Ny lag om domstolsärenden

Betänkande 1995/96:JuU17

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JUU17

En ny lag om domstolsärenden

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1995/96
JuU17

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag om en ny ärendelag som skall
reglera förfarandet vid handläggning av ärenden i
de allmänna domstolarna. Den nya lagen skall
ersätta den nuvarande ärendelagen och i huvudsak ha
samma tillämpningsområde. Den föreslagna
regleringen är betydligt mera detaljerad än den
nuvarande.
Utskottet tillstyrker förslaget utom när det
gäller en föreslagen ändring av den juridiska
terminologin. Regeringen föreslår att termen"
lagfaren domare" byts ut mot termen "juristdomare"
i bl.a. den nya ärendelagen. Förslaget avstyrks av
utskottet i denna del. Den nya regleringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1996.
I ärendet avstyrker utskottet vidare en motion som
väckts med anledning av förslaget. Tre
reservationer har fogats till betänkandet, varav en
från (m, c, fp, kds), en från (m, c, fp, mp, kds)
och en från (fp).

Propositionen

I proposition 1995/96:115 (Justitiedepartementet)
har regeringen föreslagit att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om domstolsärenden,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i ärvdabalken,
5. lag om ändring i jordabalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i utsökningsbalken,
8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel
med lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva,
9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning
av pengar hos myndighet,
10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling,
11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,
12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt,
13. lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap,
14. lag om ändring i lagen (1975:605) om
registrering av båtbyggnadsförskott,
15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
16. lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift,
17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189),
18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer,
19. lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek,
20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem,
21. lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor,
22. lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksförbud,
23. lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter,
25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
26. lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334),
27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.,
29. lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450),
30. lag om ändring i lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på
s. 5.
I samband med propositionen behandlar utskottet en
med anledning av propositionen väckt motion.
Motionsyrkandena redovisas på s. 2 f.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har
fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Propositionens lagförslag nr 30 har överlämnats
till lagutskottet för beredning.

Motionen

1995/96:Ju16 av Siw Persson och Bengt Harding Olson
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
reglering av en enskild parts rätt till ersättning
av det allmänna, när denne har en myndighet som
motpart och vinner framgång i processen,
2. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse
av 24 § i förslag till lag om domstolsärenden:

-----------------------------------------------------
Propositionens lagförslag Motionärernas förslag
-----------------------------------------------------
p24 §
-----------------------------------------------------
Vid sammanträde får Vid sammanträde får
vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I
Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör
ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18
kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25 §§
rättegångsbalken på rättegångsbalken.
förhöret.
-----------------------------------------------------
Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt
med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter eller om bevisupptagning vid ett
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att bevisningen tas
upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon
gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om
kallelser och förelägganden och om påföljder för
utevaro.
-----------------------------------------------------

3. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse
av 21 § i förslag till lag om domstolsärenden:

-----------------------------------------------------
Propositionens lagförslag Motionärernas förslag
-----------------------------------------------------
p21 §
-----------------------------------------------------
I fråga om offentlighet och ordning vid ett
sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§
rättegångsbalken.
-----------------------------------------------------
Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall
det föras anteckningar om det föras protokoll om
vad som förekommer vid vad som förekommer vid
detta när det gäller detta när det gäller
yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden,
bestridanden, bestridanden,
åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar
och erkännanden samt om och erkännanden samt om
den utredning som läggs den utredning som läggs
fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet.
Har sammanträdet Har sammanträdet
begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §,
skall även det antecknas. skall även det antecknas.
Om det är lämpligt med
hänsyn till sammanträdets
syfte och omfattning får
det, i stället för
protokoll, föras
anteckningar.
-----------------------------------------------------

Utskottet

Inledning

Vid tingsrätterna handläggs vid sidan om tvistemål och
brottmål närmare
30 000 domstolsärenden per år. Förfarandet
rörande handläggningen av dessa
ärenden regleras i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den
s.k.
ärendelagen. Ärendelagen har från sin tillkomst inte varit föremål för
någon mera allmän översyn. Under det senaste decenniet har lagen
dock flera
gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer
allmänna reformsammanhang, och
flera förslag har
presenterats. Bl.a. lade Domstolsutredningen i
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet fram ett
förslag
till en ny förfarandelag som skulle ersätta
inte bara den nuvarande
ärendelagen utan också den för
de allmänna förvaltningsdomstolarna gällande
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Den föreslagna lagen skulle
alltså
vara en för de båda domstolstyperna
gemensam processlag.
Domstolsutredningens förslag
remissbehandlades (se Ds 1993:5) men ledde
inte till
lagstiftning i denna del. I stället togs frågor om en ny
ärendelag för de allmänna domstolarna upp i en inom
Justitiedepartementet
upprättad departementspromemoria.
Promemorian, som remissbehandlats, ligger
till grund för
den nu aktuella propositionen, i vilken det föreslås att en
ny ärendelag skall ersätta den nuvarande.
Vidare tas i
propositionen upp några frågor som behandlas i
Domstolsutredningens nyss nämnda betänkande. Det gäller
testamentsexekutors
uppgiftsskyldighet till tingsrätten
och handläggningen av ärenden som
gäller lösöreköp
respektive kallelse av okända borgenärer.

Bakgrund
Vid tingsrätterna förekommer dels sådan
rättsvård som innefattar
rättskipning i klassisk
mening (brottmål och tvistemål), dels annan
rättsvård.
Rättegångsbalken gäller endast rättskipningen, och balkens
regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan rättsvård omfattar
vitt
skilda ärenden, t.ex. om registrering av
bouppteckning, anordnande av
förvaltarskap, tillstånd
till adoption, dödande av förkommen handling, byte
av
släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare tid
har
också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen
sådana som kommer till
tingsrätt genom överklagande av
en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex.
enligt
utsökningsbalken).
Ärendelagen reglerar förfarandet för
ärenden angående rättsvård som
tingsrätt skall ta upp
självmant eller efter ansökan och som inte enligt
lag
eller författning skall handläggas i den ordning som föreskrivs för
tvistemål eller brottmål. Lagen är dock inte tillämplig på
ärenden som
angår straff eller annan med brott förenad
påföljd.
Ärendelagen är inte på samma sätt som
rättegångsbalken byggd på
muntlighet, omedelbarhet och
koncentration, och förfarandet är inte som
enligt
rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för
avgörande. Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande
alla andra
frågor hänvisas i ärendelagen till vad som
gäller i rättegångsbalken om
tvistemål "i den mån
det är tillämpligt". Normalt är handläggningen
skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet angår bör
höras
muntligen för att ärendet skall kunna prövas,
kan domstolen dock kalla
honom eller henne att komma till
en förhandling. Bland övriga frågor som
regleras
särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av
yttrande och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom
beslut,
och vid överklagande av ett domstolsbeslut
tillämpas samma regler som vid
överklagande av ett
processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål,
dvs.
reglerna om överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det
kan röra sig om ett materiellt beslut tillämpas alltså inte
reglerna i 50,
51 eller 55 kap. RB som vid överklagande av
en dom.
Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för
undan och särskilt under
senare år kommit att utvidgas.
Från att ursprungligen ha avsett endast
enklare
ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt
partsförhållande, har ärendelagen kommit att bli tillämplig också
för andra
ärenden som inte ansetts passa för en
hantering direkt enligt
rättegångsbalken. Detta
gäller bl.a. sådana fall som kommer till
tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna utveckling ligger bl.a.
att
den primära beslutsnivån för en del ärendetyper
flyttats från domstol eller
ett domstolsliknande organ till
en förvaltningsmyndighet. Överklagande till
tingsrätt
kan numera förekomma enligt bl.a. föräldrabalken,
utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206)
om
felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20),
skuldsaneringslagen
(1994:334) och lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret
m.m. Enligt
regeringen kan ytterligare lagar inom de närmaste åren
förväntas komma att innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I
de
flesta av de nu berörda ärendena förekommer två eller
flera parter som står
mot varandra. Oftast är det en
myndighet som står mot en enskild part.
Rättegångsbalken
har de senaste decennierna på grundval främst av
betänkanden avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06)
och
Domstolsutredningen (Ju 1989:06) varit föremål för en
omfattande översyn
och modernisering. Detta har inneburit
att ganska många bestämmelser i
balken har mjukats
upp. Det ställs exempelvis inte längre samma krav på
hållande av huvudförhandling som förut och även i många andra
hänseenden
har förfarandet gjorts enklare.
Ärendelagen har, som ovan nämnts, aldrig varit föremål för någon
mera
generell översyn, och endast vid några få
tillfällen har det skett
ändringar i den. Under det
senaste decenniet har lagen dock varit föremål
för
uppmärksamhet i mera allmänna reformsammanhang, och flera förslag har
presenterats av bl.a. Rättegångsutredningen (SOU 1982:25-26)
och, som ovan
nämnts, av Domstolsutredningen (SOU
1991:106). Inget förslag har emellertid
lett till
lagstiftning.
I den promemoria som ligger till grund för
den nu aktuella propositionen
konstateras, i likhet med
vad Domstolsutredningen anfört, att det alltid
förekommit
vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen, bl.a. när det
gäller gränsdragningen mot rättegångsbalkens regler. En annan
typ av
problem har gällt frågor om i vilka fall
rättegångsbalkens bestämmelser
skall tillämpas när det
saknas bestämmelser i ärendelagen. En tredje typ av
problem
har gällt frågor om vad som skall ske när det även i
rättegångsbalken saknats bestämmelser. Andra
tillämpningsproblem
accentueras av, anförs det, att det
till ärendelagen förs nya typer av
ärenden, t.ex.
utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och ärenden enligt
den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen bör också, anförs det, bättre än
nu
anpassas till att det i dessa ärenden skall ske
överklaganden till
tingsrätten och till de krav på
muntlighet som följer av våra åtaganden
enligt den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som
numera är
inkorporerad i svensk rätt (prop. 1993/94:117,
1993/94:KU24, rskr. 246,
1994/95:KU5, rskr 11, SFS
1994:1219). Förekommande problem uppges bli mer
frekventa i
takt med att antalet ärendetyper ökar.
Det påvisas vidare
i promemorian flera brister i den nuvarande regleringen
bl.a. när det gäller kommunicering av processmaterialet mellan
parterna,
frågor om bevisning, muntlighet eller
skriftlighet och frågor om
rättegångskostnader.
Vidare uppges de krångliga domförhetsreglerna
återspegla vad som tidigare gällt i rättegångsbalken. Promemorian
utmynnar
i ett förslag till en ny ärendelag.

Propositionens huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den
nuvarande.
Förslaget innebär att regleringen av ärendenas
handläggning blir betydligt
mera detaljerad än nu. Syftet
med detta är framför allt att åstadkomma en
ordning som
bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ.
Förslaget bygger till betydande del på reglerna i rättegångsbalken.
Balkens
bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och
koncentration behöver
dock inte tillämpas. Därmed
företer lagförslaget principiellt större
likheter med
förvaltningsprocesslagen än med rättegångsbalken. De regler
som gäller för processen i förvaltningsdomstol har också i
stor
utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av
lagförslaget.
Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan
nämnas att den som vill inleda
ett förfarande enligt den
nya lagen normalt skall göra detta skriftligen,
eventuellt
genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet
inleds att sökanden vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna
över
handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om
sökanden inte har någon
invändning mot detta och det
inte heller finns något annat skäl mot
överlämnande.
Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt
rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av
en
förvaltningsmyndighet till tingsrätten, skall i
åtskilliga fall
beslutsmyndigheten vara motpart till
den enskilde och även ha rätt att
överklaga ett senare
domstolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten
i de
flesta fall vara domför med en lagfaren domare. När det finns skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna
bestå av
flera domare. Möjligheterna att delegera
arbetsuppgifter till sådana
personer som är anställda vid
tingsrätten utan att vara domare föreslås bli
utvidgade
till att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.
I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i
vilka
fall handlingarna i ett ärende skall tillställas
en part (kommuniceras).
Sakligt sett syftar dessa regler
till att onödiga kommuniceringar undviks
och till att
behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om
när sammanträde i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås
enskilda
få ett betydande inflytande med hänsyn till
de krav på muntlighet som
följer av Europakonventionen.
Ett sammanträde skall inte vara lika
formbundet som
enligt nuvarande regler, och ett sammanträde skall under
vissa förutsättningar kunna hållas på telefon.
Om ett
tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla
förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen anses
särskilt
motiverad för sådana fall där det enligt
Europakonventionen krävs
muntlighet. Förslaget medför
att tillämpningen av reglerna i
rättegångsbalken
om överklagande av beslut, vilka bygger på att förfarandet
i den högre domstolen skall vara helt skriftligt, begränsas till att
i
huvudsak endast gälla överklaganden av processuella
beslut.
För vissa ärenden där en
förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande
regler
överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära
domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt. Det
gäller bl.a.
ärenden enligt lagen (1927:56) om nedsättning
av pengar hos myndighet.
Lagförslagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1996.

Utskottets överväganden

Allmänt om förslaget
Utskottet delar
regeringens bedömning att regleringen av ärendeförfarandet i de
allmänna domstolarna bör bli betydligt mer utförlig än för
närvarande och
att en reform därför är nödvändig.
Utskottets ställningstagande skall ses
främst mot
bakgrund av det allmänna och grundläggande kravet på
förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Även andra
skäl
talar i denna riktning. Här tänker utskottet
bl.a. på ordningen med
delegering av vissa
arbetsuppgifter från lagfarna domare till
domstolsbiträden, en ordning som utskottet vid flera tillfällen
uttalat
sitt gillande av (se 1993/94:JuU21 s. 13 f och där
gjorda hänvisningar). En
förutsättning för en sådan
delegering är givetvis att det inte skall kunna
föreligga
någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller beträffande
själva förfarandet. Utskottet har vidare beaktat de övriga skäl
som
regeringen anfört för reformen, bl.a. behovet av nya
och moderna regler för
att uppfylla de krav som nya
ärendetyper, t.ex. ärenden som överklagats
från en
förvaltningsmyndighet, kan ställa på förfarandet.
Utskottet godtar vidare regeringens bedömning av att reformbehovet
bör
tillgodoses genom att det införs en
särreglering för samtliga
domstolsärendens del och att
detta sker i en helt ny lag som i huvudsak
skall ha
samma tillämpningsområde som den nuvarande ärendelagen. Utskottet
godtar således i princip regeringens förslag. Till enskildheter i
förslaget
återkommer utskottet i det följande.

Termen "lagfaren domare"
I flera
av propositionens lagförslag, t.ex. förslaget till den nya ärendelagen,
har
termen "lagfaren domare", som förekommer i
rättegångsbalkens terminologi,
byts ut mot termen
"juristdomare". Den förra termen definieras i
kungörelsen (1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare,
m.m.
Där anges dels att såsom kunskapsprov för behörighet
att utöva domartjänst
gäller juris kandidatexamen eller
juristexamen, dels att vad i lag eller
författning sägs
om lagfaren eller lagkunnig avser den som avlagt sådan
examen. Termen lagfaren domare förekommer på hundratals ställen
i
lagstiftningen.
Några remissinstanser
har i ärendet uttalat att det inte i olika lagar bör
användas två termer för samma begrepp.
Regeringen anser
(prop. s. 98) att termen lagfaren domare är alltför
ålderdomlig för att passa in i en nyskriven processlag. Regeringen
anser
vidare att det knappast kan orsaka några praktiska
olägenheter av betydelse
att man tills vidare använder de
båda termerna vid sidan av varandra i
lagstiftningen.
Utskottet kan i och för sig instämma i
att termen "lagfaren domare" är
ålderdomlig.
Termen är emellertid för den skull inte otidsenlig utan
förekommer frekvent i såväl det juridisk-tekniska språket som i
mer
vardagliga sammanhang. Någon oklarhet beträffande
innebörden torde inte
föreligga. Härtill kommer att
regeringsförslaget får till konsekvens att
termerna
"lagfaren domare" och "juristdomare" kommer att
förekomma
omväxlande i lagstiftningen till synes helt
utan konsekvens. Detta
begränsar sig inte till att
gälla mellan olika lagar; även inom samma lag
kommer de
båda termerna att förekomma om förslaget genomförs, se t.ex. 15
kap. 3 § äktenskapsbalken och förslaget till 18 kap. 4 a § samma
balk.
Sammanfattningsvis finner utskottet inte
tillräckliga skäl föreligga att
frångå den gamla
terminologin.
Utskottets ställningstagande leder till
ändringar i regeringens förslag,
vilket framgår av
utskottets hemställan nedan.

Fakultativ eller
obligatorisk vittnesed
Enligt 13 § första stycket förslaget
till ny ärendelag skall ett skriftligt förfarande
vara
huvudregel i den nya ärendeprocessen. Förfarandet kan emellertid i
viss utsträckning vara muntligt. Enligt andra stycket i
den nämnda
bestämmelsen får domstolen besluta att det i
handläggningen av ett ärende
skall ingå sammanträde i de
fall där ett sådant kan vara till fördel för
utredningen
eller främja ett snabbt avgörande. Sammanträde skall också,
enligt 14 §, hållas om det begärs av en enskild part. Sammanträde
behöver
dock, enligt sistnämnda bestämmelse, inte hållas
om ärendet inte skall
prövas i sak, om avgörandet inte
går parten emot eller om ett sammanträde
på grund av
någon annan särskild omständighet inte behövs.
Vid
sammanträde får vittnesförhör hållas, och 24 § innehåller regler om
förhör med vittnen. Det föreslås att ett förhör med ett vittne
skall kunna
hållas utan att vittnet avlägger ed.
I motionen begärs att en ordning med obligatorisk vittnesed skall
gälla
även i fortsättningen. Motionärerna anför att
denna fråga inte bör få en
separat och från
rättegångsbalken avvikande reglering i den nya
ärendelagen. Frågan om vittnesförhör utan ed bör, anser motionärerna, få
en
mer fullständig genomgång i ett annat och större
sammanhang innan en
ändring införs.
Flera
remissinstanser har även riktat kritik mot förslaget i denna del.
Enligt nuvarande regler skall, om ett vittne skall höras i ett
ärende,
rättegångsbalkens regler om vittnen gälla.
Bestämmelsen där (36 kap. 11 §
RB) innebär att ett vittne
skall höras under ed utom i vissa i 36 kap. 13 §
RB angivna
undantagsfall. Undantagsfallen avser vittnen som är under 15 år
och vittnen som på grund av psykisk störning saknar erforderlig
insikt om
betydelsen av ed. Vidare får i brottmål ed inte
heller avläggas av vissa
närstående till den tilltalade.
Oriktiga uppgifter som lämnats under ed kan
föranleda
straffansvar enligt 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB). Där stadgas
det att den som under ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen
kan
dömas för mened till fängelse i högst fyra år eller,
om brottet är ringa,
till böter eller fängelse i högst
sex månader. Är brottet grovt är
maximistraffet
fängelse i åtta år. Ansvar kan också, om gärningen begås av
grov oaktsamhet, komma i fråga för ovarsam utsaga jämlikt 15 kap. 3 §
BrB.
Straffet härför är böter eller fängelse i högst sex
månader.
I förvaltningsdomstolarna är reglerna om
edsförhör fakultativa. Detta
framgår av 25 §
förvaltningsprocesslagen där det, i likhet med vad som nu
föreslås i den nya ärendelagen, stadgas att ett förhör med ett vittne
får
hållas under ed.
Regeringen redovisar
i propositionen (s. 110 f) vissa skäl för att
edsregeln i ärendeprocessen bör göras fakultativ. Här pekas
inledningsvis
på att förfarandet enligt den nya lagen
i de flesta fall skall vara
skriftligt och att
skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna till
skillnad mot vad som gäller i tvistemålsprocessen. Den omständigheten
att
ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen
befriar, anförs det, honom
inte från straffansvar för
oriktiga uppgifter då ansvar för osant intygande
jämlikt 15
kap. 11 § BrB kan komma i fråga i ett sådant fall. Regeringen
anför vidare att det dock i en del fall även framdeles behöver
hållas
vittnesförhör, och det gäller framför allt när
vittnet inte är berett att
avge någon skriftlig berättelse.
Vittnesförhöret har vidare, anförs det,
den stora
fördelen att det kan ställas frågor till vittnet. Regeringen
påpekar att vittnet, vid ett vittnesförhör som avges utan
edsavläggelse,
inte har något ansvar för oriktiga
uppgifter. Detta medför, anför
regeringen, att ett
förhör med vittnet måste hållas under ed i de fall där
trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet
av
vittnesutsagan blir dock, anförs det vidare, med
hänsyn till den i svensk
rätt gällande principen om fri
bevisvärdering, endast i undantagsfall högre
av
edsavläggelsen eller straffansvaret. Enligt regeringen kan det
tyckas
att det inte skulle bereda några större
problem med att låta alla
vittnesförhör ske under ed.
Risken med detta är emellertid, anförs det, att
parterna
överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till
vara möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom
skriftliga
vittnesberättelser. Därmed skulle det finnas
en risk för att onödiga
sammanträden i ärendena skulle
behöva hållas. Regeringen pekar slutligen på
att den
föreslagna ordningen redan gällt under ett kvarts sekel inom
förvaltningsprocessen utan att det synes ha riktats någon
kritik mot
systemet. Sammanfattningsvis anför
regeringen att även om det genom
förslaget uppstår en
skillnad mellan bevisningsreglerna för tvistemål och
motsvarande regler för ärenden så bör detta godtas.
Utskottet, som delar regeringens uppfattning, tillstyrker propositionen
i
nu berörd del. Motionen avstyrks i motsvarande del.

Ersättning för rättegångskostnad
Den
nuvarande ärendelagen innehåller inga bestämmelser om en parts
ansvar för
motpartens kostnader för förfarandet. I
rättegångsbalken finns däremot i 18
kap. relativt
utförliga bestämmelser i ämnet. Grundprincipen enligt de
bestämmelserna är att en förlorande part skall ersätta motparten
dennes
rättegångskostnader.
Av
propositionen (s. 117 f) framgår att det i dag förekommer ärenden i
vilka rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader
tillämpas, även
om dessa torde vara mindre vanliga. Redan
Processlagberedningen uttalade
att bestämmelserna, vilka
förutsätter att ett partsförhållande föreligger,
endast i
begränsad omfattning skulle komma till användning i domstols-
ärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). Enligt beredningen borde
beaktas
olika ärendens beskaffenhet och syftet med de
bestämmelser om vilka var
fråga. I propositionen redogörs
för flera rättsfall som rör frågor om
ersättning för
rättegångskostnader i ärenden.
Enligt 32 § förslaget
till ny ärendelag skall domstolen kunna förplikta
den ena
parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att
ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det
som i
ärendet betalats av allmänna medel. I sådana fall
skall reglerna i 18 kap.
RB tillämpas. En förutsättning är
att ärendeprocessen förs mellan enskilda
parter.
I motionen begärs att riksdagen genom ett tillkännagivande
till
regeringen begär förslag till reglering av enskilds
rätt till ersättning
för rättegångskostnader av det
allmänna, när en myndighet är motpart och
den enskilde
vinner ärendeprocessen.
I propositionen föreslås
inte någon sådan regel. Frågan om
kostnadsansvaret i ärenden där en enskild part står mot det allmänna
har
lämnats utanför reformen. Regeringen anför i
propositionen (s. 118) att
detta spörsmål har
en ojämförligt större betydelse för
förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar för
att
svaret på frågan bör vara detsamma för
förvaltningsmålen och
domstolsärendena, och ett
ställningstagande till frågan bör därför, anförs
det,
inte ske isolerat för ärendenas del utan får övervägas i annat
sammanhang. Regeringens ställningstagande innebär att
rättegångskostnader
inte kan dömas ut i ett ärende mellan
en allmän part och en enskild annat
än om det för en viss
ärendetyp finns särskilda regler. Exempel på sådana
särbestämmelser ges bl.a. i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader
i
ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller
arvsskatteärenden.
Frågan om rättegångskostnader i
förvaltningsmål har varit aktuell för
detta utskott vid
flera tillfällen. Efter initiativ av utskottet (se t.ex.
JuU 1984/85:14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23) fick
Domstolsutredningen
i uppdrag att belysa frågan. I sitt
betänkande (del A s. 619 f) konstaterar
utredningen att
det i en förvaltningsprocess endast sällan uppstår
kostnader för enskilda även om det finns undantagsfall. Med nu
gällande
regler får den enskilde därvid nästan alltid stå
för sina egna kostnader,
även om han vinner processen. För
en del fall är den ordningen stötande och
utredningen
anser att det bör finnas en reglering avseende
rättegångskostnader i förvaltningsprocessen som är heltäckande.
Någon
generell möjlighet för vinnande part att få
ersättning bör enligt
utredningen inte införas, men
utredningen föreslår att domstolen skall få
besluta att det
allmänna skall svara för enskild parts kostnader i målet om
det - efter en helhetsbedömning - med hänsyn till omständigheterna
framstår
som oskäligt att han själv skall bära dessa.
Domstolsutredningens betänkande har, som framgått ovan,
remissbehandlats.
Den nämnda frågan är ännu inte
färdigbehandlad i Justitiedepartementet där
det pågår en
översyn av förvaltningsprocessen. Översynen skall ske etappvis
och rättegångskostnadsspörsmålet kommer inte att tas med i den
första
etappen.
Utskottet, som saknar
anledning att nu inta annan ståndpunkt än regeringen
när
det gäller frågan om rättegångskostnader i ärendeprocessen, tillstyrker
i denna del propositionen. Motionen avstyrks i motsvarande
del. Utskottet
utgår emellertid från att
regeringen i ett sammanhang överväger
rättegångskostnadsfrågorna i ärendeprocessen resp.
förvaltningsprocessen
och att detta sker inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Protokoll vid
sammanträde

Enligt den nuvarande ärendelagen (10 §)
förordnar regeringen om vad som gäller om
protokoll i
ärenden. Detta sker i protokollkungörelsen (1971:1066; 2 §) där
det hänvisas till reglerna om protokoll i 6 kap.
rättegångsbalken.
Utgångspunkten är att alla
handläggningsåtgärder skall dokumenteras i
protokoll men
undantagen är många. När förhandling hålls skall protokoll
dock alltid föras.
I propositionen (21 § andra
stycket i förslaget till ny ärendelag)
föreslås att
det under ett sammanträde skall föras anteckningar bl.a. om
vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden,
medgivanden,
bestridanden, åberopanden, invändningar
och erkännanden samt om den
utredning som läggs fram
vid sammanträdet. Ordet protokoll används inte i
den
föreslagna bestämmelsen utan det lämnas öppet i vilken form
anteckningarna skall ske.
Enligt
författningskommentaren till den berörda bestämmelsen (prop. s.
163) finns det flera användbara sätt att föra sådana anteckningar
på. En
möjlighet kan enligt regeringen vara att
anteckningarna förs på en särskilt
upprättad handling, dvs.
att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra
möjligheter kan vara att de behövliga uppgifterna antecknas på
dagboksblad
eller i ett ADB-behandlat målregister.
Anteckningar kan vidare, anförs det,
givetvis behöva föras
även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när
flera
domare deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De
särskilda bestämmelser som behövs om anteckningar enligt den
föreslagna
bestämmelsen bör, anför regeringen, tas in i en
förordning.
I motionen begärs att propositionen
avslås i denna del. Enligt
motionärerna bör
huvudregeln alltjämt vara att ett protokoll skall
upprättas vid ett sammanträde. Motionärerna anser att regelrätta
protokoll
är det säkraste sättet att bevisa vad som
har förekommit vid ett
sammanträde. Domstolen bör dock,
anser motionärerna, ges möjlighet att, när
det är
lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning,
begränsa skyldigheten att föra protokoll.
Utskottet, som i sammanhanget bl.a. noterat att det även enligt
gällande
rätt i vissa enklare brottmål finns möjligheter
att i stället för protokoll
föra anteckningar (se 6 kap. 1
§ tredje stycket RB), saknar anledning att
inta annan
ståndpunkt än regeringen såvitt gäller dokumentationen av vad
som förekommit vid ett sammanträde i ett ärende. Utskottet vill
understryka
att den föreslagna regleringen innebär att det
åligger domstolen att sörja
för att bevisning föreligger
om vad som förekommit vid ett sammanträde.
Utskottet
tillstyrker således bifall till propositionen i denna del och
avstyrker motionen i motsvarande del.

Övrigt
Regeringen föreslår i propositionen (lagförslag 30)
en ändring i 4 kap. 1 och 2 §§ i
den i proposition
1995/96:5 föreslagna lagen om företagsrekonstruktion.
Vidare föreslås (lagförslag 8) en ändring i bl.a. 3 § lagen (1845:50 s.
1)
om handel med lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva i den
lydelse bestämmelsen föreslagits ha
i proposition 1995/96:5. Denna
proposition bereds av
lagutskottet och enligt vad justitieutskottet erfarit
är
ärendet bordlagt och för närvarande är det inte fastställt någon
tidpunkt vare sig för utskotts- eller kammarbehandling av
propositionen.
Med anledning härav har lagförslag 30
överlämnats till lagutskottet för
beredning. Vidare
föreslår justitieutskottet att den i lagförslag 8
föreslagna ändringen såvitt avser 3 § sker i nämnda paragrafs nu
gällande
lydelse. Utskottet anmärker vidare att den
ändring i 8 kap. 12 a § i
jordabalken (lagförslag 5)
som föreslås i propositionen sker i den lydelse
som
paragrafen har från den 1 januari 1996 (SFS 1995:1474).
I
övrigt har utskottet inte något att anföra med anledning av
propositionen eller motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar
det i
proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till
lag om domstolsärenden
såvitt avser 24 §,
res. 1 (m, c, fp, kds)
2. beträffande ersättning för rättegångskostnad
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju16 yrkande 1,
res. 2 (m, c, fp, mp, kds)
3. beträffande protokoll vid sammanträde
att
riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar det i
moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 21 §,
res. 3 (fp)
4.
beträffande förslaget till lag om domstolsärenden i
övrigt
att riksdagen antar det i moment 1
nämnda lagförslaget såvitt det inte
omfattas av
utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att i 3 §
ordet "juristdomare" byts ut mot "lagfaren domare",
5. beträffande lagförslag 8
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s.
1)
om handel med lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva,
dock med den ändringen
att 3 § erhåller i bilaga 2 som utskottets
förslag
betecknade lydelse,
6. beträffande
termen juristdomare i regeringens
lagförslag
att riksdagen antar 18 kap. 4 a §
förslaget till lag om ändring i
äktenskapsbalken, 20
kap. 1 § förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken, 19 kap. 21 a §, 20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §
förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken, 15 §
förslaget till lag om ändring i
lagen (1927:85) om
dödande av förkommen handling, 34 § förslaget till
lag
om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 13 §
förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189), 20
a § förslaget till lag om ändring
i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem, 64 c §
förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20), 53 § förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811)
om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. och 48 §
förslaget till lag om
ändring i marknadsföringslagen
(1995:450) med den ändringen att i
samtliga nu
nämnda paragrafer ordet "juristdomare" i olika
böjningsformer byts ut mot "lagfaren domare" i motsvarande
böjningsform,

7. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar följande i propositionen framlagda
lagförslag i den
mån de inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i föräldrabalken,
3. lag om
ändring i ärvdabalken,
4. lag om ändring i
jordabalken,
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i utsökningsbalken,
7. lag om
ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet,
8. lag om ändring i lagen (1927:85) om
dödande av förkommen handling,
9. lag om ändring i lagen
(1933:269) om ägofred,
10. lag om ändring i lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
11. lag om ändring
i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap,
12. lag om ändring i
lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott,
13. lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385),
14. lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift,
15. lag om ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189),
16. lag om ändring i
lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
17. lag
om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
18. lag
om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
19. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
20. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,
21. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
22. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter,
23. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
24. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
25. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
26. lag om
ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.,
27. lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450).

Stockholm den 5
mars 1996
På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Sigrid
Bolkéus (s),
Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark
(m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v),
Pär
Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),
Helena Frisk (s), Jeppe
Johnsson (m), Christin Nilsson
(s), Görel Thurdin (c) och Michael
Stjernström
(kds).

Reservationer

1.
Fakultativ eller obligatorisk vittnesed (mom. 1)
Gun
Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendal (m),
Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström
(kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.
9 som börjar med "Utskottet,
som" och slutar med
"motsvarande del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inte regeringens uppfattning i frågan om att
vittneseden
skall göras fakultativ i ärendeprocessen. Det
finns visserligen argument
för och emot att vittnen skall
avlägga ed, och obligatorisk vittnesed är,
som framförs
i motionen, långt ifrån självklart i andra länder. Tvärtom
tycks det finnas en tendens att frångå den obligatoriska vittneseden,
t.ex.
i länder som Danmark och Tyskland. I dessa
länder kan emellertid
straffansvar komma i fråga även för
utsagor som inte beedigats.
Utskottet anser för sin del
att denna fråga är av utomordentlig vikt och
att det
för närvarande inte finns förutsättningar för att i den nya
ärendelagen införa en separat och från rättegångsbalken avvikande
ordning.
Frågan om vittnesförhör utan ed bör i stället
få en mer fullständig
genomgång i ett annat och
större sammanhang innan en ändring genomförs i
den nu
föreslagna riktningen.
Mot den avgivna bakgrunden kan
utskottet inte tillstyrka propositionen i
nu behandlad
del. I stället bör, som begärs i motionen, obligatorisk
vittnesed alltjämt gälla i ärendeprocessen.
dels att
utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar 24 §
i
det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget
till lag om domstols-
ärenden med den ändringen att
paragrafen erhåller följande som
Utskottets förslag
betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
p24 §
-----------------------------------------------------
Vid sammanträde får Vid sammanträde får
vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I
Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör
ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18
kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25
§§
rättegångsbalken på rättegångsbalken.
förhöret.
-----------------------------------------------------
Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt
med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter eller om bevisupptagning vid ett
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt
förhållande till betydelsen av att bevisningen tas
upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon
gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om
kallelser och förelägganden och om påföljder för
utevaro.
-----------------------------------------------------

2. Ersättning för rättegångskostnad (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud
Ekendal (m),
Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m), Görel
Thurdin (c) och
Michael Stjernström (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
"Utskottet,
som" och slutar med "avlägsen
framtid" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser
för sin del att frågan om ersättning för
rättegångskostnader i ärendeprocessen inte fått en
tillfredsställande
lösning i den nya ärendelagen
eftersom lagen inte reglerar frågan om
kostnadsansvaret i
ärenden där en enskild står mot det allmänna. I varje
fall i vissa sådana ärenden är det uppenbart att en enskild måste ha
rätt
till ersättning, nämligen om en myndighet överklagat
ett tingsrättsbeslut
men inte vunnit framgång i
hovrätten. Den enskilde kan i sådana fall
orsakas
rättegångskostnader vid de båda domstolarna som denne rimligen
måste få ersättning för.
Enligt utskottets
uppfattning bör således utgångspunkten vara att en
enskild part skall ha rätt att utfå ersättning för rättegångskostnader
av
det allmänna i de ärenden där en myndighet är motpart
och där myndigheten
är tappande. Det får ankomma på
regeringen att upprätta förslag till
lagstiftning i den
riktning som utskottet nu förordat och snarast lägga
fram detta för riksdagen. Vad utskottet här med anledning av motion
Ju16
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande ersättning för
rättegångskostnad
att riksdagen med anledning av
motion 1995/96:Ju16 yrkande 1 som sin
mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3.
Protokoll vid sammanträde (mom. 3)
Siw Persson (fp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet,
som" och slutar med
"motsvarande del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar här motionärernas uppfattning. Huvudregeln bör
alltså
alltjämt vara att det vid sammanträden i
ärendeprocessen förs protokoll och
detta bör, menar
utskottet, framgå direkt av lagtexten. Som motionärerna
framför är regelrätta protokoll det säkraste sättet att bevisa vad
som
förekommit vid ett sammanträde. Den nya ärendelagen
bör dock ge domstolen
möjlighet att begränsa skyldigheten
att föra protokoll när så är lämpligt
med hänsyn till
sammanträdets syfte och omfattning. Utskottets
ställningstagande föranleder ändringar i regeringsförslaget enligt vad
som
framgår av hemställan nedan.
dels att
utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande protokoll vid sammanträde
att riksdagen
med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar 21 § i
det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till lag om
domstols-
ärenden med den ändringen att paragrafen
erhåller följande som
Utskottets förslag betecknade
lydelse:

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
p21 §
-----------------------------------------------------
I fråga om offentlighet och ordning vid ett
sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§
rättegångsbalken.
-----------------------------------------------------
Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall
det föras anteckningar om det föras protokoll om
vad som förekommer vid vad som förekommer vid
detta när det gäller detta när det gäller
yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden,
bestridanden, bestridanden,
åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar
och erkännanden samt om och erkännanden samt om
den utredning som läggs den utredning som läggs
fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet.
Har sammanträdet Har sammanträdet
begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §,
skall även det antecknas. skall även det antecknas.
Om det är lämpligt med
hänsyn till sammanträdets
syfte och omfattning får
det, i stället för
protokoll, föras
anteckningar.
-----------------------------------------------------

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarbliva

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
p3 §[1]
-----------------------------------------------------
Är köpeavhandling så Är köpeavhandling så
upprättad och behandlad, upprättad och behandlad,
som i 1 § sägs, men som i 1 § sägs, men
inträffar utmätning inom inträffar utmätning inom
trettio dagar efter det trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten avhandlingen gavs in till
företeddes, eller kronofogdemyndigheten i
försätts säljaren i det län där egendomen
konkurs efter ansökning, finns, eller försätts
som gjorts inom sagda säljaren i konkurs efter
tid, är den sålda ansökning, som gjorts
egendomen ej fredad från inom sagda tid, är den
att utmätas eller att sålda egendomen ej fredad
räknas till konkursboet. från att utmätas eller
Detsamma gäller, när att räknas till
ansökan om förordnande av konkursboet. Detsamma
god man enligt gäller, när ansökan om
ackordslagen (1970:847) förordnande av god man
gjorts inom nämnda tid enligt ackordslagen
och konkurs följt på (1970:847) gjorts inom
ansökan, som gjorts inom nämnda tid och konkurs
tre veckor från det att följt på ansökan, som
verkan av gjorts inom tre veckor
godmansförordnandet från det att verkan av
förföll eller, när godmansförordnandet
förhandling om offentligt förföll eller, när
ackord följt, förhandling om offentligt
ackordsfrågan avgjordes. ackord följt,
Görs efter utgången av ackordsfrågan avgjordes.
den i första punkten Görs efter utgången av
angivna tiden jäv mot den i första punkten
köpeavhandling, vilken är angivna tiden jäv mot
så upprättad och köpeavhandling, vilken är
behandlad, som nyss så upprättad och
sagts, är, om jävet görs behandlad, som nyss
vid utmätningstillfälle, sagts, är, om jävet görs
fordringsägaren skyldig vid utmätningstillfälle,
att, om han vill fordringsägaren skyldig
fullfölja jävet, inom en att, om han vill
månad därefter väcka fullfölja jävet, inom en
talan mot såväl säljaren månad därefter väcka
som köparen vid den talan mot såväl säljaren
tingsrätt som avses i 1 som köparen vid
§. Gör han inte det, har tingsrätten i den ort där
han förlorat sin talan. egendomen finns. Gör han
Godset skall genast inte det, har han
beläggas med kvarstad och förlorat sin talan.
sökanden skall, om han Godset skall genast
vill att åtgärden skall beläggas med kvarstad och
bestå, inom fjorton dagar sökanden skall, om han
efter vill att åtgärden skall
utmätningsförrättningen bestå, inom fjorton dagar
hos kronofogdemyndigheten efter
ställa full borgen för utmätningsförrättningen
den kostnad och skada, hos kronofogdemyndigheten
som kan orsakas av ställa full borgen för
kvarstaden. Var säljarens den kostnad och skada,
egendom avträdd till som kan orsakas av
konkurs, skall vad om kvarstaden. Var säljarens
återvinning av lös egendom avträdd till
egendom till konkursbo är konkurs, skall vad om
stadgat i 4 kap. 19 och återvinning av lös
20 §§ konkurslagen egendom till konkursbo är
(1987:672) äga stadgat i 4 kap. 19 och
motsvarande tillämpning. 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga
motsvarande tillämpning.
-----------------------------------------------------
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande
tillämpning om i stället offentligt ackord
fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämpning.
-----------------------------------------------------