Nya Kaledonien

Betänkande 1988/89:UU9

Utrikesutskottets betänkande

Nya Kaledonien

1988/89

UU9

Motionen

1987/88:0520 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avkolonisering
i Stilla havet.

Bakgrund

Nya Kaledonien, som består av en större ö (la Grande terre) och ett antal
mindre öar, ligger i sydvästra Stilla havet. Territoriet annekterades av
Frankrike år 1853. Sedan 1948 betraktas området av Frankrike som en
integrerad del av landet. Av Nya Kaledoniens ca 150 000 invånare utgörs ca
43% av urbefolkningen, kanakerna.

Övrig befolkning utgörs till övervägande del av utflyttade européer.
Motsättningar mellan de inflyttade och urbefolkningen har funnits länge och
har till stor del sitt ursprung i socio-ekonomiska skillnader. Urbefolkningen
tillhör de lägst utbildade och låginkomsttagarna på ögruppen. En stark
självständighetsrörelse finns bland kanakerna. Dessa har upprepade gånger
begärt olika former av självstyre eller oberoende från Frankrike. Oroligheter
har utbrutit vid flera tillfällen, bl.a. 1984-1985 då ett trettiotal personer
dödades. Under våren 1988 utbröt nya oroligheter som krävde drygt tjugo
dödsoffer såväl bland kanakerna som bland fransk militär.

Den kanakiska självständighetsrörelsen FLNKS bildades år 1984. Efter
oroligheterna åren 1984-1985 utarbetade den dåvarande franska regeringen
en freds- och självständighetsplan som tog viss hänsyn till kanakernas krav.
Kanakerna tillerkändes i denna plan ökat lokalt inflytande och fick ekonomiskt
stöd för bl.a. jordbruksutveckling. Vid regeringsskiftet 1986 inskränktes
återigen det kanakiska inflytandet, och den ekonomiska hjälp som
utlovats har inte i utlovad grad bidragit till att förbättra kanakernas
situation.

Den 13 september 1987 anordnades en folkomröstning där befolkningen på
Nya Kaledonien fick välja mellan självständighet eller en fortsatt integration
med Frankrike. Folkomröstningen bojkottades till 80% av kanakerna. 60%
av de röstberättigade (de som bott i territoriet mer än tre år) röstade för
fortsatt tillhörighet med Frankrike. Folkomröstningen ägde rum under
formellt förhållandevis oantastliga former.

Den nya franska regeringen, under ledning av president Mitterand och
premiärminister Rocard som tillträdde under våren 1988, tog som en av sina

1 Riksdagen 1988189. 9 sami. Nr 9

första uppgifter upp frågan om Nya Kaledoniens framtid. Förhandlingar
mellan parterna - den inflyttade befolkningen till ögruppen representerad
genom det konservativa partiet på Nya Kaledonien RPCR, självständighetspartiet
FLNKS samt den franska regeringen - kröntes med framgång i juni
genom den s.k. Matignon-överenskommelsen. Enligt denna överenskommelse
skall Nya Kaledonien i ordnade former utvecklas mot självständighet
år 1998.

Nya Kaledonien skall enligt överenskommelsen som ett första steg
återinföras under direkt franskt styre fram till juli 1989. Därefter skall
ögruppen under en 9 år lång övergångsperiod tillåtas självstyre i vissa frågor,
t.ex. transport, grundutbildning, sjukvård samt budgeten. Övriga frågor
kommer liksom nu är fallet att skötas från Paris.

Ögruppen skall delas upp i tre federala områden som vart och ett skall
administreras självständigt av ett råd. Dessa råd skall sköta sin egen budget,
främja ekonomisk och kulturell utveckling, landreform, lokala språk m.m.
Medlemmar av de tre federala råden skall ingå i en s.k. territoriell kongress
som skall sköta ögruppens gemensamma frågor.

Den franska regeringen har i 1989 års budget reserverat 300 miljoner
francs till förmån för ögruppens utveckling. Enligt Matignon-överenskommelsen
skall ekonomiskt bistånd gå till de hittills eftersatta områdena vilka är
de som bebos av kanakerna.

År 1998 skall en omröstning hållas i Nya Kaledonien då frågan om
självständighet skall avgöras.

Matignon-överenskommelsen stadfästes genom en folkomröstning den 6
november. Trots lågt valdeltagande (37%) antogs överenskommelsen med
stor majoritet.

Svenska ställningstaganden

Enligt svensk uppfattning är Nya Kaledonien ett kolonialt område. Denna
uppfattning grundas på de principer, bl.a. avseende geografisk avskildhet,
etniska och/eller kulturella skillnader i förhållande till den administrerande
makten, som enligt generalförsamlingens resolution 1541(XV) av år 1970 bör
ligga till grund för fastställande av informationsplikt om koloniala områden
enligt FN-stadgans art 73(e).

Principerna för avkolonisering finns fastlagda i FN-stadgan. Sverige stöder
den s.k. kolonialdeklarationen som antogs av FN:s generalförsamling år
1960. I denna förklaras bl.a. att befolkningen i alla icke-självstyrande
områden snarast skall ges möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande
beträffande områdets framtida status. FN har enligt svensk uppfattning ett
särskilt ansvar för kolonialdeklarationens genomförande.

Hösten 1986 antog FN:s generalförsamling en resolution i vilken bl.a.
konstaterades att Nya Kaledonien är ett icke självstyrande område i
FN-stadgans mening. Generalförsamlingen förklarade vidare att Frankrikes
regering enligt FN-stadgans kapitel XI är förpliktad att regelbundet lämna
information om Nya Kaledonien till FN:s generalsekreterare. I resolutionen
fastslogs Nya Kaledoniens befolknings oförytterliga rätt till självbestämmande
och självständighet i enlighet med kolonialdeklarationen. Sverige röstade
för denna resolution.

1988/89:UU9

2

Hösten 1987 antog generalförsamlingen ytterligare en resolution om Nya
Kaledonien. Ånyo fastslogs Nya Kaledoniens befolknings rätt till självbestämmande
och oberoende i enlighet med kolonialdeklarationen samt
Frankrikes förpliktelse att överlämna information om Nya Kaledonien till
generalsekreteraren. Församlingen förklarade att framsteg mot en politisk
lösning i Nya Kaledonien kräver en fri och genuin självbestämmandeprocess
i enlighet med FN:s principer och praxis. I resolutionen underströks att en
sådan process, vilken bör innefatta alla olika alternativ, måste föregås av ett
brett politiskt utbildningsprogram där alla olika alternativ objektivt presenteras.
Frankrikes regering uppmanades vidare i resolutionen att återuppta
dialogen med alla delar av befolkningen i Nya Kaledonien för att underlätta
snabba framsteg mot en sådan självbestämmandeprocess.

Under höstens generalförsamling kunde fjärde utskottet utan omröstning
anta en resolution som uppmanar alla parter att fortsätta dialogen och skapa
förutsättningar för fredlig övergång till självstyre.

Utskottet

Utskottet välkomnar överenskommelsen mellan den franska regeringen,
urbefolkningen (kanakerna) och de huvudsakligen europeiska invandrarna.
Enligt överenskommelsen skall befolkningen på Nya Kaledonien år 1998
själva få bestämma över sin framtid genom en folkomröstning. Röstlängden
över dem som får delta i omröstningen 1998 fastställs redan i år. Det innebär
att endast de som registrerar sig i år och deras barn kan få rösta. Utskottet har
erfarit att bland de åtgärder som genast kommer att vidtas på ögruppen är en
folkräkning samt insatser för att förmå unga människor att röstregistrera sig.

Utskottet välkomnar även den franska regeringens beslut om ekonomiskt
stöd till de underutvecklade delarna av Nya Kaledonien.

I motion U520 tas även upp det angelägna i att Sverige verkar för en
avkolonisering i Stilla havet, inte minst med tanke på de kärnvapenprov som
där utförs. Utskottet får med anledning härav konstatera att regeringen
kräver att samtliga kärnvapenstater skall avbryta sin provverksamhet
varhelst denna äger rum. Sedan 1960-talet har Sverige i FN, vid nedrustningskonferensen
i Genéve och senare också inom ramen för sexnationsinitiativet
sökt arbeta för ett fullständigt förbud mot alla kärnvapenprov. Sverige söker
medverka till att utveckla metoder för att kontrollera efterlevnaden av ett
fullständigt provstoppsavtal eller - i avvaktan på att ett sådant framförhandlas
- ett ömsesidigt moratorium för kärnsprängningar. FN:s generalförsamling
har med stora majoriteter under en följd av år krävt ett fullständigt
förbud mot kärnvapen.

Utskottet får vidare konstatera att regeringen i bilaterala kontakter med
Frankrike understrukit den vikt vi från svensk sida fäster vid ett fullständigt
kärnvapenprovstopp och vid att alla prov - inklusive de franska - upphör.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att fortsätta att aktivt arbeta
för ett fullständigt förbud mot alla kärnvapenprov och mot kärnvapen (jfr.
utskottets betänkande 1988/89:UU4 om nedrustning).

Härmed avstyrks motion U520.

1988/89 :UU9

3

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:U520.

Stockholm den 24 november 1988
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Maj
Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Inger Koch
(m), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Maria
Leissner (fp), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp), Ingbritt Irhammar
(c), Berith Eriksson (vpk), Lena Boström (s) och Marianne Samuelsson
(mp).

1988/89:UU9

gotab Stockholm 1988 16221

4