Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m. till riksdagens ledamöter

Betänkande 1990/91:KU18

Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU18

Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionsyrkanden
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
KU18

Sammanfattning

I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen antar ett
förslag till lag som innebär oförändrade arvoden till
riksdagens ledamöter. Till betänkandet har fogats två
särskilda yttranden.

Inledning

I förslag 1990/91:11 hemställer förvaltningskontoret att
riksdagen antar förslag till lag om avvikelser från vissa
bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter. Förslaget innebär att det månatliga
ledamotsarvodet för tiden den 1 oktober--den 31 december
1991 skall uppgå till samma belopp som för september månad
1990, 21625kr. Förvaltningskontorets lagförslag har
fogats till betänkandet som bilaga 1.

Motionsyrkanden

1990/91:K12 av Nic Grönvall (m) vari yrkas
1. att riksdagen måtte avvisa förvaltningskontorets
förslag i avvaktan på komplettering i hänseende som berörs
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om lönerna för regeringen och dess
tjänstemän under 1990.

1990/91:K13 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär utredning syftande till att
statsrådens löner skall bestämmas med utgångspunkt från
riksdagsmännens arvoden.

1990/91:K14 av Rolf Clarkson (m) vari yrkas att den
föreslagna lagen inte skall omfatta
riksdagsmannapensionerna, dvs. ålders-, sjuk- och
familjepensionerna samt visstidspensionerna.

Bakgrund

Bestämmelser om vissa förmåner till riksdagens ledamöter
m.fl.

Bestämmelser om förmåner till ledamöter av riksdagen och
vissa anhöriga till avlidna ledamöter finns i lagen
(1988:589) om ersättning till riksdagens ledamöter. De
förmåner som är av intresse i detta ärende är
ledamotsarvode, tilläggsarvode, egenpension, familjepension
och inkomstgaranti. För vissa f.d. ledamöter gäller äldre
bestämmelser.

Ledamotsarvode betalas enligt 3 § första stycket med
ett belopp för månad som motsvarar den genomsnittliga lönen
för tjänster som byråchefer vid statliga myndigheter och
som rådmän, hovrättsråd och kammarrättsråd. Enligt
bestämmelsen beräknar riksdagens förvaltningskontor årligen
arvodet för tiden den 1oktober--den 30 september.
Talmannen erhåller enligt paragrafens andra stycke ett
arvode som motsvarar lönen till statsministern. I tredje
stycket föreskrivs att arvodet skall anses som inkomst av
anställning och ledamot som arbetstagare vid tillämpning av
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Enligt 4 § betalas tilläggsarvode för månad till vice
talman med 12%, till ordförande i utskott med 8% och
till vice ordförande i utskott med 4% av ledamotsarvodet.

Egenpensionsförmånerna består enligt 13 § första
stycket av ålders- och sjukpension. Enligt paragrafens
andra stycke utgörs pensionsunderlaget vid varje
tidpunkt av det arvode för månad som utgår till en ledamot.

I 14 och 15 §§ finns bestämmelser om förutsättningarna
för att en ledamot skall få ålderspension och om hur
stor pensionen är. Av dessa föreskrifter skall här endast
nämnas bestämmelsen i 15§ fjärde stycket att hel
ålderspension för månad utgör 16% av pensionsunderlaget.

Sjukpension utgår enligt 16 § första stycket till en
ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som
är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd
tid. Enligt paragrafens tredje stycke utgör sjukpension för
månad 65% av pensionsunderlaget.

Efter den som vid sin död var ledamot eller som var
berättigad till ålderspension eller sjukpension utgår
enligt 18 § familjepension till efterlevande make och
efterlevande barn. I 19 § finns bestämmelser om
familjepensionens storlek i olika fall. Gemensamt för
bestämmelserna är att pensionen för månad utgörs av ett
visst antal procentenheter av pensionsunderlaget.
I 20 § slås det fast att bestämmelsen om pensionsunderlag i
13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om
familjepension.

En ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års
sammanhängande tjänstgöring är enligt 22 § fr.o.m. den
tidpunkt arvodet upphör berättigad till inkomstgaranti
under en viss tid. Hur länge vederbörande är berättigad
till förmånen beror på det antal år tjänstgöringen har
varat. I 23 § finns bestämmelser om inkomstgarantins
storlek i olika fall. Gemensamt för bestämmelserna är att
inkomstgarantin utgörs av ett visst antal procentenheter av
pensionsunderlaget enligt 13 § andra stycket. Antalet beror
på tjänstgöringstidens längd. Reglerna om inkomstgaranti
har ersatt det tidigare systemet med visstidspension
och avgångsersättning.

Ett efterlevandeskydd utgår enligt 25 § till barn
under 19 år efter den som vid sin död var berättigad till
inkomstgaranti.
Enligt paragrafen utgör efterlevandeskyddet för månad ett
visst antal procentenheter av pensionsunderlaget.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1988, då
ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter
upphörde att gälla.
Den som vid lagens ikraftträdande var ledamot eller
ersättare för ledamot eller hade beviljats pension på grund
av uppdrag som ledamot eller ersättare för ledamot skall
enligt övergångsbestämmelserna fortfarande omfattas av
äldre bestämmelser om pension. Ålderspension som utges med
tillämpning av bestämmelserna i 14--17 §§
ersättningsstadgan skall dock beräknas till det högre
belopp som följer av bestämmelserna i 15§ i den nya
lagen. Enligt 14 § ersättningsstadgan är
pensionsförmånerna ålders-, sjuk- och visstidspension.
Enligt samma paragraf utgörs pensionsunderlaget vid varje
tidpunkt av det arvode för månad som utgår till ledamot.

I sammanhanget skall erinras om vilka regler som gäller
för bestämmandet av statsrådens löner och övriga
avlöningsförmåner.

Riksdagen godkände 1984 ett förslag från regeringen om
inrättande av en särskild nämnd, statsrådslönenämnden. Till
grund för regeringens förslag låg ett betänkande av
statsrådslönekommittén (Ds C 1984:8) Riktlinjer för
statsrådens löner och traktamenten. Kommittén lade fram
förslag om riktlinjer för statsministerns och övriga
statsråds arvoden och om att en rådgivande nämnd skulle
inrättas.

Statsministerns arvode borde enligt riktlinjerna
fastställas till det högsta löneplansbeloppet för en
statstjänsteman jämte 35% därav. För övriga statsråd
borde arvodet bestämmas till samma löneplansbelopp jämte
25% därav.

Nämndens uppgift enligt kommittéförslaget skulle vara att
följa utvecklingen på löneområdet och att lämna förslag
till regeringen om förändringar av statsrådens förmåner.
Regeringens förslag överensstämde med kommitténs förslag
med den skillnaden att nämndens uppgift skulle vara att
besluta om statsrådens arvoden och övriga avlöningsförmåner
(prop. 1984/85:17).

Vid sin behandling av ärendet uttalade
konstitutionsutskottet att det var av stort värde att en
permanent nämnd inrättades och att det på grundval av
nämndens bedömningar borde kunna bli möjligt att göra
regelbundna justeringar av regeringsledamöternas arvoden
m.m. Eftersläpningar med åtföljande stora arvodeshöjningar
vid ett och samma tillfälle som förekommit under senare år
kunde enligt utskottet härigenom undvikas. Utskottet ansåg
att de riktlinjer som kommittén lagt fram var väl avvägda
(KU 1984/85:12). Två reservationer förelåg (m och c).

Ledamöterna från moderata samlingspartiet ansåg att
nämnden endast skulle få en rådgivande funktion.

Ledamöterna från centerpartiet ansåg att det inte
behövdes någon statsrådslönenämnd. De ansåg dessutom att
förslaget om en sådan nämnd var betänkligt från principiell
synpunkt. Nämnden skulle nämligen få en ställning som
beslutsfattande organ över regeringen, vilket enligt dessa
ledamöter torde vara svårt att förena med de principer på
vilka regeringsformen bygger. De erinrade också om att det
är riksdagen som vid budgetregleringen har avgörandet även
när det gäller frågor om statsrådens löner.

Den 6 november 1990 besvarade civilministern i kammaren
en fråga om statsrådens löner. Han uppgav att
statsrådslönenämnden den 27 mars 1990 hade beslutat om en
höjning av statsrådens arvoden för tiden fr.o.m. den 1
januari 1990 med 7,5% och att detta enligt uppgifter från
nämnden i huvudsak motsvarade inflationen 1989. Han
upplyste vidare om att riksdagsledamöternas arvoden hade
justerats den 1 oktober 1989 och den 1 januari 1990 och att
den sammanlagda justeringen uppgick till 7,3%.

Civilministern pekade också på att statligt anställda och
anställda inom andra avtalsområden fått höjningar för
avtalsperioden 1989--1990 om 17--18%. Han uppgav
slutligen att statsrådslönenämnden inte hade beslutat om
någon kompensation för andras lönehöjningar år 1990 och att
statsråden hade förklarat att de inte önskade några
höjningar i nuvarande läge.

Statsrådslönenämnden uttalade den 9 november 1990 att den
inte avsåg att besluta om någon höjning av statsrådens
arvoden fr.o.m. den 1 januari 1991.

Vad härefter gäller löneförmåner för statssekreterare och
vissa andra tjänstemän i regeringskansliet skall nämnas att
statssekreterarnas löneförhållanden omfattas av
chefslöneavtalet. Enligt bestämmelserna om s.k.
undantagskrets bestämmer regeringen lönen för varje
statssekreterare. Lönerna för övriga politiskt tillsatta
tjänstemän i regeringskansliet, dvs. politiskt sakkunniga
och informationssekreterare bestäms enligt kollektivavtal.

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret anför att ledamotsarvodet sedan den
1januari 1990 är 21625 kr. i månaden och att det
fr.o.m. den 1oktober 1990 skulle höjas med 3955 kr. i
månaden vid en tillämpning av lagen om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter. Enligt förvaltningskontoret har inom
riksdagen väckts förslag att arvodet för riksdagens
ledamöter skall utgå oförändrat under resten av detta år
och hela nästa år i syfte att skapa goda förutsättningar
för en stabilisering av lönerna på arbetsmarknaden.
Förvaltningskontoret föreslår med anledning härav att lagen
inte skall tillämpas vid bestämmandet av arvodet till
ledamöterna för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december
1991. För denna tid föreslås ett månadsarvode som motsvarar
arvodet för september 1990, 21625 kr. Förslaget anges
även innebära att tilläggsarvoden, pensioner,
inkomstgarantier och efterlevandeskydd utgår oförändrade
under samma tid. Riksdagens förvaltningsdirektör har fått i
uppdrag att snarast låta utreda konsekvenserna för
pensionerna av en utebliven arvodeshöjning.

Mot förvaltningsstyrelsens förslag anmäldes en
reservation av ledamöterna från moderata samlingspartiet
och ledamoten från folkpartiet liberalerna. De motsatte sig
förslaget och anförde att lagen fungerat väl och att syftet
med lagen har varit att ledamöterna inte skall tvingas
bestämma sina egna arvoden. Enligt reservanterna är det
önskvärt med låga eller inga löneförhöjningar över huvud
taget 1991. Om arbetsmarknadens parter kommer överens om
detta, kommer det också att gälla för riksdagsledamöterna.
Reservanterna förklarar att de skulle välkomna en sådan
utveckling.

I ett särskilt yttrande förklarade ledamoten från
centerpartiet att han hade föreslagit att arvodet för tiden
den 1 oktober 1990--den 30 september 1991 skulle bestämmas
enligt nu gällande bestämmelser och att någon höjning inte
skulle ske 1991. Han anförde att motivet till hans
ställningstagande främst var att uppräkningen av
riksdagsarvodet gäller en övergång från 1989 till 1990 års
lönenivå för riksdagsledamöterna och att han stödde av
regeringen uttalade önskemål om en "frysning" av 1990 års
löner under 1991. Sedan en majoritet avslagit hans yrkande
och i stället föreslagit att arvodet inte skall räknas upp
fr.o.m. den 1 oktober 1990, hade han avstått från att
reservera sig.

Motionerna

I motion K12 av Nic Grönvall (m) anförs att
förvaltningskontorets lagförslag lider av en allvarlig
brist. Lagförslaget innebär enligt motionären de facto att
lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter i princip sätts ur kraft därigenom att förslaget
inte upptar regler om hur en återgång till bestämmandet av
arvoden enligt lagen skall gå till. Detta är enligt
motionären en så allvarlig brist att förslaget ej bör
godtas (yrkande 1).

Motionären anför vidare att det är regeringen som har
tagit initiativet till åtgärderna beträffande
riksdagsmännens arvoden samtidigt som regeringens
ledamöter, statssekreterare och andra tjänstemän
tillgodogjort sig löneförhöjningar för 1990. Han
anser därför att riksdagen bör göra ett uttalande av
innebörd att statsråden och de politiskt tillsatta
regeringstjänstemännen bör återbetala den löneförhöjning de
fått för 1990 (yrkande2).

I motion K13 av Anders Björck m.fl. (m) erinrar
motionärerna om att riksdagsledamöternas arvoden enligt
lagen skall motsvara den genomsnittliga lönen för vissa
statliga tjänster medan statsrådslönenämnden bestämmer
statsrådens arvoden. Motionärerna pekar också på att
talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet för
statsministern.

Enligt motionärerna är det otillfredsställande att inte
samma princip tillämpas vid fastställande av arvoden för
statsråd och för riksdagsmän. De menar att starka skäl
talar för att en samordning bör ske. En lämplig modell kan
enligt motionärerna vara att statsministerns och de övriga
statsrådens arvoden fastställs till utgående arvode för
riksdagsledamot jämte ett procentuellt tillägg.
Motionärerna anser att frågan bör bli föremål för en snabb
utredning.

I motion K14 av Rolf Clarkson (m) anförs att det är
önskvärt med låga eller inga lönehöjningar alls 1991 och
att riksdagens ledamöter naturligtvis kan bidra till en
sådan utveckling genom att frysa sina arvoden. Att
riksdagens ledamöter beslutar härom må enligt motionären
vara deras ensak. Han menar däremot att det förhåller sig
annorlunda med de f.d. ledamöterna. De kan inte påverka
beslutet, och konsekvenserna av förslaget för deras del är
inte utredda. Han pekar på att konsekvenserna av ny
lagstiftning noga brukar övervägas innan lagstiftningen
beslutas.

Enligt motionären är den föreslagna lagen anmärkningsvärd
också genom att den får retroaktiv verkan. Han anser att
retroaktiv lagstiftning endast bör tillgripas om det kan
motiveras av starka skäl. Förslaget syftar till att skapa
goda förutsättningar för en stabilisering av lönerna på
arbetsmarknaden. Detta syfte skall uppnås genom en
"frysning" av ledamöternas arvode. Enligt motionären
saknar en "frysning" också av pensionerna symbolvärde i
sammanhanget. Den personkrets som berörs av förslaget i
denna del tillhör nämligen inte längre riksdagen. De har
enligt motionären haft anledning att räkna med en höjning
av pensionen och en utebliven höjning med retroaktiv verkan
är enbart ägnad att rubba förtroendet för rättssystemet.
Motionären anser därför att riksdagsmannapensionerna bör
undantas från förslaget.

Ärendets handläggning

Förvaltningsdirektören har inför utskottet uppgett att
förvaltningskontoret inte har fastställt någon beräkning av
ledamotsarvodet för tiden efter den 1 oktober 1990 eftersom
en riksdagsmajoritet kunde förväntas ställa sig bakom
förslaget att arvodet skall vara oförändrat för tiden fram
till den 31december 1991.

Förvaltningsdirektören har vidare inför utskottet
redovisat resultatet av sin utredning om konsekvenserna för
pensionerna.
På begäran av utskottet har lagrådet yttrat sig över
förvaltningskontorets lagförslag. Yttrandet har fogats till
betänkandet som bilaga 2.

Utskottet

Utskottets bedömning

Förvaltningskontorets förslag

Syftet med förvaltningskontorets förslag har angetts vara
att skapa goda förutsättningar för en stabilisering av
lönerna på arbetsmarknaden. Förslaget innebär att
ledamotsarvodet för tiden fram till den 31 december 1991
bestäms till det belopp som motsvarar ledamotsarvodet för
september 1990, 21625 kr. Vidare innebär förslaget att
något undantag inte görs för de andra förmåner som beräknas
på grundval av ledamotsarvodet.

Som lagrådet har anfört är lagförslaget utformat så att 3
§ första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter åter skall tillämpas fr.o.m. den 1januari 1992.
Det innebär att ledamöterna för tiden fr.o.m. den dagen är
berättigade till det ledamotsarvode per månad som motsvarar
den genomsnittliga lönen för de i paragrafen angivna
tjänstemännen. Det åligger enligt utskottets mening därför
förvaltningskontoret att göra en sådan beräkning för tiden
den 1 januari 1992--den 30 september 1992. Självfallet
måste förvaltningskontoret göra en ny beräkning för varje
tolvmånadersperiod därefter. Förslaget lider således inte
av någon sådan brist som hävdas i motion K12 yrkande 1.
Motionsyrkandet avstyrks därför.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet
förvaltningskontorets lagförslag. Utskottet avstyrker
följaktligen motion K14. Som lagrådet har anfört bör lagen
innehålla en bestämmelse om när den skall träda i kraft.
Enligt utskottets mening bör tidpunkten för ikraftträdandet
bestämmas till den 1 januari 1991.

Övriga frågor

Det lagförslag som utskottet nu ställt sig bakom innebär
en tillfällig, av särskilda skäl orsakad avvikelse från de
principer som gäller för bestämmandet av arvodena för
riksdagens ledamöter. Undantaget bör enligt utskottets
mening inte föranleda att dessa principer ändras. Olika
principer gäller för fastställandet av arvoden för
riksdagsledamöterna och för statsråden. Som enda undantag
gäller att talmannens arvode skall motsvara arvodet för
statsministern. Utskottet instämmer i vad som uttalas i
motion K13 att starka skäl talar för att en samordning sker
mellan fastställande av arvoden för statsråd och för
riksdagsledamöter. Det kan också resas principiella
invändningar mot att en regeringen underställd myndighet --
statsrådslönenämnden -- bestämmer statsrådens arvoden. Hur
kopplingen skall ske mellan statsrådens och riksdagsmännens
arvoden bör vara en gemensam angelägenhet för riksdag och
regering. Därvid bör riksdagsmannaarvodet tjäna som
utgångspunkt. Utskottet förordar att frågan om en sådan
samordning, som förutsätter att systemet med en automatisk
uppräkning bibehålls, prövas snarast möjligt. Vad som
utskottet nu har anfört bör ges riksdagens
förvaltningskontor och regeringen till känna. Härmed får
motion K13 anses tillgodosedd.

Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att
riksdagen gör uttalanden om huruvida statsråd och
tjänstemän i regeringskansliet bör betala tillbaka av
arvoden eller löner som de uppburit. Utskottet avstyrker
därför yrkandet härom i motion K12 (yrkande 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande oförändrade ledamotsarvoden m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K12
yrkande 1 och 1990/91:K14 och med anledning av riksdagens
förvaltningskontors förslag 1990/91:11 antar i bilaga
3 intaget förslag till lag,

2. beträffande samordning av arvoden för
riksdagsledamöter och statsråd
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K13 som sin
mening ger riksdagens förvaltningskontor och regeringen
till känna vad utskottet har anfört,

3. beträffande återbetalning av uppburna arvoden och
löner
att riksdagen avslår motion 1990/91:K12 yrkande 2.

Stockholm den 6 december 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m),
Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Sture Thun
(s), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt
Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla
Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Gustafsson
(s), Kaj Larsson (s), Hugo Andersson (c), Conny Fredriksson
(s) och Lars Härneman (fp).

Särskilda yttranden

1. Lagförslaget

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m),
Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Hugo Andersson
(c) och Lars Härneman (fp) anför:

I förvaltningsstyrelsen röstade ledamöterna från moderata
samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet
mot lagförslaget. Vi delar den kritik som de därvid förde
fram.

2. Förhållandena efter den 31 december 1991

Hans Leghammar (mp) anför:

Med anledning av vad utskottet anför om att 3 § första
stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter
åter skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992 vill jag
erinra om att detta är en beskrivning av vad som sker, om
inga andra ändringar görs. För den riksdag som då är invald
blir det givetvis aktuellt att ta ställning till om denna
återgång verkligen skall få äga rum.

Riksdagens förvaltningskontors lagförslag
Bilaga 1

Förslag till
Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen
(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs följande.

För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall
i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att
ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som
motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.

Lagrådet
Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-12-06

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl,
regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll den 4 december 1990 har riksdagens
konstitutionsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om avvikelser från vissa bestämmelser
i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Ingvar Åkesson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt den föreslagna lagen skall 3 § första stycket
lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter under
tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 ersättas med
andra bestämmelser. Viss del av den angivna tiden har redan
förflutit. Fråga kan då uppkomma om förslaget avser
lagstiftning med tillbakaverkande kraft.

Första stycket i 3 § lagen om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter säger i första meningen att
ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som
motsvarar den genomsnittliga lönen för tjänster som
byråchefer vid statliga myndigheter och som rådmän,
hovrättsråd och kammarrättsråd. Någon absolut automatik är
det således inte fråga om utan det krävs ett utväljande av
jämförelselöner och en beräkning av genomsnittet. I andra
meningen sägs också att riksdagens förvaltningskontor
årligen beräknar arvodet för tiden den 1 oktober--den 30
september.

Även om en viss oklarhet vidlåder stadgandet i 3§
första stycket torde utformningen dock få till följd att
det konstitutiva elementet vid bestämmande av
ledamotsarvodets storlek är förvaltningskontorets beslut om
arvodets beräkning. När denna beräkning skall företagas
sägs inte uttryckligen. Det ligger närmast till hands att
beräkningen görs inför den 1 oktober men förhållandena kan
vara sådana att uppgifter om beräkningsunderlaget inte är
tillgängliga så tidigt och att beräkningen därför får
utföras senare. Vidare framgår av remissen att justering av
arvodesbeloppet för perioden den 1 oktober 1989--den 30
september 1990 företagits under perioden med giltighet
fr.o.m. den 1 januari 1990. Någon beräkning för tiden den 1
oktober 1990--den 30 september 1991 har inte gjorts.

Det anförda leder till slutsatsen att den föreslagna
undantagsregeln för tiden den 1 oktober 1990--den 31
december 1991 inte kan sägas ha karaktär av retroaktiv
lagstiftning trots att den kommer att avse förmåner för
viss tid som redan förflutit. Slutsatsen har giltighet för
såväl ledamotsarvodet som de förmåner av annat slag, t.ex.
pensioner, vilkas storlek enligt andra bestämmelser i lagen
om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter är knuten till
ledamotsarvodets belopp.

I förvaltningskontorets förslag finns ingen bestämmelse
om när den föreslagna lagen skall träda i kraft. Med hänsyn
till stadgandet i 13 § lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar bör anges när detta skall
ske.

Avvikelsen från 3 § första stycket lagen om ersättning
m.m. till riksdagens ledamöter skall enligt förslaget gälla
för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991. Härav
får anses följa att 3§ första stycket i nämnda lag åter
skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992. Någon särskild
föreskrift härom torde inte vara nödvändig.

Utskottets lagförslag
Bilaga 3

Förslag till
Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen
(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs följande.

För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall
i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att
ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som
motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.