med anledning av motioner om hjortvård m. m.

Betänkande 1978/79:JoU9

JoU 1978/79:9

Jordbruksutskottets betänkande
1978/79:9

med anledning av motioner om hjortvård m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:585 av Anders Björck (m) hemställs att riksdagen
beslutar uttala att beteshjortar ges status som hemdjur, i enlighet med vad
som anförts i motionen.

I motionen 1977/78:1619 av Thorsten Larsson m. fl. (c, s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att det s. k. frireservatet för kronhjort
utvidgas till att omfatta Häckebergaområdet.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1977/78:585 från lantbruksstyrelsen,
statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk. Svenska
jägareförbundet och Föreningen för svensk hjortavel.

Hjorthägn

Motionen

1 motionen 1977/78:585 anförs att flera miljoner hektar svenska betesmarker
i dag blott i ringa omfattning utnyttjas för produktiva ändamål. Om
dessa marker utnyttjades i större utsträckning för hjortuppfödning skulle de
enligt motionen kunna svara för en betydande del av den svenska köttproduktionen
och fylla en stor del av vårt behov av köttäggvita.

1 motionen framhålls att intresset för hjortavel i hägn under senare år
snabbt har ökat. Föreningen för svensk hjortavel har bedrivit ett mycket
omfattande arbete för att initiera flera att bedriva denna uppfödningsverksamhet.
Bl. a. har detta skett genom rådgivning vid uppförande av nya hägn.
Motionären understryker att hägnen icke får innebära att allemansrätten
träds förnär. Det kan enligt motionären vara lämpligt att terminologiskt skilja
på de frigående hjortarna och de hägnade. 1 sammanhanget framhålls att
beteshjortarnas juridiska status i dag äroklar och måste preciseras i lag. Det är
vidare viktigt att beteshjortarna hålls i sådana hägn som innebär betydande
svårigheter för hund att ta sig in i.

R emissyttrandena

Lantbruksstyrelsen ställer sig i princip positiv till att för jord- och skogsbruk
marginella marker utnyttjas för produktion av främst hjortdjurskött. En
förutsättning härför är givetvis att djur och hägn sköts på ett riktigt sätt.
Vidare anser styrelsen att djurskyddslagens bestämmelser i tillämpliga delar

1 Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 9

JoU 1978/79:9

2

gäller för djur i vilthägn. Däremot kan styrelsen inte tillstyrka att djur i
vilthägn skall ges status som hemdjur främst på grund av att detta skulle
medföra en radikalt ändrad syn på dessa djur med utgångspunkt i gällande
jaktlagstiftning. Lantbruksstyrelsen som har sig bekant att statens naturvårdsverk
inom kort kommer att presentera en utredning om vilthägn, anser
att slutlig ställning till alla de frågor, som behandlas i motionen, bör tas först
efter det naturvårdsverket slutfört sin utredning.

Statens livsmedelsverk har remitterat ärendet till verkets sakkunnige i
viltvårdsfrågor, länsveterinär Lars Hässler, länsveterinärorganisationen i
Gävleborgs län.

Länsveterinären anser att ett beslut att förläna beteshjortar i hägn status av
hemdjur kan vara motiverat men inte är till fyllest för att ge hjortar i hägn det
skydd de behöver. Hans uppfattning om hägndjurens status framgår av en
artikel i tidskriften Djurskyddet nr 1, 1978 där han bl. a. säger: "Det är min
bedömning att hägndjuren skall betraktas som djur i fångenskap och att
därför djurskyddslagens bestämmelser skall gälla".

I sammanhanget framhålls bl. a. att en expansion av köttproduktionen
genom beteshjortar i hägn kräver en expansion av slakteri- och distributionskapacitet
vad gäller i hägn producerat kött.

Livsmedelsverket delar länsveterinär Hässlers uppfattning att hägndjur
skall betraktas som djur i fångenskap och således falla under djurskyddslagstiftningens
bestämmelser.

Statens naturvårdsverk tillsatte i slutet av år 1972 en arbetsgrupp med
uppdrag att utreda vissa frågor rörande handeln med vilda djur. Gruppen
redovisade sitt huvudsakliga uppdrag i januari 1978. Gruppen har emellertid
även ägnat sig åt frågor med anknytning till vilthägn. Så snart gruppens
utredning färdigställts, vilket beräknas ske inom en nära framtid, kommer
den - efter viss remissbehandling - att överlämnas till regeringen med de
förslag från naturvårdsverket som utredningen kan föranleda. Verket anser
det därför vara fel tidpunkt att nu gå in på de mera detaljbetonade frågor som
motionen tar upp - juridisk status för de hägnade djuren, rätten att avliva
hund som kommit in i vilthägn, osv. Verket förordar att motionen inte
föranleder någon åtgärd. Verket anför i sitt yttrande i övrigt följande.

De frågor som tas upp i motionen torde alla komma att beröras i det ovan
nämnda arbetet. Rent allmänt kan emellertid redan nu sägas att från allmän
naturvårdssynpunkt är nackdelarna med vilthägn klart större än fördelarna.
Den nämnda arbetsgruppen kommer sannolikt också att föreslå viss
skärpning av lagstiftningen när det gäller vilthägn.

Hägnen kan utnyttjas för flera olika ändamål. De kan användas för
försäljning av jakttillfällen (troféjakt), slaktkroppar, levande djur, fällhorn,
hudar, m. m. De kan också utnyttjas för förevisning av djuren.

I vissa fall anläggs vilthägn för olika viltforskningsändamål. Dylika hägn
kan vara av värde från faunasynpunkt, eftersom vissa typer av viltforskning
kan vara svåra att bedriva utan tillgång till hägn.

Lönsamheten av vilthägn har 1976 utretts i ett examensarbete vid

JoU 1978/79:9

3

institutionen för skogszoologi vid skogshögskolan. En nuvärdeskalkyl med
10 % ränta och marknadsmässiga arbetskostnader ger enligt undersökningen
endast lönsamhet om avsättning av jakttillfällen kan påräknas. Faktorer som
räntefot, alternativsysselsättning och hägnägarens ekonomiska situation kan
dock förändra resultatet.

De problem hägnen för med sig är av flera slag. Konflikter med friluftslivet
är vanliga och beroende dels på svårigheter att komma in på marker belägna i
vilthägn, dels ibland på att vissa personer känner en instinktiv rädsla mot att
vistas på marker där större ansamlingar av djur förekommer, som man tror är
farliga. För orienteringsverksamheten och för andra typer av friluftsarrangemang
kan hägnen också vara till speciella besvär.

Det är vanligt att djur rymmer från vilthägn. Därvid kan större skador
uppkomma på skog och/eller gröda belägen utanför hägnet, ofta på marker
tillhöriga andra än hägnadsinnehavaren. Vidare ökar risken för spridning av
smittsamma sjukdomar genom de förrymda djuren.

Det är vidare inte så ovanligt att anläggande av vilthägn på en mark -särskilt om det sker nära rågången till angränsande mark - åstadkommer
irritation jakträttsinnehavarna emellan då viltets naturliga passage förhindras.
Det har också förekommit att drivande hund under jakt kommer in i ett
vilthägn. Därvid kan djuren i hägnet utsättas för betydande störningar.

Ibland kan de hägnade djurens betning ge upphov till ett ganska tilltalande
landskap. Det intresse som härigenom kan finnas för hägnen från landskapsbildssynpunkt
förtas emellertid ofta av att markområdena ej är tillgängliga.
Vilthägn kan vidare utgöra olämpliga inslag i landskapsbilden, om de
förekommer i mera öppna marker, vid stränder o. dyl.

Av det sagda framgår att naturvårdsverket, som har många erfarenheter av
vilthägnens för- resp. nackdelar, inte ansluter sig till den positiva grundsyn på
hägnen som kommer till uttryck i motionen. Verket har tvärtom den
uppfattningen att en skärpt lagstiftning behövs för att med vilthägnen
förenade problem skall kunna bemästras.

Svenska jägareförbundet finnér att vilthägnsverksamheten, under förutsättning
att den är rätt skött, i allmänhet måste anses som i huvudsak positiv.
Förbundet motsätter sig emellertid betämt att det vilt som hålls i hägnen ges
status som hemdjur. Förbundet anser att ytterligare överväganden angående
vilthägn kan anstå intill dess den av naturvårdsverket sammankallade
arbetsgruppens promemoria angående vilthägn föreligger och de förslag till
ändrad lagstiftning angående vilthägn som ifrågavarande promemoria innehåller
presenterats.

Föreningen för svensk hjortavel tillstyrker för sin del motionen eller att en
vidare utredning görs som kan leda till att hägnägarens skyldigheter och
rättigheter blir klargjorda och rättsligt fastställda.

Gällande ordning

I lagen (1943:459) om tillsyn över hundar sägs att hund som visat
benägenhet att bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus och att
om sån hund påträffas på område där hemdjur finns får hunden om den inte
låter sig upptagas dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren.

JoU 1978/79:9

4

Enligt svensk jaktlagstiftning är sådant vilt som hålles i hägn att anse som
vilt i egentlig mening. Bestämmelserna i jaktstadgan (1938:279) är således
tillämpliga även på sådant hjortvilt som förekommer i hägn. I 21 §
jaktstadgan ges emellertid det undantaget, att den som har ett vilthägn inte är
underkastad fridlysningsbestämmelserna för de viltarter som hålls instängda
genom hägnet.

Enligt sagda bestämmelse får inom jakt park eller djurgård som är inhägnad
i enlighet med föreskrifter som naturvårdsverket meddelar jakt idkas efter
villebråd som hålls instängt genom hägnaden utan hinder av fridlysning.

Vad avser de föreskrifter som naturvårdsverket meddelar har verket under
punkt 7 i sina föreskrifter och anvisningar med anledning av vissa bestämmelser
i jaktstadgan av den 12 juni 1970 anfört att älg, hjort och rådjur utan
hinder av bestämmelserna i kungörelsen om allmänna jakttider får jagas
under hela jaktåret om jakten sker inom hägnad som på betryggande sätt
hindrar djuren att passera ut eller in.

I 21 § lagen (1938:274) om rätt till jakt stadgas att lös hund ej må medtagas
eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård; sker det, får
jakträttsinnehavaren taga och behålla hunden.

Denna rätt för hägnägaren inträder således endast i de fall då en hund
avsiktligt medtagits eller släppts in i ett vilthägn.

Vad avser rätten att döda hund stadgas i 22 § sista stycket jaktlagen att
polismyndighet får låta döda hund, som löper lös och jagar eller ofredar
villebråd, om hunden inte låter sig upptagas, om det är angeläget från
viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till övriga omständigheter.
Polismyndigheten kan uppdraga åt jakträttsinnehavaren eller hans folk
att döda hunden.

I uppenbar nödsituation då det gäller att förhindra djurplågeri har
emellertid hägninnehavaren rätt att döda en i ett vilthägn inkommen
hund.

I 93 § rennäringslagen (1971:437) stadgas att hund som anträffas medan
den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är
tillåten, får, om den ej låter sig upptagas, dödas av den som äger eller vårdar
ren.

Utvidgning av frireservat för kronhjort

Motionen

I motionen 1977/78:1619 erinras om att riksdagen år 1970 i Skåne avsatte
ett ca 44 000 hektar stort område vid Romeleåsen och markerna strax väster
därom till ett s. k. frireservat för kronhjort. Syftet med reservatet var att söka
bevara den svenska kronhjorten. I beslutet ingick även att markägare som
drabbades av skadegörelse av kronhjort på gröda och skog skulle ersättas med
statsmedel. Enligt motionen fann kronhjortsnämnden i Malmöhus län tidigt

JoU 1978/79:9

5

att gränsdragningen för reservatet ej var tillfredsställande, varken för vården
av kronviltet eller med tanke på de skador odlare utanför reservatet drabbades
av. Nämnden har därför gjort flera framställningar om att reservatet skulle
utökas. Skälet för en utvidgning är att jordbrukare utanför reservatet får sina
odlingar nedtrampade av kringströvande flockar av kronhjortar. Dessa
brukare har inte rätt till ersättning för uppkomna skador. Ersättning utgår
endast till brukare inom reservatet. Detta förhållande har medfört att en
omfattande jakt sker på kronhjort utanför reservatet, vilket avsevärt försvårar
en korrekt vård av kronviltet.

1970 års riksdagsbeslut

1970 års höstriksdag fastställde i huvudsaklig överensstämmelse med vad
regeringen förordat vissa riktlinjer i fråga om åtgärder för kronhjortens
bevarande och om bestridande av kostnaderna härför (prop. 1970:165 bil. 8,
JoU 1970:53, rskr 1970:413). Beslutet som grundades på en av statens
naturvårdsverk och domänverket utförd utredning innebar i sammandrag
följande.

Ett öppet s. k. frireservat för kronhjort skulle inrättas på försök i Skåne.
Reservatet borde rymma ett hundratal kronhjortar och lokaliseras till ett av de
områden där nämnda djur då förekom. Inom reservatet avsågs avskjutningen
bli strängt reglerad medan den utanför området ansågs böra i första hand
regleras i samband med det årliga fastställandet av de allmänna jakttiderna.
Det förutsattes att därvid en tämligen lång jakttid borde gälla. För den
skadegörelse som kronhjorten orsakade på skog eller gröda inom det
föreslagna reservatet skulle ersättning utgå till de markägare som i mera
betydande omfattning drabbats av skadorna. Ersättning borde dock inte utgå
om den skadelidande underlåtit att vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder
eller om han kunnat hålla sig skadeslös genom att tillgodogöra sig jakträtt
eller på annat sätt. Med hänsyn till angelägenheten att förhindra ersättningsanspråk
som kunde ge upphov till oskäligt höga värderings- och administrationskostnader
i förhållande till ersättningsbeloppets storlek borde en
självrisk av 300 kr. bestämmas. Skadeersättningarna skulle bestridas från
anslaget Ersättning för vissa skador av rovdjur, m. m. medan övriga
kostnader, i första hand för skadeförebyggande åtgärder m. m. berörande
reservatet i Skåne, borde bestridas med medel ur jaktvårdsfonden. För varje
kronhjort som fälldes skulle avgift tas ut. Fällavgifterna borde tillföras
jaktvårdsfonden och bidra till att täcka kostnaderna för kronhjortsskyddet.
Kungl. Maj:t skulle äga besluta om avgifternas storlek.

Enligt riksdagens mening borde vad sorn förordats ses som ett försöksprogram
i syfte att för den närmaste framtiden lösa problemet med att bevara
kronhjortarna i Skåne på ett sådant sätt att såväl enskilda som allmänna
intressen tillgodosågs. Bl. a. borde tillämpningen av ersättningsbestämmelserna
noga följas. Det kunde givetvis tänkas att det blev nödvändigt att vidta
justeringar på grundval av de erfarenheter som vanns. Enligt departements -

JoU 1978/79:9

6

chefen borde t. ex. reservatets närmare storlek och lokalisering kunna
omprövas, om det visade sig nödvändigt. Det borde ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta i dessa frågor.

Bestämmelser om ersättning för skada av kronhjort, m. m. har i överensstämmelse
med av riksdagen godtagna riktlinjer intagits i kungörelsen
(1970:890) i ämnet.

Utskottet

På viltvårdens område väcktes under 1978 års allmänna motionstid två
motioner berörande hjortvården, 1977/78:585 och 1977/78:1619. I den
förstnämnda motionen framhålls behovet att med olika åtgärder öka skyddet
på hjortvilt som hålls i hägn, framför allt från skador orsakade av drivande
hund, medan den andra tar upp frågan om en utvidgning av det s. k.
frireservat för kronhjort, som genom riksdagens beslut år 1970 inrättades i
Skåne. Enligt motionen har den hittills tillämpade gränsdragningen för
reservatet ej visat sig tillfredsställande vare sig för vården av kronviltet eller
med tanke på de skador som åsamkas odlare utanför reservatet.

Som av den föregående redogörelsen framgår är en av statens naturvårdsverk
tillsatt arbetsgrupp f. n. sysselsatt med att utreda vissa frågor med
anknytning till viltfrågor. Så snart en rapport i ämnet färdigställts, vilket
beräknas ske inom den närmaste tiden, avser naturvårdsverket att efter viss
remissbehandling överlämna rapporten till regeringen med de förslag
utredningen kan föranleda. Vidare kan erinras om att den år 1977 tillsatta
jakt- och viltvårdsberedningen bl. a. har att närmare pröva vissa frågor
rörande skador förorsakade av vilt. Beredningen behandlar även frågan om
vilthägn. Ett betänkande rörande viltskador väntas bli framlagt vid årsskiftet
1978-1979, medan beredningens överväganden rörande vilthägn torde
komma att redovisas något senare. Som underlag för sistnämnda överväganden
torde komma att ligga bl. a. den väntade rapporten från naturvårdsverket
jämte verkets förslag i ämnet.

Vad gäller frågan om utvidgning av det s. k. frireservatet för kronhjort i
Skåne vill utskottet framhålla att 1970 års riksdagsbeslut i frågan avsåg ett
försöksprogram i syfte att för den närmaste framtiden lösa problemet med att
bevara kronhjortarna i Skåne på ett sådant sätt att såväl enskilda som
allmänna intressen tillgodosågs. Man tänkte sig sålunda att det kunde bli
nödvändigt att på grundval av vunna erfarenheter vidta vissa justeringar.
T. ex. borde reservatets närmare storlek och lokalisering kunna omprövas,
om det visade sig nödvändigt. Det skulle enligt riksdagens beslut ankomma
på regeringen att bestämma i dessa frågor.

Jakt- och viltvårdsberedningen torde som nyss nämnts inom kort redovisa
sina överväganden rörande skador förorsakade av vilt. Enligt vad utskottet
inhämtat torde därvid även synpunkter komma att lämnas på problemen
rörande kronhjortreservatet i Skåne.

JoU 1978/79:9

7

Med hänsyn till vad i ärendet utretts finnér utskottet föreliggande motioner
inte nu böra påkalla någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottet hemställer därför
att riksdagen

1. lämnar motionen 1977/78:585 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1977/78:1619 utan åtgärd.

Stockholm den 21 november 1978

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson(c), Svante Lundkvist(s), Hans Wachtmeister(m),
Bertil Jonasson (c), Grethe Lundblad (s)*, Börje Stensson (fp), Sven Lindberg
(s), Arne Andersson i Ljung (m), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s),
Stig Alftin (s), Gunnar Johansson (m)*, Ove Karlsson (s)*, Rune Johnsson i
Mölndal (c) och Wivi-Anne Radesjö (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 58782 Stockholm 1978