Med anledning av motioner om allemansrätten, m. m.

Betänkande 1979/80:JoU7

JoU 1979/80:7

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:7

med anledning av motioner om allemansrätten, m. m.

Motionerna

Yrkande

I motionen 1978/79:466 av Rune Johansson i Åmål m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en förstärkning av insatserna för övervakning
av och information om allemansrätten i enlighet med vad som anförts i
motionen.

I motionen 1978/79:1438 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs såvitt nu är
i fråga (yrkandet 2) - med hänvisning till vad som anförts i motionen
1978/79:1108 - att riksdagen hos regeringen anhåller om bättre information
om allemansrättens innebörd.

I motionen 1978/79:1976 av Karl Leuchovius (m) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om 1.
ökad information mot nedskräpning, 2. översyn av renhållningsansvaret för
vägar, 3. slutna toalettsystem på tåg.

I motionen 1978/79:1997 av Kersti Swartz (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
behovet av restriktioner och ålägganden i vad gäller taggtråd.

Motivering

Enligt motionen 1978/79:466 har den ökande trafiken med fritidsbåtar,
både svenska och utländska, medfört en oroande förslitning av vissa
strandområden längs våra kuster och större insjöar, t. ex. Vänern och
Mälaren. Att tillbringa sin fritid till sjöss är enligt motionärerna en sund
sysselsättning som bör uppmuntras. Samtidigt understryks samhällets
skyldighet att värna om det rika utbud på känsliga och vackra strandområden
som vårt land erbjuder. Enligt motionärerna skulle en ökad övervakning
samt samordning av polisens och kustbevakningens resurser i förening med
en bättre information om allemansrättens innebörd vara verksamma medel
mot de missförhållanden som råder i fråga om ökad miljöförslitning m. m. Ett
stående inslag i t. ex. Sveriges radio på utländska språk angående allemansrättens
rättigheter och skyldigheter torde enligt motionen medverka till
ökade kunskaper och förståelse för hithörande problem.

Frågan om information rörande allemansrättens innebörd tas upp också i
motionen 1978/79:1438, följdmotion till motionen 1978/79:1108.1 sistnämnda
motion understryks bl. a. behovet av en avvägning mellan å ena sidan de

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 7

JoU 1979/80:7

2

areella näringarnas krav, å andra sidan fritidsintressenternas behov av
rekreation. Natur och landskap runt främst de större tätorterna utsätts i dag
för stark nedslitning. Både naturen som sådan och allt fler lantbrukare lider
enligt motionen av intrång, slitage och olägenheter från allmänhetens sida,
ofta på grundval av en felaktig tolkning av allemansrätten. Denna rätt utgör,
framhåller motionärerna, ett värdefullt inslag i den svenska rättstraditionen
och är en viktig förutsättning för ett allmänt friluftsliv. Stor omsorg bör därför
ägnas åt att bevara den unika tillgång som allemansrätten utgör. Det är
emellertid enligt motionärerna angeläget att de många oklara punkterna på
området klarläggs.

Vissa närliggande frågor tas upp i motionen 1978/79:1976. Det framhålls
att nedskräpningen av naturen, utefter vägar, vandringsleder, rastplatser,
banvallar etc., är ett allvarligt problem. Information och upplysning på
området bör enligt motionären intensifieras, inte minst i skolorna. Vidare
borde renhållningen utefter vägarna övertas av kommunerna. Som ytterligare
exempel på angelägna åtgärder anförs i motionen bl. a. införandet av
slutna toalettsystem på tågen.

Enligt motionen 1978/79:1997 finns det ett behov av restriktioner och
ålägganden när det gäller användningen av taggtråd. Taggtrådsstängsel och
gammal, kvarlämnad taggtråd i naturen bidrar ofta till olyckor bland djur och
människor. Sådana aktiviteter som orientering eller vistelse i det fria över
huvud taget kan enligt motionären drabbas av olägenheter och risker. Allt
talar för att markägare dels iakttar restriktivitet när det gäller användning av
taggtråd, dels att de bör åläggas att bortföra gammal, nedfallen taggtråd.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Allemansrätten m. m.

Allemansrätten har beskrivits som en urgammal sedvanerätt, som endast i
begränsad utsträckning kommit till uttryck i lag. I korthet kan den sägas avse
friheten för envar att färdas till fots över och att under en kortare tid vistas på
annans mark -om det inte är fråga om tomt, plantering eller besådd åkermark
där beträdaren kan åstadkomma skada - och att där plocka blommor, bär och
svamp. Allemansrätten får dock inte ta sig sådana uttryck att markägaren och
andra fastighetens innevånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller
skada; hemfriden i vidsträckt mening och markägarens (motsvarande)
ekonomiska intressen får inte kränkas. Över huvud taget får den som
befinner sig i skog och mark anses vara skyldig att ta hänsyn till sin
omgivning. Detta framgår bl. a. av 1 § naturvårdslagen (1964:822), som
föreskriver att var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt ungänge med
naturen. Denna regel har självfallet betydelse också för allemansrättens
del.

Frågor med anknytning till allemansrätten har åtskilliga gånger behandlats

JoU 1979/80:7

3

av riksdagen (senast JoU 1978/79:8). Därvid har särskild uppmärksamhet
ägnats behovet av en ökad information om allemansrättens innebörd, med
betoning av att med denna foijer inte bara rättigheter utan även skyldigheter.
Jordbruksutskottet har i nämnda sammanhang bl. a. understrukit vikten av
en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten och om de
rättigheter och skyldigheter som denna innebär (se bl. a. JoU 1976/77:10).

I utskottets betänkande 1978/79:8 redovisas dåvarande jordbruksministern,
statsrådet Dahlgrens, svar den 21 november 1977 på interpellationer i
ämnet. Han anförde därvid bl. a. följande:

Den frihet som allemansrätten ger att vistas i skog och mark och där bl. a.
plocka svamp och bär är av oskattbart värde. Att vi måste slå vakt om
allemansrätten är därför en självklarhet. Om detta råder också allmän politisk
enighet.

Fastän vi alla är överens om grundprinciperna kan tillämpningen ibland
vålla problem. Umgänget med naturen kräver kunskaper och varsamhet. En
fortlöpande bred information om allemansrättens innebörd är därfor nödvändig.
Riksdagen har också vid flera tillfällen, senast i december 1976,
understrukit vikten av en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten
och om de rättigheter och skyldigheter som denna innebär.

Information om allemansrätten bedrivs av en lång rad olika organ, såväl
statliga som andra. Naturvårdsverket har gett ut ett flertal skrifter om
allemansrätten såväl på svenska som på flera andra språk. De ideella
naturvårdsorganisationerna bedriver också en upplysningsverksamhet inom
detta område. Informationen till turister sker till stor del genom kommersiella
organ. Att ge utländska turister med vana vid andra regler än dem vi har en
kortfattad och samtidigt korrekt information om vad den svenska allemansrätten
innebär är naturligtvis inte en helt lätt uppgift. Det har tyvärr också
bl. a. i en del turistbroschyrer förekommit uttalanden om allemansrättens
innebörd som kunnat ge anledning till missförstånd. Det är en viktig uppgift
för bl. a. Sveriges Turistråd att verka för att informationen till utlandet om
allemansrätten blir korrekt. Enligt vad jag erfarit kommer man från
turistrådets sida att på olika sätt arbeta för att denna information skall
förbättras.

Jordbruksutskottet anförde därefter följande:

Vad utskottet tidigare anfört om vikten av en effektiv och vederhäftig
information rörande de rättigheter och skyldigheter som är förenade med
allemansrättens utövande gäller självfallet i oförändrad utsträckning. Med
anknytning till dåvarande jordbruksministerns nu återgivna uttalanden vill
utskottet för sin del framhålla värdet av att berörda myndigheter och organ
fortlöpande uppmärksammar behovet av upplysning och information på här
åsyftade område. Med vad utskottet nu anfört bör riksdagen kunna anse
motionen 1977/78:592 besvarad.

Beträffande skyddet av strandområdena kan tilläggas att vissa frågor
rörande fritidsbåttrafiken f. n. övervägs inom regeringen. Avsikten är att
framlägga en proposition i ämnet tidigast i mars 1980.

1* Riksdagen 1979/80. 16 sam!. Nr 7

JoU 1979/80:7

4

Nedskräpning i naturen m. m.

Enligt 23 § naturvårdslagen (1964:822) skall envar tillse att han ej skräpar
ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda om råden, med plåt, glas,
plast, papper, avfall eller annat. Den som bryter mot denna bestämmelse kan
dömas till böter eller fängelse i högst 6 månader. Länsstyrelsen kan enligt 24 §
samma lag vid vite förelägga den som på viss plats i naturen vållar eller eljest
är ansvarig för nedskräpning att ställa i ordning platsen. Gammalt stängselmaterial
är att hänföra till nedskräpning i den mån det inte används för sitt
ändamål.

Beträffande renhållningen längs allmän väg gäller att kommunen har
ansvaret för renhållningen inom område med stadsplan och byggnadsplan.
Skyldigheten gäller dock inte om renhållningsåtgärderna skall vidtas av
staten som väghållare. Enligt väglagen (1971:948) gäller som huvudprincip att
staten svarar för renhållningen av vägområde samt viss mark intill parkeringsplats
eller rastplats i den mån allmänheten har tillträde till marken.

Problemen med kvarlämnad taggtråd i markerna behandlades med
anledning av väckta motioner av riksdagen vid ett flertal tillfällen under
1960-talet och dessutom vid 1970 års riksdag. Motionerna föranledde ingen
särskild åtgärd från riksdagens sida. Senast frågan var uppe till behandling
anförde tredje lagutskottet i sitt utlåtande 1970:41 bl. a. följande:

I motionerna framhålles att uttjänad taggtråd, som ligger kvar i naturen,
utsätter människor och djur för risk att tillskyndas svåra skador och att
allvarliga skadefall årligen inträffar. Eftersom stora arealer jordbruksmark
under de närmaste åren kommer att tas ur jordbrukets produktion kan man
enligt motionärerna befara att gammalt stängselmaterial kommer att lämnas
kvar inom allt större områden. Motionärerna hemställer att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändring av gällande lag så att den som är
ansvarig för gammal taggtråd, vilken inte längre fyller någon funktion, blir
skyldig att ta bort tråden.

Enligt 24 § naturvårdslagen äger länsstyrelsen vid vite förelägga den som
på viss plats i naturen vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpning, som kan
medföra obehag av någon betydenhet för annan eller skada till person eller
egendom, att ställa iordning platsen och vidta erforderliga förebyggande
åtgärder för framtiden. Statens naturvårdsverk framhåller i sitt remissvar att
gammalt stängselmaterial är att hänföra till nedskräpning i den mån det inte
används för sitt ändamål. Åtgärder för att bortföra eller iståndsätta sådant
stängsel skall därför i första hand vidtas genom fastighetsägarens försorg, och
med stöd av nämnda paragraf i naturvårdslagen äger länsstyrelsen meddela
denne föreläggande härom. Såsom utskottet i tidigare yttranden framhållit är
det angeläget att nämnda bestämmelser i naturvårdslagen kommer till
användning i största möjliga utsträckning. Man kan dock inte bortse från att
arbetet med att få bort gammalt stängselmaterial kan ställa sig mycket dyrbart
för enskilda markägare. Naturvårdsverket pekar emellertid på att verket, om
länsstyrelsen bedömer att föreläggande enligt 24 § är alltför betungande för
ägaren, kan tillstyrka att erforderliga åtgärder utförs som beredskapsarbeten,
varvid ägaren bör bestrida så stor del av kostnaderna som kan anses skäliga.
Utskottet vill i detta sammanhang uttrycka sin tillfredsställelse över att

JolJ 1979/80:7

5

omhändertagande av gammal stängseltråd upptagits bland åtgärdsobjekten i
den nyligen mellan naturvårdsverket och arbetsmarknadsstyrelsen träffade
överenskommelsen om landskapsvårdande åtgärder. Som motionärerna
framhåller ökar den fortgående nedläggningen av åkrar och betesmarker
förekomsten av uttjänta stängsel. Det är angeläget att dessa stängsel borttas
så snart som möjligt efter det att driften nedlagts eftersom röjningsarbetet
försvåras när stängslet fallit ned och blivit övervuxet. I detta sammanhang
har upplysning och propaganda en betydelsefull uppgift att fylla. Med hänsyn
till att naturvården enligt 2 § naturvårdslagen också är en kommunal
angelägenhet vill utskottet, liksom i föregående års yttrande, framhålla att det
är önskvärt att kommunerna är aktiva och genom dylika åtgärder eller på
annat sätt medverkar till att markägare och andra berörda förmås undanskaffa
stängsel som inte längre fyller någon funktion.

Beträffande slutna toalettsystem på tåg uppger man vid statens järnvägar
att en provserie om ca 70 vagnar utrustats med sådana system. Slutna
toalettsystem kommer också att finnas i de vagnar som SJ ämnar inköpa
under de närmaste åren. Att utrusta den befintliga, äldre vagnparken med
sådana system har dock hittills ansetts för dyrbart. (Kostnaden beräknas till ca
100 000 kr. per vagn.)

Frågan om renhållningsskyldighet av järnvägsområden behandlades av
trafikutskottet i betänkandet TU 1971:2 (p. 4).

Utskottet anförde därvid följande:

I motionen 1971:929 har yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att
bestämmelser snarast utfärdas som ålägger SJ renhållningsskyldighet av
järnvägsområden. I anledning härav vill utskottet erinra om att tredje
lagutskottet vid höstsessionen av 1970 års riksdag bl.a. behandlade frågan
härom. Utskottet förklarade sig sålunda dela departementschefens i prop. 157
deklarerade uppfattning att åtgärder mot nedskräpning av järnvägsområden
finge övervägas i annat sammanhang. Samtidigt framhölls av utskottet att
prov påginge med slutna toalettsystem för järnvägsvagnar, varför det
besvärligaste problemet i fråga om nedskräpningen utefter järnvägslinjerna
kunde antas bli löst inom en inte alltför avlägsen framtid. Allmänna
beredningsutskottet hade tidigare under året (uti. nr 19) erinrat om nämnda
försöksverksamhet och understrukit angelägenheten av att arbetet härmed
påskyndades. Under hänvisning till sålunda redan gjorda uttalanden från
riksdagens sida och då utskottet anser sig kunna förutsätta att Kungl. Maj:t
följer utvecklingen på området samt låter vidta i anledning härav lämpliga
åtgärder synes någon särskild framställning i ämnet från riksdagens sida f. n.
ej erforderlig. Ej heller finner utskottet anledning föreligga att från riksdagens
sida göra en framställning om att vissa skyltar i SJ:s personvagnar ändras i
enlighet med motionärernas önskemål. Motionen avstyrks därför även i
denna del.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motioner som rör allemansrätten
och vissa närliggande frågor, såsom nedskräpning i naturen m. m.

JoU 1979/80:7

6

Allemansrätten. 1 motionerna 1978/79:466 och 1978/79:1438 understryks
behovet av information rörande allemansrättens innebörd. Enligt den
förstnämnda motionen har den ökande trafiken med fritidsbåtar, både
svenska och utländska, medfört en oroande förslitning av vissa strandområden
längs våra kuster och större insjöar. En ökad information rörande de
rättigheter och skyldigheter som gäller i vårt umgänge med naturen skulle
enligt motionen kunna motverka den ökade miljöförslitningen. En ökad
övervakning och samordning av polisens och kustbevakningens resurser bör
kunna verka i samma riktning. I den senare motionen framhålls det
nödvändiga i en avvägning mellan å ena sidan de areella näringarnas krav, å
andra sidan allmänhetens behov av rekreation. Både naturen som sådan och
allt fler lantbrukare lider av intrång, slitage och olägenheter från allmänhetens
sida, ofta på grundval av en felaktig tolkning av vad allemansrätten innebär.
Enligt motionen är det angeläget att de många oklara punkterna på området
utreds.

Som framgår av den föregående redogörelsen har utskottet vid behandlingen
av liknande motioner understrukit behovet av ökad information om
allemansrättens innebörd, med betoning av att med denna följer inte bara
rättigheter utan även skyldigheter (bl. a. JoU 1976/77:10 och 1978/79:8).
Vidare har utskottet framhållit värdet av att berörda myndigheter och organ
fortlöpande uppmärksammar behovet av upplysning och information på
ifrågavarande område. Kravet på ömsedidig hänsyn och förståelse mellan
företrädare för olika intressen har betonats. I samband därmed har utskottet
ansett det viktigt att allemansrätten inte åberopas som stöd för ett beteende
som innebär påtaglig olägenhet för annans näringsutövning. Dessa uttalanden
gäller givetvis alltjämt.

Utskottet delar i viss mån de farhågor som kommit till uttryck i de nu
aktuella motionerna. Erfarenheterna under senare år tyder nämligen på att
utvecklingen går mot ett allt intensivare utnyttjande av våra naturresurser för
rekreation och friluftsliv. En sådan utveckling har givetvis i sig många
positiva sidor. Samtidigt innebär den emellertid risker för en i längden
svåracceptabel miljöförslitning inom vissa områden samt för konflikter
mellan markägare och friluftsintressenter. Sådana effekter är självfallet mest
påtagliga i de tätortsnära regionerna. Genom den ökande trafiken med
fritidsbåtar, bl. a. kanoter, har dock även mera avlägsna naturområden
kommit att utnyttjas för rekreationsändamål. I olika sammanhang har
omvittnats att ett ökat slitage på naturen blivit följden.

Med hänsyn till de förhållanden som här redovisats finns det skäl att ånyo
understryka behovet av en saklig och effektiv information rörande rättigheter
och skyldigheter i vårt umgänge med naturen. Som utskottet tidigare
framhållit är det värdefullt om informationen i dessa frågor når ut till
människorna på ett så tidigt stadium som möjligt, helst redan i samband med
förskole- och grundskoleundervisningen. I anslutning till den ökande
turismen finns det enligt utskottets mening anledning att iaktta viss

JoU 1979/80:7

7

försiktighet när det gäller att ”marknadsföra” för friluftsliv och turism
attraktiva delar av vårt land. Informationen i hithörande ämnen bör givetvis
inte utformas på sådant sätt att den ger en felaktig eller överdriven
föreställning om vad allemansrätten innebär. Det är vidare viktigt att
kommuner och regionala organ, framför allt i de tätortsnära områdena,
genom praktiska åtgärder och planering skapar utrymme åt det rörliga
friluftslivet inom de ramar som bl. a. naturförhållandena medger.

Utskottet förutsätter att berörda myndigheter och organ med uppmärksamhet
följer utvecklingen och därvid fullföljer den informationsverksamhet
som redan påbörjats samt även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att
motverka konfliktanledningar och förslitning av känsliga markområden vid
allemansrättens utövande. Någon särskild framställning härom från riksdagens
sida synes f. n. inte nödvändig. Utskottet föreslår att motionerna i fråga
anses besvarade med vad utskottet anfört.

Nedskräpning m. m. I motionen 1978/79:1976 berörs problemen med den
ökande nedskräpningen i naturen, utefter vägar, vandringsleder, rastplatser,
banvallar etc. Här krävs enligt motionären en intensifierad information och
upplysning, inte minst i skolorna. Vidare förordas att renhållningen utefter
vägarna övertas av kommunerna. Som exempel på andra angelägna åtgärder
anförs i motionen bl. a. införande av slutna toalettsystem på tågen.

Enligt motionen 1978/79:1997 behövs restriktioner och ålägganden när det
gäller användningen av taggtråd. Taggtrådsstängsel och gammal, kvarlämnad
taggtråd ger ofta upphov till olyckor bland djur och människor. Sådana
aktiviteter som orienteringstävlingar eller vistelse i det fria över huvud taget
kan drabbas av olägenheter. Enligt motionen finns det skäl för att markägare
dels är återhållsamma med att använda taggtråd, dels åläggs att bortföra
gammal, nedfallen taggtråd.

Utskottet delar synpunkterna i motionen 1978/79:1976 rörande värdet av
olika åtgärder som kan motverka nedskräpning i naturen och längs vägar,
banvallar m. m. Dessa frågor hänger nära samman med de problem
beträffande allemansrättens utövande som utskottet i det föregående berört.
Det är viktigt att informationen i sist angivna hänseende också skärper
medvetandet om att naturen skall hållas ren från papper, plast, glas, plåt och
annat avfall. 1 samband härmed synes bl. a. angeläget att de regler i
naturvårdslagen som straffbelägger nedskräpning verkligen bringas till
allmän kännedom. Enligt vad utskottet kunnat konstatera innehåller också
det av naturvårdsverket m. fl. organ framställda informationsmaterialet
rörande allemansrätten upplysningar i här åsyftat hänseende.

Vad beträffar renhållningen längs vägarna kan erinras om att staten i
princip svarar för renhållningen av vägområde samt viss mark intill
parkeringsplats eller rastplats i den mån allmänheten har tillträde till marken.
Det är självfallet från många synpunkter viktigt att renhållningen av vägar
och rastplatser fungerar på ett tillfredsställande sätt. De praktiska och
ekonomiska konsekvenserna av ett kommunalt övertagande av renhåll -

JoU 1979/80:7

8

ningsansvaret för ett i många fall omfattande landsvägsnät m. m. är dock
svåra att överskåda. Utskottet har för sin del inte funnit tillräckliga skäl att
föreslå en sådan översyn av renhållningsansvaret för vägar som motionären
yrkat.

Som framgår av den föregående redogörelsen behandlades frågan om
skyldighet för statensjärnvägar att hålla järnvägsområden rena av bl. a. 1971
års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande (TU 1971:2, p. 4)
hänvisade trafikutskottet till pågående försöksverksamhet med slutna toalettsystem
i järnvägsvagnar. Trafikutskottet, som förutsatte att Kungl. Maj:t
skulle följa utvecklingen på området och låta vidta lämpliga åtgärder, ansåg
det inte nödvändigt med någon särskild framställning i ämnet från riksdagens
sida.

Enligt vad utskottet erfarit omfattar försöksverksamheten med slutna
toalettsystem f. n. 70 vagnar. Efter hand som den äldre vagnparken förnyas
kommer det nya systemet till användning i allt större utsträckning. Utskottet
utgår från att de besvärligaste problemen i fråga om nedskräpning utefter
järnvägslinjerna kan lösas inom en inte alltför avlägsen framtid. Någon
särskild framställning i ämnet från riksdagens sida synes inte heller nu
påkallad.

Problemen med kvarlämnad taggtråd i markerna behandlades - med
anledning av väckta motioner - av riksdagen vid ett flertal tillfällen under
1960-talet samt år 1970. Motionerna föranledde ingen särskild åtgärd. Som
framgår av tredje lagutskottets i det föregående citerade utlåtande (3LU
1970:41) kan naturvårdslagens regler om straffansvar för nedskräpning och
om skyldighet att ställa i ordning nedskräpat område i princip tillämpas på
kvarlämnat stängselmaterial. Utskottet finner det givetvis angeläget att
effektiva åtgärder vidtas i syfte att komma till rätta med ifrågavarande
problem. Man kan emellertid, som tredje lagutskottet framhöll, inte bortse
från att arbetet med att få bort gammalt stängselmaterial kan ställa sig mycket
dyrbart för enskilda markägare. Med hänsyn härtill är det värdefullt om även
andra intressenter i samarbete med berörda markägare vidtar aktiva åtgärder
för att undanskaffa kvarlämnat stängselmaterial. Det kan t. ex. vara kommuner
och friluftsorganisationer samt andra myndigheter och organ som
medverkar i planeringen av beredskapsarbeten och landskapsvårdande
åtgärder.

Som en sammanfattande bedömning av motionerna 1978/79:1976 och
1978/79:1997 vill utskottet framhålla att motionärerna tar upp frågor som har
stor betydelse för bl. a. naturvården och det rörliga friluftslivet. Problemen är
dock till största delen av den karaktären att de ligger inom regeringens och
berörda myndigheters ansvarsområden. Med hänsyn härtill och till den
verksamhet i olika avseenden som här berörts har utskottet funnit att
motionerna f. n. inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

JoU 1979/80:7

9

Hemställan. Utskottet hemställer

1. att riksdagen anser motionerna 1978/79:466 och 1978/79:1438
yrkandet 2 besvarade med vad utskottet anfort,

2. att riksdagen lämnar motionerna 1978/79:1976 och 1978/
79:1997 utan vidare åtgärd.

Stockholm den 13 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i Ljung (m), Börje
Stensson (fp), Hans Wachtmeister (m)*, Sven Lindberg (s). Pilip Johansson
(c)*, Gunnar Olsson (s), Märta Predrikson (c), Håkan Strömberg (s), Lennart
Brunander (c), Torkel Lindahl (fp), Martin Segerstedt (s), Ingvar Eriksson (m),
Maja Ohlin (s)* och Jan Transson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.