Med anledning av motioner angående vissa jaktfrågor in. m.

Betänkande 1975/76:JoU25

JoU 1975/76: 25

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 25

med anledning av motioner angående vissa jaktfrågor in. m.

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1975:89 av herr Fågelsbo och fru Göthberg (båda c) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om en sådan ändring av bestämmelserna
om älgskadeersättning att ersättning må utgå för älgskada på gröda
oberoende av brukningsenhetens storlek.

I motionen 1975:600 av herrar Johansson i Växjö (c) och Wirtén (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådan ändring av 2 och
3 SS jakttidskungörelsen (SFS 1973:406) att allmän jakttid ej skall gälla för
duvhök.

1 motionen 1975:883 av herrar Larsson i Öskevik och Pettersson i Örebro
(båda c) hemställs att riksdagen beslutar 1. att hos regeringen begära förslag
om regler för utbetalning av ersättning för skada förorsakad av fridlyst djurart
enligt vad som anförts i motionen, 2. att hos regeringen begära förslag om
en skaderegleringslond enligt motionens syfte.

I motionen 1975:1514 av herr Alsén m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om skyndsam utredning och förslag angående ändring
av lagen om rätt till jakt, så att alla de djur och fåglar som omfattas
av 18 ij i nämnda lag blir föremål för märkningstvång.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:883 från statens
naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen och lantbrukarnas riksförbund. Se bilaga
till detta betänkande.

Utskottet

I detta betänkande redovisar utskottet sina ställningstaganden till några
under riksmötet 1975 väckta motioner angående vissa jaktfrågor m. m.

Ersättning för viltskador. I motionen 1975:89 anförs att bestämmelserna
om älgskadeersättning är så utformade att ersättning för skada som älg
vållat på obärgad gröda endast utgår till jordbrukare vars marktillgångar
uppgår till 40 ha odlad jord eller 200 ha annan jord. Med hänsyn till den
utveckling som skett sedan bestämmelsernas tillkomst år 1965 är det enligt

1 Riksdagen 1975 / 76. 16 sami. Xr 25

JoU1975/76:25

2

motionärerna befogat med en förändring av arealgränsen. Lämpligast vore,
anser man, att helt slopa arealgränserna, eftersom det inte finns någon principiellt
motiverad anledning till att innehavare av större markarealer ej skall
erhålla älgskadeersättning.

I motionen 1975:883 påpekas att det föreligger vissa svårigheter för den
som drabbas av skada av fridlyst djur att erhålla ersättning för skadan.
Det framhålls att bestämda regler finns endast såvitt avser skada som vållats
av vissa djurarter, t. ex. älg. I övrigt gäller enligt motionärerna inga fasta
regler utan ersättning ges efter prövning från fall till fall. Frånvaron av
fasta regler anser motionärerna - som hänvisar till ett konkret fall av bäverskador
på ett sjösänkningsbolags skyddsvallar - vållar svårigheter för
de skadedrabbade att göra gällande sina krav. Motionärerna understryker
att ingen i dag vill medverka till att utrota djurarter. Principen bör därför
vara, anser motionärerna, att den som drabbas av skada erhåller ersättning
för hela den skada som åsamkats. Bidrag bör också kunna utgå till nödvändiga
förebyggande åtgärder. För att uppnå enklaste möjliga bidragsrutiner
föreslår motionärerna att en fond inrättas varur ersättning utgår i bidragsberättigade
fall.

Vad först beträffar motionen 1975:89 vill utskottet erinra om att bestämmelser
om skador som förorsakas av älg finns i kungörelsen (1965:260)
om älgskadeavgift m. m. Älgskadeavgifter som inflyter inom ett län bildar
en älgskadefond som förvaltas av länsstyrelsen. Ur älgskadefonden beviljas
bl. a. ersättning för älgskada på gröda eller på fruktodling eller annan trädgårdsodling
med därtill hörande särskild anläggning. Enligt vid tidpunkten
för motionens väckande gällande bestämmelser utgick emellertid inte, som
motionärerna anfört, ersättning för älgskada på gröda om den brukningsenhet
där skadan uppkommit omfattade odlad jord utöver 40 hektar eller annan
mark utöver 200 hektar, såvida inte särskilda skäl förelåg att bevilja ersättning.
Utskottet vill nämna att den nyssnämnda arealgränsen om 40
hektar odlad jord sedermera, med verkan fr. o. m. den 1 juli 1975, höjts
till 60 hektar (SFS 1975:286). Av förarbetena till den ifrågavarande kungörelsen
om älgskadeavgift m. m. (prop. 1965:19 s. 19) framgår bl. a. att ersättning
ansågs böra utgå för skador på brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks
storlek men att av administrativa skäl en fast arealgräns
borde tillämpas. Det framhölls i detta sammanhang att Kungl. Maj:t - numera
regeringen - borde äga vidta av utvecklingen motiverade anpassningar.

Utskottet anser för sin del att vissa skäl talar för att möjligheten till
ersättning för älgskada inte bör vara knuten till brukningsenhetens storlek.
Det förtjänar nämnas att en föreslagen begränsning av motsvarande art
ej ansågs böra införas i kungörelsen (1970:890) om ersättning för skada av
kronhjort sedan utskottet tillstyrkt en motion med yrkande bl. a. att ersättning
för sådan skada skulle utgå oberoende av brukningsenhetens storlek
(prop. 1970:165 s. 61, JoU 1970:53 s. 3). Utskottet vill emellertid inte f. n.
framställa något direkt yrkande angående ett definitivt avskaffande av are -

JolJ 1975/76:25

3

algränsen. Genom den nyligen genomförda höjningen av arealgränsen har
för övrigt motionens syfte i viss mån tillgodosetts. Vidare kvarstår möjligheten
att, oavsett brukningsenhetens storlek, bereda vederbörande ersättning
om särskilda skäl föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen
även i fortsättningen ägnar berörda spörsmål uppmärksamhet och, i enlighet
med de tidigare återgivna uttalandena i propositionen 1965:19, vidtar av
utvecklingen motiverade anpassningar av ersättningsbestämmelserna.

Vad därefter beträffar motionen 1975:883 vill utskottet erinra om att regler
om ersättning för viltskada finns - förutom i de tidigare nämnda kungörelserna
angående skada som förorsakas av älg eller kronhjort - också i
16 § jaktstadgan (1938:279). 1 nämnda stadgande avses fall då tamdjur dödas
eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn eller om sådant
djur vållar annan skada på tamdjursskötseln. Riktlinjer i fråga om ersättning
för nu ifrågavarande skador har senast fastställts av 1973 års riksdag (prop.
1973:68, JoU 1973:22, rskr 1973:182). Beträffande renar och får utgår ersättning
med belopp som fastställs av naturvårdsverket. För annat tamdjur
bestäms ersättningen med ledning av reglerna för värdering av klövbärande
djur och fjäderfä enligt epizootilagen (1935:105).

För budgetåret 1975/76 har till ersättning för vissa skador av rovdjur
m. m. anvisats ett förslagsanslag om 1 455 000 kr. (prop. 1975:1 bil. 11 s.
154).

När det gäller skadegörelse av andra fridlysta djur än som avses i ovan
angivna författningar har jordbruksministern i ett svar den 12 december
1974 påen enkel fråga angående ersättningen för skador av fridlysta djurarter
uttalat att ersättning kan beviljas efter prövning från fall till fall. Det har
enligt jordbruksministern inte varit möjligt att tillämpa några fasta regler
eller bestämmelser eftersom förutsättningarna från fall till fall kan vara mycket
skiftande. Medel för sådant ändamål har hittills tagits ur jaktvårdsfonden.

Utskottet vill framhålla att viltskador enligt för viltvården gällande grundprinciper
bör förebyggas eller på annat sätt regleras genom att jakten utformas
som ett primärt regleringsinstrument. Som framgår av vad statens naturvårdsverk
och lantbruksstyrelsen anfört i sina remissyttranden har dock
enligt gammal praxis varje näring att tåla viss skadegörelse av vilt. Först
när skadegörelsen blivit mera omfattande har det kunnat bli aktuellt med
förbättrade möjligheter till avskjutning. 1 sista hand anses ekonomisk kompensation
böra komma i fråga.

Enligt utskottets mening är det angeläget att ersättningssystemet är så
utformat att det tillgodoser såväl intresset av ett tillfredsställande skydd
för fridlysta djurarter som behovet av att markägare ges ett rimligt skydd
mot ekonomiska förluster till följd av viltskador. Bl. a. vill utskottet understryka
vikten av att del ges tillfredsställande ersättningsmöjligheter vid
fall av mera omfattande viltskador. Det kan dock ifrågasättas huruvida det,
som motionärerna föreslagit, är praktiskt möjligt att åstadkomma enhetliga

JoU1975/76:25

4

och generellt verkande regler med avseende på alla de djurarter som kan
tänkas komma i konflikt med mänskliga intressen. Som naturvårdsverket
anfört är det nämligen, totalt sett, endast ett fåtal djurarter för vilka allmän
jakttid förekommer. Övriga djurarter är automatiskt fridlysta så länge inte
sådan jakttid bestämts för arten i fråga. En reglering av i motionen skisserat
slag skulle således komma att beröra det absoluta flertalet av landets däggdjurs-
och fågelarter. Det nu sagda motiverar enligt utskottets mening att
det hittillsvarande systemet med prövning från fall till fall tills vidare bör
få godtas. På grund av det anförda och med hänsyn till att det i första
hand ankommer på regeringen att fatta beslut på området finner utskottet
att motionen inte bör påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Jakten />« duvhök. Motionärerna erinrar om att i Sverige samtliga rovfåglar
med undantag av duvhöken är totalfredade mot jakt. Enligt Svenska jägarförbundets
statistik dödades för några år sedan ca 2 000 duvhökar per
jaktår. Med denna avskjutning i förening med biocidförgiftning m. m. finns
det enligt motionärerna risk för att den svaga tillväxt av duvhökstammen
som kunnat konstateras de senaste åren kommer att stagnera, och hot om
utrotning kan föreligga. Motionärerna framhåller att rovfåglarna, och särskilt
duvhöken, har stor betydelse som decimerande faktor för bl. a. kråkfåglar.
Vi har, heter det vidare, fått en snedbalans som gör att kråkor och kajor
inte längre har några naturliga fiender utan måste bekämpas av människan
med gift, vilket har sina risker för andra djurarter. Det är visserligen riktigt
att fasanen, framför allt vintertid, för en duvhök är ett mera lättfångat byle
än kråkfåglar. Motionärerna vill emellertid ifrågasätta om en främmande
och inplanterad djurart som fasanen skall tränga ut en naturlig svensk art
som duvhöken. Motionärerna hänvisar vidare till att åtskilliga andra länder
upphört med rovfågelsjakt och anser att Sverige, som i naturvårdsfrågor
brukar ha en positiv inställning, också borde handla därefter.

Enligt vad utskottet erfarit har farhågor för en nedgång i den svenska
stammen av duvhök på senare tid framförts bl. a. från Sveriges ornitologiska
förening och Sveriges naturskyddsförening. Den allmänna jakttiden i fråga
om duvhök har också successivt blivit föremål för inskränkningar. Fram
till den 1 juli 1967 t. ex. omfattade den allmänna jakttiden september-mars,
utan inskränkning till någon viss del av riket. Efter vissa förkortningar
av jakttiden åren 1968 och 1969 infördes med verkan fr. o. m. den 1 juli
1970 (1970:274) de regler som alltjämt gäller och som f. n. återfinns i jakttidsförordningen
(1975:543).

Enligt 2 !; jakttidsförordningen gäller allmän jakttid i fråga om duvhök
under september-november i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län och i övriga delar av riket under december-februari. Vidare
gäller enligt 3 § samma förordning att duvhök - liksom vissa andra djurarterfår
jagas under hela jaktåret inom område för viltuppfödning, hönsgård
eller därmed jämförlig anläggning samt inom ett avstånd av 200 m från

JoU 1975/76:25

5

sådan anläggning, ålit under förutsättning att jakten behövs för att hindra
skada inom anläggningen.

Såvitt utskottet kunna finna har på senare tid även i internationella sammanhang
en tendens till utökat rovfågelsskydd kunnat skönjas. Enligt en
ofta hävdad åsikt bör all jakt på rovfågel i princip vara förbjuden. Enligt
utskottets mening får rovfåglarna anses utgöra ett omistligt inslag i en levande
och variationsrik fauna och utskottet vill därför tillstyrka sådana åtgärder
som är ägnade att trygga rovfågelarternas fortbestånd. Utskottet vill
emellertid erinra om att det enligt nuvarande ordning ankommer på regeringen
att fastställa allmänna jakttider för de olika djurarterna efter förslag
från statens naturvårdsverk. Vad särskilt duvhöken beträffar avvaktar naturvårdsverket
f. n. enligt uppgift resultatet av ett vetenskapligt forskningsprojekt
rörande denna fågelart. Utskottet vill med hänvisning till det anförda
inte förorda något särskilt förslag från riksdagens sida med anledning av
motionen. Mot bakgrund av sin i det föregående deklarerade principiella
inställning till rov*aglama vill utskottet emellertid framhålla att utskottet
inte motsätter sig en total fridlysning av duvhöken, dock med det undantag
som anges i 3 § jakttidsförordningen angående område för viltuppfödning
m. m. Med vad utskottet nu anfört bör motionen kunna anses besvarad.

Märkninf&tvånf’ beträffande fridlysta djurarter m. m. I motionen 1975:1514
anförs att den lagstiftning som tillerkänner de utrotningshotade djurarterna
skydd mot jakt, fångst eller annan beskattning till synes endast kan fördröja
men inte hindra vissa arters utdöende. Vissa jägare, konservatorer och samlare
- såväl svenska som utländska - minskar enligt motionärerna bevisligen
dessa arters numerär. För att åstadkomma ett allmänt förebyggande medel
häremot anser motionärerna att det märkningstvång som idag gäller beträffande
skinn av vissa däggdjur bör utvidgas på sätt i motionen närmare
anges.

Utskottet vill erinra om att angivna märkningstvång beträffande skinnet
från vissa djurarter enligt 26 S jaktstadgan (1938:279) gäller björn, varg, järv,
lo, bäver, vit fjällräv och utter. Skinn av sådant djur får inte, innan det
förses med särskilt märke, beredas inom riket eller i annat än färdigt skick
utföras ur riket eller här forslas från en ort till en annan eller utbjudas,
överlåtas, köpas eller mottagas. Märkningstvånget skulle enligt motionsförslaget
utvidgas till att omfatta samtliga djurarter i privat ägo som anges
i 18 S 1 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt. De i nämnda stadgande
angivna djurarterna skall, om de dödas, fångas eller anträffas som fallvilt,
i princip tillfalla kronan oberoende av vem som jakträtten tillkommer. Bestämmelsen
har sin grund i ett allmänt intresse att åt vår fauna bevara
vissa sällsynta djurarter. Förteckningen över åsyftade djurarter omfattar f. n.
björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, svarthalsad dopping, rördrom, salskrake,
bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel, gråspett, vitryggig hackspett,
mellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel, sommargylling eller

JolJ 1975/76: 25

6

djur tillhörande någon av grupperna valar, storkar, trappar, örnar, glador,
falkar, kärrhökar och ugglor, utom kattuggla.

Utskottet finnér att motionens syfte att slå vakt om utrotningshotade
djurarter i och för sig är beaktansvärt. Det finns emellertid enligt utskottets
mening anledning att befara att ett regelsystem av i motionen skisserat
slag skulle medföra kostnader och administrativa problem - inte minst kontrolIsvårigheter
- av sådan storleksordning att de knappast står i rimlig proportion
till de fördelar som eventuellt kan uppnås. Utskottet vill i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på att Sverige tillträtt en internationell
konvention om handel med hotade arter av vild fauna och flora, den s. k.
Washingtonkonventionen, och att frågan om anpassning av svensk lagstiftning
till konventionens regler f. n. studeras av en arbetsgrupp inom
statens naturvårdsverk. Enligt vad utskottet erfarit angående arbetsgruppens
verksamhet torde denna få betydelse bl. a. när det gäller skyddet av våra
inhemska vilda djurarter. Utskottet vill vidare erinra om att det i första
hand ankommer på regeringen att fatta beslut på förevarande område. Enligt
26 a $ jaktlagen får sålunda regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om fridlysning, jakttider och jaktmedel samt
de föreskrifter i övrigt som behövs för att jakt och viltskydd skall kunna
bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda intressen
(SFS 1975:175). Utskottet anser på grund av det anförda att motionen bör
lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:89,

b. 1975:883,

c. 1975:1514,

2. anser motionen 1975:600 besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 december 1975
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s), Magnusson i Tanum
(s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, herrar Pettersson i Lund (s), Wictorsson
(s). Johansson i Holmgården (c), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson
(c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m), Norrby i Åkersberga (fp)
och Bengtsson i Sölvesborg (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1975/76:25

7

Bilaga

Remissyttranden över motionen 1975:883
Statens naturvårdsverk (1975-04-03)

Statens naturvårdsverk vill inledningsvis beröra vad som anförs i motionen
om bäverskador vid sjön Tysslingen. Som framgår av bifogat remissyttrande1
1974-07-09 av verket har Tysslinge Sjösänkningsbolag mycket riktigt drabbats
av påtagliga bäverskador. Av utlåtandet framgår emellertid också att
samhället på ett tidigt stadium ingrep med olika åtgärder för ätt nedbringa
skadorna, och att dessa åtgärder också haft effekt.

Vad därefter beträffar principen om ersättning för skada av fridlyst djurart
kan följande framhållas.

Enligt tillämpat fridlysningssystem är alla vilda däggdjur och fåglar automatiskt
fridlysta, så länge allmän jakttid inte har bestämts för arten ifråga.
Eftersom det, totalt sett, är ett fåtal djurarter, för vilka sådan jakttid förekommer,
innebär motionens förslag om ersättning för skada av fridlyst
djurart att det absoluta flertalet av landets däggdjurs- och fågelarter skulle
komma att beröras. De flesta arter kommer nämligen enligt verkets erfarenhet
förr eller senare i någon konflikt med mänskliga intressen.

Enligt gammal praxis har vidare varje näring att tåla viss skadegörelse
av vilt, utan att kompensation härför kan påräknas. Först när skadegörelsen
blivit mer omfattande har kompensation kunnat bli aktuell. Denna har då
i första hand antagit formen av förbättrade möjligheter till avskjutning,
antingen genom att särskilda licenser beviljats eller, i vissa fall, genom att
allmän jakttid införts. Först i sista hand har ekonomisk kompensation kommit
i fråga. Några få undantag från denna regel finns dock, vilket också
framgår av motionen.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning har detta system erbjudit acceptabla
möjligheter att kompensera skadelidande och i stort sett fungerat tillfredsställande.
Verket anser inte att det föreligger skäl att skapa en särskild skaderegleringsfond
för skada av fridlysta djur, utöver vad som förekommer
i dag. Mot ett påtagligt utvidgat ersättningsförfarande talar också de stora
svårigheterna att skapa enkla och rättvisa ersättningsregler. Hittillsvarande
erfarenheter tyder på att mera generella regler om ersättning för viltskador
skulle komma att medföra betydande administrativa problem med åtföljande
kostnader.

Verket vill slutligen peka på sina erfarenheter av kontakter med allmänheten
i viltskadefrågor. De tyder på att man genom information om bakgrunden
till skador av olika slag och metoder att förhindra dem vinner
ökad förståelse för den tillgång det vilda utgör och därmed minskade krav
på ersättning. Verket ser det som väsentligt att få resurser för att utvidga
dessa kontakter.

Lantbruksstyrelsen (1975-03-21)

Regleringen av populationer av vildnad sker genom jakt under allmän
jakttid eller särskilt tillstånd till jakt. Systemet förutsätter att en skälig skadegörelse
får lov att tålas. Grundprincipen bör enligt lantbruksstyrelsens
mening vara att de möjligheter som jakten ger genom noggrann uppföljning
utnyttjas så att skaderegleringsfallen blir så få som möjligt.

' Ej bifogat detta betänkande

JoU1975/76:25

8

I de fall skador likväl uppkommer möter i regel avsevärda svårigheter
att fastställa skadans storlek. Med hänsyn härtill anser lantbruksstyrelsen
rådande system med jakten som primärt regleringsinstrument lämpligt utformat
om detta system inkluderar möjlighet till skadeersättning då skadegörelsen
bedöms vara srörre än som skäligen bör tålas. Systemet bör även
kunna fungera då jakt på en viss skadegörare ej är tillåten.

I den utsträckningen viss djurart medför särskilda problem bör liksom
då det gäller älg, kronhjort i Skånereservatet och skador av rovdjur på tamboskap
specialregler fastställas. Även värdering av skada på jordbruksgrödor
bör ske enligt fastställda värderingsregler. Dessa torde lämpligen kunna utarbetas
i anslutning till jordbrukets skördeskadeskydd. I övrigt torde i regel
förhållandena vara sådana vid olika typer av skadefall att särbehandling
krävs från fall till fall.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1975-02-25)

I motionen föreslås att en särskild skaderegleringsfond inrättas från vilken
utbetalning av ersättningar skall utgå enligt särskilda regler för skador förorsakade
av fridlysta djur.

LRF delar uppfattningen att det är rimligt att skador som orsakas av
fridlysta djur bör ersättas av det allmänna. Fridlysningen harju tillkommit
för att tillgodose allmänna intressen. Det kan då anses skäligt att det allmänna
också svarar för den skadegörelse som de fridlysta djuren åstadkommer.
Självfallet bör sådan ersättning inte utgå för bagatellartade skador.
Däremot bör verklig skadegörelse ersättas enligt realistiska grunder och utan
dröjsmål. De regler för ersättningsberäkningarna, som angivits i motionen
är enligt LRFs mening godtagbara.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker LRF motionen.

GOTAB 75 10442 S Stockholm 1975