Med anledning av propositionen 1975/76:43 om godkännande av konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring

Betänkande 1975/76:UU6

Utrikesutskottets betänkande

1975/76:6

med anledning av propositionen 1975/76:43 om godkännande av
konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling, framställning
och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen
samt om deras förstöring

Propositionen

1 propositionen 1975/76:43 (utrikesdepartementet) föreslås att riksdagen
godkänner den av Sverige den 27 februari 1975 undertecknade konventionen
om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska)
vapen och toxinvapen samt om deras förstöring.

Konventionen i fråga framlades för undertecknande den 10 april 1972,
sedan Förenta nationernas generalförsamling i december 1971 godtagit konventionsförslaget
som utarbetats vid nedrustningskonferensen i Genéve.
Konventionen, som är öppen för alla stater, trädde i kraft den 26 mars
1975 i och med att den då ratificerades av de tre depositariemakterna Förenta
staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Flittills har 56 stater tillträtt konventionen.
Ytterligare 57 stater har undertecknat men ännu inte ratificerat
den.

Under de förhandlingar som ledde fram till konventionsförslaget hade
Sverige tillsammans med ett antal andra länder aktivt arbetat för att de
bakteriologiska vapnen (B-vapen) och de kemiska stridsmedlen (C-vapen)
skulle behandlas tillsammans och att efterlevnaden borde garanteras genom
en kombination av nationella och internationella åtgärder. Det förra yrkandet
vann inte tillräckligt gehör utom så till vida att förbud även mot toxinvapen,
som utgör en mellankategori mellan bakteriologiska och kemiska vapen,
intogs i konventionen. Däremot accepterades slutligen en kontrollprocedur
som innefattar både nationella och internationella element.

Konventionen kompletterar det förbud mot användning av kemiska och
bakteriologiska vapen, som finns i bl. a. 1925 års Genéveprotokoll rörande
förbud mot användning i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser
och bakteriologiska stridsmedel, med ett förbud mot innehav av den ena
av dessa båda kategorier, nämligen de bakteriologiska vapnen. Därutöver
förbjuds, som redan nämnts, innehavet av toxiner.

Från svensk sida avgavs i april 1970 en officiell förklaring att ”Sverige
inte har och inte heller avser att tillverka några biologiska eller kemiska
stridsmedel”, men att "forskningsarbete förekommer för att utveckla skyddsmetoder
för den händelse vårt land skulle utsättas för angrepp med dylika
vapen”. Konventionsbestämmelserna om lagring, förvärv och innehav får
med hänsyn till att tillverkning är utesluten inga praktiska konsekvenser
för Sveriges del och påkallar heller inte någon ny lagstiftning. Konventionen

1 Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 6

UU 1975/76: 6

2

ger även utrymme för forskning beträffande skydd mot bakteriologiska stridsmedel.

Mot denna bakgrund framhåller utrikesministern i propositionen att Sverige
genom en anslutning till föreliggande konvention varken frånhänder
sig något vapen till rikets försvar eller försvagar sitt skydd mot en attack
med bakteriologiska vapen.

Konventionen förbjuder anskaffandet av nya B- och toxinvapen men föreskriver
dessutom att befintliga sådana vapen skall förstöras. Därigenom
utgör konventionen den första internationella överenskommelse som innebär
verklig avrustning.

Konventionen innehåller vidare ett åtagande av konventionsstaterna att
fortsätta förhandlingarna i syfte att sluta motsvarande överenskommelse
även för kemiska stridsmedel. Dessa förhandlingar pågår och Sverige deltar
aktivt i dessa. Konventionsstaterna skall år 1980 hålla en konferens för
granskning av hur konventionen tillämpas.

I propositionen framhålls också att konventionen uppvisar vissa brister.
Den omfattar sålunda inte, vilket Sverige hade eftersträvat, de vida mer
betydelsefulla kemiska stridsmedlen. Svensk kritik har vidare riktats mot
vissa av de föreskrifter som skall säkerställa förbudets efterlevnad. Det gäller
främst den artikel i konventionen (artikel VI) som anger hur en stat kan
förfara, om den finner att annan konventionsstat har brutit mot konventionen.
Staten kan i sådana fall anföra klagomål hos FN:s säkerhetsråd.

Säkerhetsrådet ges genom artikeln väsentliga befogenheter. Dess permenta
medlemmar, vilka inte alla är eller kan förväntas bli parter i konventionen,
kan genom att göra bruk av sin vetorätt förhindra en undersökning, som
är riktad mot dem själva eller deras allierade.

Sverige har i förhandlingarna uttalat kritik på denna punkt och föreslagit
att de vetoberättigade medlemmarna av säkerhetsrådet skulle förbinda sig
att avstå från att utnyttja vetorätten.

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning att konventionen om förbud mot
bakteriologiska vapen och toxinvapen är ett viktigt internationellt nedrustningsinstrument,
särskilt därför att konventionen utgör den första internationella
överenskommelse som förpliktar till en faktisk avrustning inom
sitt område och inte stannar vid enbart begränsningsåtaganden. Konventionen
torde också ha ett värde som förebild för senare överenskommelser
avseende andra vapenområden eller typer av krigföring.

Utskottet stöder vidare strävandena att genom fortsatta förhandlingar uppnå
en motsvarande överenskommelse rörande de kemiska stridsmedlen.
Deras betydelse i krig får anses långt större än de biologiska stridsmedlens,
samtidigt som kontrollproblemen beträffande de kemiska vapnen torde vara
avsevärt mer komplicerade.

UU 1975/76: 6

3

Samtidigt finner utskottet att de kontrollförfaranden som föreskrivits i
konventionen beträffande överenskommelsens efterlevnad långtifrån är betryggande.
Främst gäller bristerna eller oklarheterna härvidlag den roll som
tilldelats FN:s säkerhetsråd och de möjligheter till missbruk av vetorätten,
som utformningen av artikel VI inrymmer och vars begagnande effektivt
skulle kunna förhindra undersökningsförfaranden mot länder som äger vetorätt
eller deras förbundna. Om en eller flera av de permanenta medlemmarna
av säkerhetsrådet skulle utnyttja sin vetorätt i dylika sammanhang,
skulle tillämpningen av denna kontrollbestämmelse bli diskriminatorisk,
dvs. olika för olika kategorier av länder.

Utskottet vill erinra om att Sverige i FN-debatten hösten 1971, då förslaget
till föreliggande konvention behandlades, riktade särskild uppmärksamhet
på bl. a. denna svaghet i kontrollföreskrifterna. Den svenska representanten
efterlyste då bindande uttalanden från de permanenta rådsmedlemmarnas
sida att antingen behandla framställningar om undersökning av avtalsbrott
på samma sätt som procedurfrågor, för vilka vetorätten inte gäller, eller
att som part i tvist avstå från att rösta när det gällde klagomål vilka berörde
dem själva.

Utskottet förutsätter att detta önskemål hålls levande och fortsättningsvis
hävdas i detta och andra förhandlingssammanhang på nedrustningsområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och hemställer

1. att riksdagen, med bifall till propositionen 1975/76:43, godkänner
konventionen den 10 april 1972 om förbud mot utveckling,
framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska)
vapen och toxinvapen samt om deras förstöring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Stockholm den 2 december 1975

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Hernelius (m), Antonsson
(c), Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s), Turesson
(m). Korpås (c), Ericson i Örebro (s), Andersson i Lycksele (s), fru Frändås
(s) och herr Ångström (fp).

S Stockholm 1975