Med anledning av motioner om vissa vigselfrågor

Betänkande 1975/76:LU29

Lagutskottets betänkande
1975/76:29

med anledning av motioner om vissa vigselfrågor
Motionsyrkanden

1 motionen 1975/76:542 av fru Anér m. fl. (fp) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen om tillstånd för de muslimska
församlingarnas föreståndare (imamer) att med laga verkan förrätta
vigsel för såväl svenska som utländska medlemmar av deras församling
i Sverige.

I motionen 1975/76:1123 av fru Ström (s) och fru Gradin (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring i reglerna om vigsel,
så att utländska medborgare bereds möjlighet att efter kyrklig vigsel även
få borgerlig vigsel.

Vigselrätt för muslimska församlingar

Motionsmotivering

Motionärerna uppger att det f. n. finns omkring 12 000 muslimska trosbekännare
i Sverige. De flesta är invandrare men en del av dem är svenska
medborgare. I motionen hänvisas till att regeringen 1958 avslagit en begäran
av Islam-Församlingen i Sverige att få vigselrätt. Enligt motionärerna har
de muslimska församlingarna i Danmark och Finland vigselrätt. I Sverige
boende muslimer, som inte är svenska medborgare, kan bli vigda i dessa
församlingar eller på vederbörande ambassad. Är muslimerna svenska medborgare
föreligger inte denna möjlighet utan de är hänvisade till kyrklig
eller borgerlig vigsel.

Den muslimska vigseln är enligt motionärerna en sorts mellanting mellan
religiös och civil vigsel och kan inte exakt jämställas med någondera enligt
svensk lag. Det finns 6 muslimska församlingar i Sverige alla med var sin
imam, som är vald av församlingen och tjänstgör som lärare och handhavare
av gudstjänsterna. Motionärerna anser att det inte torde möta några praktiska
eller juridiska svårigheter att ge dessa personer vigselrätt. Enligt motionärerna
kräver religionsfrihetens princip att även muslimer har möjlighet
att bli vigda enligt sin egen uppfattning och av sina egna imamer.

Gällande ordning

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken (GB) ingås äktenskap med kyrklig eller
borgerlig vigsel. I 2 § stadgas att kyrklig vigsel får ske inom svenska kyrkan,

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 29

LU 1975/76:29

2

om mannen och kvinnan eller en av dem tillhör kyrkan och inom annat
trossamfund, om regeringen medgivit att vigsel får förrättas inom samfundet.
Tillstånd till vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan har under
årens lopp meddelats ett 30-tal samfund. Inom sådant samfund förrättas
vigseln av den som är behörig därtill enligt regeringens förordnande (3 §).
Borgerlig vigsel får ske även om mannen och kvinnan kan erhålla kyrklig
vigsel (4 §). Vissa formföreskrifter angående vigsel finns i 8 §. Sålunda skall
vigseln ske i vittnens närvaro. Vidare skall mannen och kvinnan på fråga
av vigselförrättaren ange sitt ja och samtycke till äktenskapet. Vigselförrättaren
skall därpå förklara dem för äkta makar. I övrigt gäller vid vigsel
inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken, vid vigsel inom annat
samfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser som meddelats
av regeringen.

Vissa övriga uppgifter

F. n. finns muslimska eller islamiska församlingar i Eskilstuna, Jönköping,
Göteborg, Malmö, Mariestad, Stockholm och Trollhättan. Församlingarna
i Malmö och Stockholm representerar omkring 10000 av de ca 13 000 muslimer
som finns i Sverige. Samtliga församlingar har bildat en centralkommitté
för muslimska församlingar i Sverige. Avsikten är att centralkommittén
skall representera de muslimska församlingarna i Sveriges frikyrkoråds
samarbetsnämnd. Nämnden har bl. a. till uppgift att pröva frågor
om bidrag till religiös verksamhet från anslaget bidrag till trossamfund.
För bildandet av centralkommittén har utgått vissa bidrag från invandrarverket.

Vigselregler för utländska medborgare

Motionsmotivering

Motionärerna framhåller att svensk kyrklig vigsel inte är giltig i alla länder.
Framför allt är detta fallet i vissa östeuropeiska länder där endast borgerlig
vigsel accepteras. Motionärerna hänvisar till att det föreligger hinder mot
borgerlig vigsel, om makama redan fått kyrklig vigsel. De framhåller att
utländska medborgare från länder som endast accepterar borgerlig vigsel
borde få information om angivna förhållanden, innan de väljer vigselform.
Informationen är enligt motionärerna emellertid bristfällig och erfarenheterna
visar att utländska medborgare, som vigts kyrkligt, fått praktiska problem.
Motionärerna anser att den enklaste lösningen torde vara att bereda
utländska medborgare möjlighet att efter kyrlig vigsel få även borgerlig sådan.

LU 1975/76:29

3

Gällande ordning

I vissa fall föreligger hinder mot äktenskap. Bestämmelser härom finns
i 2 kap. GB vari bl. a. stadgas att den som redan är gift ej för ingå nytt
äktenskap. Innan äktenskap ingås skall hindersprövning ske. Regler om
sådan prövning finns i 3 kap. GB. Hindersprövning sker i den svenska
församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör
vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas (1 §). Vid hindersprövningen
skall mannen och kvinnan avge skriftlig försäkran på heder
och samvete bl. a. om han eller hon förut ingått äktenskap. Den som förut
ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet blivit upplöst (3 §). Finner pastorsämbetet
att hinder mot äktenskapet ej föreligger skall ämbetet på begäran
utfärda intyg därom (4 §). Har inte hindersprövning skett får vigsel inte
äga rum (4 kap. 6 §). Utan intyg om hindersfrihet får ingen annan viga
än präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen skett. Känner
vigselförrättaren till äktenskapshinder, som inte uppmärksammats vid hindersprövningen,
får vigseln inte ske.

Frågan om ett i Sverige ingånget äktenskap äger giltighet utomlands och
om äktenskap utomlands skall erkännas i Sverige regleras inte i GB. Inom
den internationella privaträtten finns sedan gammalt en regel, enligt vilken
formen för en rättshandling får anses uppfylld, om man ställt sig till efterrättelse
de lagbestämmelser, som gäller på den plats där rättshandlingen
företagits. Såvitt avser formen för ingående av äktenskap kommer regeln
till uttryck i 1902 års Haagkonvention angående lösande av konflikter mellan
lagar i fråga om äktenskap och den på grundval av konventionen i Sverige
antagna lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap. Regeln har stor praktisk betydelse och
innebär att ett utomlands enligt främmande lag ingånget äktenskap här
anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks (1 kap.
7 § första stycket 1904 års lag). Omvänt gäller i förhållande till annan konventionsstat
eller stat som eljest tillämpar regeln i fråga, att ett i Sverige
enligt svensk nationell lag ingånget äktenskap anses giltigt i den andra staten,
även om man där i den nationella lagen uppställer strängare krav på formen
för ingåendet än i den svenska lagen. Beträffande nordiska medborgare gäller
särskilda bestämmelser i förordningen (1931:429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

1902 års konvention gäller f. n. endast för sju länder. Sverige sade upp
konventionen redan 1958. Den ovan redovisade internationellt-privaträttsliga
regeln tillämpas inte heller i alla länder. Konflikter mellan de olika
nationella lagarna kan därför uppkomma. Ett i Sverige enligt svensk lag
ingånget äktenskap mellan utländska medborgare kan sålunda anses ogiltigt
i deras hemland därför att den nationella lagen i landet kräver att vigseln
föregåtts av ett kungörelseförfarande, motsvarande den i Sverige tidigare
obligatoriska lysningen (Frankrike, Italien), att vigseln ägt rum enligt visst

1* Riksdagen 1975176. 8 sami. Nr 29

LU 1975/76:29

4

kyrkligt ceremoniel, exempelvis grekisk-ortodox (Grekland) eller romerskkatolsk
vigsel (Spanien) om kontrahenterna eller en av dem är sådan trosbekännare,
eller att vigseln ägt rum såsom s. k. borgerlig vigsel (Albanien,
Tjeckoslovakien).

Familjelagssakkunniga

Den familjerättsliga lagstiftningen i Sverige är sedan 1969 föremål för
en allmän översyn av familjelagsakkunniga. Utredningen avlämnade år 1972
ett delbetänkande (SOU 1972:41) Familj och äktenskap 1 med förslag om
avskaffande av instituten trolovning och återgång av äktenskap samt förslag
till ändringar i GB:s regler om äktenskaps ingående och upplösning och
om medling. Beträffande formerna för äktenskaps ingående föreslog utredningen
att vigselformerna skulle ersättas av ett anmälningsförfarande.

På grundval av utredningens betänkande beslöt statsmakterna år 1973
en partiell reform av den familjerättsliga lagstiftningen, i första hand äktenskapsrätten
(prop. 1973:32, LU 1973:20). Utredningens förslag beträffande
formerna för ingående av äktenskap föranledde dock inte lagstiftning. Som
skäl för ett bibehållande av vigseln åberopade föredragande statsrådet bl. a.
att utredningsförslaget inte stod i överensstämmelse med våra internationella
förpliktelser. Lagutskottet anslöt sig till statsrådets uppfattning.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:1123 från statens
invandrarverk, Stockholms tingsrätt, ärkebiskopen och familjelagssakkunniga.
På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Västerås
kommun, som i sin tur inhämtat yttrande av Västerås invandrarkommitté.

Invandrarverket och Stockholms tingsrätt tillstyrker att motionsspörsmålet
utreds. Ärkebiskopen avstyrker bifall till motionsyttrandet. Familjelagsakkunniga
anser att problemet i första hand bör lösas genom att man verkar
för en anslutning till gängse konventioner och principer från de länder som
ännu inte tillträtt dessa. Västerås kommun tillstyrker motionsförslaget.

Invandrarverket anför att frågor till verket angående det i motionen påtalade
problemet knappast förekommer. Enligt uppgift under hand från utrikesdepartementet
och riksskatteverket har man inte heller där i nämnvärd
grad stött på problemet. Samma gäller under hand tillfrågade invandrarbyråer
och tingsrätter. När det gäller giltigheten av vissa kyrkliga vigslar i framförallt
Sydeuropa har dock myndigheterna här fått kännedom om svårigheter i
vissa fall. Att frågan inte är ett vanligt problem för svenska myndigheter
säger dock inte något om storleksgraden av problemet. Svårigheterna torde
enligt invandrarverket uppkomma först när en utländsk medborgare med
eller utan familj återvänder till sitt hemland.

Invandrarverket framhåller att följderna av att ett äktenskap inte blir gäl -

LU 1975/76:29

5

lande enligt hemlandets lag varierar från land till land. 1 många fall anses
barnen födda utom äktenskapet, varför problem angående deras medborgarskap
kan bli aktuella. Även när det gäller arv, underhållsbidrag, pension,
livränta etc. kan svårigheter uppstå. Vidare är det i en del länder straffbart
att bo ihop om man inte är gift. I framför allt de sydeuropeiska länderna
uppstår också konflikter av annat slag. Att parterna inte är gifta enligt landets
lag kan medföra att de och deras barn inte accepteras socialt.

Enligt invandrarverket är det svårt att få en fullständig överblick över
i vilken utsträckning problem uppkommer på grund av att i Sverige ingångna
äktenskap inte blir giltiga i invandrarens hemland. Verket anser dock att
det under alla omständigheter finns anledning anta att problemen kommer
att bli alltmer vanligt förekommande om inte åtgärder vidtas. Den av motionärerna
påpekade bristande rättskraften för svensk kyrklig vigsel i vissa
länder utgör enligt verket endast ett problem i sammanhanget. Innan någon
genomgripande lagändring sker, bör berörda problem utredas i sin helhet.

Avslutningsvis framhåller verket att det är angeläget att åtgärder vidtas
för att kraftigt förbättra informationen. Verket kommer att undersöka möjligheterna
härför. En utväg anser verket vara att informationsplikt angående
de svårigheter, som kan uppkomma vid en vigsel, där en av eller båda
kontrahenterna är utländska medborgare, åläggs berörda myndigheter.

Stockholms tingsrätt framhåller att den av motionärerna beskrivna situationen
lätt kan uppkomma, eftersom det ofta är svårt för enskilda människor
att skaffa sig kännedom om sitt hemlands lagar när de vistas i annat land.
Härtill kommer att vid det aktuella tillfället de rättsliga aspekterna vid ett
återvändande till det egna landet i många fall inte torde stå i förgrunden.
Tingsrätten kan inte på grundval av egen erfarenhet uttala sig om faktiska
svårigheter i aktuellt hänseende är vanliga. Under senare år har emellertid
i två fall utländska medborgare, som ingått kyrklig vigsel i Stockholm och
som i efterhand kommit underfund med att i deras hemland sådan vigsel
ej godtas, hos domstolens chef förfrågat sig om möjligheter föreligger att
bekräfta den kyrkliga vigseln med borgerlig vigsel eller annan borgerlig registreringsakt.
I båda fallen oroade sig makarna för konsekvenserna i hemlandet
av att endast kyrklig vigsel förelåg. På förfrågan från tingsrätten har emellertid
kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift uppgett att han känner
till flera fall där problem uppkommit av den art som motionen avser. Åtminstone
i ett av dessa fall fann makarna nödvändigt att ta ut skilsmässa och
därefter ingå äktenskap med varandra genom borgerlig vigsel. Det spörsmål
som tagits upp i motionen har alltså enligt tingsrätten visat sig ha praktisk betydelse.
De exempel som angetts här tyder också på att den nuvarande upplysningsverksamheten
inte är tillräckligt effektiv.

Enligt tingsrätten spänner de internationellt familjerättsliga problemen
över ett brett område och har ofta ett nära inbördes sammanhang. Det
ter sig exempelvis naturligt att om en lösning söks av det problem som
motionen avser även frågan tas upp om hur situationen skall klaras upp

LU 1975/76:29

6

när utländska medborgare här ingått borgerlig vigsel men endast kyrklig
vigsel godtas i deras hemland. Ett av många andra problem som måste
utredas är hur garantier skall skapas för att vid dubbel vigsel rättsverkningarna
knyts till den första av vigslarna. En lösning av de frågor som
antytts här kan enligt tingsrättens mening inte vinnas utan närmare utredning.
Det synes lämpligt att denna uppgift anförtros åt familjelagssakkunniga.

Tingsrätten finnér angeläget att upplysningsverksamheten till de utlänningar
som begär att få ingå äktenskap här utan dröjsmål görs mer effektiv.
Även detta är emellertid enligt tingsrätten förenat med problem. Den rättsliga
materian är nämligen invecklad i sig. Det är, fortsätter tingsrätten, vidare
ofta förenat med betydande svårigheter att över huvud taget finna ut vilka
bestämmelser som vid den aktuella tidpunkten gäller i det ena eller andra
landet. Möjligen kan i något fall samvetsbetänkligheter tänkas lägga hinder
i vägen för kyrklig befattningshavare att avråda från kyrklig och att förorda
borgerlig vigsel. Tingsrätten anser emellertid att utan alltför stor omgång
material bör kunna arbetas ut som effektivt gör utlänningar uppmärksamma
på de svårigheter som kan uppställa sig och var närmare upplysningar kan
inhämtas. Informationen bör hållas tillgänglig där hindersprövning sker liksom
på invandrarbyråer och andra ställen där den behövs. Tingsrätten anser
det angeläget att riksskatteverket ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

Ärkebiskopen framhåller att ett genomförande av motionsförslaget förutsätter
att man till prövning tar upp hela frågan om formerna för ingående
av äktenskap. Man kan nämligen inte tänka sig en ordning enligt vilken
en giltig vigsel i vissa fall skulle behandlas som om den saknade verkan.
Han erinrar vidare om att första vigseln under alla förhållanden måste registreras.
I de av motionärerna åsyftade fallen skulle intyg behöva utfärdas
som endast upptog den andra vigseln. Enligt ärkebiskopen skulle ett sådant
förtigande av den i Sverige giltiga vigseln strida mot gällande regler. Ärkebiskopen
pekar vidare på att ett system med två vigslar skulle kunna
påverka ställningen för barn som är födda mellan vigslarna, exempelvis
i fråga om deras börd, namn och medborgarskap. Vad gäller frågan om
information anser ärkebiskopen att det ej torde vara möjligt att ålägga berörda
myndigheter större upplysningsskyldighet än som redan gjorts. Riksskatteverket
ger upplysningar på området i sina anvisningar till pastorsämbetena
och saken behandlas vid all utbildning av folkbokföringspersonal. På förteckningar
över i andra länder gällande hinder mot äktenskap brukar uppgift
lämnas om giltighet av svensk vigsel. Det är dock inte alltid man kan få fram
aktuella ändringar och upplysa om dem.

Sammanfattningsvis framhåller ärkebiskopen att starka skäl talar mot motionsförslaget.

Familjelagssakkunniga anser att det är oklart i vilken omfattning det ställs
sådana krav på formen för ett giftermål i Sverige som uppges i motionen
och om de även verkligen iakttas i olika länder. I den mån så sker ifrågasätter

LU 1975/76:29

7

familjelagssakkunniga, om kraven bör tillgodoses genom att makarna underkastas
en ny ceremoni i Sverige. Från principiella utgångspunkter måste
den riktiga vägen att lösa konflikten givetvis vara att verka för en anslutning
till gängse konventioner och principer från de länders sida som ännu inte
tillträtt dessa. Såvitt avser förhållandet till de länder som kräver borgerlig
vigsel, framhålls det, förefaller därför den riktiga vägen vara att frågan tas
upp på diplomatisk väg med respektive länder. En praktisk lösning på problemet
synes härvid vara att svenska myndigheter får utfärda intyg om
att äktenskap ingånget genom kyrklig vigsel i Sverige anses ha samma karaktär
som äktenskap ingånget genom borgerlig vigsel. Möjligheten till en
sådan lösning är värd att undersökas.

Skulle en närmare undersökning utvisa att konflikten inte kan lösas på
detta sätt, anser familjelagssakkunniga att det får utredas om praktiska och
humanitära skäl motiverar en ändring i den svenska nationella lagen, innebärande
en möjlighet för berörda utländska medborgare att få ny vigsel
i Sverige. Utredningen bör då även avse frågan, om inte andra tänkbara
formbrister än den av motionen aktualiserade bör kunna botas genom en
ny ceremoni. Också möjligheten att ge de utländska medborgare som ämnar
ingå äktenskap i Sverige information om den betydelse som valet av form
för ingåendet kan få för deras del bör uppmärksammas.

Västerås kommun åberopar vad som anförs i invandrarkommitténs yttrande.
Där anförs att det finns exempel på personer som blivit lidande genom
att deras hemland inte erkänner kyrklig vigsel. Invandrarkommittén tillstyrker
motionärernas förslag och framhåller härutöver att informationen
på området bör förbättras.

Utskottet

I motionen 1975/76:542 framhålls att det f. n. finns omkring 12 000 muslimska
trosbekännare i Sverige, av vilka majoriteten är utländska medborgare.
Motionärerna hänvisar till att regeringen år 1958 avslagit en begäran av IslamFörsamlingen
i Sverige att få vigselrätt samt framhåller att de muslimska församlingarna
i Danmark och Finland har vigselrätt. I Sverige boende muslimer
som är utländska medborgare kan vigas i dessa församlingar eller på vederbörande
ambassad. Är muslimerna svenska medborgare föreligger inte möjlighet
för dem att bli vigda enligt muslimsk ritual utan de är hänvisade till kyrklig eller
borgerlig vigsel. Enligt motionärerna kräver religionsfrihetens
princip att muslimer har möjlighet att bli vigda enligt sin trosuppfattning.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som
anförts om tillstånd för de muslimska församlingarnas föreståndare att med
laga verkan förrätta vigsel.

Enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken har regeringen möjlighet att på ansökan
därom ge tillstånd till att vigsel får förrättas inom annat trossamfund än svenska
kyrkan. Denna möjlighet har under årens lopp utnyttjats i ett 30-tal olika

LU 1975/76:29

8

fall. Som motionärerna påpekar har emellertid tillstånd till vigsel hittills inte
getts någon muslimsk församling. Bestämmelserna i giftermålsbalken utgör
dock inte hinder mot att också sådana församlingar får vigselrätt, om de ansöker
därom. Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionen inte är påkallad.

I motionen 1975/76:1123 begärs förslag till sådana ändringar i reglerna om
vigsel att utländsk medborgare får möjlighet att efter kyrklig vigsel även vigas
borgerligt. I motiveringen till yrkandet framhålls att kyrklig vigsel inte är giltig
i alla länder samt att detta förhållande lett till praktiska problem för utländska
medborgare, som vigts kyrkligt här i landet. Motionärerna anser att
informationen på området är bristfällig och anvisar som den enklaste lösningen
av frågan att kyrklig vigsel kan följas av en borgerlig.

Inom den internationella privaträtten finns sedan gammalt en regel, enligt
vilken formen för en rättshandling får anses uppfylld, om man ställt sig till
efterrättelse de lagbestämmelser, som gäller på den plats där rättshandlingen
företagits. Såvitt avser formen för ingående av äktenskap kommer regeln till
uttryck i 1902 års Haagkonvention angående lösande av konflikter mellan lagar
i fråga om äktenskap och den på grundval av konventionen i Sverige antagna
lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap. Regeln har stor praktisk betydelse och innebär att ett utomlands
enligt främmande lag ingånget äktenskap här anses giltigt till formen,
om det är giltigt i den stat där det ingicks. Omvänt gäller i förhållande till annan
konventionsstat eller stat som eljest tillämpar regeln i fråga, att ett i Sverige
enligt svensk nationell lag ingånget äktenskap anses giltigt i den andra
staten, även om man där i den nationella lagen uppställer strängare krav på
formen för ingåendet än i den svenska lagen.

1902 års konvention gäller f. n. endast för sju länder. Sverige sade upp konventionen
redan 1958. Den ovan redovisade internationellt-privaträttsliga regeln
tillämpas inte heller i alla länder. Konflikter mellan de olika nationella lagarna
kan därför uppkomma. Ett i Sverige enligt svensk lag ingånget äktenskap
mellan utländska medborgare kan av olika skäl anses ogiltigt i deras
hemland. Den nationella lagen kan t. ex. kräva att vigseln föregåtts av ett
kungörelseförfarande, motsvarande den i Sverige tidigare obligatoriska lysningen.
Det kan vidare finnas krav på att vigseln ägt rum enligt viss ordning
exempelvis som grekisk-ortodox eller romersk-katolsk vigsel eller såsom s. k.
borgerlig vigsel.

Enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken föreligger hinder mot äktenskap om makarna
redan förut är gifta. I de fall kyrlig eller borgerlig vigsel inte erkänns i
makarnas hemland och de därför önskar få till stånd en annan vigsel, måste
makarna först skiljas och därefter ingå nytt äktenskap.

Som framgår av de remissyttranden som inhämtats över motionen är det
svårt att få någon överblick över i vilken utsträckning utländska medborgare,
som gift sig i Sverige, får problem på grund av att äktenskapet inte anses giltigt
i deras hemland. Vad Stockholms tingsrätt och Västerås invandrarkommitté

LU 1975/76:29

9

med instämmande av Västerås kommun anfört visar dock att det förekommit
fall där ett i Sverige ingånget äktenskap inte erkänts i makarnas hemland
och där detta förhållande lett till negativa konsekvenser för dem. Även om
antalet sådana fall hittills varit litet finns det som invandrarverket framhållit
anledning anta, att problemen kommer att blfalltmer vanliga om inte åtgärder
vidtas. Utskottet har därför i och för sig stor förståelse för motionärernas
önskemål. Mot en lösning av frågan i enlighet med motionsförslaget talar
emellertid flera skäl. Utskottet vill härvidlag peka på att det synes svårt att
klarlägga i vad mån och på vilket sätt ett system med två vigslar skulle påverka
dels giltigheten utomlands av rättshandlingar, som makarna här i landet
företagit sinsemellan före den andra vigseln, dels den rättsliga ställningen enligt
hemlandets lag för barn, som fötts mellan vigslarna. Särskilda problem
kan givetvis uppstå i de fall makarna inte är medborgare i samma stat. Principiella
skäl talar också mot att i giftermålsbalken införs vigselregler, som endast
gäller för utländska medborgare. Härtill kommer svårigheterna att i lag
närmare ange de förutsättningar under vilka utländska medborgare eventuellt
skulle kunna tillåtas få en ny vigselceremoni. Enligt utskottets mening
bör det därför i första hand undersökas, om man inte på andra vägar kan få till
stånd en tillfredsställande lösning av de problem som är förknippade med att
vigsel inte skett i enlighet med de formella föreskrifter som gäller i makarnas
hemland.

Från principiella utgångspunkter synes som familjelagssakkunniga framhållit
den riktiga vägen att lösa konflikten vara att man verkar för en större
anslutning till gängse konventioner och internationellt familjerättsliga regler.
Enligt utskottets mening är det angeläget att Sverige aktivt verkar i detta syfte.
Såvitt gäller de länder som kräver borgerlig vigsel eller viss kyrklig vigsel
vill utskottet understryka vikten av att frågan tas upp på diplomatisk väg med
respektive land.

För att man snabbt skall komma till rätta med det aktuella problemet är det
enligt utskottets mening angeläget att man jämsides med åtgärder på det internationella
planet väsentligt förbättrar informationen i hithörande frågor till
invandrarna i vårt land. De olägenheter som uppstått i enskilda fall torde
nämligen i viss mån ha kunnat undvikas, om makarna före vigseln informerats
om den betydelse valet av vigselform kunde få för deras del. Invandrarverket
har i sitt remissyttrande förklarat att verket kommer att undersöka
möjligheterna till en förbättring av informationen. Utskottet vill understryka
vikten av att denna avsikt fullföljs samt av att regeringen med uppmärksamhet
följer utvecklingen på området och vidtar de övriga åtgärder som kan anses
erforderliga.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:1123
bör ges regeringen till känna.

LU 1975/76:29

10

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande vigselrätt för muslimska församlingar avslår motionen
1975/76:542,

2. beträffande svensk vigsels giltighet utomlands med anledning av
motionen 1975/76:1123 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om åtgärder på det internationella planet och för att förbättra
informationen i Sverige.

Stockholm den 6 maj 1976

På lagutskottets vägnar

IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m)*, Sundelin (s), Börjesson i
Falköping (c), fru Åsbrink (s)#, herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje
(s), Torwald (c)*, Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson
i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och
fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.