avgivit
arvsförklaring.

Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphävdes
särbestämmelserna om arvsrätt för barn till föräldrar som inte är gifta med
varandra, och fr. o. m. den 1 januari 1970 är sådana barn i arvsrättsligt
hänseende i princip helt likställda med barn till gifta föräldrar. Är barn fött
före angiven dag och skulle inte arvsrätt mellan barnet och fadern ha
förelegat enligt äldre lag gäller emellertid en specialregel om arvsrättspreskription.
Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag ärver
barn som är fött utom äktenskapet och dess bröstarvingar i angivna fall
fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som sitter i boet inom viss tid fått
kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i
personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin
arvsrätt. Ursprungligen angavs i bestämmelsen att kännedom om arvingen
skulle ha erhållits senast vid bouppteckningen. Efter lagändring 1974 skall
kännedom om arvingen ha erhållits inom tre månader från dödsfallet eller,
om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att termerna barn i äktenskap
och barn utom äktenskap i princip utmönstrades ur lagstiftningen 1978. Som
framgår av det ovan anförda finns dock termen barn utom äktenskap kvar i
1969 års övergångsbestämmelse. Utskottet kommer i det följande att
använda termen barn till ogifta föräldrar när utskottet avser barn till
föräldrar som vid barnets födelse inte var gifta med varandra och som inte
heller därefter ingått äktenskap med varandra.

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 23

LU 1981/82:23

2

Beträffande registreringen av barn till ogifta föräldrar kan anmärkas att
det före den 1 januari 1918 inte infördes någon anteckning om barn utom
äktenskap vid faderns namn i församlingsboken. Därefter gällde att barnet
skulle antecknas vid faderns namn i församlingsboken, men anteckningen
togs i allmänhet inte in i faderns flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa
med vid flyttning till annan församling. Den 1 januari 1947 infördes en ny
kyrkobok, församlingsliggare, i lösbladssystem med en personakt för varje
kyrkobokförd person. Vid flyttning skall personakten sändas till den nya
kyrkobokföringsorten. Mellan åren 1947 och 1967 antecknades i personakt
för man inte andra barn till honom än eventuella trolovningsbarn och barn
med arvsrättsförklaring. Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock
inte retroaktivt, alla barn i personakt. Saknas anteckning om barn till ogifta
föräldrar i faderns personakt har sådant barn alltid rätt att efter anmälan få
akten kompletterad med anteckning om barnet. I samband med 1970 års
reform ålades vidare barnavårdsmännen och barnavårdnämnden att skyndsamt
sörja för att i faderns personakt gjordes anteckning, om faderskapet till
barnet fastställts enligt äldre lag utan att detta antecknats i personakten.

Motionen

I motionen erinras inledningsvis om ovan redovisade bestämmelser.
Motionären gör därefter gällande att det under de senaste åren förekommit
flera exempel på hur barn som är födda av ogifta föräldrar haft svårt att hävda
sin arvsrätt. Många barn finns inte antecknade i faderns personakt.
Visserligen finns det en möjlighet till retroaktiv anteckning, men alla känner
inte till den och har inte utnyttjat den. Det förekommer emellanåt att faderns
närmaste släktingar aldrig fått kännedom om barnet. I vissa fall kan
anförvanterna till och med ha tigit med vad de vetat om barnet. Motionären
påpekar att viss kontroll av dödsbodelägarkretsen görs av tingsrätten vid
inregistreringen av bouppteckningen men att någon släktredogörelse inte
begärs från pastorsämbetet. Vid t. ex. Stockholms tingsrätt har under senare
år släktredogörelse infordrats endast vid ett enda tillfälle. Inte vid något känt
tillfälle har personakterna infordrats av Stockholms tingsrätt.

Motionären erinrar om att när den fulla arvsrätten för barn till ogifta
föräldrar infördes 1970 informerades det om reformen i olika sammanhang.
Justitiedepartementet gav ut information, banker gav upplysningar i sina
broschyrserier, anvisningar utfärdades av riksskatteverket till pastorsämbetena
om hur retroaktiv anteckning skulle ske m. m. Att informationen inte
nådde alla berörda personer är enligt motionären helt klart. Trots detta har
det därefter inte gjorts några nämnvärda ansträngningar att på nytt
informera om reformen. Motionären anser att det finns flera möjligheter att
bättre skydda arvsrätten för barn till ogifta föräldrar. Förslag har t. ex. förts
fram om bättre information, systematiska insatser för retroaktiva anteckningar
i personakter, skyldighet för tingsrätt att infordra uppgifter i

LU 1981/82:23

3

personakter eller skyldighet för pastorsämbetena att till tingsrätt anmäla
vissa anteckningar i personakter.

Frågans tidigare behandling

Vid införandet av de nu gällande reglerna om arvsrätt för barn till ogifta
föräldrar konstaterade departementschefen (prop. 1969:124 s.92) att det
med hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av sådana barn kunde
vara svårt och, i fråga om förhållanden från tiden före 1918, rentav omöjligt
att utreda om en avliden man hade barn utom äktenskapet. Oavsett
innehållet i den dödes personakt borde arvsrätt därför alltid föreligga, om
någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter den
döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma borde gälla om
boutredningsman eller den som sitter i boet hade sådan vetskap. Barn till
ogifta föräldrar skulle alltså kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte bara
genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också genom
att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som satt i boet. Vad departementschefen sålunda
anfört borde enligt hans mening i princip ha motsvarande tillämpning för
barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också för
barnets avkomlingars rätt till arv på fädernesidan.

Departementschefen uttalade vidare att det i samband med arvsrättsreformens
ikraftträdande borde meddelas särskild föreskrift om skyldighet för
barnavårdsman till barn vars föräldrar inte var gifta att se till att anteckning
om barnet gjordes i faderns personakt.

Frågan om skyddet av arvsrätten för barn till ogifta föräldrar behandlades
ånyo av riksdagen 1973 med anledning av en motion med yrkande av
innebörd att punkten 3 i rättegångsbestämmelsen till 1969 års reform borde
ändras så att barnets arvsrätt inte gick förlorad om bouppteckning
förrättades omedelbart efter dödsfallet. I betänkande LU 1973:29 konstaterade
lagutskottet att motionärernas påstående att det förekommit att barn till
ogifta föräldrar gått miste om sin arvsrätt till följd av att bouppteckning
förrättats i omedelbar anslutning till dödsfallet vunnit stöd i vad som anförts i
de remissyttranden som inhämtats över motionen. Samtliga remissinstanser
hade också tillstyrkt att de av motionärerna påtalade frågorna utreddes.
Utskottet underströk för sin del att det från principiell synpunkt inte kunde
råda något tvivel om att arvsrätten för barn till ogifta föräldrar borde
inskränkas av övergångsbestämmelser i så ringa grad som möjligt. Utskottet
delade därför uppfattningen att, när de dåvarande övergångsbestämmelserna
fått en inte önskvärd tillämpning, dessa borde bli föremål för en översyn.
Att helt slopa inskränkande övergångsbestämmelser ansåg utskottet emellertid
inte möjligt. Enligt utskottets mening borde i stället den presumtive
arvtagaren beredas viss tid inom vilken han hade att framställa sina

LU 1981/82:23

4

arvsanspråk. Mycket talade för att denna tid borde vara tre månader, som är
den tid inom vilken bouppteckning i regel måste förrättas. Annan
preskriptionstid kunde naturligtvis tänkas, och enligt utskottets mening
borde frågan närmare utredas.

Utskottet påpekade vidare att Stockholms barnavårdsnämnd i sitt
remissvar understrukit att de av motionären föreslagna lagändringarna var
otillräckliga för att säkra en önskvärd faktisk likställighet mellan barn till
ogifta föräldrar och barn till gifta föräldrar. Även andra åtgärder måste
därför vidtas. En möjlig åtgärd, som enligt barnavårdsnämnden med
säkerhet skulle få största betydelse, var att ålägga pastorsämbetena att
granska den befintliga personaktsstocken och i fall, där anteckning saknades
om fadern, utreda om faderskap fastställts samt, där det visar sig att så skett,
ombesörja anteckningar härom i såväl barnets som faderns personakter. En
annan åtgärd av stor vikt ansåg nämnden vara ökad information till
allmänheten inte endast om betydelsen av att anteckning om faderskap görs
på berörda personakter utan även om hur den enskilde bör förfara för att få
sådan anteckning till stånd.

Utskottet ansåg barnavårdsnämndens förslag väl värda att beaktas. Detta
borde enligt utskottet lämpligen ske i samband med den förordade översynen
av övergångsbestämmelserna.

Vad utskottet anfört om översyn av bestämmelserna gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens hemställan lade regeringen 1974 (prop.
1974:44) fram förslag till ändring av övergångsbestämmelsen av innebörd att
- såsom lagutskottet hade förordat - en tidsfrist på tre månader infördes.
Vidare föreslogs att, för de fall där bouppteckning förättas senare, anmälan
skall anses blivit gjord i rätt tid, om den skett senast vid bouppteckningen.

I propositionen uttalade föredragande statsrådet bl. a. att även om den
förordade lagändringen vidtogs, kvarstod uppenbarligen vissa risker för att
äldre utomäktenskapliga barn går förlustiga sin arvsrätt. Det kunde sålunda
undantagsvis inträffa att ett barn så sent fick kännedom om faderns dödsfall
att barnet inte hann ge sig till känna före anmälningsfristens utgång. På lång
sikt skulle det därför vara önskvärt att alla fäders personakter försågs med
anteckning om barn, vars moder var ogift. Stockholms barnavårdsnämnd
hade i sitt remissvar fört fram vissa förslag i denna fråga. Departementschefen
var emellertid vid dåvarande tidpunkt inte beredd att ta ställning till
förslagen, utan de borde övervägas närmare inom regeringens kansli.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1974:12) uttryckte utskottet
sin tillfredsställelse över att förslag om införande av en legal tidsfrist så
snabbt hade kunnat läggas fram för riksdagen. När det gäller att bestämma
tidsfristens längd måste det givetvis bli fråga om en i viss mån skönsmässig
bedömning. Såsom utskottet anförde redan vid 1973 års riksdag talade

LU 1981/82:23

5

emellertid mycket för att tidsfristen borde vara tre månader, varigenom
överensstämmelse kunde nås med den tid inom vilken bouppteckning
normalt skall förrättas. Enligt utskottets mening skulle inte mycket kunna
vinnas genom att, såsom föreslagits i en motion, utsträcka tiden till sex
månader. Utskottet anslöt sig därför till föredragande statsrådets bedömning
och avstyrkte bifall till motionen. Frågan om anteckning i faderns personakt
föranledde inga särskilda uttalanden från utskottets sida.

Den del av 1973 års riksdagsskrivelse som avsåg frågorna om anteckning i
faderns personakt och om ökad information till allmänheten överfördes
därefter från justitiedepartementet till dåvarande finansdepartementet. I
1981/82 års redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser (1981/
82:75) anges (s. 58) att skrivelsen ännu inte är slutbehandlad.

Enligt vad utskottet inhämtat anmodade finansdepartementet 1974
riksskatteverket (RSV) att avge yttrande om möjligheten till retroaktiva
anteckningar om faderskap i personakter. I ett den 26 februari 1976 avgivet
yttrande anför RSV att verket har undersökt möjligheterna att komplettera
samtliga befintliga personakter, dels för män med uppgift om barn utom
äktenskap, dels för personer födda utom äktenskap med uppgift om fader.
Som förutsättningar för RSV:s överväganden har antagits att högsta
livslängd är 100 år samt att fadern vid barnets födelse var minst 18 år. Av
dessa förutsättningar följer att uppgifter om faderskap bör undersökas för
personer födda 1894-1951.

En undersökning beträffande börd och föräldrar för samtliga kyrkobokförda
personer födda 1894-1951 ”bakåt” med utgångspunkt i personakterna
skulle enligt RSV medföra att man för de personer födda utom äktenskap där
faderskap finns antecknade måste göra en ny genomgång framåt i tiden för
att undersöka om barnet finns antecknat i faderns personakt. Eventuell
genomgång borde därför i stället göras med utgångspunkt i födelseböckerna.
Undersökningen fick då ta sikte på de barn till ogifta föräldrar, där fadern
finns antecknad och följa fadern framåt i tiden för att komplettera hans
personakt.

Antalet barn till ogifta föräldrar under den aktuella tiden är ca 800 000.
Uppgifterna i födelseböckerna beträffande fäder till barn utom äktenskap
kan vara ofullständiga, särskilt för tiden 1894-1915. Tidskrävande efterforskning
kan bli nödvändig, och i en del fall kan det vara omöjligt att nu avgöra
vilken man som avses. Beträffande förhållandena före 1916 anmärker RSV
att flyttning mellan olika församlingar kunde medföra att kyrkobokföringen
bröts för viss tid. Inflyttning kunde ske i annan församling än den som
antecknats i utflyttningsförsamlingen.

Att göra en exakt beräkning av tidsåtgång för komplettering av personakterna
enligt ovannämnda system är inte möjligt. Enstaka ärenden kan kräva
flera timmars efterforskningsarbete. Det synes RSV rimligt att räkna med en
minimitid av 20 minuter per ärende. Den lägsta tänkbara tidsåtgången skulle

LU 1981/82:23

6

då uppgå till ca 260 000 arbetstimmar.

Om genomgången begränsas till barn födda 1920-1951 (hälften av fäderna
kan då statistiskt sett förmodas vara avlidna) blir lägsta tidsåtgång ca 130 000
arbetstimmar.

RSV finner den nödvändiga arbetsinsatsen orimligt stor sedd i förhållande
till det osäkra utbyte som kan förutses. Syftet med den föreslagna
kompletteringen av personakterna skulle vara att säkra en faktisk likställighet
i arvshänseende mellan barn i och utom äktenskap. Det är enligt RSV
inte möjligt att genom interna åtgärder inom folkbokföringen säkerställa
likställighet för alla barn till ogifta föräldrar. En effektiv upplysningsverksamhet
beträffande anteckning av faderskap riktad till allmänheten skulle
enligt RSV:s bedömning ha förutsättningar att ge ett fullständigare resultat
än det synnerligen arbetskrävande forskningsarbete för pastorsämbetena
som skulle bli följden om förslaget om retroaktiva anteckningar i personakt
genomfördes.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om arvsrätten för barn till
föräldrar som inte är gifta med varandra.

Sedan den 1 januari 1970 är barn till föräldrar som inte är gifta med
varandra i arvsrättsligt hänseende i princip likställda med barn till gifta
föräldrar. En särskild övergångsbestämmelse gäller emellertid för barn utom
äktenskapet som är fött före nämnda dag. I sådana fall ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att
annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre
månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast
vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet
före dödsfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.

Som utskottet redovisat ovan (s. 1) har termerna barn i äktenskap och barn
utom äktenskap i princip utmönstrats ur lagstiftningen 1978. I den nu
aktuella övergångsbestämmelsen finns dock termen barn utom äktenskapet
kvar. Utskottet använder i betänkandet termen barn till ogifta föräldrar när
utskottet avser barn till föräldrar som vid barnets födelse inte var gifta med
varandra och som inte heller därefter ingått äktenskap med varandra.

I motionen anförs att det förekommit att barn till ogifta föräldrar haft svårt
att hävda sin arvsrätt. Enligt motionären känner många inte till möjligheten
att få en retroaktiv anteckning i faderns personakt. Det förekommer också
att den avlidnes anförvanter aldrig får kännedom om barnet. Enligt
motionären bör åtgärder vidtas som kan öka skyddet av arvsrätten för barn
till ogifta föräldrar, såsom bättre informationsinsatser, systematiska insatser
för retroaktiva anteckningar i personakten m. m. Motionären yrkar att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag till sådana åtgärder.

LU 1981/82:23

7

Utskottet vill för sin del till en början erinra om att ovannämnda
övergångsbestämmelse i dess ursprungliga lydelse föreskrev att arvingen för
att behålla sin arvsrätt måste ge sig till känna senast vid bouppteckningen.
Sedan det inträffat några fall där bouppteckning förrättats i omedelbar
anslutning till dödsfallet och barn till ogifta föräldrar anmält sina anspråk för
sent och till följd härav gått miste om sin arvsrätt begärde riksdagen 1973 på
hemställan av lagutskottet (LU 1973:29) förslag till sådan ändring av
övergångsbestämmelsen att den presumtive arvingen gavs en viss frist inom
vilken arvsanspråk skulle framställas. Utskottet hänvisade i sitt betänkande
också till att Stockholms barnavårdsnämnd framhållit att även andra
åtgärder än införandet av en legal tidsfrist måste vidtas. Barnavårdsnämnden
hade därvid pekat på möjligheten att ålägga pastorsämbetena att granska
befintliga personakter och införa retroaktiva anteckningar om barn i
fädernas personakter. En annan åtgärd av stor vikt ansåg nämnden vara ökad
information till allmänheten om betydelsen av att man såg till att faderskap
antecknades i berörda personakter. Utskottet ansåg barnavårdsnämndens
förslag väl värda att beaktas, något som lämpligen borde ske i samband med
översynen av övergångsbestämmelsen.

I den proposition som 1974 förelädes riksdagen med förslag till den nu
gällande lydelsen av övergångsbestämmelsen (prop. 1974:44) anförde
departementschefen bl. a. att det på lång sikt skulle vara önskvärt att alla
fäders personakter försågs med anteckning om barn vars moder var ogift.
Frågan borde dock övervägas närmare inom regeringens kansli.

Den del av 1973 års riksdagsskrivelse som avsåg komplettering av
personakter och information till allmänheten fördes 1974 över från
justitiedepartementet till dåvarande finansdepartementet. Enligt vad utskottet
inhämtat har riksskatteverket (RSV) på anmodan av finansdepartementet
yttrat sig 1976 om möjligheten till retroaktiva anteckningar om faderskap i
personakter. Som framgår av redogörelsen ovan för yttrandet (s. 5-6) har
RSV funnit att det skulle fordras en mycket betydande arbetsinsats för att
göra den önskade kompletteringen av personaktema. Den nödvändiga
arbetsinsatsen skulle enligt RSV:s mening bli orimligt stor sedd i förhållande
till det osäkra utbyte som kunde förutses. En effektiv upplysningsverksamhet
beträffande anteckning av faderskap riktad till allmänheten skulle enligt
RSV:s bedömning ha förutsättningar att ge ett fullständigare resultat än det
synnerligen arbetskrävande forskningsarbete för pastorsämbetena som
skulle bli följden om förslaget om retroaktiva anteckningar i personakt
antogs.

Sedan RSV avgav sitt yttrande har riksdagsskrivelsen enligt vad som
upplysts inte föranlett några åtgärder från regeringens sida.

Då frågan nu åter aktualiseras vill utskottet stryka under angelägenheten
av att 1970 års reform om likställighet i arvsrättsligt hänseende mellan barn
till ogifta föräldrar och barn till gifta föräldrar får sådan genomslagskraft som
med rimliga åtgärder är möjligt att uppnå. Även med den utformning

LU 1981/82:23

undantagsbestämmelsen fått genom 1974 års ändring kvarstår viss risk för att
äldre barn till ogifta föräldrar kan gå förlustiga sin arvsrätt. Det kan sålunda,
såsom motionären påpekar, inträffa att en avlidens släktingar helt saknar
kännedom om att den avlidne har ett sådant barn. I dessa fall kan också
någon gång barnet så sent få kännedom om faderns dödsfall att barnet inte
hinner ge sig till känna före anmälningsfristens utgång.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet, i likhet med vad
departementschefen uttalade i 1974 års lagstiftningsärende, att det skulle
vara önskvärt att alla fäders personakter på sikt kunde förses med anteckning
om barn vars moder inte var gift med fadern. En skyldighet för folkbokföringsmyndigheterna
att komplettera befintliga personakter med dylika
uppgifter skulle emellertid, som framgår av RSV:s ovannämnda yttrande,
föra med sig arbetsinsatser och kostnader av sådan omfattning att utskottet
med hänsyn bl. a. till det statsfinansieila läget inte bedömer dem vara
rimliga. Enligt utskottets mening torde ett tillfredsställande resultat i stället
kunna uppnås om allmänheten på lämpligt sätt informeras om betydelsen av
att barn till ogifta föräldrar antecknas i faderns personakt och om vilka
åtgärder den enskilde bör vidta för att få en sådan anteckning till stånd. Hur
en sådan information skall utformas bör ankomma på regeringen att
bestämma om.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1710 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
information om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar.

Stockholm den 9 mars 1982
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s)*, Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s),
Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp),
Stina Andersson (c) och Ingrid Segerström (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 70627 Stockholm 1982