Med anledning av motioner om finansieringen av djursjukhusen

Betänkande 1976/77:JoU1

JoU 1976/77: 1

Jordbruksutskottets betänkande
1976/77: 1

med anledning av motioner om finansieringen av djursjukhusen
Motionerna

I motionen 1975/76:278 av herr Larsson i Staffanstorp m. fl. (c, s, m,
fp, vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och
förslag till en tryggare finansiering av djursjukhusens verksamhet.

I motionen 1975/76:279 av herr Wachtmeister i Staffanstorp m. fl. (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till statligt stöd
till den slutna djursjukvården.

Bakgrund

I sitt betänkande (1964:12) Veterinärmedicinsk forskning och undervisning
Del II anförde veterinärhögskoleutredningen i samband med diskussionen
om den fortsatta verksamheten vid veterinärinrättningen i Skara
vissa allmänna synpunkter på frågan om djursjukhusens roll inom djursjukvården.

Utredningen ansåg sålunda att det fanns ett nära samband mellan djursjukhusens
verksamhet och den verksamhet som bedrivs inom distriktsveterinärväsendet.
Enligt utredningens mening talade vissa skäl för att djursjukhusen
inordnades som en integrerande del av den övriga djursjukvården
inom landet. Genom den snabba omvandling som skett i fråga om djurhållningen
inom jordbruket och med hänsyn till de diskussioner som förts
i djursjukhusfrågan borde organisationen av den regionala veterinärmedicinska
hälso- och sjukvården i hela dess vidd bli föremål för översyn. En
särskild utredning borde därför få i uppdrag att utreda området. Utredningen
ansågs böra bl. a. beröra distriktsveterinärväsendet, djursjukhusen och hushållningssällskapens
veterinäravdelningar. I sammanhanget anförde utredningen,
att djursjukhusen borde kunna erbjuda vissa vidareutbildningsmöjligheter
för nyexaminerade veterinärer. Det borde därvid kunna övervägas
att staten i gengäld svarade för viss del av kostnaderna för verksamheten,
exempelvis genom att bestrida avlöningskostnaderna för klinikchef och
eventuellt någon ytterligare befattningshavare. I samband härmed borde
prövas frågan om en omfördelning av kostnaderna mellan distriktsveterinärväsendet
och djursjukhusen. Nämnda spörsmål borde dock närmare
utredas inom den föreslagna särskilda utredningen.

I överensstämmelse med veterinärhögskoleutredningens förslag bemyndigade
Kungl. Maj:t genom beslut den 3 juni 1965 chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga för att utreda veterinärväsendets

1 Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr I

JoU 1976/77:1

2

uppgifter och organisation. Veterinärväsendeutredningens betänkande i ämnet
(stencil Jo 1967:6) med remissyttranden redovisades för riksdagen i propositionen
1967:155, bilaga 7. Därvid berördes också frågan om statens ansvar
för den slutna djursjukvården (JoU 1967:40, rskr 1967:378). Riksdagens ställningstagande
innebar bl. a. att den slutna djursjukvården i princip inte borde
vara en statlig uppgift. Detta motiverades med att de statliga insatserna
på det veterinära området, bl. a. genom distriktsveterinärorganisationen, dittills
främst avsett animalieproduktionens djur och att tillräckliga skäl inte
syntes föreligga för en väsentligt ändrad inriktning och omfattning av statens
insatser. De anstalter för sluten djursjukvård som redan hade staten som
huvudman hade i huvudsak anknytning till annan statlig verksamhet i fråga
om utbildning och forskning eller till den militära organisationen.

Veterinärväsendeutredningen ansåg i sitt betänkande om sluten djursjukvård
(stencil Jo 1967:6) det önskvärt att bl. a. kommunerna vidtar lämpliga
åtgärder för att tillgodose vårdbehovet för hundarna. Riksdagen fann
inte att några hinder av principiell natur syntes föreligga för kommunerna
att vidta åtgärder av olika slag för att tillförsäkra sällskapsdjuren erforderlig
sjukvård.

Hösten 1973 beslöts om ändring av distriktsveterinärorganisationen (prop.
1973:178, JoU 1973:51, rskr 1973:378). I fråga om hälso- och sjukvården
bland husdjur överensstämde riksdagens beslut 1973 med riksdagens ställningstagande
1967.

Som även anförs i motionerna har förhållandena inom djursjukvården
förändrats påtagligt sedan år 1967. Antalet sällskapsdjur och sporthästar
(fritidsdjur) som behandlades 1967 var 147 400 respektive 54400. Under
1974 hade antalet behandlade sällskapsdjur ökat till 448 200 och antalet
sporthästar till 171 000. Samtidigt har 11 anläggningar försluten djursjukvård
tillkommit, och det totala antalet uppgick i april 1975 till 24 enligt följande
tabell.

JoU 1976/77: 1 3

Tabell över i april 1975 verksamma institutioner för sluten djursjukvård i Sverige

		Huvudman	Startår
För alla djur:
Djursjukhuset	i Skara	Staten	1946 (1775)
Djursjukhuset	i Helsingborg	Hushållningssällskap	1954
Djursjukhuset	i Strömsholm	Stiftelse	1964
Djursjukhuset	i Karlstad	Armén	1956
Djursjukhuset	i Sollefteå	Staten jämte stiftelse	1972
Djursjukhuset	i Umeå	Stiftelse	1970
Djurkliniken i	Dingle	Kommunal	1946
Djurkliniken i	Varekil	Kommunal	1953
Djurkliniken i	Långsele	Privatägd	1973
För mindre djur:
Djursjukhuset	i Göteborg	Stiftelse med Blå
		Stjärnans representanter	1967 (1933)
Djursjukhuset	i Malmö	Privatägd	1962
Djursjukhuset	i Borås	Stiftelse med Blå
		Stjärnans representanter	1956
Djursjukhuset	i Linköping	Hushållningssällskap	1969
Djursjukhuset	i Kalmar	Stiftelse	1970
Djursjukhuset	i Bagarmossen
Stockholm		Stiftelse	1973
Djursjukhuset	i Västerort
Stockholm		Privatägd	1973
Djursjukhuset	i Färentuna
inkl. Södra Djurkliniken
Stockholm		Privatägd	1974
Djurkliniken i	Mölndal	Privatägd	1970
Djurkliniken Dynan i Dalby	Privatägd	1968
För hästar:
Hästsjukhuset på Solvalla	T ravsällskap	1963
Hästsjukhuset på Åbyfallet	Travsällskap	1961
Hästsjukhuset på Jägersro	T ravsällskap	1961
Hästsjukhuset vid Rörsby	Privat AB	1965

Lagförslag

Lantbruksstyrelsen har i framställning till regeringen den 2 oktober 1975
framlagt förslag till lagstiftning om sjukhus och kliniker för djursjukvård.
Styrelsen framhåller att djursjukvården för fritidsdjur (sällskapsdjur och
sporthästar) under senare år har kontinuerligt ökat. Denna utveckling har
emellertid inte varit helt problemfri. Lantbruksstyrelsen har bl. a. funnit
att små privatmottagningar etablerats utan att innehavarna har vare sig tillfredsställande
erfarenhet eller tekniska eller lokalmässiga förutsättningar för
att bedriva verksamheten på sätt som motsvarar allmänhetens och myndigheternas
krav. Beredskapsservicen fungerar bristfälligt när stora sjukvårdsvolymer
inom ett område avverkas genom ett antal sådana mottagningar
med vanligen endast en veterinär. Följden av dessa förhållanden

1* Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr I.

JoU 1976/77: 1

4

blir bl. a. att det ställs ökade krav på den statliga distriktsveterinärorganisationen
att kvälls- och nattetid samt under helger tillhandagå med
akutsjukvård för sällskapsdjur och sporthästar.

1 avsikt att komma till rätta med bl. a. dessa problem framlägger styrelsen
förslag till lagstiftning, som skall ge styrelsen befogenhet att mera aktivt
kunna verka för att djursjukvården av fritidsdjuren utformas på ett tillfredsställande
sätt. Genom att i en lag om djursjukhus m. m. fordra tillstånd
för verksamhet som bedrivs under beteckningarna djursjukhus, djurklinik
och motsvarande torde tills vidare tillräckliga styrmedel skapas.

På grund av att det erfordras särskild sakkunskap och att det måste anses
vara angeläget att det sker en enhetlig bedömning, föreslår styrelsen, att
tillsynen sker centralt genom lantbruksstyrelsen.

I förslaget till lagtext ges styrelsen befogenhet att utfärda närmare anvisningar
för tillämpningen.

Efter remiss har yttranden över lantbruksstyrelsens framställning avgetts
av konsumentverket, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län,
Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapet
i Malmöhus län, Svenska djursjukhusföreningen, Stiftelsen Djursjukhus
i Stockholm, Stiftelsen Djursjukhuset i Strömsholm, Stiftelsen Djursjukhuset
i Göteborg, Djursjukhuset i Malmö AB, Stockholms travsällskap,
Svenska ridsportens centralförbund, Svenska travsportens centralförbund,
Svenska galoppsportens centralförbund, Avelsföreningen för svenska varmblodiga
hästen, Föreningen Nordsvenska hästen, Avelsföreningen för den
nordsvenska travaren, Svenska kennelklubben, Svenska lantarbetareförbundet,
Sveriges veterinärförbund.

Ärendet bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.

Remissyttranden över motionerna

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1975/76:278 och 279
från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt
(SVA), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund (SDR), Hushållningssällskapens förbund
och Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att frågan
om statligt stöd till den slutna djursjukvården blir föremål för utredning.

Enligt lantbruksstyrelsen bör särskilt undersökas om det är möjligt att med
finansiering av hundavgiftsmedel, totalisatormedel och budgetmedel inrätta
en fond, från vilken både djursjukhus och karantäner efter särskild prövning
skall kunna erhålla ekonomiskt stöd. Styrelsen erinrar om att många människor
äger eller kommer i direkt kontakt med frilidsdjur. Det är således
av största vikt att en tillfredsställande djursjukvård till rimlig kostnad kan
erbjudas. Detta var också ett av motiven som låg till grund för styrelsens

JoU 1976/77:1

5

framställning 1975-10-02 till regeringen om förslag till lagstiftning om sjukhus
och kliniker för djursjukvård.

Lantbruksstyrelsen är medveten om att det kan innebära svårigheter att
finansiera ett större djursjukhus med enbart inkomsten från djurägare. Ett
visst stöd av andra medel kan således vara motiverat.

Enligt styrelsens uppfattning föreligger följande motiv för ett visst ekonomiskt
stöd till djursjukhus.

1. Ett allmänt krav, bl. a. från djurskyddssynpunkt, är att en tillfredsställande
djursjukvård till rimlig kostnad kan erbjudas ägare till fritidsdjur
vid anläggning för sluten djursjukvård. Betydelsefullt här är att djursjukhusen
uppehåller beredskap (jour) i tillräcklig omfattning.

2. Djursjukhusens resurser i fråga om diagnostiska och terapeutiska hjälpmedel
är ett viktigt komplement till distriktsveterinärorganisationen och
kommer således även djurägare inom animalieproduktionen till godo.

Svårare fall remitteras ofta till djursjukhus. Det bör i sammanhanget påpekas
att många djur inom animaleproduktionen och vissa fritidsdjur representerar
ett högt ekonomiskt värde.

En annan positiv effekt är att distriktsveterinär i arbetstyngt distrikt med
stor animalproduktion alltid kan hänvisa ägare av fritidsdjur till djursjukhus
som ligger inom rimligt avstånd.

3. Djursjukhusens rådgivnings- och upplysningsverksamhet är av positiv
betydelse för den statliga distriktsveterinärorganisationen.

4. Djursjukhusen har en inte obetydlig funktion för vidareutbildning av
veterinärer.

För ändamålet bör enligt styrelsens mening övervägas att tillskapa en
central fond. Stöd därifrån skulle utgå efter ansökan och endast till godkända
anläggningar för djursjukvård (enligt styrelsens lagförslag om djursjukhus).

En sådan central fond borde även vara utformad så att stöd kunde utgå
till vissa karantäner. Kostnadsutvecklingen har även på detta område varit
sådan att täckning för driftkostnaderna inte kunnat erhållas genom höjda
avgifter från djurägare, vilkas djur placerats i karantän. Den kommun där
karantänen är belägen, har därför tvingats kraftigt understödja verksamheten,
trots att flertalet djurägare är bosatta i andra kommuner.

Rektorsämbetet vid veterinärhögskolan betonar att kommunal finansiering
av djursjukhus i allmänhet i princip är riktig. Detta utesluter inte att det
kommunala stödet kan vara större än f. n.

Det statliga stödet till djursjukhus bör även fortsättningsvis i första hand
koncentreras till veterinärhögskolan och djursjukhuset vid veterinärinrättningen
i Skara, där forskning och särskilt högskoleutbildning är huvudsyftet
med verksamheten. Därutöver bör det statliga stödet ges till regiondjursjukhusen,
vilka blivit en ovärderlig remissinstans för distriktsveterinärerna
och en avlastning av deras jourorganisation.

Enligt styrelsen för Svenska kommunförbundet utgör den slutna djursjukvården
i dag en integrerad del av den totala djursjukvården i landet.

JoU 1976/77:1

6

Den bör därför ses som ett naturligt och värdefullt komplement till den
statliga veterinärorganisationen. Av dessa skäl anser styrelsen att en omprövning
av riksdagens tidigare ställningstagande beträffande statligt engagemang
i den slutna djursjukvården bör komma till stånd.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) anför att det av 1967 års
riksdag fattade beslutet att vård på djursjukhus inte är en statlig angelägenhet
från djurskyddssynpunkt var ett mycket olyckligt beslut - såväl då beslutet
fattades som alltfort. Även om primärkommunerna ofta inte ställt sig avvisande
till att satsa medel till den slutna djursjukvården har intresset för
denna varierat starkt från kommun till kommun. Ansvaret för den slutna
djursjukvården har i realiteten "hamnat mellan två stolar", den statliga
och den kommunala, vilket varit olyckligt.

Någon ensartad bild hur djursjukvården bör bedrivas i hela riket har enligt
SDR inte kunnat skapas under sådana förhållanden. De olika kommunala
och enskilda insatser som gjorts under de senaste åren har också - sett
från allmännyttig synpunkt - säkerligen icke inneburit en optimal satsning.
Lantbruksstyrelsens utredning angående en fastare organisationsform för
djursjukhusen innebär förslag till en nyttig kraftsamling och sanering av
djursjukvården, men ger samtidigt icke underlag för en så samlad planering
och understöd av djursjukvården som synes erforderlig.

SDR framhåller att den behandling och vård som sker vid ett djursjukhus
är dyrbar. Löner och driftkostnader har under senare år stigit mycket. Den
enskildes utgifter har därigenom blivit så höga att många drar sig för att
söka upp den erbjudna adekvata djursjukvården. Härigenom blir ytterst
djuren lidande - det blir en djurskyddsfråga.

I vårt moderna, urbaniserade, industriella och personisolerande samhälle
spelar djuren en mycket stor roll för många, många människor. Djuren
är och förblir en viktig del av vårt samhällsliv. Det är också så att djuren
spelar roll oberoende av djurägarnas inkomstlägen. Troligen är det väl också
så att de spelar den största rollen för de djurägande människor som har
de mindre inkomsterna. Om det nu sagda mest är tillämpbart på smådjuren
får man inte glömma framför allt hästarna. Med deras hjälp önskar man
att till lägsta kostnader för den enskilde få till stånd en i alla avseenden
nyttig samvaro med djuren som också bidrar till att lösa ungdomsproblem
i de känsliga åldrarna. Själva djurskyddsproblemen torde också vara förhållandevis
större hos ridhushästarna som är i "allmänbruk" än hos de
enskilt ägda sällskapsdjuren.

Ett snabbt ställningstagande till ett ökat ekonomiskt stöd åt djursjukvården
är nödvändigt. Detta får dock ej skymmas av att det behövs en långsiktsplanering
för den slutna djursjukvården. Som skolexempel på brist på
sådan pekar SDR på den prekära situation som uppstår i Storstockholmsregionen
när veterinärhögskolan flyttar till Uppsala. Frågans utveckling belyser
också starkt behovet av klart angivna principer för huvudmannaansvar
accepterade av stat och kommun.

JoU 1976/77:1

7

I anslutning till sitt yttrande över förevarande motioner kastar SDR också
fram tanken på att man genom ett obligatoriskt sjukförsäkringssystem för
alla smådjur för vilka erläggs skatt/avgift mera långsiktigt skulle kunna
få till stånd ett visst ekonomiskt stöd åt den slutna djursjukvården.

Djursjukhusens aktivitet bör enligt LRF:s mening stödjas så långt det
är möjligt eftersom de tjänar en viktig funktion i samhället. LRF påpekar
dock i detta sammanhang att patienterna vid djursjukhusen till övervägande
del utgörs av andra djurgrupper än de för animalieproduktionen mest betydelsefulla.
LRF framhåller att den tillstyrkta utredningen bör vara förutsättningslös.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett par vid riksmötet 1975/76
väckta motioner med förslag till åtgärder, syftande till ökat statligt engagemang
vid finansieringen av den slutna djursjukvården. Med sluten djursjukvård
avses sådan vård som lämnas vid särskilda anläggningar där djuret
kan stanna kvar för operation eller annan behandling.

I motionerna lämnas redogörelser för djursjukhusens verksamhet och deras
betydelse som en integrerad del av den totala djursjukvården. Det understryks
alt djursjukhusen på flera sätt är ett värdefullt komplement till
den statliga distriktsveterinärorganisationen genom deras resurser i fråga
om diagnostiska och terapeutiska hjälpmedel såsom laboratorium, röntgen,
EKG, narkosapparatur samt moderna operationsmöjligheter. Kostnadsutvecklingen
har dock enligt motionerna medfört ekonomiska svårigheter för
djursjukhusen. Allvarliga farhågor anförs mot att höja taxorna i takt med
prisutvecklingen eftersom det kan befaras ett motstånd från djurägare att
anlita djursjukhus med ytterligare försämrad ekonomi som följd. Motionerna
utmynnar i en hemställan att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning
och förslag till en tryggare finansiering av djursjukhusens verksamhet (motionen
1975/76:278) respektive om förslag till statligt stöd till den slutna
djursjukvården (motionen 1975/76:279).

Som framgår av det föregående har frågan om statens ansvar för den
slutna djursjukvården tidigare prövats av riksdagen. I samband med behandlingen
av ett äskande på tilläggsstat I till riksstalen för budgetåret
1967/68 om statligt ränte- och amorteringsfritt lån till Malmöhus läns hushållningssällskap
för ombyggnad av djursjukhuset i Helsingborg anslöt sig
riksdagen sålunda till ett uttalande av departementschefen att den slutna
djursjukvården i princip inte borde vara en statlig uppgift. Ställningstagandet
motiverades med att de statliga insatserna på det veterinära området, bl. a.
genom distriktsveterinärorganisationen, dittills främst avsett animalieproduktionens
djur och att tillräckliga skäl inte syntes föreligga (oren väsentligt
ändrad inriktning och omfattning av statens insatser. De anstalter för sluten
djursjukvård som redan hade staten som huvudman hade i huvudsak an -

JolJ 1976/77: 1

8

knytning till annan statlig verksamhet i fråga om utbildning och forskning
eller till den militära organisationen. Riksdagen fann att några hinder av
principiell natur inte förelåg för kommunerna att vidta åtgärder av olika
slag för att tillförsäkra sällskapsdjuren erforderlig sjukvård. Eftersom sällskapsdjuren
i stor utsträckning fanns i de större orterna med omgivande
kommuner ansågs i regel underlaget för eventuella sjukvårdsinrättningar
bli tillräckligt stort. Riksdagen ansåg det inte nödvändigt att kommunerna
drev hundsjukhus i egen regi. Det uttalades i sammanhanget att bl. a. veterinärstyrelsen
(numera lantbruksstyrelsen) i sin egenskap av central myndighet
för sjukvården bland djuren kunde verka i frågor om lämplig lokalisering
av djursjukhus (prop. 1967:155 bil. 7, JoU 1967:40, rskr 1967:378).

Riksdagens beslut år 1973 om ändring i distriktsveterinärorganisationen,
m. m., anslöt sig i fråga om hälso- och sjukvården biand husdjur till riksdagens
ställningstagande år 1967, som innebär att distriktsveterinärorganisationen
i första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger
för animalieproduktionens djur (prop. 1973:178, JoU 1973:51, rskr 1973:378).

Av uppgifter som lämnats av lantbruksstyrelsen framgår att djursjukvården
för fritidsdjur kontinuerligt ökat under senare år såväl på djursjukhusen
som vid djurkliniker och veterinärmottagningar över hela landet. Antalet
sällskapsdjur och sporthästar som behandlades 1967 var 147 400 respektive
54 400. År 1973 hade antalet behandlade sällskapsdjur ökat till 344 500 och
antalet sporthästar till 114 000. På sju år har således antalet behandlade
fritidsdjur ökat med ca 230 procent. Samtidigt har 11 anläggningar för sluten
djursjukvård tillkommit, och det totala antalet sådana anläggningar uppgick
i april 1975 till 24.

Hundbeståndet i landet utgjorde den 1 januari 1974 ca 460 000 registrerade
djur. Enligt vissa antaganden kan det totala antalet hundar beräknas överstiga
600 000. Ungefär lika stort anses antalet katter vara.

I uttalanden från de i ärendet hörda remissinstanserna framhålls att djursjukhusen
redan utgör en integrerad del av den totala djursjukvården och
därvid fungerar som ett värdefullt komplement till den statliga distriktsveterinärorganisationen.
Bl. a. utgör djursjukhusen viktiga remissinstanser
såväl i fråga om fritidsdjur som när det gäller värdefullare djur inom animalieproduktionen.
I yttrandena över motionerna vitsordas att utvecklingen
under senare år i åtskilliga fall skapat svårigheter när det gäller att finansiera
verksamheten inom ifrågavarande anläggningar. Samtliga remissinstanser
tillstyrker eller lämnar utan erinran att frågan om ekonomiskt stöd till den
slutna djursjukvården ägnas en översyn. I några av yttrandena diskuteras
olika möjliga finansieringsformer. Lantbruksstyrelsen anser sålunda att det
finns skäl att undersöka om det är möjligt att med finansiering av hundavgiftsmedel,
totalisatormedel och budgetmedel inrätta en fond, från vilken
såväl djursjukhus som karantäner efter särskild prövning skulle kunna erhålla
ekonomiskt stöd. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund kastar
för sin del fram tanken på att införa ett obligatoriskt sjukförsäkringssystem

JoU 1976/77: 1

9

för vissa smådjur.

Utskottet delar uppfattningen att verksamheten vid djursjukhusen utgör
ett värdefullt komplement till den övriga djursjukvården inom landet. Det
är av stor vikt att en tillfredsställande djursjukvård till rimlig kostnad kan
erbjudas djurägarna inte minst vid djursjukhusen. Otvivelaktigt har förhållandena
såväl i fråga om djurhållningens omfattning och inriktning som
när det gäller den allmänna kostnadsutvecklingen förändrats avsevärt sedan
år 1967, då nu gällande riktlinjer för finansieringen av den slutna djursjukvården
principiellt fastlades av riksdagen. Att utvecklingen medfört problem
på detta område står klart. Som lantbruksstyrelsen anför kan del
bl. a. innebära svårigheter att finansiera ett större djursjukhus med enbart
inkomsten från djurägare. En automatisk bindning av avgiftstarifferna till
pris- och kostnadsutvecklingen kan naturligtvis medföra bristande balans
mellan utbud och efterfrågan på hithörande tjänster, till nackdel inte minst
för ekonomiskt svagare grupper av djurägare.

Mot bakgrund av det anförda ansluter sig utskottet till uppfattningen
att en utredning nu bör företas rörande lämpliga former för finansieringen
av den slutna djursjukvården. Därvid bör bl. a. prövas möjligheten att på
försäkringsbasis ge djurägarna tillfälle att kollektivt bidraga till finansieringen
och utjämna kostnaderna sinsemellan liksom även möjligheten att, som
lantbruksstyrelsen föreslår, med finansiering av hundavgiftsmedel, totalisatormedel
och budgetmedel inrätta en fond från vilken djursjukhus efter
särskild prövning skall kunna erhålla ekonomiskt stöd. Som Lantbrukarnas
riksförbund framhållit bör översynen emellertid vara förutsättningslös.

Som redovisats i det föregående har lantbruksstyrelsen för regeringen lagt
fram ett förslag till lag om djursjukhus ni. m„ som skall ge styrelsen befogenhet
att genom ett auktorisationssvsteni mera aktivt än f. n. verka för
att djursjukvården utformas på ett tillfredsställande sätt. Förslaget har remissbehandlats
och bereds f. n. inom jordbruksdepartementet. Enligt vad
utskottet erfarit är avsikten att proposition i ämnet skall föreläggas riksdagen
instundande vår. Djursjukhusens llnansieringsproblem har givetvis eli nära
samband med organisationsfrågorna. Det synes därför lämpligt ali den av
utskottet i det föregående förordade översynen rörande djursjukhusens ekonomi
omedelbart igångsätts och bedrivs jämsides med de överväganden som
pågår inom regeringskansliet. Givetvis är det ett önskemål att ett närmare
klarläggande av finansieringssituationen för berörda anläggningar kan ske
i nära anslutning till kommande beslut i auklorisationslrågan.

JoU1976/77:1

10

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
med anledning av motionerna 1975/76:278 och
1975/76:279 anfört om förutsättningslös utredning av frågan
om finansiering av den slutna djursjukvården.

Stockholm den 26 oktober 1976

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), fru Theorin (s), herr
Jonasson (c), fru Lundblad (s), herrar Enlund (fp), Lindberg (s), Wictorsson
(s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar
Strömberg i Vretstorp (s), Adolfsson (m), Johnsson i Mölndal (c) och herr
Bengtsson i Sölvesborg (m).