Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ändringar i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Betänkande 1974:NU42

Näringsutskottets betänkande nr 42 år 1974

NU 1974:42

Nr 42

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om ändringar
i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:1509 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Nyquist (fp), såvitt gäller
hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär (3) att förslag om vidgade
möjligheter för konsumentombudsmannen att skydda konsumenterna mot
vilseledande marknadsföring m. m. samt otillbörliga avtalsvillkor föreläggs
riksdagen,

1974:1535 av fru af Ugglas (m) och herr Träff (m), vari hemställs att
riksdagen beslutar ändra 4 § marknadsföringslagen så att tilläggserbjudanden
förbjuds även om endast ett av de två i paragrafen angivna kriterierna är
uppfyllt.

Motionen 1974:1509 har i övriga delar behandlats i utskottets betänkande
1974:6 (punkten 23).

Allmänt om marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen)
har till syfte att, framför allt i konsumenternas intresse, förhindra att reklam
och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga metoder. Lagens centrala
bestämmelse är en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud
mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling, som
genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Förbud skall i regel förenas med vite. Vid
sidan av generalklausulen finns särskilda straffbestämmelser rörande vissa
speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna avser dels vilseledande
reklam, dels s. k. rabattmärken och vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen)
har till syfte att tillgodose konsumentintresset vid utformningen
av kontraktsformulär som används vid försäljning av varor och tjänster.
Även denna lag har som central bestämmelse en generalklausul; denna
ger möjlighet att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med
hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt
mot konsumenten. Förbud skall i regel förenas med vite.

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 42

NU 1974:42

2

För tillämpningen av de båda lagarna svarar konsumentombudsmannen
(KO) och marknadsdomstolen. KO (instruktion 1970:587, ändrad 1971:115,
1972:737, 1973:881) skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar och
träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det
allmännas talan inför marknadsdomstolen. Denna - om vars sammansättning
m. m. stadgas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. - avgör
som slutinstans ärenden om förbud enligt generalklausulerna. 1 fall som
ej är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande. De särskilda straffbestämmelserna
i marknadsföringslagen tillämpas av allmän domstol, som
också handlägger frågor om utdömande av vite.

Motionerna

I motionen 1974:1509 hävdas att det skydd som konsumentombudsmannen
(KO) kan ge konsumenterna är onödigt begränsat. Marknadsföringslagen
omfattar inte marknadsföring av andra än näringsidkare, framhålls det, och
ger inte heller skydd mot vilseledande marknadsföring avseende köp. KO
borde, anför motionärerna, ha möjlighet att ingripa när det gäller information
eller marknadsföring från myndigheter liksom också när det gäller avtalsvillkor
som tillämpas av myndigheter. I de fall då företagare helt vägrar
att samarbeta med KO borde denne ha tillgång till tvångsmedel och bistånd
från polismyndighet.

I motionen 1974:1535 sägs att det uppstått oklarhet i fråga om tillämpningen
av bestämmelsen om tilläggserbjudanden i 4 § marknadsföringslagen.
Erbjudanden av detta slag, vilka kritiserats från detaljhandelns sida, underlättar
inte konsumentens bedömning av olika varors värde och begränsar
möjligheterna till ett sakligt motiverat, fritt konsumtionsval, uttalar motionärerna.

Frågan om ändrade bestämmelser om tilläggserbjudanden

Gällande räll

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan - med visst undantag - näringsidkare
dömas till böter eller fängelse i högst ett år om han erbjuder konsument
att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara
eller tjänst, erhålla annat än pengar. I 4 § stadgas att näringsidkare som
i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder ut två eller flera varor
för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva
även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris kan dömas till
böter eller fängelse i högst ett år om två förutsättningar är uppfyllda. Dessa
är dels att varorna uppenbart saknar naturligt samband, dels att förfarandet
försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Det sagda gäller
även tjänst.

NU 1974:42

3

Kombinerade utbud av här avsett slag förekommer i olika former, framhöll
chefen för justitiedepartementet vid lagens tillkomst (prop. 1970:57 s. 79).
Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor. En annan
karaktär har vad man brukar kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas
av att en vara framstår som huvudvara och som det väsentliga föremålet
för köpet, medan den andra mera är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran
kan utgöras av ett tillbehör till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp
av bil eller stöldförsäkring vid köp av klocka. Den kan också helt sakna
funktionellt samband med huvudvaran, exempelvis plastleksaker vid köp
av majsflingor. Tillägget kan även utgöras av en rabattförmån, som får
utnyttjas vid köp av annan vara.

De kombinerade utbud som faller under straffstadgandena anses också
otillbörliga i generalklausulens mening. Alternativt kan de därför bli föremål
för ingripande enligt denna. Vissa kombinerade utbud, främst sådana som
avser varor och tjänster med naturligt samband, faller enbart under generalklausulen.

Framställning frän konsumentombudsmannen

KO har i skrivelse till handelsdepartementet den 25 januari 1974 föreslagit
vissa ändringar i marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol.
En punkt i framställningen går ut på att 4 § marknadsföringslagen skall
ändras så att en strängare bedömning av tilläggs- och kombinationserbjudanden
möjliggörs. 1 övrigt föreslås att upplysningsplikten enligt marknadsföringslagen
skall vidgas, att det skall bli möjligt att ålägga näringsidkare
att rätta vilseledande uppgifter i reklam och att det skall bli möjligt att
i marknadsdomstolen höra vittnen under ed eller försäkran.

Beträffande tilläggserbjudanden lämnar KO först med stöd av förarbetena
(prop. 1970:57 s. 80 f.) en redogörelse för de aktuella bestämmelsernas innebörd.
Genom 3 och 4 §§ får lagstiftaren anses ha åsyftat en så långt gående
sanering av kombinationsutbud att endast sådana erbjudanden som är till
klar fördel för konsumenten skulle vara tillåtna, framhålls det. Chefen för justitiedepartementet
uttalade i propositionen att från etisk synpunkt flera anmärkningar
kunde riktas mot metoden med kombinerade utbud. Förfarandet
varenligt departementschefen typiskt sett ägnat att försvåra för konsumenterna
att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra. Vidare
anfördes att svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär
skapade stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattades. Konsumenterna
kunde lätt förledas att tro att de fick en extra förmån utan något vederlag.
Detta talade i första hand för att stränga krav på vederhäftighet måste
ställas på presentation av erbjudandet. Risken för förledande kunde emellertid
enligt departementschefen också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden
som sådan. En annan kritik som enligt departementschefen kunde
riktas mot tilläggserbjudanden och liknande förmåner varatt de varägnadeatt

1* Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 42

NU 1974:42

4

avleda intresset från sådant sorn i princip borde vara avgörande för konsumtionsvalet,
nämligen huvudvarans pris, kvalitet och användbarhet för konsumenten,
till något som sakligt sett inte hade med huvudvaran att göra. Förmåner
av det slag det här var fråga om kunde alltså på olika sätt leda till att konsumentens
handlande kom att styras av irrationella faktorer. Metoden med
tilläggserbjudanden och liknande byggde typiskt sett på att konsumenten
skulle reagera irrationellt och lockas att köpa en vara av intresse för en helt annan
vara. En sträng bedömning a v metoden var därför påkallad, i synnerhet när
tilläggsförmånen saknade samband med huvudvaran.

Under sin hittillsvarande verksamhet har KO inte anmält förfaranden
som faller under 3 eller 4 §§ marknadsföringslagen till åtal, meddelas det
i skrivelsen. Däremot har KO i syfte att genomföra lagstiftarens intentioner
i stor utsträckning haft paragraferna som underlag för förhandlingar med
näringsidkare. Dessutom har KO i vissa fall med stöd av 1 § fört förbudstalan
i marknadsdomstolen mot näringsidkare som i sin marknadsföring använt
tilläggs- och kombinationsutbud.

Enligt KO:s erfarenhet har 3 § marknadsföringslagen visat sig i stort sett
ändamålsenlig. Däremot kan enligt KO:s mening 4 § inte anses ha lett till
den sanering av tilläggs- och kombinationserbjudanden som är önskvärd
från allmän synpunkt. Paragrafen har också visat sig medföra betydande
tolkningssvårigheteroch gränsdragningsproblem; detta gäller bl. a. rekvisitet
"varorna uppenbart saknar naturligt samband”. Tämligen fruktlösa diskussioner
har, säger KO, i anslutning till skilda kombinations- och tilläggserbjudanden
fått ägnas åt frågan huruvida den ena eller andra varan uppenbart
saknar naturligt samband med vissa andra varor. Genom rekvisitet ”förfarandet
försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde” avsåg man enligt
förarbetena att från paragrafenstillämpningsområdeutesluta rent bagatellartade
fall som tedde sig harmlösa från konsumentsynpunkt. Rekvisitet har
emellertid i praktiken kommit att få betydelse långt härutöver. På näringslivshåll
har hävdats att rekvisitet inte är uppfyllt och att ansvar enligt paragrafen
inte kan ifrågakomma så snart tydliga priser anges i reklamen för både huvudoch
tilläggsvara.

Hur 4 § kommit att verka i praktiken vill KO belysa genom referat av
ett par ärenden i marknadsdomstolen.

I ett ärende angående kombinerat utbud av bensin och s. k. smyckestenar
(KO ./. Mobil Oil AB; beslut 15/1972) gjorde KO gällande att förfarandet
var otillbörligt enligt 1 § marknadsföringslagen trots att tilläggsförmånen
var av ringa värde (en smyckesten, som erhölls vid köp av 15 liter bensin,
var värd ca 50 öre). Enligt KO var kombinationserbjudandet ägnat att verka
förvirrande för konsumenten och avleda intresset från huvudvarans, bensinens,
pris till ett ”jippobetonat” erbjudande som inte hade samband med
huvudvaran. Marknadsdomstolens majoritet - bestående av fem ledamöter
- ansåg att kombinationserbjudandet i någon mån avledde konsumentens
uppmärksamhet från priset på huvudvaran, men att när det gällde priset

NU 1974:42

5

på bensin konsumenterna måste antas vara väl medvetna om prisläget och
följaktligen uppmärksamma på även små förändringar i detta. Enligt majoriteten
kunde det knappast göras gällande att metoden på annat sätt försvårade
för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Sammanfattningsvis
fann majoriteten att förfarandet inte låg så nära det straffbara området
att det kunde anses otillbörligt enligt 1 § marknadsföringslagen. Minoriteten
i domstolen - bestående av den särskilda ledamoten för marknadsföringsärenden
och de tre företrädarna för konsument- och löntagarintressen -ansåg det vara klart att erbjudandet avledde konsumentens uppmärksamhet
från priset och kvalitén på huvudvaran, de två faktorer som borde vara
avgörande vid konsumtionsvalet. Kombinationserbjudandet måste därför,
enligt minoritetens uppfattning, utan tvivel anses ligga så nära det straffbara
området att förfarandet var att anse som otillbörligt i lagens mening.

Ett annat ärende (KO ./. Nordiska Kompaniet; beslut 26/1973) gällde
ett erbjudande som innebar att den som under en begränsad tidsperiod
köpte kosmetika av ett visst fabrikat för 30 kr. fick en förpackning med
tre preparat av samma fabrikat. Värdet av dessa senare preparat var angivet
till 46 kronor. KO riktade anmärkningar mot presentationen av erbjudandet.
På denna punkt biföll marknadsdomstolen KO:s talan. Därutöver gjorde
KO gällande att tilläggserbjudanden vari tilläggsvaran hade ett högre värde
än huvudvaran över huvud var ägnade att verka förvirrande för konsumenten
och även måste antas medföra risk för att erbjudandets förmånlighet
överskattades. Marknadsdomstolens majoritet - fyra ledamöter - ansåg inte
enbart det förhållandet att tilläggsvarans värde var högre än huvudvarans
i sig ägnat att vilseleda eller förvirra konsumenterna. Majoriteten ogillade
därför KO:s talan på denna punkt. Domstolens minoritet - bestående av
de två närvarande företrädarna för konsument- och löntagarintressen - ansåg
att risken för att erbjudandets förmånlighet överskattades av konsumenten
ökade ju högre värde tilläggsvaran hade i förhållande till huvudvaran. Det
förhållandet att tilläggsvaran i det aktuella fallet hade ett högre värde än
huvudvaran måste enligt minoritetens mening verka så förvirrande för konsumenten
och så försvårande för bedömningen av erbjudandets förmånlighet
att erbjudandet redan på denna grund framstod som otillbörligt i marknadsföringslagens
mening.

De refererade fallen visar, hävdar KO, att den långt gående sanering av
kombinationsutbud som lagstiftaren åsyftat inte har kunnat åstadkommas
med nuvarande lagstiftning. KO anser att 4 § i sin nuvarande utformning
inte har medfört en strängare otillbörlighetsbedömning utan snarare har
kommit att verka som ett hinder mot genomförandet av lagstiftarens intentioner.
Han betecknar det som från allmän synpunkt angeläget att en
effektivare sanering än hittills av tilläggs- och kombinationsutbuden kommer
till stånd. Eftersom marknadsföringsaktiviteter inte sällan sker på ett
internordiskt plan skulle detta även i viss mån kunna vara ett näringsidkarintresse.
En sådan effektivisering kräver enligt KO:s mening en om -

NU 1974:42

6

arbetning av 4 §. Uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma
erbjudandets värde” föreslås utgå som särskilt rekvisit. Syftet med
uttrycket, som enligt motiven är att rent bagatellartade förseelser skall
undantas från det straffbara området, tillgodoses enligt KO:s mening tillräckligt
genom bestämmelsen i 5 § andra stycket marknadsföringslagen, att
det i ringa fall ej skall dömas till ansvar. Kravet att de erbjudna varorna/tjänsterna
skall ha naturligt samband bör vidare skärpas, anser KO. Detta
skulle kunna ske genom att ordet ”uppenbart” stryks ur paragrafen och
att det i motivuttalanden i samband med ändringen görs klart att kombinerade
utbud bör tillåtas bara om det mellan varorna/tjänsterna finns
ett brukssamband som är funktionellt betingat på så sätt att man normalt
behöver varorna/tjänsterna samtidigt och det är praktiskt att köpa dem
tillsammans.

Remissyttranden över konsumentombudsmannens framställning

Handelsdepartementet har remissbehandlat KO:s skrivelse. Yttranden har
avgivits av justitiekanslern, hovrätten för Västra Sverige, marknadsdomstolen,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd,
konsumentverket, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Kooperativa förbundet (KF), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och
Svenska annonsörers förening.

KO:s förslag till ändring i 4 § marknadsföringslagen tillstyrks av LO och
TCO. Övriga remissinstanser, som tar ställning i denna fråga, är f. n. negativa
till en ändring av bestämmelsen (marknadsdomstolen, NO, konsumentverket,
Advokatsamfundet och Svenska annonsörers förening) eller förordaren översyn
utifrån en annan argumentering än den som KO fört (KF och Köpmannaförbundet).
Ett flertal remissinstanser anför därvid att KO i sin skrivelse
inte ger en rättvisande bild av marknadsdomstolens praxis i ifrågavarande
ärenden eller har missuppfattat lagmotiven i detta avseende.

Förslag rörande informationen till konsumenterna har också framlagts
av varudeklarationsutredningen i betänkandet (SOU 1973:20) ”Varudeklaration
- ett medel i konsumentpolitiken” och av reklamutredningen i betänkandet
(SOU 1974:23) ”Reklam V. Information i reklamen”. Dessa förslag
kommer, enligt vad som meddelades vid en av regeringen anordnad
presskonferens den 26 april 1974, att efter remissbehandling gemensamt
beredas inom handelsdepartementet. Industriförbundet, Grossistförbundet och
SHIO uttalar i sina yttranden över KO:s förslag att de önskar återkomma
till spörsmålet i samband med remissbehandlingen av reklamutredningens
betänkande om information i reklamen.

NU 1974:42

7

Frågan om marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområde Gällande

rätt m. m.

Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen äger tillämpning på näringsidkares
marknadsföring av vara eller tjänst respektive näringsidkares erbjudande
av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk.

Om begreppet näringsidkare anfördes i specialmotivering
(prop. 1970:57 s. 90) till 1§ marknadsföringslagen följande:

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen
(prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta
innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala
organ som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträttslig
form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika
håll inom lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken,
är emellertid att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen
mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite.
Något hinder mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger
däremot inte.

Samma innebörd har begreppet näringsidkare i avtalsvillkorslagen (prop.
1971:15 s. 85).

I ett beslut år 1973 (se Pris- och kartellfrågor 1973:2-3 s. 123) slog marknadsdomstolen
fast att en kommunal bostadsstiftelse mot sitt bestridande
var att anse som näringsidkare i marknadsföringslagens mening. Till de
näringsidkare med vilka KO fört överläggningar med utgångspunkt i avtalsvillkorslagen
hör televerket (se tidskriften KO 1973:6 s. 30). Uppgörelse
har därvid träffats om bl. a. en omarbetning av de allmänna villkoren för
telefonabonnemang.

I begreppet marknadsföring får, enligt vad chefen för justitiedepartementet
uttalade i propositionen rörande marknadsföringslagen
(prop. 1970:57 s. 64), anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som
syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. I detta sammanhang
anförde departementschefen:

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att generalklausulen
inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer. På denna
punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utredningens. Den
av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam m. m.
är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällande lag, tilllämplig
även på framställningar som används vid inköpsverksamhet eller
liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen anför som
motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i inköpsverksamhet
och att det allmänna intresset av att framställningar är vederhäftiga
gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter. Det är emellertid
svårt att med den principiella uppläggning av lagen som jag har valt finna

NU 1974:42

8

en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har inte dokumenterat
att det föreligger något praktiskt behov av att kunna inskrida med rättsliga
åtgärder mot framställningar som används i inköpsverksamhet. Avvikelsen
från utredningsförslaget på denna punkt, vilken synes sakna betydelse från
konsumentsynpunkt, torde därför inte föranleda några egentliga olägenheter.

Frågan om avtalsvillkorslagens tillämpningsområde behandlades utförligt
i propositionen rörande lagen (prop. 1971:15 s. 67). Föredragande statsrådet
uttalade att det i första hand var behovet av ett förstärkt rättsskydd för
konsumenterna som motiverade en lagstiftning av den art som det gällde.
Sociala skyddssynpunkter skulle främst tillgodoses. I ämnet anfördes följande: Ett

skyddsbehov av social karaktär föreligger framför allt på de områden
där formulärrätten vunnit stor utbredning och där den ena parten i kraft
av sin ekonomiska överlägsenhet kunnat genomdriva för honom särskilt
förmånliga villkor på den andra partens bekostnad med påföljd att den balans
mellan parterna som närings- och avtalsfriheten förutsätter har rubbats. En
lagstiftning som syftar till inskränkningar i denna frihet bör inte sträcka
sig längre än som är nödvändigt för att den rubbade balansen skall återställas.

Efter att närmare ha utvecklat detta tema uttalade föredragande statsrådet
avslutningsvis att han inte ville utesluta att det kunde bli anledning ta
upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till förnyad prövning,
sedan den nya lagen varit i kraft någon tid och en bedömning av frågan
kunde göras i belysning av vunna erfarenheter.

De ovan återgivna motivuttalandena lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen
av förslaget till marknadsföringslag (3LU 1970:45) och förslaget
till avtalsvillkorslag (NU 1971:7).

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om konsumentskydd i samband med offentliga
myndigheters verksamhet

I en motion vid 1973 års riksdag påyrkades att marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen skulle ändras så att de blev tillämpliga även för offentliga
myndigheters verksamhet (NU 1973:50). En utgångspunkt för motionen
var att KO funnit sig icke vara behörig att pröva en anmälan från
Fria moderata studentförbundet mot viss information som lämnats i en
skrift från centrala studiehjälpsnämnden.

Näringsutskottet påpekade (s. 19) att anledningen till KO:s ställningstagande
var att centrala studiehjälpsnämnden i det aktuella fallet inte kunde
betecknas som näringsidkare och-att studiestödet, som den kritiserade informationen
handlade om, inte faller under begreppet vara eller tjänst i
marknadsföringslagens mening. Utskottet underströk samtidigt att det av
förarbetena klart framgår att denna lag liksom också avtalsvillkorslagen är
tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Utskottet
avstyrkte motionen med följande uttalande:

NU 1974:42

9

Att myndigheternas icke-kommersiella verksamhet faller utanför konsumentombudsmannens
tillsynsområde är en avgränsning som riksdagen
enhälligt lämnade utan erinran när förslagen till marknadsföringslag och
till avtalsvillkorslag antogs. Den innebär dock ingalunda att sådan verksamhet
är undantagen från samhällelig kontroll. Anmärkningsvärda åtgärder
från myndigheters sida kan givetvis i vanlig ordning påtalas hos justitieombudsmannen
och justitiekanslern och i många fall också hos myndigheter
i överordnad ställning. Att myndigheternas allmänna informationsverksamhet,
varom här närmast tycks vara fråga, generellt skulle ställas under konsumentombudsmannens
tillsyn finner utskottet inte rationellt. Det skulle
betyda en dubblering av kontrollfunktionen och en icke önskvärd merbelastning
på konsumentombudsmannen. Med hänvisning till vad här sagts
avstyrker utskottet motionen.

Moderata samlingspartiets representanter i utskottet reserverade sig till
förmån för motionen. Denna avslogs av riksdagen.

Frågan om KO:s tillgång till tvångsmedel m. m.

Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen gav i sina ursprungliga versioner
inte KO tillgång till tvångsmedel gentemot näringsidkare som undandrog
sig förhandlingar med KO. Denne var i sådant fall hänvisad till att
hänskjuta saken till (nuvarande) marknadsdomstolen, som vid vite kan förelägga
bl. a. part att inställa sig personligen inför domstolen. Genom lagändringar
som trädde i kraft den 1 januari 1973 (6 a § marknadsföringslagen,
3 a § avtalsvillkorslagen) har KO fått rätt att vid vite av högst 5 000 kronor
förelägga näringsidkare att inkomma med yttrande eller upplysning i ärenden
enligt de båda lagarna.

Lagändringarna var föranledda av en framställning från KO. I denna -som avgavs i december 1971 - föreslogs också att KO skulle få rätt till
biträde av polismyndighet för utredning om ifrågasatt överträdelse av 1 §
marknadsföringslagen. KO beräknade att sådan rätt skulle behöva utnyttjas
i 20 å 30 fall om året, delvis av enkel beskaffenhet. I denna del tillstyrktes
framställningen av olika företrädare för konsumentintresset, medan den avstyrktes
av ett flertal andra remissinstanser, bl. a. rikspolisstyrelsen, kommerskollegium,
Sveriges advokatsamfund och åtskilliga organisationer inom
näringslivet. Medverkan av polismyndighet skulle, menade de avstyrkande
instanserna, strida mot den icke-straffrättsliga karaktären hos marknadsföringslagens
generalklausul. Rikspolisstyrelsen hänvisade till sin strävan
att befria polisen från arbetsuppgifter som inte utgör egentlig polisverksamhet.
Från justitiedepartementets sida framfördes vid ärendets beredning
uppfattningen att de uppgifter som KO angivit inte kunde påläggas polisen.
KO:s framställning i denna del togs inte upp i den proposition (1972:131)
som innehöll förslag om de av KO förordade lagändringarna rörande vitesföreläggande.

NU 1974:42

10

Utskottet

Syftet med de föreliggande motionsyrkandena är att åstadkomma vissa
förbättringar i den näringsrättsliga lagstiftning till skydd för konsumenterna
som har kommit till stånd under senare år och som tillämpas av konsumentombudsmannen
(KO) och marknadsdomstolen. Motionen 1974:1535
tar sikte på en speciell bestämmelse i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring.
De ändringar som förordas i den här aktuella delen av motionen
1974:1509 avseräven lagen(1971:112)om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

1 4 § marknadsföringslagen finns en straffbestämmelse riktad mot vissa
slag av tilläggserbjudanden och andra kombinationserbjudanden. Denna bestämmelse
har hittills inte utnyttjats som grund för åtal. Förbud mot sådana
åtgärder som den avser har emellertid i ett flertal fall på grundval av lagens
generalklausul utfärdats av marknadsdomstolen och - genom förbudsföreläggande
- av KO. I ett par ärenden har KO:s talan rörande kombinationserbjudanden
helt eller delvis ogillats av marknadsdomstolen. Dessa
fall, som torde åsyftas i motionen 1974:1535, har föranlett KO att i en skrivelse
till handelsdepartementet föreslå att 4 § marknadsföringslagen skall
ändras så att en strängare bedömning av tilläggs- och kombinationserbjudanden
möjliggörs.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att effektiva ingripanden
kan göras mot otillbörliga kombinationserbjudanden. Enligt utskottets mening
bör riksdagen emellertid inte nu ta ställning till om och i så fall hur
den berörda paragrafen bör ändras. Utskottet noterar att KO:s framställning
har remissbehandlats och att det finns skäl för att den åtminstone delvis
tas upp tillsammans med de förslag rörande informationen till konsumenterna
som nyligen har lagts fram av varudeklarationsutredningen (SOU
1973:20) och reklamutredningen (SOU 1974:23). Med det sagda avstyrker
utskottet motionen 1974:1535.

I motionen 1974:1509 föreslås två principiellt betydelsefulla utvidgningar
av marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Lagarna
bör inte som nu avse blott näringsidkare, menar motionärerna, utan
de bör också ge möjlighet till ingripanden föranledda av icke-kommersiell
information från myndigheters sida. Ett förslag av samma innebörd avslogs
av riksdagen förra året. Med hänvisning till vad utskottet då anförde (se
ovan s. 8) avstyrker utskottet det aktuella yrkandet i motionen 1974:1509
såvitt nu är i fråga. Vidare bör de båda lagarna enligt motionärernas mening
inte som nu avse blott åtgärder som syftar till att främja avsättning av
varor eller tjänster utan också göras tillämpliga på åtgärder avseende köp.
Frågan om hur de båda lagarnas tillämpningsområde skulle avgränsas i detta
hänseende blev, såsom framgår av den redogörelse som lämnats ovan (s. 7),
ingående behandlad när lagarna tillkom. Utskottet anser att de motiv som
vid dessa tillfällen låg till grund för riksdagens beslut alltjämt är giltiga
och avstyrker motionsyrkandet även i denna del.

NU 1974:42

11

Enligt det berörda yrkandet i motionen 1974:1509 bör vidare KO fl tillgång
till tvångsmedel och bistånd från polismyndighet att utnyttjas gentemot
företagare som helt vägrar att samarbeta med KO. Såvitt gäller tvångsmedel
är motionärernas önskemål, såsom framgår av redogörelsen ovan (s. 9), redan
tillgodosett genom att KO från 1973 års början fått rätt att vid vite förelägga
näringsidkare att inkomma med yttranden och upplysningar. Frågan om
KO skulle få rätt till polismedverkan har, som redogörelsen också visar,
år 1972 prövats av Kungl. Maj:t, som inte funnit det lämpligt att föreslå
föreskrifter om sådan rätt. Utskottet finner inte skäl att nu förorda en ändrad
bedömning av frågan om utnyttjande av polisen för sådana utredningar
i näringsrättsligt sammanhang som det här gäller.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1974:1509 punkten 3,

2. motionen 1974:1535.

Stockholm den 29 oktober 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c).
Bengtsson i Landskrona (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors
(s). Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Wååg
(s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s) och
herr Petersson i Ronneby (c).

GOTAB 74 8122 S Stockholm 1974