med anledning av proposition 1979/80:131 om gödkännande av stadga för FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) i samband med dess omvandling till fackorgan

Betänkande 1979/80:UU24

UU 1979/80:24

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:24

med anledning av proposition 1979/80:131 om godkännande av stadga
för FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) i samband
med dess omvandling till fackorgan

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner stadgan för Förenta
nationernas organisation för industriell utveckling, UNIDO, i samband med
dess omvandling till fackorgan. Vidare föreslås en ändring i lagen (1976:661)
om immunitet och privilegier i vissa fall. Den delen av propositionen har
hänvisats till justitieutskottet.

Förenta nationernas organisation för industriell utveckling (United
Nations Industrial Development Organisation - UNIDO) tillkom genom en
resolution av FN:s generalförsamling år 1966 och inledde sin verksamhet år
1967. Organisationens syfte är att främja industrialiseringen i u-länderna och
att vara FN:s verkställande organ för industriutvecklingsfrågor. UNIDO
finansieras med medel ur FN:s reguljära budget anvisade för två år i sänder
av FN:s generalförsamling. Sekretariatet har sitt säte i Wien och leds av en
exekutivdirektör. Organisationen har en egen styrelse med 45 medlemmar.

U-ländernas industrialisering har alltsedan UNIDOis tillkomst kommit att
uppmärksammas alltmer. Delvis har detta varit en allmän följd av de
intensifierade strävandena från u-ländernas sida att få till stånd en ny
ekonomisk världsordning. Organisationen har emellertid själv också aktivt
bidragit till att öka medvetenheten om u-ländernas behov av industriell
utveckling, inte minst genom de tre generalkonferenser, som hittills
avhållits: år 1971 i Wien, år 1975 i Lima och år 1980 i New Delhi. Resultaten
av dessa konferenser har givits en varierande bedömning. Den senaste
konferensen, som avhölls under tiden den 21 januari till den 8 februari 1980,
avslutades utan att någon överenskommelse kunde nås mellan i- och
u-länder.

Trots vissa invändningar är det obestridligt, framhålls det i propositionen,
att konferenserna påverkat medlemsregeringarnas inställning i industriutvecklingsfrågor.
Särskilt påtagligt var detta vid den andra konferensen i Lima
år 1975. Då antogs - om än med åtskilliga reservationer av viktiga
industriländer - den s. k. Limadeklarationen och en aktionsplan för
industriell utveckling och ekonomiskt samarbete. Häri ingår också den
omstridda målsättningen att u-länderna år 2000 skall svara för 25 % av
världens samlade industriproduktion.

UNIDO:s resurser för teknisk biståndsverksamhet har hittills varit

1 Riksdagen 1979180. 9 sami. Nr 24

UU 1979/80:24

2

begränsade. Organisationen fungerar sorn verkställande organ för FN:s
utvecklingsprogram (UNDP) men finansierar också eget bistånd genom den
s. k. industriutvecklingsfonden. Denna fond, vars kapital är planerat att
uppgå till 50 miljoner dollar, har emellertid inte nått upp till planerad storlek.
Med hänsyn till önskvärdheten att undvika alltför stor spridning av
tillgängliga medel har hittills inte förordats svenskt bidrag till fonden. Sverige
har däremot inom ramen för ändamålsbestämt bistånd medverkat i
finansieringen av UNIDO-projekt.

Limakonferensen år 1975 rekommenderade att UNIDO skulle omvandlas
till ett självständigt fackorgan inom FN:s ram. Genom ökad administrativ
och budgetmässig självständighet ansågs organisationen på ett mer effektivt
sätt kunna genomföra sina uppgifter. UNIDOis nya status skulle också
markera den politiska och ekonomiska betydelse, som industriutvecklingen
skall ha inom ramen för en ny ekonomisk världsordning.

FN:s generalförsamling antog vid sitt sjunde extra möte år 1975 en
resolution vari Limakonferensens rekommendation bekräftades och en
mellanstatlig kommitté upprättades för att utarbeta en stadga för UNIDO.
Därmed förverkligades ett gammalt u-landskrav. U-landsgruppen hade
alltsedan UNIDO:s tillkomst hävdat att organisationen borde ha ställning
som fackorgan.

Den förberedande kommittén höll under åren 1976 och 1977 fem
sammanträden. FN:s generalförsamling beslöt i december 1977 att inkalla en
stadgekonferens för att slutgiltigt genomföra omvandlingen av UNIDOrs
status. Konferensens första session i februari/mars 1978 kunde inte nå
enighet, varför generalförsamlingen i december 1978 beslöt återinkalla
konferensen.

Konferensen inleddes i Wien i mars 1979 och kunde framgångsrikt avslutas
i april 1979 med antagandet av en slutakt och godkännande av den nya
stadgan. I konferensens andra session deltog 82 stater, varav 74 undertecknade
slutakten, däribland alla större industriländer.

Sverige undertecknade slutakten den 8 april 1979. Regeringen beslöt den 7
juni 1979 att fackorgansstadgan skulle undertecknas, vilket skedde i Wien
den 28 september 1979.

Stadgan träder i kraft när minst åttio stater deponerat instrument om
ratifikation, godtagande eller godkännande och sinsemellan kommit överens
om att stadgan skall träda i kraft.

Stadgan i dess lydelse på engelska samt i svensk översättning är fogad som
bilaga till propositionen.

UU 1979/80:24

3

Utskottet

Utskottet, som inte har någon erinran mot propositionens förslag i den del
som hänvisats till utskottet, hemställer

att riksdagen godkänner stadgan för Förenta nationernas organisation
för industriell utveckling (UNIDO).

Stockholm den 30 april 1980

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle
Göransson (s), Ingrid Sundberg (m). Mats Hellström (s). Sture Ericson (s),
Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s), Björn Molin (fp), Pär
Granstedt (c) och Sten Sture Paterson (m).

! : V * '• •-

.

■ , ■:

GOTA B 65085 Stockholm 1980