Med anledning av motioner om miljöskyddsutredningen

Betänkande 1979/80:JoU4

JoU 1979/80:4

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:4

med anledning av motioner om miljöskyddsutredningen

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1978/79:471 av Margit Sandéhn och Maj-Lis Landberg (båda s)
hemställs att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i
motionen anges om det fortsatta arbetet med att låta utreda en samordnad
tillsynsorganisation av miljökontrollen.

I motionen 1978/79:843 av Per Olof Håkansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar om att i 13 kap. brottsbalken ta in en bestämmelse om
olaga giftdeponering i enlighet med vad som anges i motionen.

I motionen 1978/79:844 av Per Olof Håkansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar om att i 13 kap. brottsbalken ta in en bestämmelse om
giftspridning i enlighet med vad som anges i motionen.

I motionen 1978/79:1990 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkande 9), att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att
motionens krav i fråga om a. inrättande av en för den kemiska industrin
gemensam skadeståndsfond, b. precisering av begreppet fara i brottsbalken, c.
förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott till minst 10 år, d. utredning
angående tillskapande av ett tillsynsorgan benämnt AB Svensk Miljökontroll,
e. övervägande av behovet av lagregler för genomförande av principen
om producentens ansvar beaktas i samband med ställningstagande till miljöskyddsutredningens
förslag.

Motivering

1 motionen 1978/79:1990 (yrkande 9) erinras om att den som orsakar skada
genom miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen (ML) skall betala
ersättning för det. Det finns emellertid många svårigheter i den praktiska
tillämpningen av ML:s regler som kan göra det strikta skadeståndsansvaret
verkningslöst. En sådan svårighet är den långa tid som ofta förflyter innan
skadorna visar sig, en annan den stora omfattning som skadorna kan visa sig
få. Också utredningstekniska svårigheter finns. Enligt motionen skall man i
första hand givetvis förebygga skaderisker genom skärpt lagstiftning och
stränga krav på företagen. Om skada likväl uppkommer bör den ersättas av
den som vållar skadan. Kan detta inte ske, bör den kemiska industrin som
helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör därför byggas upp. Fonden kan
t. ex. bygga på avgifter från företag som i sin produktion hanterar vissa
angivna kemiska ämnen. Ur fonden bör sedan de skador ersättas som

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 4

JoU 1979/80:4

2

verksamheten vållar.

I motionen framhålls vidare att begreppet fara i brottsbalken bör definieras
klarare. Annars kommer möjligheterna att beivra miljöbrott också i fortsättningen
att vara begränsade. Motionärerna beklagar att miljöskyddsutredningen
i sitt delbetänkande inte aktualiserat denna fråga. Motionärerna
föreslår därför att ett tillägg görs till brottsbalkens 13 § lydande: ”Den som
handhar gift eller smittämne på sätt, som är ägnat att medföra risk för
människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, dömes till ansvar enligt
vad som sägs i 13 kap. 7-9 §§ även om allmän fara inte visats i det enskilda
fallet.” Vidare bör övervägas ett sådant tillägg till brottsbalken att den som
utan tillstånd grävt ner eller på annat sätt gjort sig av med gift skall kunna
dömas till böter eller fängelse.

Den nu gällande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning
är enligt motionen för kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan
skadans uppkomst och dess avslöjande är det nödvändigt att preskriptionstiden
förlängs kraftigt. Vidare bör straffsatserna skärpas och en obligatorisk
skyldighet för kontrollmyndighet att polisanmäla miljöbrott införas. Enligt
motionärernas mening är de av miljöskyddsutredningen framlagda förslagen
i detta avseende otillräckliga. En preskriptionstid om minst tio år bör
övervägas.

I motionen anförs att socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen har
förordat en förbättrad tillsyn genom tillskapandet av ett organ benämnt AB
Svensk Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas
och göras mera enhetligt. Enligt motionärernas mening bör den i
reservationen skisserade lösningen prövas i det fortsatta utredningsarbetet
och förslag i frågan utan ytterligare dröjsmål framläggas.

Motionen utmynnar i förevarande del i en hemställan att de framlagda
kraven beaktas i samband med ställningstagandet till miljöskyddsutredningens
förslag.

I motionerna 1978/79:471,1978/79:843 och 1978/79:844 framförda yrkanden
överensstämmer med några av de nyss redovisade förslagen i motionen
1978/79:1990.

Utskottet

Miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06) överlämnade i december 1978 delbetänkandet
Bättre miljöskydd I (SOU 1978:80). Betänkandet omfattar förslag i
fråga om förprövnings-, tillsyns- och påföljdssystemen samt besvärsrätten
m. m.

I fråga om tillsyn vill utredningen utforma en effektivare tillsynsorganisation
och föreslår att hälsovårdsnämnden, som har god kännedom om de
lokala förhållandena, görs till lokal tillsynsmyndighet. Den skall få ansvar för
tillsynen av en stor del av den miljöfarliga verksamheten. Under en
övergångstid skall dock länsstyrelsen ha ansvar för tillsyn över sådan

JoU 1979/80:4

3

miljöfarlig verksamhet som förprövas av koncessionsnämnden. Utredningen
anser att tillsynsansvaret över all miljöfarlig verksamhet kan överföras till
hälsovårdsnämnderna efter denna övergångstid.

Utredningen har vidare funnit att en stor brist i fråga om tillsynen är att det
saknas en samordnad organisation för besiktning och kontroll. Den vill därför
att en särskild utredning tillsätts för att utreda en sådan organisation som i en
bilaga till betänkandet har kallats ”AB Svensk Miljökontroll”.

De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen har dock i en reservation
sett något annorlunda på tillvägagångssättet för att nå fram till en sådan
organisation. De menar att miljöskyddsutredningen borde fullfölja detta
arbete så att tillsynsansvaret i sin helhet vid en och samma tidpunkt kan
läggas på hälsovårdsnämnderna. Utredningens majoritet håller med om att
det kan ifrågasättas om man inte borde vänta med att överföra tillsynsuppgifter
till hälsovårdsnämnderna i avvaktan på resultatet av en fortsatt
utredning och sedan ta ett samlat grepp över hela tillsynsområdet. Majoriteten
har emellertid funnit att problemet med den uppsplittrade undersöknings-
och mätverksamheten i princip är lika stort oavsett om hälsovårdsnämnd
eller länsstyrelse utövar tillsynen. Utredningen har funnit det
angeläget att snabbt åstadkomma en förbättring av tillsynen och vill redan nu
lägga en stor del av tillsynsansvaret på hälsovårdsnämnderna.

Beträffande påföljdssystemet gör utredningen bl. a. den bedömningen att
preskriptionstiden bör förlängas från två till fem år vid överträdelser som
kunnat innebära betydande kränkning av miljöskyddsintresset. I sådana fall
bör påföljden med hänsyn till allmän laglydnad regelmässigt bestämmas till
fängelse. I sammanhanget bör man enligt utredningen också hålla i minnet
att miljöbrottet ibland kan räknas till gruppen organiserad ekonomisk
brottslighet. De socialdemokratiska ledamöterna anser att preskriptionstiden
i det här fallet bör bestämmas till tio år.

Miljöskyddsutredningen har vid sin granskning funnit att de aktuella
bestämmelserna i brottsbalken bör utformas så att de kan svara mot kravet på
ett fullgott miljöskydd. Utredningen har här skisserat olika lösningar, men
avstår från att lägga ett eget förslag eftersom brottsförebyggande rådet arbetar
med bl. a. samma bestämmelser. De socialdemokratiska ledamöterna anser
att miljöskyddsutredningen redan på detta stadium borde ha lagt ett förslag
om skärpningar i brottsbalken. Utredningens majoritet menar emellertid att
brottsförebyggande rådet är bättre rustat för att revidera de aktuella
bestämmelserna i brottsbalken.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för de nu aktuella
motionernas innehåll överensstämmer flertalet motionsyrkanden med förslag
som framlagts som minoritetsyrkanden i miljöskyddsutredningens
delbetänkande Bättre miljöskydd I. Förslagen avser precisering av begreppet
fara m. m. i brottsbalken, förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott
samt utredning om en samordnad tillsynsorganisation för miljökontrollen.

Med anledning härav vill utskottet nämna att miljöskyddsutredningens

JoU 1979/80:4

4

delbetänkande under våren 1979 har varit föremål för remissbehandling.
Ärendet bereds f. n. i jordbruksdepartementet med sikte på att förslag till lag
om ändring i miljöskyddslagen skall föreläggas riksdagen under innevarande
riksmöte. I anslutning till remissbehandlingen av miljöskyddsutredningens
betänkande har brottsförebyggande rådet till sitt yttrande fogat en promemoria
(1979:6) om kriminalisering av föroreningar av miljön, m. m. I
promemorian diskuteras möjligheten att redan nu kriminalisera föroreningar
som är farliga för miljön. Förslaget har utformats med hänsyn dels till
miljöbrottens speciella karaktär, dels till de krav som i miljölagstiftningen
ställs på förorenarens aktsamhets- och undersökningsplikt. Förslaget innebär
en kriminalisering av föroreningar av jord, vatten eller luft om gärningen kan
antas medföra icke obetydliga hälsorisker för människor, skador av icke ringa
betydelse på djur eller växter eller annan betydande olägenhet i miljön i
övrigt.

De i motionerna upptagna frågorna är enligt utskottets mening av stor vikt
och värda ingående beaktande. Emellertid kommer riksdagen, som framgår
av vad i det föregående anförts, att inom kort få tillfälle att diskutera förslag
från regeringen, grundade på miljöskyddsutredningens delbetänkande i sin
helhet och däröver avgivna remissyttranden. Utskottet finnér i avvaktan
härpå inte skäl att nu gå in påen närmare prövning av vissa utbrutna delar av
utredningens förslag. Motionsyrkandena avstyrks därför, såvitt nu är i
fråga.

Utöver nyss angivna frågor behandlas i den socialdemokratiska partimotionen
1978/79:1990 också frågor om inrättande av en för den kemiska
industrin gemensam skadeståndsfond och om behovet av lagregler för
genomförande av principen om producentens ansvar.

Utskottet vill erinra om att sistnämnda problemställningar torde falla inom
ramen för de uppdrag som lämnats den år 1978 tillsatta utredningen (Ju
1978:08)om skadestånd vid miljöskador resp. produktansvarskommittén (Ju
1973:08) som utreder frågor om ersättning för produktskador.

Mot angiven bakgrund finner utskottet inte heller nu berörda motionsyrkanden
påkalla någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen avslår motionerna 1978/79:471, 1978/79:843, 1978/
79:844 och 1978/79:1990 yrkandet 9.

Stockholm den 8 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

JoU 1979/80:4

5

Närvarande: Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt
Theorin (s)*, Börje Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s),
Filip Johansson (c)*, Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan
Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt
(s), Ingvar Eriksson (m) och Maja Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson,
Håkan Strömberg, Martin Segerstedt och Maja Ohlin (alla s) anser att
utskottets yttrande fr. o. m det stycke på s. 3 som börjar med ”Sorn framgår”
och utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

Miljöskyddsutredningens delbetänkande har under våren 1979 varit
föremål för remissbehandling. Ärendet bereds f. n. i jordbruksdepartementet.
Enligt uppgift avser man att under innevarande riksmöte förelägga riksdagen
förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen, grundat på nyssnämnda
utredningsmaterial.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för de nu aktuella
motionernas innehåll överensstämmer flertalet motionsyrkanden med förslag
som framlagts som minoritetsyrkanden i miljöskyddsutredningens
delbetänkande Bättre miljöskydd I. Yrkandena avser precisering av begreppet
fara m. m. i brottsbalken, förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott
samt utredning om en samordnad tillsynsorganisation för miljökontrollen.
Utöver nyss angivna frågor behandlas i den socialdemokratiska partimotionen
1978/79:1990 ocksåfrågorom inrättande av en förden kemiska industrin
gemensam skadeståndsfond och om behovet av lagregler för genomförande
av principen om producentens ansvar. Med anledning av föreliggande
motionsyrkanden vill utskottet anföra följande.

De i motionen upptagna frågorna är enligt utskottets mening av stor vikt
och värda ingående beaktande. Händelserna vid BT-Kemi har starkt visat på
nödvändigheten av en förbättrad och förstärkt samhällskontroll över företagens
miljöstörande verksamhet. Inte minst gäller detta företag som i sin
produktion arbetar med kemiska produkter. Svenska naturskyddsföreningen
påtalade i skrivelse till regeringen 1977 nödvändigheten av att länsstyrelserna
får de personella förstärkningar som är nödvändiga för att de skall kunna
fullgöra den kontrollverksamhet som lagstiftning och bestämmelser i
samband med lämnade tillstånd förutsätter. Tyvärr har detta ännu inte
skett.

Enligt miljöskyddslagen skall den som orsakar skada genom miljöfarlig
verksamhet betala ersättning för det. Skadeståndsansvaret är alltså strikt. Det
finns emellertid många svårigheter i den praktiska tillämpningen av miljö -

JoU 1979/80:4

6

skyddslagens regler som kan göra det strikta skadeståndsansvaret verkningslöst.
En sådan svårighet är den långa tid som ofta förflyter innan skadorna
visar sig, en annan den stora omfattning som skadorna kan visa sig få. Ett
problem i samband med användningen av kemiska ämnen är nämligen att
skadorna ofta visar sig först i efterhand. Det kan innebära att det företag som
orsakat skadorna har lagts ner när skadorna kommer i dagen, varför det inte
längre finns någon som kan göras ansvarig för det inträffade. Skadorna kan
också visa sig vara så omfattande att även om företaget finns kvar, kan det
inte ekonomiskt klara skadeståndskraven.

Också utredningstekniska svårigheter finns. Även om det är klarlagt att en
skada förorsakats av ett bestämt kemiskt ämne kan det vara svårt att visa från
vilket företag det utsläpp kommit som orsakat skadan. Ofta är flera företag
inblandade. Vidare kan ovisshet råda om vilket av flera tänkbara kemiska
ämnen som vållat skadan. Skadan kan också ha vållats av flera samverkande
ämnen som släppts ut av skilda företag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man i första hand skall
förebygga skaderisker genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen.
Om skada likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållar skadan.
Kan detta av t. ex. nyss redovisade orsaker inte ske, bör den kemiska
industrin som helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör därför byggas upp.
Fonden kan t. ex. bygga på avgifter från företag som i sin produktion hanterar
vissa angivna kemiska ämnen. Ur fonden bör sedan de skador ersättas som
verksamheten vållar.

Begreppet fara i brottsbalken bör som motionärerna framhåller definieras
klarare. Annars kommer möjligheterna att beivra miljöbrott också i fortsättningen
att vara begränsade. Utskottet beklagar att miljöskyddsutredningens
majoritet i sitt delbetänkande inte velat aktualisera denna fråga. Utskottet
finner för sin del starka skäl tala för det i motionerna framförda förslaget att
ett tillägg görs till brottsbalkens 13 § lydande: ”Den som handhar gift eller
smittämne på sätt, som är ägnat att medföra risk för människors liv eller hälsa
eller för djur eller växter, dömestill ansvar enligt vad som sägs i 13 kap. 7-9 §§
även om fara inte visats i det enskilda fallet.”

Vidare bör övervägas ett sådant tillägg till brottsbalken att den som utan
tillstånd grävt ner eller på annat sätt gjort sig av med gift skall kunna dömas
till böter eller fängelse.

Utskottet har i likhet med motionärerna den uppfattningen att den nu
gällande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning är för
kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan skadans uppkomst
och dess avslöjande är det nödvändigt att preskriptionstiden kraftigt förlängs.
Vidare synes straffsatserna böra skärpas och en obligatorisk skyldighet för
kontrollmyndighet att polisanmäla miljöbrott införas. Enligt utskottets
mening är de av miljöskyddsutredningen framlagda förslagen i detta
avseende otillräckliga. En preskriptionstid om minst tio år bör i stället
övervägas.

JoU 1979/80:4

7

Socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen har i en reservation förordat
en förbättrad tillsyn genom tillskapandet av ett organ benämnt AB Svensk
Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas och
göras mera enhetligt. Enligt vår mening bör den i reservationen skisserade
lösningen prövas i det fortsatta utredningsarbetet och förslag i frågan utan
ytterligare dröjsmål framläggas.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1978/79:471,
1978/79:843, 1978/79:844 och 1978/79:1990 yrkandet 9.

GOTAB 62885 Stockholm 1979