Med anledning av motioner rörande svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

Betänkande 1975/76:UU16

UU 1975/76: 16

Utrikesutskottets betänkande
1975/76:16

med anledning av motioner rörande svenska initiativ på de mänskliga
rättigheternas område

Motionerna

I motionen 1975/76:351 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att åtgärder snarast vidtas syftande till att frågan
om dödsstraffets avskaffande ånyo tas upp på generalförsamlingens i FN
dagordning.

I motionen 1975/76:1142 av herrar Hjorth och Svensson i Kungälv (s)
föreslås att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om en aktiv
prövning av möjligheterna att inom FN:s ram verka för en internationell
konvention mot tortyr och om en prövning av möjligheten att stödja förslaget
om att fångars medborgerliga rättigheter uppmärksammas i en internationell
kampanj.

I motionen 1975/76:1155 av herrar Werner i Malmö och Nordstrandh
(m) hemställs att riksdagen uttalar sin allvarliga oro för åsiktsförföljelsen
i Sovjet och andra diktaturstater.

Utskottet

De aktuella motionsyrkandena avser frågor som rör tillämpningen av den
inom FN antagna deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt andra
internationella överenskommelser på detta område.

Likartade motionsyrkanden har behandlats av utskottet under 1974 och
1975 års riksdagar. I sitt betänkande vid 1974 års riksdag (UU 1974:5) lämnade
utskottet följande redogörelse för FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna och de inom FN antagna internationella konventionerna
om de mänskliga rättigheterna.

Alltsedan FN:s tillkomst har förhandlingar förts i världsorganisationen
i syfte att få till stånd internationella överenskommelser på de mänskliga
rättigheternas område. Ett första resultat uppnåddes 1948, när generalförsamlingen
antog en allmän förklaring om mänskliga rättigheter. Förklaringen
omfattade rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet,
religionsfrihet, mötesfrihet, rätten till arbete, rimlig levnadsstandard,
undervisning, likhet inför lagen samt förbud mot slaveri, tortyr, godtyckligt
fängslande och diskrimination på grund av ras, hudfärg, kön m. m.
Förklaringen medförde inga rättsliga förpliktelser för staterna. Avsikten var
i stället att den skulle utöva ett moraliskt inflytande på medlemsstaternas
regeringar och den allmänna opinionen. Förklaringen har varit värdefull

1 Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 16

UU 1975/76:16

2

som en ledstjärna för den internationella debatten och för det fortsatta arbetet
inom FN och andra organisationer.

Det fortsatta FN-arbetet resulterade 1966 i att generalförsamlingen godkände
två internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna. Den
ena av dessa innehåller de medborgerliga och politiska rättigheterna och
kan sägas motsvara 1948 års deklaration med vissa kompletteringar och
preciseringar. Genom konventionen åtar sig staterna ömsesidiga förpliktelser
att bereda skydd för alla människor. Konventionen ger staterna möjligheter
att inför en särskild FN-kommitté påtala om en annan stat inte fullgör
sina skyldigheter. För att ett förfarande inför FN-kommittén skall kunna
upptas mot en konventionsstat krävs emellertid enligt artikel 41 i konventionen
att denna stat har avgett en särskild förklaring att den erkänner
kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar härom.

Till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ansluter
sig ett s. k. fakultativt protokoll, som innehåller bestämmelser om rätt för
enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de genom konventionen
garanterade rättigheterna. Protokollet gäller endast i förhållande till
de stater som har anslutit sig till detsamma.

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter trädde i kraft
den 23 mars 1976.

Slutdokumentet från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa
(ESK), som undertecknades i Helsingfors den 1 augusti 1975, innehåller
bland de grundsatser som skall styra de deltagande staternas handlande
en särskild princip ägnad respekten förde mänskliga rättigheterna. Dessutom
innehåller slutdokumentet en rad konkreta rekommendationer i fråga om
vidgade mänskliga kontakter mellan länderna.

I motionen 351 förordas att regeringen snarast vidtar åtgärder syftande
till att frågan om dödsstraffets avskaffande ånyo tas upp på dagordningen
för FN:s generalförsamling.

Utskottet gav med anledning av ett likartat motionsyrkande vid fjolårets
riksdag följande redogörelse (UU 1975:11) för behandlingen inom FN av
frågor som berör dödsstraffets tillämpning och avskaffande. Redogörelsen
är fortfarande aktuell.

Utskottet vill erinra om att Sverige har varit aktivt i FN sedan länge
i denna fråga. Den kom ursprungligen upp i FN år 1959 när generalförsamlingen
inledde en utredning om dödsstraffets tillämpning i olika länder.
Omfattande rapporter härom har sedan framlagts och ett antal resolutioner
har antagits av generalförsamlingen. Själva frågan om dödsstraffets vara
eller inte vara togs upp förstår 1971. Dessförinnan hade generalförsamlingen,
i en resolution år 1968, utformat vissa principer avseende rätten att överklaga
dödsdom, rätten att begära nåd och rätten till juridiskt biträde i rättegångar
och i samband med överklagande av dom.

1 generalförsamlingens resolution år 1971 uttalades som en allmän princip
att man gradvis skall minska användningen av dödsstraff och begränsa det
antal brott som kan leda till dödsstraff med sikte på att så småningom
avskaffa dödsstraffet i alla länder. En konkret rekommendation i detta avseende
har man emellertid inte kunnat enas om.

Av ett dokument som generalsekreteraren framlagt i år framgår att endast

UU 1975/76:16

3

32 stater har besvarat ett av honom utsänt frågeformulär om staternas syn
på dödsstraffet och deras rättstillämpning i detta hänseende. I sina konklusioner
säger generalsekreteraren att det är mycket tvivelaktigt huruvida
några framsteg gjorts i fråga om begränsningen av dödsstraffet. Tendensen
är dock inte entydig: det finns stater som begränsat användningen av dödsstraffet
och det finns exempel på motsatsen.

Inom FN-systemet är det ECOSOC som nu följer frågan och gör ytterligare
utredningar. Ärendet om dödsstraffets avskaffande väntas automatiskt återkomma
på generalförsamlingens dagordning i samband med att generalsekreteraren
framlägger en av församlingen tidigare begärd rapport om staters
praxis när det gäller benådning av dödsdömda m. m.

Utvecklingen i detta ärende inom FN visar att frågan om dödsstraffet
är mycket kontroversiell. Endast ett 30-tal länder har avskaffat dödsstraffet
i princip och ett 20-tal av dessa länder har bibehållit detta straff för extraordinära
förhållanden, t. ex. under krig.

I avvaktan på att frågan ånyo tas upp på dagordningen för FN:s generalförsamling
i samband med framläggandet av ovannämnda rapport om
benådningspraxis etc. söker Sverige hålla frågan levande inom FN utan att
formellt kräva dess inskrivning på dagordningen. Sålunda berörde statsrådet
Lidbom dödsstraffet i ett anförande i FN:s generalförsamlings tredje utskott
den 4 november 1975 i samband med behandlingen av den årliga ECOSOCrapporten.

I sitt svar i riksdagen den 6 november 1975 på en fråga om svenskt
initiativ i FN för dödsstraffets avskaffande redogjorde utrikesministern för
frågans utveckling inom FN och anförde bl. a.:

Med hänsyn till den inställning till dödsstraffet som i dag kännetecknar
flertalet av världens stater kan vi uppenbarligen inte räkna med att några
snabba framsteg skall kunna göras i denna fråga inom FN:s ram. Samtidigt
har frågan genom en rad upprörande fall fått starkt förnyad aktualitet. Det
är svenska regeringens avsikt att liksom hittills vara aktivt pådrivande i
denna fråga. Vi kommer därför att fortlöpande undersöka möjligheterna
till nya realistiska initiativ som kan leda till att dödsstraffets användning begränsas
runt om i världen.

Utskottet förutsätter att regeringen även fortsättningsvis tillvaratar de möjligheter
som finns att hålla diskussionen i berörda internationella fora i
denna fråga vid liv och söker få till stånd en internationell opinion mot
dödsstraffet och påverka andra länders regeringar att låta sitt handlande
ledas av de principer som uppställdes av FN:s generalförsamling år 1971.

Utskottet har erfarit att Sverige för närvarande kandiderar till en plats
i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Utskottet utgår från
att ett svenskt medlemskap i kommissionen skall kunna erbjuda tillfällen
till nya initiativ till diskussioner i denna fråga.

Motionen 351 torde därmed få anses besvarad.

I motionen 1142 förordas att regeringen aktivt prövar möjligheterna att
inom FN:s ram verka för en internationell konvention mot tortyr och att

UU 1975/76:16

4

stödja förslaget om att fångars medboigerliga rättigheter uppmärksammas
i en internationell kampanj.

Utskottet vill erinra om att Sverige inom FN verkat särskilt aktivt för
att åstadkomma ett effektivt skydd mot tortyr. Tortyrfrågan togs på bl. a.
svenskt initiativ upp som ett separat ämne på generalförsamlingens dagordning
år 1974. Då gavs i uppdrag åt FN:s femte kongress för förebyggande
av brott och behandling av brottslingar att bl. a. utarbeta regler till skydd
för alla personer, som är berövade sin frihet, mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Kongressen hölls
i Genéve i september 1975 och godkände efter ett svenskt-nederländskt
förslag ett utkast till deklaration om skydd för alla personer mot tortyr
och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Deklarationen, som antogs av FN:s generalförsamling hösten 1975, är inte
en bindande internationell överenskommelse men utgör en rekommendation
till staterna att tillämpa de principer som har kommit till uttryck i deklarationens
tolv artiklar. Samtidigt gav generalförsamlingen i uppdrag åt
mer specialiserade FN-organ, bl. a. kommissionen för de mänskliga rättigheterna,
att vidta åtgärder för ett effektivt iakttagande av deklarationens
bestämmelser. Från svensk sida framhölls i generalförsamlingen i samband
med deklarationens antagande att en deklaration inte fick vara det slutliga
målet. På längre sikt måste en fortsatt utbyggnad av skyddet mot tortyr
övervägas.

Utskottet har erfarit att Sverige har för avsikt att söka föra denna fråga
vidare i riktning mot mera bindande regler för staterna, inklusive möjligheter
för någon form av internationell kontroll. Om Sverige, enligt de planer som
redovisats ovan, från och med nästa år blir medlem i FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna, synes särskilda möjligheter erbjuda sig att
verka för åtminstone stegvisa åtgärder i detta syfte. Utskottet har också
erfarit att Sverige förbereder initiativ i FN:s generalförsamling vad gäller
frågan om politiska fångar och deras behandling. Motionen 1142 torde därmed
få anses besvarad.

Motionen 1155 behandlar frågan om åsiktsförföljelser i vissa stater, däribland
särskilt Sovjetunionen.

Riksdagen har tidigare behandlat frågor om åsiktsförtryck och religionsförföljelse
i olika länder. Vid fjolårets riksdag erinrade utskottet (UU 1975:11)
om att Sverige har varit särskilt aktivt i FN vad gäller frågan om religionsfrihet
och yrkat på utarbetandet av en särskild deklaration mot religiös ofördragsamhet.
Frågan står fortsatt på generalförsamlingens dagordning.

Motionen berör även utslag av antisemitism och hinder som reses i öststaterna
mot familjers återförening utomlands.

I sitt svar i riksdagen den 18 mars 1976 på en fråga om åtgärder med
anledning av en rekommendation från Europarådets parlamentariska församling
angående antisemitismen i Sovjetunionen uttalade statsminister Palme
bl. a. följande:

UU 1975/76:16

5

Den svenska regeringens inställning till värnandet av de mänskliga frioch
rättigheterna är välkänd. Vi har reagerat mot kränkningar av dessa
rättigheter varhelst de förekommer. Skyddet av de mänskliga rättigheterna
har inskrivits som en av principerna för internationellt umgänge i Helsingfors-konferensens
slutdokument, ett förhållande som vi ofta haft anledning
att särskilt välkomna.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att den av Europarådets rådgivande
församling antagna rekommendationen som herr Ahlmark åberopar bärs
upp av samma omsorger om de mänskliga fri- och rättigheterna som kommit
till uttryck i Helsingfors-dokumentet. Det är självklart att jag i mina samtal
med de sovjetiska ledarna kommer att klargöra hur den svenska regeringen
ser på uppföljningen av Helsingfors-konferensen.

Utrikesministern besvarade den 27 april 1976 i riksdagen en fråga angående
tillämpningen i Sovjetunionen av Helsingfors-avtalets bestämmelser och anförde
bl. a.:

Beträffande frågan om möjligheterna att förmå de deltagande staterna
att respektera Helsingfors-dokumentets bestämmelser både i fråga om familjeåterförening
och andra rekommendationer vill jag framhålla, att Helsingfors-dokumentets
principer, beslut och rekommendationer ej är rättsligen
bindande för de stater som undertecknat dokumentet. Deltagarstaterna
har uttryckt sin föresats att ta tillbörlig hänsyn till och genomföra bestämmelserna
i konferensens slutdokument för att till fullo förverkliga dess resultat.

Från svensk sida söker vi att vid alla lämpliga tillfällen betona den vikt
vi tillmäter samtliga principer och åtaganden i Helsingfors-dokumentet. Så
skedde också under statsministerns besök i Sovjetunionen. I ett anförande
i Moskva underströk statsministern, att slutdokumentet från Helsingfors
måste ses som en helhet och att inget område får utlämnas eller ses som
mindre angeläget än något annat. Samtidigt betonade han att vi på svensk
sida välkomnat att skyddet av de mänskliga rättigheterna i Helsingforsdokumentet
inskrivits som en med andra principer jämställd norm. Familjeåterförening
kan ju i särskilt hög grad betraktas som en alla människor
tillkommande rättighet.

Både när det gäller familjeåterförening och andra frågor som berördes
i Helsingfors-dokumentet betraktar vi de däri gjorda åtagandena som en
god grund för det långsiktiga arbete som redan inletts och som vi för vår
del även fortsättningsvis avser att energiskt bedriva.

I regeringsdeklarationen vid riksdagens utrikesdebatt den 31 mars 1976
gjordes bl. a. följande uttalande i anslutning till resultaten av den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensen:

Vi ser det som en framgång att respekt för de mänskliga rättigheterna
skrivits in i slutdokumentet som en norm för mellanstatliga förbindelser,
jämställd med övriga. På svensk sida har vi understrukit att påtalande
av förtryck och ofrihet är ett sätt att värna om avspänningspolitiken. Vi
kommer att fortsätta att delta i den internationella opinionsbildningen mot
brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Utskottet stöder dessa uttalanden.

Motionen 1155 torde därmed få anses besvarad.

UU 1975/76:16

6

Utskottet hemställer

1. att riksdagen anser motionen 1975/76:351 besvarad med vad
utskottet anfort,

2. att riksdagen anser motionen 1975/76:1142 besvarad med vad
utskottet anfört,

3. att riksdagen anser motionen 1975/76:1155 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 6 maj 1976

På utrikesutskottets vägnar

ARNE GEIJER

Närvarande: herr Arne Geijer i Stockholm (s), fru tredje vice talmannen
Nettelbrandt (fp), herr förste vice talmannen Bengtson i Jönköping (c), herrar
Hernelius (m). Antonsson (c), fru Lewén-Eliasson (s), herr Adamsson (s),
fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s), Turesson (m), Göransson
(s), Korpås (c), Hellström (s), Ericson i Örebro (s) och Ångström (fp).

GOTAB 51918 Stockholm 1976