med anledning av motioner om utformningen av lagtext

Betänkande 1979/80:LU10

LU 1979/80:10

Lagutskottets betänkande
1979/80:10

med anledning av motioner om utformningen av lagtext
Motionerna

I motionen 1978/79:1198 av Yvonne Hedvall m. fl. (m) framhålls att
flertalet av våra lagar alltjämt präglas av ett traditionellt tänkande som
innebär att mannen betraktas som exempelvis överhuvud, förfördelare och
försörjare, medan kvinnan gestaltas som förfördelad, underhuggare och
försörjd. Ibland används också manliga ordformer, t. ex. han, honom och
denne, trots att lagstiftaren avsett både män och kvinnor. Det sagda gäller
enligt motionärerna även sådana lagar som nyligen setts över. Motionärerna
pekar på att arbete pågår inom olika samhällssektorer för att traditionella
värderingar och fördomar om manligt och kvinnligt skall rensas ut. De anser
att dessa intentioner bör fullföljas även på lagstiftningens område. I
motionen yrkas därför att riksdagen hos regeringen begär att vid översyn av
äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter författningarna utformas
könsneutralt.

I motionen 1978/79:1632 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk)
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att de språkvidriga uttrycken
”arbetsgivare” och ”arbetstagare” utmönstras ur alla lagtexter och ersätts
med uttrycken arbetsköpare resp. anställda.

Motiveringen till yrkandet finns i motionen 1978/79:1631, vari motionärerna
förklarar att de i likhet med Friedrich Engels i förordet till tredje
upplagan av verket Kapitalets första volym ogillar användningen av
uttrycken arbetsgivare och arbetstagare.

Promemoria angående riktlinjer för författningsspråket m. m.

Statsrådsberedningen har under 1979 i samarbete med departementens
rättschefer sett över och kompletterat hittillsvarande språkregler för lagar
och författningar. Resultatet av arbetet har redovisats i en promemoria (PM
1979:02) Några riktlinjer för författningsspråket. Promemorian är avsedd att
tillsammans med statsrådsberedningens promemoria Språket i lagar och
andra författningar tjäna som ett hjälpmedel i arbetet med att modernisera
språket i lagar och förordningar. I 1979 års promemoria anförs bl. a.
följande.

Sedan gammalt används i författningarna orden han (honom, hans) som
ersättningsord för substantiv som betecknar både män och kvinnor. Endast
om substantivet betecknar enbart kvinnor har hon (henne, hennes) använts.

1 Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 10

LU 1979/80:10

2

På senare tid har detta bruk kritiserats; man har ansett att det är oförenligt
med strävandena efter jämställdhet mellan könen. Det är givet att man så
långt som möjligt bör gå kritiken till mötes. I vissa fall kan bruket av han blir
mycket stötande, t. ex. när det gäller en bidragsskyldig förälder oavsett
kön.

Ett sätt att lösa problemet är att helt undvika personliga pronomen i
texten. Detta medför dock en risk för att texten belastas med passivformer,
upprepningar av substantiv, abstrakta och opersonliga vändningar.

Ett annat sätt är att skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas
bara i enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av
pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning (honom eller
henne, hans eller hennes).

Sammanfattningsvis: Man bör i första hand så långt som möjligt undvika
personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller hon. Om
dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller störande upprepningar
bör han även i fortsättningen användas.

Beträffande den språkliga moderniseringen av äldre författningar framhålls
i promemorian följande.

Man bör i fortsättningen inte vara främmande för tanken att arbeta om
äldre författningar av enbart språkliga skäl. Detta kan emellertid, bl. a. på
grund av tidsbrist, ske bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man
alltid ta tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt, när man
skall göra en saklig ändring i den. För detta moderniseringsarbete bör
följande riktlinjer gälla.

Man skall alltid arbeta om de delar av en äldre författning som berörs

av de sakliga ändringarna. Den hittills gällande regeln (”Gröna boken” s. 35,
”Språket i lagar och andra författningar” s. 40) att man vid ändringar eller
tillägg i författningar skall använda ett språk som anknyter till författningen i
övrigt skall således överges. Detta ställningstagande innebär först och främst
att tillägg skall följa de språkregler som gäller för nya författningar. Den
språkliga moderniseringen skall emellertid inte stanna vid detta.

Som huvudregel bör gälla att åtminstone den paragraf som berörs av en
saklig ändring arbetas om språkligt. När en paragraf är indelad i moment kan
i stället momentet vara en lämplig avgränsning. Om många ändringar görs i
ett lätt urskiljbart avsnitt av en författning, t. ex. ett kapitel, bör man arbeta
om hela avsnittet.

Frågan om den språkliga moderniseringen av äldre författningar har även
aktualiserats vid riksdagsbehandlingen av propositionen 1978/79:186 om
ändring i lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i
rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och
skada. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av
propositionen anförde justitieutskottet (JuU 1978/79:37) att - mot bakgrund
av bl. a. anvisningarna i promemorian - lagtexten i samband med den
aktuella sakliga ändringen borde ses över och moderniseras, så att den fick
språklig utformning som svarade mot dagens krav. Utskottet ansåg att hela
lagen borde ses över inom regeringskansliet och att en ny proposition borde
föreläggas riksdagen. På hemställan av utskottet avslogs propositionen och
gavs regeringen till känna vad utskottet anfört.

LU 1979/80:10

3

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner angående den språkliga utformningen
av lagtexter.

I motionen 1198 yrkas att riksdagen hos regeringen begär att vid översyn av
äldre lagar och utarbetande av ny lagstiftning författningarna utformas
könsneutralt. Motionärerna framhåller att flertalet av våra lagar präglas av
ett traditionellt tänkande när det gäller könsroller. Vidare framhålls att
manliga ordformer, t. ex. han, honom eller denne, används i författningsspråket
även i fall när man egentligen avser både män och kvinnor. Enligt
motionärerna pågår arbete inom olika samhällssektorer som syftar till att
traditionella värderingar och fördomar om manligt och kvinnligt skall rensas
ut. Motionärerna anser att strävandena mot ökad jämställdhet bör fullföljas
även när det gäller utformningen av författningsspråket.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga både
äldre och yngre författningar står i mindre god samklang med strävandena
mot jämställdhet mellan män och kvinnor. Särskilt äldre författningar har
även i andra avseenden en språklig utformning som inte svarar mot dagens
krav. 1 olika sammanhang har också lagar och förordningar kritiserats såsom
varande bl. a. svårlästa eller t. o. m. obegripliga. En modernisering av
författningsspråket ter sig enligt utskottets mening erforderlig och utskottet
ser därför med tillfredsställelse att hittills tillämpade regler för författningsskrivandet
setts över och kompletterats av statsrådsberedningen i samarbete
med departementens rättschefer. De synpunkter som därvid framkommit
har - som ovan redovisats - sammanfattats i en promemoria (PM 1979:2),
Några riktlinjer för författningsspråket. I promemorian uttalas bl. a. att man
så långt som möjligt bör gå till mötes den kritik som från jämställdhetssynpunkt
riktats mot användningen av pronomenet han i olika böjningsformer
som ersättningsord för substantiv som betecknar både män och kvinnor. Det
anförs att man - för att lösa problemet - i första hand bör så långt som möjligt
undvika personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller hon.
Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller störande upprepningar
bör han även i fortsättningen användas. De angivna språkreglerna
liksom övriga i promemorian intagna anvisningar för en modernisering av
författningsspråket är avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar
utarbetas utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt
hänseende.

Enligt utskottets mening tillgodoser de nya riktlinjerna i allt väsentligt de
krav på författningsspråket som kan ställas från jämställdhetssynpunkt.
Motionen 1198 påkallar därför inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1632 yrkas att uttrycken arbetsgivare och arbetstagare skall
utmönstras ur alla lagtexter och ersättas med arbetsköpare resp. anställda.
Någon närmare motivering till yrkandet har inte lämnats av motionärerna.

LU 1979/80:10

4

Utskottet vill erinra om att orden arbetsgivare och arbetstagare sedan
länge använts i författningsspråket, särskilt när det gäller arbetsrättsliga och
andra civilrättsliga lagar och förordningar samt författningar på socialförsäkringsrättens
område. Båda orden står i överensstämmelse med det allmänna
språkbruket och har en konkret juridisk innebörd. Utskottet vill också
framhålla att några önskemål om en ändrad terminologi inte framförts från
arbetsmarknadens parter och att det inte heller eljest torde förekomma
någon mer utbredd kritik mot användningen av uttrycken. På grund av det
anförda saknas enligt utskottets mening skäl för att motionärernas begäran
skall tillmötesgås.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1632.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionen 1978/79:1198,

2. avslår motionen 1978/79:1632.

Stockholm den 4 december 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Ivan Svanström
(c)*, Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m)*, Owe Andréasson
(s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s). Margot Håkansson (fp),
Margareta Gard (m) och Stina Andersson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62823 Stockholm 1979