Nya regler om dödförklaring

Betänkande 2004/05:LU20

Lagutskottets betänkande2004/05:LU20

Nya regler om dödförklaring

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2004/05:88
Nya regler om dödförklaring jämte en motion som har väckts med anledning
av propositionen.
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en lag om dödförklaring.
Som en följd härav föreslås att nuvarande bestämmelser om dödförklaring
i 25 kap. ärvdabalken skall upphävas.
Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om beviskrav vid bortovaro
och de tidsfrister som måste iakttas i ett ärende om dödförklaring. En
särskild regel föreslås för det fall att försvinnandet har skett i
samband med en naturkatastrof eller stor olycka, eller under liknande
omständigheter, och det finns en mycket hög grad av sannolikhet för att
den försvunne är död. Beslut i frågor om dödförklaring skall, enligt
förslaget, fattas av Skatteverket.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår
motionen.
I betänkandet finns en reservation.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagförslagen
Riksdagen antar regeringens förslag tilla. lag om dödförklaring,b. lag
om ändring i ärvdabalken,c. lag om ändring i lagen (1987:269) om kriterier
för bestämmande av människans död.Därmed bifaller riksdagen proposition
2004/05:88.

2. Beslutsordningen
Riksdagen avslår motion 2004/05:L11.
Reservation (m, fp, kd, c)

Stockholm den 8 mars 2005
På lagutskottets vägnar

Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne
Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson
(s), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli Särnblad (s), Pia Nilsson
(s), Johan Löfstrand (s), Mia Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa
Thalén Finné (m) och Johan Linander (c).

Redogörelse för ärendet
Är någon försvunnen och befaras vara död utan att hans eller hennes
kropp har kunnat hittas, kan dödförklaring ske genom beslut av domstol.
Förutsättningarna för beslut om dödförklaring och de tidsfrister som
uppställs i anslutning därtill framgår av 25 kap. ärvdabalken. Reglerna
har sin huvudsakliga bakgrund i motsvarande bestämmelser i 1933 års lag
om boutredning och arvskifte och var senast föremål för lagstiftningsåtgärder
år 1981. För vissa fall infördes då en möjlighet att ansöka om dödförklaring
redan ett år efter ett försvinnande. Möjligheten att tillämpa en gällande
regel om treårig frist utvidgades samtidigt. För övriga fall behölls
huvudregeln om en tioårig väntetid innan ansökan om dödförklaring får
göras.
I mars 1996 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att
göra en översyn av bl.a. reglerna om dödförklaring (dir. 1996:18).
Utredningen antog namnet Ärvdabalksutredningen. I uppdraget ingick att
överväga om tidsfristerna för dödförklaring kunde förkortas och om det
fanns ett behov av att samordna reglerna om dödförklaring i ärvdabalken
och avregistrering ur folkbokföringen enligt folkbokföringslagen.
Utredningen redovisade sitt arbete i augusti 1998 i slutbetänkandet (SOU
1998:110) Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring. Betänkandet
har remissbehandlats.
För att anpassa utredningsbetänkandets förslag till naturkatastrofer av
den omfattning som inträffade i Sydostasien den 26 december 2004 har
förslaget kompletterats i en inom Regeringskansliet upprättad promemoria
med utkast till lagrådsremiss. Ett antal myndigheter och organisationer
har beretts tillfälle att lämna synpunkter på promemorian.
Med utgångspunkt i ovan redovisat arbete föreslår regeringen - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta de i propositionen
framlagda förslagen till lag om dödförklaring, lag om ändring i ärvdabalken
och lag om ändring i lagen om kriterier för bestämmande av människans
död. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen och Vänsterpartiet.
Regeringens förslag finns i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.
Med anledning av propositionen har en motion väckts. Motionsförslaget
finns i bilaga 1.

Utskottets överväganden
Nya regler om dödförklaring
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar lagförslagen och avslår motionen. Jämför reservation (m,
fp, kd, c).
Inledning
När någon avlider ankommer det, enligt 2 § lagen (1987:269) om kriterier
för bestämmande av människans död, på läkare att i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden har inträtt.
Läkaren skall sedan, enligt 4 kap. 2 och 3 §§ begravningslagen (1990:1144),
utan dröjsmål utfärda ett dödsbevis. Dödsbeviset skall lämnas till
Skatteverket. När Skatteverket får dödsbeviset, avregistreras den avlidne
från folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen (1991:481). Dessa
regler förutsätter att den avlidnes kropp helt eller delvis går att
undersöka. Om en person däremot är försvunnen och det inte går att utreda
att han eller hon har avlidit, men det kan befaras att så är fallet,
får i stället dödförklaring tillgripas. Bestämmelser om dödförklaring
finns i 25 kap. ärvdabalken.
Även om förhållandena är sådana att dödsbevis inte kan utfärdas på grund
av att det inte påträffats någon kropp, kan den försvunne enligt praxis
undantagsvis avregistreras från folkbokföringen genom beslut av
Skatteverket om det är utrett att den försvunne är död.
Ärvdabalkens bestämmelser om dödförklaring
Av 25 kap. 1 § ärvdabalken framgår att om någon är borta och det sedan
han eller hon veterligen senast var vid liv har gått tio år eller - om
den försvunne skulle vara över 75 år gammal - fem år, får ansökan göras
om dödförklaring. Kan det antas att den som är borta befann sig i
livsfara vid den tidpunkt då han eller hon senast veterligen var i livet,
får ansökan göras om det gått tre år efter försvinnandet. Är det utrett
att den försvunne befann sig i livsfara, får ansökan göras redan när
ett år har förflutit. En ansökan om dödförklaring får göras av den
bortovarandes make, arvinge eller annan vars rätt kan bero av dödförklaringen.
Ansökan görs hos tingsrätten i den ort där den försvunne senast haft
hemvist inom riket eller, om det inte finns behörig domstol, hos Stockholms
tingsrätt. Över en ansökan om dödförklaring skall domstolen höra den
försvunnes make eller maka, om han eller hon vistas i Sverige, samt
närmaste släktingar, annan som kan antas senast ha haft underrättelse
om den bortovarande samt Skatteverket och polismyndigheten i den ort
där den försvunne senast hade hemvist i Sverige (3 §). Om den tidsfrist
som enligt 1 § är tillämplig i ärendet har löpt och det då inte framkommit
att den bortovarande har avlidit, skall domstolen, enligt 4 §, utfärda
kungörelse om ansökningen. Kungörelsen skall också innehålla en kallelse
på den försvunne att senast en viss dag anmäla sig hos domstolen. Den
dagen får inte sättas tidigare än ett år efter kungörelsedagen. Kungörelsen
skall därutöver innehålla en uppmaning till var och en som kan lämna
upplysningar i ärendet att inom samma tid underrätta domstolen.
När den tid som bestämts i kungörelsen löpt ut och man under mellantiden
inte har fått vetskap om att den försvunne faktiskt har avlidit, skall
domstolen förklara att han eller hon skall anses som död (5 §). I
domstolens beslut skall anges vilken dag som är att anse som dödsdag.
Domstolen skall vidare skyndsamt underrätta Skatteverket om beslutet om
dödförklaring som avregistrerar den dödförklarade ur folkbokföringen.
En domstols beslut att dödförklara en försvunnen person innebär att den
försvunne skall anses som död. Beslutet grundlägger alltså en presumtion
för att han eller hon är död och att döden inträffat vid en viss tidpunkt.
Innebörden av presumtionen är därmed både att den dödförklarade levt
intill denna tidpunkt och att livet därefter upphört. Skulle det visa
sig att den dödförklarade lever, faller presumtionen. Någon särskild
talan om upphävande av dödförklaringen behövs inte för att åstadkomma
detta. Likaså bortfaller dödförklaringens presumtionsverkan om det skulle
visa sig att den dödförklarade i själva verket avlidit vid en annan
tidpunkt än den som angetts i beslutet. I 7 § finns bestämmelser om
återbäring av egendom för det fall att det visar sig att den dödförklarade
är vid liv eller att han eller hon avlidit vid en annan tidpunkt än den
som angetts i beslutet om dödförklaring.
Avregistrering ur folkbokföringen
Som nämnts inledningsvis skall den som avlider eller dödförklaras
avregistreras från folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen. Normalt
sker detta på grundval av ett dödsbevis som utfärdats av läkare. När
det befaras att någon har avlidit men kroppen inte kan återfinnas kan
personen dock enligt praxis likväl avregistreras direkt ur folkbokföringen
om det är utrett att han eller hon är död. Så skedde exempelvis då m/s
Estonia förliste år 1994. Beslut om direkt avregistrering fattas enligt
34 § folkbokföringslagen av Skatteverket efter anmälan, eller ansökan
eller annars när det finns skäl till det. I de flesta fall är det polisen
som initierar ärenden om direkt avregistrering ur folkbokföringen. Ett
beslut om avregistrering får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

När en domstol fattar beslut om dödförklaring enligt 25 kap. ärvdabalken
sker detta efter en bevisvärdering av det föreliggande materialet.
Handläggningen av registreringsärendena hos Skatteverket är däremot mer
formell, och verkets beslut grundas normalt på den bedömning av
bevismaterialet som polisen har gjort i sin utredning.
Propositionen
Regeringen konstaterar i propositionen att det föreligger behov av att
ändra förutsättningarna för dödförklaring. Vidare bör vissa ändringar
göras i förfarandet. Regeringen framhåller bl.a. att det är tydligt att
nuvarande regelverk inte är fullt ut anpassat till naturkatastrofer och
stora olyckor där hundratals eller tusentals människor är försvunna och
befaras omkomna. Ärvdabalkens regler, med en huvudregel om tioårig
presumtionstid stammar också, anförs det vidare, från en tid då samhällets
villkor var väsentligt annorlunda, bl.a. vad gäller möjligheterna att
efterforska försvunna personer. De tidsfrister som uppställs för olika
fall av dödförklaring bör således förkortas. Enligt vad som anförs i
propositionen står det klart att den nuvarande möjligheten att i vissa
fall kunna direkt avregistrera en person ur folkbokföringen har sina
fördelar. En möjlighet av detta slag att i ett gynnsamt utredningsläge
snabbt kunna slå fast att en försvunnen person måste vara död bör därför,
enligt regeringens uppfattning, finnas kvar. Ett sådant beslut bör
dock vila på materiell grund. Det finns således, framhålls det i
propositionen, ett behov av att införa en civilrättslig regel som möjliggör
dödförklaring omedelbart efter det att någon försvunnit, om det är utrett
att vederbörande är död.
Den i propositionen föreslagna nya lagen om dödförklaring innebär
sammanfattningsvis följande. Om någon är försvunnen och det är utrett att
han eller hon är död, får dödförklaring ske omedelbart. Är det inte
utrett att den försvunne är död men föreligger det med hänsyn till
omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt en hög
grad av sannolikhet för att han eller hon är död, får frågan om
dödförklaring tas upp tidigast ett år efter försvinnandet. Frågan får dock
tas upp omedelbart, om försvinnandet har skett i samband med en
naturkatastrof eller stor olycka eller liknande omständigheter och det finns
en mycket hög grad av sannolikhet för att den försvunne är död. I övriga
fall får frågan tas upp tidigast fem år efter försvinnandet. Beslut om
dödförklaring skall fattas av Skatteverket. I vissa ärendekategorier
skall Skatteverkets beslut fattas av en särskild nämnd inom verket.
Detta gäller bl.a. i ärenden om omedelbar dödförklaring då det är utrett
att den försvunne är död och ärenden där ansökan grundas på att
försvinnandet skett i samband med en naturkatastrof, stor olycka eller under
liknande omständigheter och det finns en mycket hög grad av sannolikhet
för att den försvunne är död. De nuvarande handläggningsreglerna och
bestämmelserna om återbäring av egendom överförs i huvudsak oförändrade
från 25 kap. ärvdabalken till den nya lagen. Tiden för kungörelse, då
sådan skall ske, föreslås dock förkortas till sex månader. Den nya
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.
Motionen
Inger René m.fl. (m, fp, kd, c) stöder i motion L11 regeringens förslag
såvitt gäller förutsättningarna för dödförklaring. Motionärerna är dock
kritiska till förslaget att överflytta handläggningen av och beslutsfattandet
i ärenden om dödförklaring från allmän domstol till Skatteverket. I
motionen påpekas att den skyndsamma handläggningen av lagstiftningsärendet
har motiverats av behovet att så snabbt som möjligt kunna underlätta
för anhöriga och efterlevande till personer som saknas efter naturkatastrofen
i Sydostasien i december 2004. Motionärerna anser, mot den bakgrunden,
att det vore ofördelaktigt att nu ändra beslutsordning, från en fungerande
ordning i tingsrätt till en ny, obeprövad sådan i en central
förvaltningsmyndighet. Skatteverket har ännu inte, anförs det, någon
organisation
på plats och dessutom måste, vilket även regeringen tillstår,
rättssäkerhetsgarantierna vid verket stärkas vid en överflyttning av
ärendetypen.
Dessa åtgärder torde ta tid, vilket innebär att själva syftet med den
skyndsamma hanteringen av lagstiftningsärendet förfelats. Det förhållandet
att ett relativt stort antal ansökningar om dödförklaring kan komma att
ges in efter lagens ikraftträdande medför också, menar motionärerna,
risk för avsevärda dröjsmål i handläggningen vid verket. Motionärerna
anser det vara uppenbart att handläggningen skulle gå snabbare om
ansökningarna om dödförklaring fördelas på tingsrätterna och där handläggs
i en redan välkänd ordning. Om ärendetypen skall överföras till
Skatteverket bör detta, menar motionärerna, i vart fall inte ske i dagsläget.
Motionärerna ifrågasätter emellertid över huvud taget det lämpliga i
att flytta prövningen av ärenden om dödförklaring till Skatteverket. I
motionen framhålls att den utredning som sker i dag inom verket rör
fall där det redan är utrett att en viss person är död och att handläggningen
således endast är av registrerande karaktär. Den bevisprövning som görs
i dag i de fall då det inte är utrett att en person är död och som kommer
att krävas enligt den nu föreslagna lagen måste, anser motionärerna,
hanteras i allmän domstol, som är van att värdera bevisning och som
dessutom har möjlighet att ta upp muntlig bevisning. Den föreslagna
lagen innehåller dessutom, påpekas det, begrepp som ger utrymme för ett
relativt stort utrymme för lagtolkning. Sådan tolkning måste ske i
domstol. Motionärerna anser sammanfattningsvis att ärenden om dödförklaringar
även fortsättningsvis skall prövas av allmän domstol.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning att det föreligger ett behov av
att reformera regelverket vad gäller förutsättningarna för dödförklaring.
Propositionen har i denna del inte föranlett några motionsledes framförda
invändningar, och inte heller utskottet har något att erinra mot förslagen.
Som regeringen funnit bör de nya reglerna om dödförklaring tas in i en
särskild lag.
När det så gäller frågan huruvida ett beslut om dödförklaring skall
fattas av allmän domstol eller, som föreslås i propositionen, av
Skatteverket, kan utskottet se en rad goda skäl som talar för regeringens
förslag. Sålunda har Skatteverket, genom sitt ansvar för folkbokföringen,
en god och naturlig tillgång till uppgifter om samtliga personer med
hemvist i Sverige. Vidare finns det inom verket kunskap om och erfarenhet
av den utredning som erfordras för att redan med dagens praxis direkt
kunna avregistrera en försvunnen person ur folkbokföringen. Materien är
således inte ny. Som framhålls av regeringen är ärenden om dödförklaring
i regel inte heller av tvistekaraktär och måste därför inte av detta
skäl hanteras i domstol. Om handläggningen i stället anförtros åt
Skatteverket kan detta således bidra till att domstolarnas verksamhet
ytterligare renodlas och att dessa i större omfattning kan koncentrera
sig på rättsskipning och egentlig tvistlösning.
Den omständigheten att det ibland kan bli nödvändigt med viss bevisvärdering
i ärenden om dödförklaring kan, som påpekas i motionen, möjligen tala
för att ärendetypen även i framtiden bör prövas i domstol. En handläggning
i domstol ger också möjlighet till muntlig förhandling. I likhet med
regeringen anser utskottet emellertid att behovet av sådana förhandlingar
inte skall överskattas. Sålunda torde, som anförs i propositionen,
domstolarnas handläggning av ärenden om dödförklaring redan i dag förete
stora likheter med den handläggning som sker i Skatteverket i ärenden
om direkt avregistrering ur folkbokföringen. Till skillnad från
motionärerna anser inte utskottet att det förhållandet att det i lagtexten
förekommer begrepp som kan ges ett visst utrymme för tolkning kräver
att en prövning sker i allmän domstol. Därtill kommer att en prövning
i Skatteverket inte utesluter en domstolsprövning eftersom verkets beslut,
enligt lagförslaget, kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Motionärerna
har vidare uttryckt farhågor för att den föreslagna beslutsordningen
kommer att leda till avsevärda dröjsmål när det gäller handläggningen
av ansökningar om dödförklaring som avser personer som saknas efter
naturkatastrofen i Sydostasien i december 2004. Utskottet delar inte
dessa farhågor.
I sammanhanget bör slutligen framhållas att regeringens förslag
överensstämmer med såväl Ärvdabalksutredningens förslag som förslaget i den
inom Regeringskansliet i januari 2005 upprättade promemorian och att
inte någon remissinstans har haft någon invändning mot förslaget att
överflytta ärenden om dödförklaring från allmän domstol till Skatteverket.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts, och då de övriga invändningar
som förts fram i motionen inte föranleder annan bedömning, ställer sig
utskottet bakom regeringens förslag såvitt nu är i fråga.
Riksdagen bör således anta lagförslagen och avslå motion L11.

Reservation

Beslutsordningen, punkt 2 (m, fp, kd, c)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Mia
Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa Thalén Finné (m) och Johan
Linander (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:L11.

Ställningstagande
Vi ansluter oss till regeringens bedömning att det föreligger behov av
att ändra regelverket kring förutsättningarna för dödförklaring och har
inget att erinra mot lagförslaget i detta avseende.
Däremot anser vi att starka skäl talar mot förslaget att överflytta
handläggningen av och beslutsfattandet i ärenden om dödförklaring från
allmän domstol till Skatteverket, både i dagsläget och över huvud taget.
Vi har, mot bakgrund av den i december 2004 inträffade naturkatastrofen
i Sydostasien, valt att ge vårt samtycke till en skyndsam handläggning
av lagstiftningsärendet för att på så sätt kunna underlätta för
efterlevande och anhöriga till saknade personer. Att i detta läge flytta
ärendetypen från en fungerande ordning i domstol till en ny, obeprövad
sådan i en central myndighet är enligt vår uppfattning ofördelaktigt.
Skatteverket har ännu inte någon organisation på plats och regeringen
tillstår själv att rättssäkerhetsgarantierna vid verket måste stärkas
vid en överflyttning. Allt detta torde ta tid och därmed förfelas hela
syftet med en skyndsam hantering av lagstiftningsärendet. Det förhållandet
att ett relativt stort antal ansökningar om dödförklaringar kan förväntas
komma omgående efter lagens ikraftträdande medför också, menar vi, att
det föreligger en risk för avsevärda dröjsmål i handläggningen av sådana
ärenden. Enligt vår mening är det uppenbart att handläggningen skulle
gå snabbare om ansökningarna fördelas på tingsrätterna för att där
hanteras i en redan välkänd ordning. En överflyttning av ärendetypen bör
således under alla förhållanden inte ske i nuläget. Vi ifrågasätter
dock lämpligheten i sak att överflytta beslutsfattandet till Skatteverket
och det på följande skäl. Den hantering som sker på Skatteverket i dag
rör fall där det redan är utrett att en viss person är död. Arbetet är
således endast av registrerande karaktär. Den bevisprövning som sker i
dag och som kommer att krävas i de fall där det inte är utrett att en
person är död måste enligt vår uppfattning ske i allmän domstol, som
har vana att värdera bevis och som dessutom har möjlighet att ta upp
muntlig bevisning vid en förhandling. Den föreslagna lagtexten innehåller
också begrepp som kan ges ett relativt stort utrymme för tolkning. Vi
anser att sådan lagtolkning måste ske i domstol.
Ärenden om dödförklaring bör således även i fortsättningen handläggas
av allmän domstol, där det finns fungerande rutiner och rättssäkerheten
inte behöver stärkas innan den nya lagen kan få avsedd tillämpning. Ett
nytt lagförslag med denna innebörd torde inte kräva något mer ingående
beredningsarbete. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer
omgående med ett nytt lagförslag i enlighet med det nu sagda. Till dess
får förevarande lagförslag godtas.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med delvis bifall
till motion L11, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring:
Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om dödförklaring,
lag om ändring i ärvdabalken,
lag om ändring i lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av
människans död.
Följdmotion
2004/05:L11 av Inger René m.fl. (m, fp, kd, c):
Riksdagen beslutar att ärenden om dödförklaring även fortsättningsvis
skall avgöras av allmän domstol.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag