Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet, m.m.

Betänkande 1993/94:KU36

Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU36

Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
KU36

Sammanfattning

I betänkandet behandlar och tillstyrker utskottet proposition
1993/94:116.

Det föreslås sålunda att det område inom vilket regeringen
enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan
utfärda föreskrifter utvidgas. Förslaget innebär att regeringen
efter bemyndigande i lag skall till Datainspektionen kunna
delegera normgivningskompetens avseende skyddet för den
personliga integriteten vid ADB-behandling av personuppgifter.
Det föreslås vidare att det delegeringsbara området utvidgas
genom att två nya ämnesområden, återanvändning och återvinning av
material samt tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader
och anläggningar, tillförs.

Vidare läggs fram förslag till en sådan ändring av
regeringsformen att det i lag skall kunna bestämmas att på
förvaltningsrättens område inte bara Regeringsrätten utan även en
lägre förvaltningsdomstol skall kunna bevilja resning och
återställande av försutten tid. De nya bestämmelserna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1995.

I betänkandet behandlas vidare fyra motioner, varav en har
väckts med anledning av propositionen. Utskottet avstyrker
motionerna.

Propositionen

I proposition 1993/94:116 föreslår regeringen att riksdagen
antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i regeringsformen.

Lagförslaget finns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

1993/94:K18 av Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
personlig integritet vid lagstiftning om dataregister.

1993/94:K423 av Pontus Wiklund (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av att tillsätta en utredning med uppgift att ta fram
förslag till en ny lag rörande integritetsskydd.

1993/94:K434 av Ingela Mårtensson och Margitta Edgren (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
integritetslag i enlighet med motionen.

1992/93:K424 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning som syftar till att införa ett
system där utlämnandet av ekonomiska eller andra personliga
databaserade uppgifter av viss betydelse inte får ske utan den
enskildes medgivande i vissa fall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att begränsa
statens försäljning och utlämnande av databaserade uppgifter.

Utskottet

Frågan om en ny datalag

Bakgrund

Datalagen (1973:289) syftar till att skydda den enskilde mot
otillbörligt intrång i den personliga integriteten till följd av
att personuppgifter registreras med hjälp av automatisk
databehandling (ADB). Redan vid dess tillkomst förutsattes att
lagen skulle ses över inom en snar framtid. Två olika
utredningar, Datalagstiftningskommittén och Data- och
offentlighetskommittén har också lagt fram förslag som delvis har
genomförts.

År 1989 förordnade dåvarande chefen för Justitiedepartementet
efter regeringens bemyndigande en särskild utredare att göra en
översyn av datalagen från såväl saklig som lagteknisk synpunkt.
Utredningen antog namnet Datalagsutredningen och fick efter någon
tid en parlamentarisk sammansättning. I februari 1993 lade
utredningen fram sitt slutbetänkande En ny datalag (SOU 1993:10).

Inom EG pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv om
dataskydd. Bakgrunden är bl.a. tillkomsten av den inre marknaden
som förutsätter att personuppgifter kan föras fritt från ett
medlemsland till ett annat. Skillnader i integritetsskyddet
mellan de olika länderna kan innebära hinder mot sådana fria
flöden. Det finns därför en strävan efter att komma fram till en
enhetlig nivå på integritetsskyddet inom hela EG. EG-kommissionen
antog i september 1990 ett förslag till direktiv om skydd för
enskilda vid behandling av personuppgifter. Förslaget utsattes
för hård kritik bl.a. av Europaparlamentet. Under EG:s historia
har inte något direktivförslag från kommissionen lett till så
många ändringsförslag från parlamentet som detta. I oktober 1992
lade kommissionen fram ett nytt förslag. Det nya förslaget --
förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av
personuppgifter och om det fria flödet för sådana uppgifter (COM
(92) 422 final -- SYN 287) -- bereds för närvarande inom en
arbetsgrupp under ministerrådet.

Osäkerheten är fortfarande mycket stor om hur direktivet
slutligen kan komma att utformas. Hos medlemsländerna finns det
olika uppfattningar om behovet av att anta ett direktiv på
området. Oenighet råder också om vilken omfattning och utformning
ett direktiv skall ges. Detta har lett till att tidsplanen för
antagandet av direktivet har förskjutits. Såvitt nu är känt
förväntas inte rådet ta slutlig ställning till direktivförslaget
förrän tidigast under andra halvåret 1994. För det fall EG antar
ett direktiv på området är detta bindande i fråga om det resultat
som skall uppnås men medlemsländerna skall själva för egen del
bestämma om form och medel för detta. Det är i detta sammanhang
värt att notera att ett deltagande i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) sannolikt medför skyldighet för Sverige
att ha en motsvarande reglering.

Datalagsutredningen har i sitt slutbetänkande gjort en analys
av de frågor som rör ADB-hantering av personuppgifter och gått
igenom EG-kommissionens förslag till dataskyddsdirektiv. I sitt
arbete har utredningen eftersträvat att få i huvudsak samma
regler för integritetsskyddet som de som kan komma att gälla inom
EG. Utredningens förslag till en ny datalag ansluter sig också
nära till direktivförslaget. Förslaget till en ny datalag
innefattar mycket betydande förändringar i förhållande till vad
som gäller i dag. Utredningen föreslår att det nuvarande
tillstånds- och licenssystemet avskaffas och att de resurser som
därigenom frigörs används för en mer intensifierad tillsyn. För
att man skall kunna övergå till ett tillståndslöst system har
utredningen strävat efter att i den nya lagen utförligt reglera
förutsättningarna för ADB-behandling av personuppgifter. Reglerna
i datalagen föreslås bli kompletterade med generella föreskrifter
från Datainspektionen avseende olika branscher och sektorer för
sådan behandling av känsliga uppgifter som ofta förekommer inom
ett visst område för ett visst ändamål. Vidare föreslår
utredningen bl.a. ökade krav på samtycke från enskilda för att
ADB-behandling skall vara tillåten, särskilda regler för
behandling av känsliga personuppgifter och särskilda regler om
integritetsintressenas förhållande till tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.

Utredningens huvudförslag att det nuvarande tillstånds- och
licenssystemet avskaffas och ersätts med ett renodlat
tillsynssystem har mötts av en överväldigande positiv
remissopinion. Flertalet remissinstanser riktar dock kritik mot
olika delar av förslaget och anser att det måste övervägas
ytterligare. Kritik riktas bl.a. mot att lagförslaget är
svårtillgängligt och att det i vissa delar inte är tillräckligt
preciserat. Många instanser har ifrågasatt att utredningen så
nära följt förslaget till EG-direktiv.

Propositionen

Mot bakgrund av remissutfallet förklarar regeringen att den
anser att Datalagsutredningens förslag inte utan betydande
justeringar kan läggas till grund för lagstiftning. Utredningens
förslag saknar dessutom enligt regeringen i stor utsträckning en
analys av vilka kostnader som ett genomförande av det nya
systemet skulle kräva. Regeringen anför att en sådan fördjupad
kostnadsanalys eventuellt skulle behöva följas av
remissbehandling innan ett förslag till en ny datalag skulle
kunna föreslås riksdagen. En ny datalag kommer enligt regeringen
att vara förenad med stora informationsinsatser och med en
lärotid för alla berörda. Att under dessa förhållanden kort tid
efter införandet av en ny datalag riskera att på nytt genomföra
stora ändringar ter sig enligt regeringen inte försvarbart.
Regeringen anser därför att frågan om att stifta en ny datalag
bör anstå till dess ett slutligt ställningstagande av EG är för
handen. Regeringen menar att detta dock inte bör hindra att
angelägna ändringar i det nuvarande systemet genomförs.

Motionerna

I motion 1992/93:K424 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) tar
motionärerna upp frågan om statens försäljning av datauppgifter.
Motionärerna förespråkar en utredning som syftar till att införa
ett system där utlämnandet av ekonomiska eller andra personliga
databaserade uppgifter av viss betydelse inte får ske utan den
enskildes medgivande i vissa fall (yrkande 1). De anser vidare
att förutsättningarna för att begränsa statens försäljning och
utlämnande av databaserade uppgifter bör utredas (yrkande 2).

I motion 1993/94:K423 av Pontus Wiklund (kds) efterlyser
motionären en ny integritetslagstiftning. EG:s ställningstagande
vad gäller eventuella direktiv på området kan enligt motionären
inte avvaktas. Motionären anser att integritetsskyddslagen inte
bör vara bunden till någon teknik. Den myndighet som skall tillse
att lagens regler efterlevs bör enligt motionären ges sådana
befogenheter att den på ett effektivt sätt kan fullgöra sin
uppgift. Han anser också att lagen bör klargöra skyddet för
integriteten i förhållande till yttrande- och tryckfriheten.

I motion 1993/94:K18 av Göte Jonsson (m) förklarar motionären
att han i princip inte har något att invända mot propositionen.
Motionären vill dock peka på ett förhållande som enligt hans
uppfattning tyvärr ofta kommer i bakvatten när det gäller
integritetsfrågor. Alltför ofta tar man nämligen enligt hans
uppfattning i lagstiftningen först och främst hänsyn till
myndigheternas behov av smidiga rutiner. Motionären menar att
förevarande proposition är ett sådant exempel. Den personliga
integriteten berörs enligt motionären endast ytligt.

Motionären anför att en lagstiftning på dataområdet inte först
skall ta hänsyn till myndighetens bekvämlighet och i andra hand
den enskildes rätt till integritet. Detta bör enligt motionären
särskilt beaktas när förslag läggs fram till ny datalag och annan
lagstiftning som berör den enskildes integritet i förhållande
till register och liknande.

I motion 1993/94:K434 av Ingela Mårtensson och Margitta Edgren
(fp) konstaterar motionärerna att det förslag som
Datalagsutredningen presenterade i februari 1993 inte har
resulterat i någon heltäckande proposition, framför allt därför
att EG ännu inte har tagit ställning till direktiv vad gäller
integritetsskydd. De konstaterar vidare att det förslag som
EU-parlamentet ställt sig bakom kommer i konflikt med den svenska
offentlighetsprincipen. Motionärernas uppfattning är att även
svensk lagstiftning om integritet skall utgå just från
integriteten och inte som hittills vara bunden av huruvida
känsliga uppgifter är lagrade på konventionella medier som
magnetband, skivminne osv. En integritetslag bör enligt
motionärerna vara teknikoberoende eftersom det inte är olämpligt
bruk av personuppgifter som lagrats på data som bör regleras utan
olämpligt bruk av känsliga personuppgifter över huvud taget.
Offentlighet kan enligt motionärerna komma att vägas mot kravet
på integritet. Offentlig insyn bidrar till ökad integritet genom
att den enskilde eller massmedia kan ta reda på vilka uppgifter
som finns hos en myndighet. Offentlighetsprincipen är en viktig
princip i det svenska samhället som vi enligt motionärerna måste
slå vakt om. Enligt motionärerna är förslaget till EG-direktiv om
integritetsskydd vad gäller reglerna för utlämnande av uppgifter,
anonymitetsskydd, diarier, m.m inte förenligt med
offentlighetsprincipen. Motionärerna anser att en integritetslag
måste underordnas grundlagen.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det i hög grad angeläget med en
modernisering av lagstiftningen om skydd mot att medborgarnas
personliga integritet kränks genom att uppgifter om dem
registreras med hjälp av automatisk databehandling. Som
regeringen anför bör frågan om att stifta en ny datalag dock
anstå till dess EG slutligen har tagit ställning till det nämnda
förslaget till direktiv på området. I avvaktan på förslag till en
ny datalag bör riksdagen enligt utskottets mening inte göra några
uttalanden i de hänseenden som begärs i motionerna. Följaktligen
avstyrker utskottet motionerna.

Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet -- en delreform

Bakgrund

I 8 kap. regeringsformen regleras normgivningsmakten genom
regler som fördelar behörigheten att meddela föreskrifter mellan
riksdagen, som stiftar lag, och regeringen som beslutar
förordningar. Enligt 3 § första stycket skall föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. I
5 § andra meningen anges att föreskrifter om kommunernas
befogenheter och åligganden skall meddelas genom lag. Enligt 7 §
kan riksdagen utan hinder av 3 och 5 §§ genom delegering till
regeringen överlåta vissa särskilt angivna delar av
normgivningskompetensen på det offentligrättsliga området. I 7 §
räknas de olika områden upp inom vilka möjlighet till delegering
finns. Lagrummet är förhållandevis allmänt hållet och förutsätter
att det i varje enskilt lagstiftningsärende tas närmare
ställning till det berörda bemyndigandets omfattning. Om
riksdagen utnyttjar sin rätt till delegering till regeringen, kan
riksdagen enligt 11 § medge att regeringen överlåter åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i
ämnet (subdelegering).

Propositionen

Regeringen föreslår att det genom en ändring i regeringsformen
öppnas en möjlighet för regeringen att efter bemyndigande i lag
delegera normgivningskompetensen i fråga om ADB-behandling av
personuppgifter till Datainspektionen.

Som bakgrund till förslaget anför regeringen att ordningen med
tillståndskrav enligt datalagen med tiden har kommit att framstå
som alltmer tungarbetad och byråkratisk. Datainspektionen tvingas
lägga ned en oproportionerligt stor andel av sina resurser på
tillståndsprövning. Systemet medför också en belastning på de
registeransvariga.

Regeringen anför att datalagen bygger på att Datainspektionen
utifrån avvägningar om bl.a. särskilda eller synnerliga skäl
föreligger för en viss typ av registrering prövar om tillstånd
kan beviljas och vilka föreskrifter som är nödvändiga från
integritetssynpunkt för att tillstånd skall kunna beviljas. Även
med väsentliga ändringar och kompletteringar av datalagen skulle
enligt regeringen ett generellt avskaffande av tillståndsplikten
inte kunna genomföras utan betydande risker för intrång i den
personliga integriteten. För att med bibehållet integritetsskydd
kunna avskaffa det nuvarande tillståndssystemet behövs enligt
regeringen en helt ny lagstiftning av det slag utredningen har
eftersträvat. Regeringen anser däremot att möjligheter bör skapas
för att inom det nuvarande systemet ytterligare minska
Datainspektionens tillståndsprövning. En sådan delreform kan i
huvudsak ske inom det nuvarande systemets ram inom rimlig tid och
till rimliga kostnader. I syfte att sträva mot en situation där
en tillståndshantering av personregister övergår i ett
tillsynsförfarande förordar regeringen att Datainspektionen ges
möjligheter att reglera ADB-behandlingen av personuppgifter för
olika branscher och sektorer. Detta är också något som
föreslagits av Datalagsutredningen som en del av det nya
tillståndsfria systemet. Ett införande av en sådan ordning i det
nuvarande systemet medför att de typer av register för vilka
Datainspektionen utfärdat bransch- eller sektorsföreskrifter kan
undantas från tillståndsplikt. Detta bör enligt regeringen på
sikt leda till att resurser frigörs för Datainspektionens
tillsynsverksamhet. Den förordade delreformen förutsätter att
Datainspektionen kan ges formell kompetens att utfärda generella
föreskrifter för registrering av personuppgifter. För att skapa
sådana möjligheter krävs ändringar i regeringsformens regler om
normgivningsmakten.

När det gäller de närmare skälen för förslaget anför regeringen
att en ordning där Datainspektionen ges möjligheter att utfärda
generella föreskrifter förutsätter att riksdagen bemyndigar
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
närmare reglera vad som skall gälla för inrättande och förande av
personregister utöver bestämmelserna i datalagen och i särskilda
registerförfattningar. De nuvarande bestämmelserna om
normgivningsmakten i 8 kap. regeringsformen sätter emellertid
enligt regeringen en gräns för möjligheterna att delegera en
sådan föreskriftsrätt till Datainspektionen. Mot bakgrund av
innehållet i 8 kap. 5 och 7 §§ torde det enligt regeringen inte
vara möjligt att i datalagen delegera normgivningsmakt avseende
det kommunala eller landstingskommunala området. Regeringen anser
att inte heller den privata verksamhet som inte kan räknas som
näringsverksamhet enligt 8 kap. 7 § 3 regeringsformen faller inom
det delegeringsbara området. Ett bemyndigande i datalagen för
Datainspektionen att utfärda föreskrifter torde enligt regeringen
således i dag endast kunna avse registrering av personuppgifter
inom statlig verksamhet (jfr 8 kap. 13 § RF) och
näringsverksamhet. Regeringen anför att möjligheterna för
Datainspektionen att kunna utfärda bransch- och
sektorsföreskrifter måste syfta till att skapa enhetliga regler
för ett starkt integritetsskydd oavsett var registreringen av
personuppgifter sker, inte minst mot bakgrund av det ökande
informationsflödet i samhället. Det ligger enligt regeringen
också ett stort värde i att systemet är så beskaffat att det inte
råder några oklarheter i konstitutionellt hänseende i vilken
utsträckning Datainspektionen har rätt att utfärda föreskrifter
till datalagen. Regeringen anser att möjligheterna att kunna
delegera normgivningskompetensen på integritetsskyddsområdet
således bör gälla såväl privat som statlig och kommunal
verksamhet.

Proposition om en reformerad datalag

Regeringen förklarar i förevarande proposition att den senare
kommer att föreslå att grundlagsändringen följs upp med ändringar
i datalagen där det noga preciseras inom vilka ramar
normgivningsmakten kan delegeras. I enlighet härmed förelade
regeringen i april 1994 riksdagen proposition 1993/94:217 om en
reformerad datalag. Där föreslås att regeringen ges möjlighet att
bemyndiga Datainspektionen att utfärda generella föreskrifter om
personregister inom bestämda verksamheter. Register som inrättas
och förs i enlighet med sådana regler skall enligt förslaget
undantas från tillståndsplikt. Riksdagen kommer att fatta beslut
med anledning av proposition 1993/94:217 först sedan riksdagen
har tagit slutlig ställning till det nu aktuella
grundlagsförslaget.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Normgivningsfrågor på miljöområdet

Bakgrund

Miljöskyddskommittén lade i betänkandet (SOU 1993:27) Miljöbalk
fram förslag till bestämmelser om avfallshantering,
producentansvar samt miljöfarlig verksamhet, kemiska och
biotekniska produkter samt avfall. Kommittén konstaterade att det
enligt regeringsformen finns stöd för delegation av
föreskriftsrätten inom bl.a. natur- och miljövårdens område.
Kommittén var emellertid mera tveksam till om begreppet
miljövård, även med en vidsträckt tolkning, är avsett att omfatta
främjandet av en långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
Kommittén föreslog därför en komplettering av regeringsformen i
detta hänseende.

Propositionen

Regeringen föreslår att området inom vilket regeringen, efter
bemyndigande i lag, genom förordning kan meddela föreskrifter
ändras genom att ett nytt ämnesområde tillförs, nämligen
återanvändning och återvinning av material.

Som skäl till förslaget anför regeringen att de riktlinjer som
angetts för miljöpolitiken i vissa sammanhang är beroende av att
föreskrifter, utanför såväl den egentliga miljövårdens område som
det område som täcks av näringsverksamhet, kan riktas mot
näringsidkare, enskilda och kommunerna. Offentligrättsliga
föreskrifter som tar sikte på mellanhavanden mellan näringsidkare
och konsumenter omfattas av området för näringsverksamhet. I den
mån föreskrifter som rör ekonomiska förhållanden tar direkt sikte
på enskilda kan dock enligt regeringen svårligen begreppet
näringsverksamhet åberopas till stöd för ett bemyndigande.
Liknande frågor kan uppstå för kommunerna. Det är knappast heller
möjligt att meddela det slags detaljerade föreskrifter som kan
behövas i lag. För att föreskrifter i syfte att åstadkomma en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling och som bl.a. rör
ekonomiska förhållanden skall kunna beslutas av regeringen eller
någon annan myndighet bör därför enligt regeringens mening
återanvändning och återvinning av material läggas till
uppräkningen av ämnen i 8 kap. 7 § 3.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Normgivningsfrågor på plan- och byggområdet

Bakgrund

Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, trädde i kraft den 1 juli
1987. Den viktigaste nyheten i PBL var decentraliseringen till
kommunerna av ansvaret för beslut om fysisk planering och
lokalisering av bebyggelse. Andra viktiga ambitioner med PBL var
bl.a. ett utökat medborgarinflytande och förenklingar för den
enskilde.

Plan- och byggutredningen lade den 8 oktober 1993 fram
delbetänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94). I
betänkandet föreslås bl.a. att den nuvarande tillståndsprövningen
(bygglovet) endast skall avse en prövning av lokaliseringen.
Beslut om den närmare placeringen och utformningen av byggnader
m.m. samt den tekniska kontrollen föreslås ske i ett fristående
förfarande. Den del av utredningens förslag som är aktuell i
förevarande lagstiftningsärende är förslaget till reglering av
tillståndsplikten i områden utanför detaljplan. Denna
tillståndsplikt bör enligt utredningen kunna varieras mycket mer
än i dag. För detta krävs att kommunerna ges ett effektivt och
lämpligt verktyg för en sådan anpassning. Enligt förslaget skall
undantag från tillståndsplikt att uppföra byggnader kunna gälla
sådana åtgärder utanför detaljplanelagt område där kommunen anser
att tillståndsplikt inte är nödvändig. Kommunerna föreslås kunna
reglera sådana frågor genom föreskrifter i översiktsplanen.
Enligt utredningen är förslaget ägnat att förenkla kommunernas
planarbete samtidigt som den enskildes frihet kan öka.
Översiktsplanen är enligt utredningen ett instrument i vilket det
borde vara möjligt att variera och lokalt anpassa
tillståndspliktens omfattning med hänsyn till olika områdens
karaktär. För att genomföra förslaget krävs ändringar i PBL. De
ändringar som föreslås av utredaren är dels en ändrad lydelse av
den bestämmelse i vilken innehållet i översiktsplanen regleras,
dels bemyndiganden för regeringen eller de kommuner som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilka fall
åtgärder kräver tillstånd enligt lagen.

Propositionen

Regeringen föreslår att regeringen ges möjlighet att efter
bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om
tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och
anläggningar.

Som skäl till förslaget anför regeringen att en översiktsplan
inte är bindande enligt nuvarande lydelse av plan- och bygglagen.
För att Plan- och byggutredningens förslag om en förenklad och
för den enskilde mer förutsebar reglering skall kunna genomföras
krävs enligt regeringen att bindande beslut i fråga om
tillståndspliktens omfattning kan meddelas i översiktsplanen. Ett
dylikt förfarande innebär normgivning. Regeringen pekar på att
det saknas stöd i regeringsformen för sådan normgivning. Ett
genomförande av den föreslagna ändringen i plan- och bygglagen
kräver således enligt regeringen en ändring av de bestämmelser i
8 kap. 7 § regeringsformen som reglerar delegering av
normgivningskompetensen. Ändringen bör enligt regeringens mening
innebära att regeringen i lag kan ges bemyndigande att genom
förordning meddela föreskrifter om tillståndsplikt för byggande,
rivning och andra åtgärder med byggnader och anläggningar.
Regeringen understryker att bemyndigandet enbart är avsett att
tillämpas för att möjliggöra för kommunerna att i översiktsplanen
föreskriva om åtgärder kräver tillstånd enligt plan- och
bygglagen eller inte. Enligt regeringen är det således endast
fråga om föreskrifter av administrativ karaktär.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Resning och återställande av försutten tid på
förvaltningsrättens område

Bakgrund

Rättskipningen vid Högsta domstolen och Regeringsrätten
reformerades år 1971. Målsättningen för reformen var att de båda
domstolarna skulle utgöra prejudikatinstanser, dvs. de skulle ha
att svara för vägledande avgöranden. Reglerna kom till uttryck
bl.a. genom att det för överprövning i de båda domstolarna
normalt skulle krävas att de beviljade tillstånd till prövning
(dispens). Vid sidan av överprövningsuppgifterna skulle Högsta
domstolen och Regeringsrätten liksom tidigare ha att pröva frågor
om bl.a. resning och återställande av försutten tid. De
grundläggande bestämmelserna om Högsta domstolens och
Regeringsrättens roll när det gäller resning och återställande av
försutten tid finns i 11 kap. 11 § regeringsformen. Enligt det
lagrummet är det Regeringsrätten som beslutar om sådan åtgärd när
fråga är om ett ärende för vilket regeringen, en
förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet är högsta
instans. Enligt regeringsformen i dess ursprungliga lydelse
skulle i annat fall resning och återställande av försutten tid
beviljas av Högsta domstolen. Genom lagändring år 1988 öppnades
en möjlighet att i lag föreskriva att i stället för Högsta
domstolen en annan domstol som icke är förvaltningsdomstol skall
få bevilja åtgärden. Samma år bestämdes bl.a. att hovrätterna
skall pröva frågor om resning i vissa fall, främst när det gäller
tingsrättsavgöranden. Frågor om återställande av försutten tid
får prövas av en hovrätt bl.a. när det gäller en frist för
överklagande till tingsrätt eller hovrätt. Hovrättens beslut kan
överklagas till Högsta domstolen. Därvid gäller ett krav på
prövningstillstånd. Syftet med 1988 års reform var att förbättra
förutsättningarna för prejudikatbildningen i Högsta domstolen. I
betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 1992:138)
föreslås att motsvarande reform nu genomförs på den
förvaltningsrättsliga sidan, dvs. att för vissa fall
beslutsfunktionen flyttas från Regeringsrätten till
kammarrätterna.

Propositionen

Regeringen föreslår att det i regeringsformen öppnas en
möjlighet att genom lag bestämma att lägre domstolar än
Regeringsrätten får bevilja resning och återställande av
försutten tid inom förvaltningsrätten.

Regeringen anför som skäl till förslaget att utvecklingen under
senare tid är sådan att prövningen av nu avsedda frågor kommit
att bli alltmer betungande för vår högsta allmänna
förvaltningsdomstol. Erfarenheterna av den reform som skett på
den allmänna domstolssidan när det gäller beslutsfunktionerna är
enligt regeringen goda. Man har utifrån dessa erfarenheter
anledning räkna med att en reform på förvaltningssidan skulle
komma att leda till en avsevärd avlastning av Regeringsrätten.
Regeringen menar att Regeringsrättens speciella kompetens
därigenom kan utnyttjas på ett mera rationellt sätt och att
Regeringsrätten får möjligheter att ägna ytterligare tid och
kraft åt sin huvuduppgift. Därmed förbättras enligt regeringen
förutsättningarna för en god prejudikatbildning och en sådan
främjar den totala processekonomin i samhället.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om en ny datalag

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K424, 1993/94:K423,
1993/94:K434 och 1993/94:K18,

2. beträffande förslaget till lag om ändring i
regeringsformen

att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till lag om
ändring i regeringsformen.

Stockholm den 17 maj 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva
Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s),
Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd),
Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström
(s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga