med anledning av motioner om översyn av permutationslagen m. m.

Betänkande 1979/80:LU30

LU 1979/80:30

Lagutskottets betänkande
1979/80:30

med anledning av motioner om översyn av permutationslagen
m. m.

Ärendet

I betänkandet behandlas dels en motion om översyn av permutationslagen,
dels en motion som rör frågor om kontroll av boutredningar, ändrade
permutationsregler, översyn av bestämmelserna om dödsorsaksundersökningar
m. m.

Företrädare för kammarkollegiet har under ärendets beredning lämnat
upplysningar om tillämpningen av permutationslagen.

Motionsyrkanden

1979180:1610 av Tore Nilsson (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av
bestämmelserna angående kontroll över avlidens rätt.

1979180:1614 av Ivan Svanström (c) och Olle Eriksson (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
permutationslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Permutation

Gällande bestämmelser

Med permutation avses ett förfarande, varigenom offentlig myndighet vid
ändrade förhållanden medger att bestämmelser som har getts av enskilda i
gåvobrev, stiftelseförordnanden, testamenten och liknande handlingar får
ändras eller medger att undantag får göras för visst fall från vad som är
föreskrivet i sådan handling. Permutationsrätt har sedan gammalt ansetts
tillkomma Kungl. Maj:t. Permutationsrätten har inte grundats på någon
bestämmelse i regeringsformen, utan den har vuxit fram på sedvanerättslig
grund med anknytning till allmän civillag.

En mera fullständig reglering av permutationsrätten infördes i svensk rätt
för första gången genom antagandet av permutationslagen (1972:205), vilken
trädde i kraft den 1 juli 1972. Lagen innehåller regler om förutsättningarna
för permutation och om handläggning av permutationsärenden. I 1 § anges
tre kvalificerade förutsättningar för att permutation skall kunna ske,
nämligen att - på grund av ändrade förhållanden - bestämmelse ej längre kan
iakttas eller blivit uppenbart onyttig eller blivit uppenbart stridande mot
utfärdarens avsikter. Härjämte anges att permutation får ske om annat

1 Riksdagen 1979180. 8 samt. Nr 30

LU 1979/80:30

2

särskilt skäl föreligger. I lagstiftningsärendet (prop. 1972:8, LU 1972:11)
underströks kraftigt att som utgångspunkt för tillämpningen av lagen borde
gälla att den praxis som hade utvecklat sig vid Kungl. Maj:ts handläggning av
permutationsärenden skulle följas även i fortsättningen och att någon
ändring av dittills tillämpade allmänna principer inte var åsyftad.

Beslutanderätten i permutationsärenden har i lagen delegerats till
fideikommissnämnden, såvitt rör fideikomissförordnanden, och i övrigt till
kammarkollegiet (2 §). Avser ärendet ändrad ändamålsbestämning för
egendom av betydande värde eller uppkommer i ärendet fråga av särskild
vikt från allmän synpunkt, skall ärendet dock överlämnas till regeringen för
avgörande (3 §). Talan mot fideikommissnämndens och kammarkollegiets
beslut i permutationsärende skall föras hos regeringen genom besvär

(4 §).

Enligt uttryckligt stadgande (5 §) gäller permutationslagen ej sådan
pensions- eller personalstiftelse som avses i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. För permutation beträffande sådan stiftelse gäller
22 § nämnda lag. Beslutanderätten i sistnämnda slag av ärenden tillkommer
tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sin
hemvist. Länsstyrelsen har möjlighet att underställa ärendet regeringens
prövning.

Motionsmotiveringar

I motionen 1614 framhålls att det vid flera tillfällen har riktats kritik i
massmedia mot det sätt på vilket reglerna om permutation har tillämpats.
Senast har det enligt motionärerna gällt den s. k. Söderlundska gården,
vilken jämte ett belopp om 150 000 kr. hade testamenterats till Leksands
kommun. Ändamålet med donationen var att gården skulle bevaras för
framtiden och nyttjas för allmännyttigt eller kulturellt ändamål. Donationen
skulle förvaltas av en stiftelse. Endast ca ett år efter det att kommunen
mottagit donationen på de i testamentet angivna villkoren föreslog kulturnämnden
att man skulle ansöka om rivning av fastigheten för att på platsen i
stället uppföra ett sedan länge planerat kulturhus. Styrelsen för stiftelsen
ansökte därefter om permutation av testamentsvillkoren. Ansökan bifölls av
kammarkollegiet.

Motionärerna hänvisar till att lagutskottet år 1974 framhöll att det var av
vikt att tillbörlig respekt visas för de ändamål som donator gett uttryck för i
donationsurkunden. Enligt motionärernas mening kan det inte vara rimligt
att en mottagare av en donation endast en kort tid efter det att mottagaren
accepterat att ta emot donationen skall kunna få donationsvillkoren helt
ändrade. Motionärerna anser att permutationslagens regler bör ses över i
syfte att vid handläggning av permutationsärenden större hänsyn skall tas till
donators vilja.

LU 1979/80:30

3

I motionen 1610 anförs att det i en rad uppmärksammade permutationsärenden
har påtalats i pressen att avlidnas donationsbestämmelser icke
efterlevs - vare sig till syftet eller i fråga om donatorns ekonomiska
intresse.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av förslaget till permutationslag (prop.
1972:8) hade utskottet att ta ställning till en motion vari yrkades att
bestämmelsen i 1 § att permutation får ske om "annat särskilt skäl” föreligger
borde ändras så att permutation fick ske om "eljest synnerliga skäl" förelåg.
Till stöd för yrkandet anförde motionärerna att grundlagberedningen i sitt
betänkande angett att som en förutsättning för permutation skulle gälla att
synnerliga skäl till ändring förelåg.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1972:11) underströk
utskottet att en utgångspunkt för utformningen av permutationslagen borde
vara att någon ändring ej skulle ske i den praxis som hade utvecklats vid
Kungl. Maj:ts handläggning av permutationsärendena och som hade
redovisats i propositionen. Vid en genomgång av denna praxis kunde
utskottet konstatera att man i vissa fall, där permutation skett, svårligen
kunde hävda att "synnerliga skäl” till ändring förelegat. Utskottet syftade
här på vissa ändringar av förvaltningsbestämmelser, såsom t. ex. förenkling
och modernisering av stadgar, ändring av styrelses sammansättning,
överflyttning av förvaltningen från en kommunal instans till annan kommunal
instans m. m. Enligt utskottets mening täcktes dessa fall bättre av det i
propositionen använda uttrycket "särskilda skäl”. Denna formulering
återfanns också i 22 § i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Utskottet tillstyrkte därför att riksdagen med avslag på motionen antog 1 § i
förslaget till permutationslag. I en reservation (m) yrkades bifall till
motionen.

Frågor om permutation behandlades även av 1974 års riksdag med
anledning av en motion vari begärdes att riksdagen skulle uppdra åt sina
revisorer att utarbeta en översikt över hur permutationsprinciperna iakttagits
i den praktiska tillämpningen när det gällde vissa donationsfonder inom
skolväsendet, vilka omfattades av ett av Kungl. Maj:t år 1968 i Kungl, brev
meddelat generellt permutationsbeslut. Beträffande detaljutformningen i
det enskilda fallet innebar beslutet ett bemyndigande för skolstyrelse eller
annan lokal förvaltningsmyndighet att förordna därom. Utskottet (LU
1974:7) avstyrkte bifall till motionen men betonade att det var en
huvuduppgift för den permuterande myndigheten att se till att donators
intentioner följs så nära som möjligt. I en reservation (m) tillstyrktes bifall till
motionen. Särskilt yttrande avgavs av en s-ledamot. Riksdagen följde
utskottets hemställan.

1* Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 30

EU 1979/80:30

4

Kontroll av bouppteckning och boutredning

Gällande bestämmelser

Den grundläggande översikten över dödsboets ställning erhålles genom
bouppteckning, som i princip skall upprättas i varje dödsbo. Bouppteckningen
skall inregistreras vid domstol och ligger till grund för beräkningen av
arvsskatten. Är tillgångarna mycket små kan bouppteckning underlåtas.
Befrielse från bouppteckningsplikten förutsätter att kommunens socialnämnd
gör s. k. dödsboanmälan till rätten.

Bouppteckning skall ske inom tre månader från dödsfallet, om inte rätten
medgivit uppskov. Rätten skall utöva kontroll över att bouppteckning sker i
laga tid. Vid försummelse kan rätten vid vite förelägga den bouppteckningspliktige
att inkomma med bouppteckning. Rätten kan också förordna någon
att föranstalta om uppteckningen. Bouppteckningen skall enligt gällande
bestämmelser förrättas av två ”kunniga och trovärdiga gode män”. Något
speciellt behörighetskrav finns inte. Som bouppteckningsförrättare brukar
anlitas advokater, bankers notariatavdelningar, begravningsbyråer och
begravningsföreningar, nämndemän och andra kommunala förtroendemän,
polismän m. fl. Någon kontroll av bouppteckningsförrättarnas kunskaper
och lämplighet sker som regel inte hos tingsrätterna. Dessa saknar också
vanligen möjligheter att göra en sådan kontroll. Tingsrättens kontroll
inskränker sig till en bedömning av riktigheterna i bouppteckningen och till
begäran om kompletterande utredning där sådan syns nödvändig. Tingsrättens
beslut i ärenden om fastställande, eftergift och återvinning av arvsskatt
granskas av kammarkollegiet.

Dödsbo förvaltas av dödsbodelägarna gemensamt. Ofta brukar dödsbodelägarna
dock lämna fullmakt till någon av delägarna eller till annan person
att handha boutredningen. Enligt bestämmelserna i 19 kap. ärvdabalken
(ÄB) kan domstol vidare förordna att dödsboets egendom skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman samt utse någon att såsom boutredningsman
handha förvaltningen. Boutredningsmannen företräder dödsboet gentemot
tredje man. Han skall företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder.
För överlåtelse av fast egendom och tomträtt måste han dock i princip ha
delägarnas samtycke.

19 kap. ÄB innehåller åtskilliga bestämmelser som syftar till kontroll av
boutredningsmannens förvaltning. Efter en skärpning av bestämmelserna,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1976, innebär de i huvudsak följande.
Boutredningsmannen får inte blanda samman boets egendom med egendom
som tillhör annan. Under vissa särskilt angivna förutsättningar åligger det
boutredningsmannen att nedsätta dödsboets värdehandlingar i öppet förvar
hos bank. Boutredningsmannen är vidare skyldig att före den 1 april varje år
avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. Redovisningen,
till vilken skall fogas bevis om insättningar och uttag från
bankkonton, skall tillställas minst en av dödsbodelägarna. De övriga

LU 1979/80:30

5

delägarna samt den domstol som meddelat boutredningsmannaförordnandet
skall underrättas härom. Finns omyndig delägare skall ett exemplar av
redovisningen tillställas överförmyndaren. Om boutredningsmannen inte
fullgör vad som sålunda åligger honom, kan rätten vid vite förelägga honom
att fullgöra sin redovisningsskyldighet. Så snart boet är berett för delning
skall boutredningsmannen avge redovisning för sin förvaltning inför dödsbodelägarna.
Frånträder han sitt uppdrag dessförinnan skall han i samband
härmed avge redovisning. På begäran av dödsbodelägare eller om domstolen
i annat fall anser det lämpligt kan domstolen förordna god man att öva tillsyn
över boutredningsmannens förvaltning. Boutredningsmannen är skyldig att
ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar dödsboet eller
någon vars rätt är beroende av utredningen.

Motionsmotivering

I motionen 1610 hänvisas till att i riksdagen tidigare har påtalats samhällets
bristfälliga intresse för och kontroll över boutredning och bouppteckning.
Enligt motionären har riksskatteverkets kontrollavdelning framhållit att den
bristande kontrollen kan medföra avsevärd ekonomisk förlust för staten
genom undanhållen arvsskatt och djupgående rättskränkningar för dödsbodelägarna
och tredje man.

Motionären erinrar om att kontrollen i hithörande sammanhang i första
hand åvilar registreringsmyndigheterna, pastorsämbetet, statistiska centralbyrån
och tingsrätten, samt kontrollmyndigheten kammarkollegiet, vilka
enligt motionären saknar erforderlig fiskal och polisiär erfarenhet och
personal. Motionären anser att en överflyttning av kontrollen till riksskatteverket
bör övervägas som ett mera rationellt alternativ.

Tidigare riksdagsbehandling

Institutet dödsboanmälan infördes år 1976. I samband med att utskottet
prövade regeringens förslag (prop. 1975/76:50) härtill behandlade utskottet
även en under den allmänna motionstiden år 1976 väckt motion vari begärdes
en översyn av lagstiftningen för att stärka rättsskyddet för dödsbon,
dödsbodelägare och tredje man. Motionärerna uttalade sig för att ärenden
angående inregistrering av bouppteckning och fastställande av arvsskatt
borde flyttas från tingsrätterna till länsstyrelserna.

I sitt betänkande (LU 1975/76:16) anslöt sig utskottet helt till motionärernas
ståndpunkt att det var angeläget att det fanns ett tillfredsställande
rättsskydd vid bouppteckning och boutredning. Utskottet pekade på att
åtgärder i sådant syfte kommit till stånd under senare år och hänvisade bl. a.
till de ändringar i reglerna om boutredningsman som riksdagen hade antagit
år 1974. Aven om åtgärder sålunda hade vidtagits för att öka kontrollen över
boutrednings- och bouppteckningsförfarandet kunde enligt utskottets

LU 1979/80:30

6

mening säkerligen kontrollen förbättras ytterligare. Utskottet förutsatte att
regeringen med hänsyn till frågans vikt följde utvecklingen på området och i
lämpligt sammanhang verkställde de ytterligare utredningar som kunde
anses erforderliga. Någon åtgärd från riksdagens sida var inte påkallad varför
utskottet avstyrkte bifall till motionen.

Riksdagen följde utskottets förslag.

Dödsorsaksutredningar

Gällande ordning

Bestämmelser om vissa åligganden vid dödsfall finns i 14 § kungörelsen
(1963:540) om begravningsplatser och gravar m. m., den s. k. begravningskungörelsen.
Regleringen innebär bl. a. följande.

Vid dödsfall som inträffar här i riket skall intyg av läkare om dödsorsak
(dödsbevis) lämnas till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall
antecknas. Dödsbevis skall lämnas av sjukvårdsinrättning, om den avlidne
vårdades på inrättningen vid dödsfallet. Om den döde i annat fall vårdats av
läkare och denne efter undersökning av den döda kroppen kunnat konstatera
den sannoliKa dödsorsaken och ej funnit anledning till antagande att döden
orsakats av annan person och ej heller eljest funnit skäl föreligga för en
fullständigare undersökning av den döda kroppen, skall dödsbevis lämnas av
efterlevande make eller annan anhörig som sammanbott med den döde eller
av annan anledning finns på platsen. I övriga fall skall dödsbevis lämnas av
polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat. Dödsbevis skall lämnas så
snart det kan ske.

Om dödsbevis ej inkommit till pastorsämbetet inom en vecka efter
anmälan om dödsfallet, skall pastorsämbetet sända underrättelse om
dödsfallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat. Polismyndigheten
har då att införskaffa dödsbevis.

Innan läkare utfärdar dödsbevis, skall han undersöka den döda kroppen
för att fastställa dödsorsaken. Sådan undersökning får dock underlåtas om
läkaren vårdat den döde för den sjukdom varav han avlidit och läkaren anser
sig på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. Dödsbevis skall av
läkaren utan dröjsmål tillhandahållas den som enligt vad ovan sagts skall
lämna sådant bevis till pastorsämbetet.

Närmare bestämmelser om dödsbevis har efter bemyndigande i begravningskungörelsen
år 1971 meddelats av socialstyrelsen i samråd med
rikspolisstyrelsen (socialstyrelsens cirkulär den 14 maj 1971 med råd och
anvisningar ang. dödsbevis, MF nr 24). I cirkuläret behandlas i skilda avsnitt,
bl. a. läkares skyldighet att göra anmälan till polismyndighet, polismyndighets
skyldighet att utreda dödsfall, val av undersökningsform och förfarandet
vid olika slag av likundersökningar.

Sedan cirkuläret utfärdades har riksdagen antagit obduktionslagen

LU 1979/80:30

7

(1975:191), vilken äger tillämpning på obduktion som inte innefattar
rättsmedicinsk undersökning. Vidare bör här nämnas att det med giltighet
fr. o. m. den 1 oktober 1973 finns en kungörelse (1973:710) om rättsmedicinsk
obduktion.

Socialstyrelsen har år 1975 med stöd av bemyndiganden i sistnämnda
kungörelse och i begravningskungörelsen utfärdat cirkulär (MF 1975:12)
med föreskrifter om förfarandet vid rättsmedicinsk obduktion m. m.
Föreskrifterna kompletterar bestämmelserna i det ovan nämnda cirkuläret
från år 1971.

Motionsmotivering

I motionen 1610 hänvisas till att chefsåklagaren Sten Runerheim har mot
bakgrund av sina erfarenheter som allmän åklagare i ett uppmärksammat
rättsfall vid Malmö tingsrätt år 1979 - mordserien vid Östra sjukhuset -hittills utan större framgång hos socialstyrelsen påtalat de brister som
kännetecknar dödsfallsutredningar. Motionären anser att en överflyttning av
kontrollen i hithörande sammanhang till rikspolisstyrelsen bör övervägas.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1979 behandlade socialutskottet en motion vari begärdes en
översyn av gällande bestämmelser om dödsorsaksundersökningar och
utfärdande av dödsbevis. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1979/80:14) anförde socialutskottet bl. a. följande.

Utskottet har inhämtat att det inom socialstyrelsen sedan lång tid tillbaka
pågår en översyn av 1971 års cirkulär. Utgångspunkten för översynsarbetet
är att man skall söka skapa så långt möjligt enkla och väl fungerande rutiner
samtidigt som rättssäkerhetsaspekterna beaktas. Avsikten är att det reviderade
cirkuläret skall innehålla bestämmelser som generellt sett skärper
kraven på läkare som gör undersökning för utfärdande av dödsbevis.
Läkarna kommer att uppmärksammas på att de är skyldiga att noggrant sätta
sig in i de omständigheter som är av betydelse för utfärdande av sådana bevis
och att de ingående måste pröva om det finns tecken som tyder på onaturlig
död och, om så är fallet, vidta nödvändiga åtgärder. Även det reviderade
cirkuläret kommer att utfärdas i samråd med rikspolisstyrelsen, något som
enligt utskottets mening gör att det finns skäl utgå från att rättssäkerhetsaspekterna
ägnats stor uppmärksamhet. Utskottet har inhämtat att det
reviderade cirkuläret kommer att utfärdas inom kort.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det inte är erforderligt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Vid denna bedömning
beaktar utskottet att det får anses ankomma på socialstyrelsen att ta
erforderliga initiativ till ändring av begravningskungörelsen för den händelse
myndigheten vid sitt översynsarbete skulle finna att även bestämmelserna i
denna författning behöver revideras.

LU 1979/80:30

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner, vari tas upp frågor om
permutation, kontroll av boutredningar, översyn av bestämmelserna om
dödsorsaksutredningar m. m.

Permutation

Med permutation avses ett förfarande, varigenom offentliga myndigheter
vid ändrade förhållanden medger att en bestämmelse som har getts av enskild
i gåvobrev, stiftelseförordnande, testamente eller liknande handlingar får
ändras eller upphävas eller ej skall gälla i särskilt fall. En mer fullständig
reglering av permutationsrätten infördes i svensk rätt för första gången
genom antagandet av permutationslagen vilken trädde i kraft den 1 juli 1972.
Enligt 1 § får permutation ske när en bestämmelse på grund av ändrade
förhållanden ej längre kan iakttas eller när bestämmelsen blivit uppenbart
onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikt eller när annat
särskilt skäl föreligger. I lagstiftningsärendet underströks kraftigt att som
utgångspunkt för tillämpningen av lagen borde gälla att den praxis som hade
utvecklats vid Kungl. Majrts handläggning av permutationsärendena skulle
följas även i fortsättningen och att någon ändring av dittills tillämpade
allmänna principer således inte var åsyftad. Beslutanderätten i permutationsärenden
har i lagen ålagts fideikomissnämnden i fråga om fidei komissförordnanden
och i övrigt kammarkollegiet. I vissa fall skall dock ärendet
överlämnas till regeringen för avgörande. Talan mot beslut i permutationsärenden
förs hos regeringen.

I motionen 1614 hänvisas till ett nyligen avgjort permutationsärende som
avsåg en donation av en fastighet och ett visst kapitalbelopp vilka förvaltades
av en kommunal stiftelse. Styrelsen för stiftelsen hade endast ca ett år efter
det att kommunen mottagit donationen ansökt om permutation, innebärande
medgivande till rivning av fastigheten. Ansökan hade bifallits av
kammarkollegiet. Motionärerna anser att det inte kan vara rimligt att en
mottagare av en donation skall kunna genom permutation få donationsvillkoren
helt ändrade endast en kort tid efter det att mottagaren accepterat att
ta emot donationen. Med åberopande av det anförda yrkar motionärerna att
riksdagen begär en översyn av permutationslagens regler i syfte att vid
handläggning av permutationsärenden större hänsyn skall tas till donators
vilja. Även i motionen 1610, vari yrkas en översyn av bestämmelserna om
kontroll av avlidens rätt, tas upp frågan om handläggningen av permutationsärenden.
Motionären hävdar att pressen i en rad uppmärksammade
permutationsärenden har påtalat att avlidnas donationsbestämmelser inte
efterlevs, vare sig till syfte eller i fråga om donatorns ekonomiska
intressen.

Utskottet vill till en början erinra om att utskottet i 1972 års lagstiftnings -

LU 1979/80:30

9

ärende hade att med anledning av ett motionsyrkande ta ställning till om den
föreslagna permutationsgrunden ”särskilda skäl” borde bytas ut mot
”synnerliga skäl”. Som framgår av det tidigare anförda (s. 3) underströk
utskottet att med reformen inte avsågs någon ändring i regeringens praxis.
Vid en genomgång av denna praxis fann sig utskottet kunna konstatera att
man i vissa fall där permutation skett svårligen kunde hävda att ”synnerliga
skäl” till ändring förelegat. Utskottet syftade härvid framför allt på vissa
ändringar av förvaltningsbestämmelser. Enligt utskottets mening täcktes
dessa fall bättre av uttrycket ”särskilda skäl”. Utskottet tillstyrkte därför den
i propositionen föreslagna formuleringen.

När frågan om en skärpning av förutsättningarna för permutation nu åter
aktualiserats vill utskottet till en början peka på att man kan dela in
permutationsärendena i två huvudgrupper, dels sådana som endast rör
ändring av förvaltningsbestämmelser, dels sådana som avser ändring av
själva ändamålet med donationen. När det gäller den förstnämnda gruppen
av ärenden kan det enligt utskottets mening inte komma i fråga att ställa
hårdare krav för att permutation skall få komma till stånd.

Beträffande den sistnämnda gruppen av ärenden bör enligt utskottets
mening en skärpning av förutsättningarna för permutation komma till stånd
endast om de nuvarande bestämmelserna inte kan anses ge ett tillräckligt
skydd för att donators vilja respekteras. Utskottet har sig inte bekant att det -utöver det fall som aktualiserats i motionen 1614 - skulle ha förekommit
någon kritik i massmedia eller på annat håll mot det sätt på vilket
permutationsärendena handlagts. Enligt vad utskottet inhämtat är besvärsfrekvensen
mycket låg. Under de senaste fem åren har kammarkollegiet
handlagt ca 1 500 permutationsärenden. I ca 30 fall har besvär anförts, dvs. i
omkring 2 procent av ärendena. Av besvären avser endast 8 fall klagomål
mot att permutation beviljats. 1 två av dessa fall har regeringen bifallit
besvären. Det har då rört sig om s. k. familjestiftelser.

Det anförda ger enligt utskottets mening inget belägg för att det f. n. skulle
föreligga något behov av en översyn av gällande regler om permutation.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1610 i denna del och 1614.
Utskottet vill emellertid ånyo understryka vad utskottet uttalade år 1974 i ett
ärende som avsåg tillämpningen av permutationsreglerna på skolans
område, nämligen att det är en huvuduppgift för den permuterande
myndigheten att se till att donators intentioner följs så nära som möjligt.
Utskottet vill vidare starkt betona att särskild varsamhet må-te iakttas när
det gäller ärenden där det endast förflutit en kortare tid mellan mottagandet
av en donation och en ansökan om permutation.

t

Kontroll av bouppteckningar och boutredningar m. m.

Den grundläggande översikten över dödsboets ställning erhålls genom
bouppteckning, som i princip skall upprättas i varje dödsbo. Bouppteckning -

LU 1979/80:30

10

en skall inregistreras vid tingsrätt och ligger till grund för beräkningen av
arvsskatten, som fastställs av tingsrätten. Är tillgångarna mycket små kan
bouppteckning underlåtas. Befrielse från bouppteckningsplikten förutsätter
att kommunens socialnämnd gör s. k. dödsboanmälan till rätten. Tingsrättens
kontroll av bouppteckningarna inskränker sig till en bedömning av det
riktiga i uppgifterna i bouppteckningen och till begäran om kompletterande
utredning där sådan behövs. Tingsrättens beslut i ärenden om fastställande,
eftergift och återvinning av arvsskatt granskas av kammarkollegiet.

Dödsbo förvaltas av dödsbodelägarna gemensamt. Ofta brukar dödsbodelägarna
dock lämna fullmakt till någon av delägarna eller till annan person
att handha boutredningen. Enligt bestämmelserna i 19 kap. ärvdabalken
(ÄB) kan domstol vidare förordna att dödsboets egendom skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman samt utse någon att såsom boutredningsman
handha förvaltningen. 19 kap. ÄB innehåller åtskilliga bestämmelser som
syftar till kontroll av boutredningsmans förvaltning. Dessa bestämmelser
skärptes år 1974 och innebär bl. a. en skyldighet för boutredningsmannen att
under vissa förutsättningar nedsätta dödsbos värdehandlingar i öppet förvar
hos bank. Vidare åligger det boutredningsmannen att före den 1 april varje år
avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående år. Kontrollen
att så sker ankommer på den tingsrätt som förordnat boutredningsmannen.

I motionen 1610 påtalas att det råder brister i den nuvarande kontrollen
och att detta kan medföra avsevärd ekonomisk förlust för staten genom
undanhållande av arvsskatt och djupgående rättskränkningar för dödsbodelägarna
och tredje man. Enligt motionärens mening bör bl. a. en
överflyttning av kontrollen i hithörande sammanhang till riksskatteverket
övervägas.

Frågan om kontroll av boutredningar m. m. prövades av utskottet senast
våren 1976 med anledning av ett motionsyrkande. Utskottet underströk i sitt
av riksdagen godkända betänkande att det var angeläget att det fanns ett
tillfredsställande rättsskydd vid bouppteckning och boutredning. Utskottet
pekade på att åtgärder i sådant syfte kommit till stånd under senare år och
hänvisade bl. a. till de ändringar i reglerna om boutredningsman som
riksdagen hade antagit år 1974. Även om åtgärder sålunda hade vidtagits för
att öka kontrollen över boutrednings- och bouppteckningsförfarandet kunde
enligt utskottets mening säkerligen kontrollen förbättras ytterligare. Utskottet
förutsatte att regeringen med hänsyn till frågans vikt följde utvecklingen
på området och i lämpligt sammanhang verkställde de ytterligare utredningar
som kunde anses erforderliga. Någon åtgärd från riksdagens sida var inte
påkallad, varför utskottet avstyrkte bifall till motionen.

Sedan frågan senast prövades har enligt utskottet inte förekommit något
som bör föranleda riksdagen till ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 1610 även i denna del.

LU 1979/80:30

11

Dödsorsaksutredningar

I motionen 1610 framhålls också att det råder brister i fråga om
dödsfallsutredningar. Som ett exempel anförs ett uppmärksammat fall i
Malmö 1979.

Som framgår av det tidigare anförda (s. 7) prövade riksdagen frågan om
möjligheten att skärpa kraven på dödsorsaksundersökningar så sent som i
december 1979. I sitt av riksdagen godkända betänkande redovisade
socialutskottet att det inom socialstyrelsen sedan lång tid tillbaka pågick en
översyn av socialstyrelsens cirkulär från år 1971 med råd och anvisningar
angående dödsbevis. Enligt socialutskottet var avsikten att det reviderade
cirkuläret skulle innehålla bestämmelser som generellt sett skärpte kraven på
läkare som gör undersökning för utfärdande av dödsbevis. Det reviderade
cirkuläret skulle utfärdas i samråd med rikspolisstyrelsen, något som enligt
socialutskottets mening gjorde att det fanns skäl utgå från att rättssäkerhetsaspekterna
skulle komma att ägnas stor uppmärksamhet. Med hänvisning till
det anförda ansåg socialutskottet att det inte var erforderligt med någon
åtgärd från riksdagens sida.

Enligt vad lagutskottet nu inhämtat är översynen av 1971 års cirkulär i det
närmaste avslutad och ett nytt cirkulär kan beräknas utkomma inom kort. På
anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 1610 i förevarande del.

Utskottet hemställer

1. beträffande permutation att riksdagen avslår motionerna 1979/
80:1610, i denna del, och 1979/80:1614,

2. beträffande kontroll av bouppteckningar och boutredningar
m. m. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1610, i denna
del,

3. beträffande dödsorsaksundersökningar att riksdagen avslår
motionen 1979/80:1610, i denna del.

Stockholm den 25 mars 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Stig Olsson (s).
Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c),
Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Marianne Karlsson (c), Bengt
Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta Gard (m). Stina
Andersson (c), Ingrid Segerström (s) och Lars Hedfors (s).

GOTAB 64875 Stockholm 1980