om Angola

Betänkande 1987/88:UU28

Utrikesutskottets betänkande
1987/88:28

om Angola

Motioner

1987/88:U220, av Birger Hagård m.fl. (m) yrkande 4 vari hemställs
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ansträngningar
bör göras från svensk sida att försöka medverka till en fredlig lösning på
konflikten i Angola.

1987/88:U503 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) yrkandena 6 och 7 vari
hemställs

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta
initiativ som kan leda till en nationell försoning i Angola,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att alla utländska trupper i Angola skall dras tillbaka.

Bakgrund

Angola blev självständigt i slutet av år 1975. Området hade då varit
koloniserat av portugiser under flera hundra år. Först ett stycke in på
1900-talet blev landet en centralt styrd portugisisk koloni med de nuvarande
gränserna.

Självständigheten föregicks av en lång befrielsekamp, förd av tre sinsemellan
rivaliserande rörelser. Folkrörelsen för Angolas befrielse, MPLA, hade
bildats redan 1956. År 1962 bildades en ny befrielserörelse kallad Nationella
fronten för Angolas befrielse, FNLA. Till skillnad från MPLA, som sökte
stöd från landets alla folkgrupper, hade FNLA sin huvudsakliga förankring i
landets norra del, mot gränsen till Kongo. Några år senare bildades UNITA
genom en utbrytning ur FNLA. UNITA har sin bas i Angolas största
folkgrupp, Ovimbundu.

Ytterligare en befrielserörelse fanns förden angolanska Cabindaenklaven,
norr om Kongofloden.

De tre befrielserörelserna i Angola fick stöd från olika länder; MPLA bl.a.
från Sovjetunionen. FNLA till en början från Kina, som sedermera också
stödde UNITA. De afrikanska staterna slöt efter hand huvudsakligen upp
bakom MPLA, som också erkändes av OAU.

De militära framgångarna mot kolonialmaktens styrkor blev begränsade.
Situationen ändrades först med revolutionen i Portugal år 1974, vilken bl.a.
ledde till att Portugal önskade lämna Angola. Ett datum utsattes för
självständigheten och det gjordes upp att de tre befrielserörelserna tillsam -

UU
1987/88:28

1 Riksdagen 1987/88. 9sami. Nr28

mans skulle bilda regering till dess fria val hade hållits. Portugiserna började
hastigt avveckla sin koloni. MPLA hade vid denna tidpunkt kontroll över
huvudstaden Luanda, området däromkring och andra städer. UNITA
opererade i södra och östra delen av landet och FNLA i den nordligaste.

Det finns skilda beskrivningar och tolkningar av det fortsatta händelseförloppet.
Den följande är en. Kort tid efter uppgörelsen mellan de tre
befrielserörelserna angrep FNLA MPLA:s ställningar. MPLA behöll dock
kontrollen över Luanda. Något senare tågade även UNITA mot huvudstaden.
Ungefär samtidigt gick sydafrikanska styrkor över gränsen till södra
Angola. I detta läge tillkallades kubanska styrkor, som flögs in med sovjetisk
hjälp. MPLA fick därmed ett övertag och kunde på den utsatta självständighetsdagen
utropa Folkrepubliken Angola. Enligt vissa källor fanns kubanska
trupper redan i Angola när Sydafrika gick till angrepp.

1 likhet med flertalet andra afrikanska stater är Angola en enpartistat.
Några fria val har aldrig hållits. Det statsbärande marxistiska partiet har det
helt dominerande inflytandet i folkförsamlingen.

Regeringen i Luanda erkänns av flertalet av världens länder som Angolas
lagliga regering. Undantag är USA och Sydafrika.

Efter självständigheten har striderna i landet fortsatt. Det pågår ett krig
mellan regeringsstyrkorna och UNITA:s rebellstyrkor, som stöds aktivt av
Sydafrika och under senare år även av USA. UNITA:s styrkor uppges
behärska upp mot en tredjedel av landet, framför allt de sydöstra, glest
befolkade delarna, och har därtill militär förmåga att operera även i andra
delar av landet. Det pågår också ett krig mellan Angola och Sydafrika, som
invaderat delar av södra Angola, mot gränsen till Namibia.

UNITA erkänns inte som befrielserörelse av FN eller den afrikanska
enhetsorganisationen OAU. Med hjälp av stödet från Sydafrika och USA
har UNITA haft icke obetydliga militära framgångar. Rebellrörelsen haren
förankring i Ovimbundufolket.

Regeringen i Luanda stöds på sin sida militärt av kubanska trupper. Det
rör sig om ca 40 000 man, stationerade dels i landets centrala delar, dels i
söder. Därtill kommer ett antal militära rådgivare och tekniker från
Sovjetunionen och andra öststater.

I konflikten är således flera parter direkt engagerade.

Situationen i Angola har ett nära samband med läget i Namibia. Sydafrikas
ockupation av Namibia underlättar för Sydafrika att föra krig mot Angola.
Ett självständigt Namibia skulle därför betyda ökad trygghet för Angola.

Frågan om Namibias självständighet står på FN :s dagordning sedan många
år. Säkerhetsrådet har i resolution 435 (1978) lagt grunden för en fredlig
lösning av konflikten. I resolutionen fastslås att Sydafrikas närvaro i Namibia
är illegal och att Namibias oavhängighet måste säkras genom fria val under
FN:s kontroll.

Förhandlingar om Namibias framtid fördes tidigare i den s.k. femstatsgruppen
på grundval av resolution 435. En av stötestenarna i dessa
förhandlingar har varit den länk som USA och Sydafrika etablerat mellan
Namibias självständighet och närvaron av kubanska trupper i Angola.
Innebörden av denna länk har varit att Namibias frihet förutsätter att de
kubanska trupperna lämnar Angola. Säkerhetsrådsresolutionen etablerar

UU 1987/88:28

2

ingen sådan länk och flertalet länder-däribland de västeuropeiska-anser att
det namibiska folkets självständighet inte kan göras avhängig av närvaron av
utländska trupper i ett grannland. Icke desto mindre är det en realitet att
denna länk etablerats och att närvaron av kubanska trupper i Angola
påverkar förhandlingsläget.

Angolas ekonomi är ansträngd. Krigsskadorna uppgick enligt en FNberäkning
till 10 miljarder dollar under åren 1981-1985. Säkerhetsläget är
mycket allvarligt i stora delar av landet.

Produktionen påverkas självfallet av kriget. Utvinningen av olja har
emellertid kunnat pågå relativt ostörd. Trots prisfallet står oljan för ca 90 %
av exportinkomsterna.

Regeringen har presenterat en plan för ekonomiska reformer och bl.a.
sökt medlemskap i IMF och Världsbanken. Kontakterna med de västeuropeiska
länderna har byggts ut.

Utvecklingen har lett till att en dialog kommit till stånd mellan dem som är
inblandade i konflikten. Flera samtalsomgångar har ägt rum mellan USA och
Angola om situationen i området. I dessa samtal har också Sydafrika och
Cuba på olika sätt varit involverade. Samtalen har rört de frågor som
betraktats som huvudelement i en lösning av konflikterna, nämligen

- tidpunkten och takten för de kubanska truppernas tillbakadragande, först
från södra Angola och därefter från Angola över huvud taget,

- avbrytande av den sydafrikanska aggressionen mot Angola,

- avbrytande av sydafrikanskt och amerikanskt stöd till UNITA,

- genomförande av resolution 435 om Namibia.

Vid ett möte i London den 3-4 maj 1988 träffades företrädare för Angola,
Cuba, Sydafrika och USA för fortsatta överläggningar om dessa frågor. Det
beslutades att ett nytt möte mellan de fyra skulle äga rum senare.

En olöst fråga i de pågående kontakterna är UNITA:s roll i fredsprocessen.

Utskottet

Kriget i det självständiga Angola har nu pågått i mer än tio år med större och
mindre intensitet. Det var länge ett bortglömt krig. Under senare år har
omvärlden blivit mer uppmärksammad på det, i takt med att stridigheterna
trappats upp. Sydafrikas ökade stöd till UNITA bör enligt utskottets
uppfattning ses som ett led i de sydafrikanska strävandena att destabilisera
länderna i södra Afrika. Situationen i Angola kan därför inte bedömas
isolerat.

I de föreliggande motionerna föreslås att Sverige skall försöka medverka
till en fredlig lösning på konflikten i Angola (U220), att Sverige bör ta
initiativ som kan leda till en försoning mellan de stridande parterna och att
Sverige skall verka för att alla utländska trupper skall dras tillbaka från
Angola (U503).

Utskottet har ingen annan uppfattning än att fred och försoning bör
uppnås i Angola och att alla utländska trupper som ett led däri bör dras
tillbaka. Sverige bör därför liksom hittills efter måttet av sin förmåga ge stöd
åt FN:s ansträngningar för att uppnå försoning och varaktig fred i Angola.

UU 1987/88:28

3

Det viktigaste nu är att få ett slut på det angolanska folkets lidanden. För
att detta skall bli möjligt måste, i denna konflikt såväl som i andra konflikter,
alla berörda parter delta i fredsprocessen.

Den beskrivning av konfliktens orsaker och den aktuella situationen i
Angola som görs i motion U220 fordrar enligt utskottets mening kompletteringar
för att den inte skall bli missvisande.

Regeringen i Luanda är Angolas lagliga regering. Den är som sådan
erkänd av praktiskt taget alla världens regeringar. Angola är utsatt för ett
angreppskrig från Sydafrika, som i strid med folkrätten har invaderat en del
av Angola. Sydafrika och USA stöder en rebellrörelse som riktar sina
aktioner mot Angolas lagliga regering. En angripen stat har enligt FNstadgan
rätt till självförsvar och rätt att ta emot hjälp från annat land i detta
försvar.

Det svenska biståndet till Angola är inte ett stöd till ena sidan i ett
inbördeskrig. Det är ett utvecklingssamarbete med landet Angola. Mottagaren
är det angolanska folket.

Om en varaktig fred skall uppnås måste enligt utskottets mening konfliktens
alla realiteter beaktas i fredsprocessen.

Strävandena mot försoning mellan de stridande parterna bör ses mot den
bakgrund som tecknats i det föregående. Det är självfallet ett önskemål att
alla befolkningsgrupper i Angola får inflytande över landets framtid. Det är i
lika hög grad ett önskemål att all utländsk inblandning i Angolas angelägenheter
upphör. Det pågår för närvarande kontakter mellan berörda parter
just om dessa frågor. Sverige bör ge sitt stöd till dessa strävanden.

Med det här anförda torde yrkande 4 i motion U220 och yrkandena 6 och 7
i motion U503 (m) anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande konflikten i Angola
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1987/88:U220 och yrkandena
6 och 7 i motion 1987/88:U503 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 maj 1988
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s). Gunnel Jonäng (c). Sture Ericson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Maj-Lis Lööw (s). Anita Bråkenhielm (m). Bengt
Silfverstrand (s), Karl-Erik Svartberg (s). Gunnar Hökmark (m). Nils T
Svensson (s). Viola Furubjelke (s). Maria Leissner (fp). Oswald Söderqvist
(vpk). Birgitta Hambraeus (c) och Jan-Erik Wikström (fp).

UU 1987/88:28

4

Reservation

Margaretha af Ugglas, Anita Bråkenhielm och Gunnar Hökmark (alla m)
anser

dels att utskottets yttrande i sin helhet bort ha följande lydelse:

Kriget i det självständiga Angola har nu pågått i mer än tio år. Det har
vållat ett omfattande mänskligt lidande och har hindrat en utveckling bort
från fattigdomen. Liksom i så många andra länder har de totalitära
ambitionerna hos en regim lett till väpnat våld som en följd av att diktaturen
inte tillåter fredlig opposition.

Inbördeskriget i Angola kan inte ses isolerat från det faktum att MPLA
ensidigt utropade en folkrepublik, trots att de tre befrielserörelserna hade
överenskommit att efter självständigheten gemensamt bilda regering fram
till att fria val hade hållits. Några fria val har, som tidigare framhållits, inte
avhållits i Angola sedan MPLA tog makten. I stället erhöll MPLA-regimen
militärt stöd genom en omfattande kubansk intervention. Denna intervention
föranledde bl.a. Sverige att avveckla biståndet till Cuba.

Det står samtidigt helt klart att Sydafrikas ökade stöd till UNITA är ett led
i de sydafrikanska strävandena att destabilisera länderna i södra Afrika.
Detta faktum understryker än mer vikten av att Sverige tar initiativ till en
nationell försoning i Angola, så att den sydafrikanska regimen inte genom ett
inbördeskrig ges möjligheter att intervenera militärt.

I de föreliggande motionerna föreslås att Sverige skall försöka medverka
till en fredlig lösning på konflikten i Angola (U220), att Sverige bör ta
initiativ som kan leda till en försoning mellan de stridande parterna och att
Sverige skall verka för att alla utländska trupper skall dras tillbaka från
Angola (U503).

För att inbördeskriget skall kunna få ett slut måste, i denna konflikt såväl
som i andra konflikter, alla berörda parter delta i fredsprocessen. UNITA
måste ses som en sådan part. Det är naturligt att Sverige i sina kontakter med
regeringen i Luanda framför detta som sin ståndpunkt. I dessa kontakter är
det av vikt att klargöra att Sverige inte ser det som sin uppgift att i den
inbördes konflikten ta ställning för endera sidan utan att verka för en fredlig
utveckling mot demokratiskt styre för hela det angolanska folket.

Med anledning av den beskrivning av konfliktens orsaker och den aktuella
situationen i Angola som görs i motion U220 vill utskottet, som en ram för
framtida svenskt agerande, redovisa följande.

Regeringen i Luanda är i folkrättens mening Angolas lagliga regering. Den
är som sådan erkänd av praktiskt taget alla världens regeringar. Det förtjänar
också att framhållas att Sydafrika, i strid med folkrätten har invaderat och
bedrivit krig i en del av Angola. Det förtjänar emellertid också att
understrykas att FN-stadgan även innebär klara förpliktelser vad gäller
mänskliga fri- och rättigheter och demokratiskt styre, förpliktelser som
regimen i Luanda i dag inte lever upp till.

Det svenska biståndet till Angola får inte utformas så att det stöder
regimen snarare än utvecklingen mot fred och demokrati i hela landet.
Strävan måste vara att biståndet skall komma hela det angolanska folket till
del.

UU 1987/88:28

i

5

Om en varaktig fred skall uppnås måste enligt utskottets mening konfliktens
alla realiteter beaktas i fredsprocessen. Utskottet förutsätter att
regeringen agerar utifrån de förutsättningar som ovan redovisats.

Strävanden mot försoning mellan de stridande parterna bör ses mot den
bakgrund som tecknats i det föregående. En försoning måste bygga på att
hela det angolanska folket i fria val får en möjlighet att påverka sitt lands
framtid. Det är i lika hög grad nödvändigt att all utländsk inblandning i
Angolas angelägenheter upphör och att såväl de sydafrikanska som de
kubanska styrkorna lämnar landet. Sverige bör i FN, liksom genom sina
kontakter med regimen i Luanda, verka för ett sådant tillbakadragande. Det
pågår för närvarande kontakter mellan berörda parter om just dessa frågor.
Enligt uppgifter har dessa kontakter varit framgångsrika. Sverige bör ge sitt
stöd till dessa strävanden.

Med det här anförda torde yrkande 4 i motion U220 och yrkandena 6 och 7
i motion U503 tillstyrkas.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande konflikten i Angola
att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1987/88:U220 och
yrkandena 6 och 7 i motion 1987/88:U503 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Oswald Söderqvist anför:

Det är önskvärt att all utländsk inblandning i Angola upphör. Därmed bör
i första hand avses den sydafrikanska aggressionen mot södra Angola och det
sydafrikanska och amerikanska stödet till rebellrörelsen UNITA.

Det är också önskvärt att fredsprocessen skall leda till att de kubanska
trupperna kan lämna Angola men det är samtidigt angeläget att orsakssammanhangen
står klara. En suverän stat som blivit angripen av ett annat land
har rätt att ta emot bistånd utifrån, även militärt sådant. Detta är vad som
skett i Angola. De kubanska truppernas närvaro i Angola är inte folkrättsstridig
och bör inte betecknas som en inblandning.

UU 1987/88:28

6