med anledning av motioner angående lagen om tillfälligt omhändertagande och lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.

Betänkande 1979/80:JuU22

JuU 1979/80:22

Justitieutskottets betänkande
1979/80:22

med anledning av motioner angående lagen om tillfälligt omhändertagande
och lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m.

Motionerna

I motionen 1979/80:475 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen upphäver lagen om tillfälligt omhändertagande.

Enligt motionärernas mening har lagen inte, såsom det förutsattes vid dess
tillkomst, möjliggjort sociala vård- och stödåtgärder. Den är i stället i dag en
ren städlag, som används för att tillfälligt rensa upp på gator och torg, i
tunnelbanan och på andra platser. Dessutom har lagen enligt motionärerna
kommit att användas mot fredliga demonstrationer och folksamlingar.

I motionen 1979/80:1115 av Elver Jonsson (fp) och Bertil Hansson (fp)
hemställs att riksdagen skall ”besluta att polisen ges laglig rätt att identifiera
dem som omhändertagits enligt lagen om berusade (LOB)” (yrkandet 1)
samt ”att de sociala centralnämnderna åläggs att registrera LOB-rapporterna
och att rapportera dem vid prövning av lämplighetsintyg för körkort”
(yrkandet 2).

Motionärerna hänvisar till att det ställs krav på nyktert levnadssätt hos den
som ansöker om körkort men att kontrollen härav försvåras av att den som
omhändertas enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.
(LOB) inte behöver tala om vem han är. Enligt motionärernas mening bör
riksdagen i anslutning till den pågående lagstiftningen inom socialvården
fatta beslut om registrering av omhändertaganden enligt LOB.

Lagen om tillfälligt omhändertagande

Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) trädde i kraft den
1 oktober 1973 (prop. 1973:115, JuU 26, rskr 258). Samtidigt upphävdes
dittills gällande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen.

Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades av den
s. k. brottskommissionen.

I 1-3 §§ LTO finns bestämmelser som ger en polisman befogenhet att i
vissa fall verkställa ett tillfälligt omhändertagande.

Bestämmelsen i 1 § LTO tar sikte på fall då polisstyrelse enligt särskild
bestämmelse har befogenhet att besluta om händertagande. En enskild
polisman får i ett sådant fall verkställa omhändertagandet i avvaktan på

1 Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 22

JuU 1979/80:22

2

polisstyrelsens beslut, om förutsättningar för ett omhändertagande bedöms
föreligga och dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes
eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.
Bestämmelser om befogenhet för polisstyrelse att besluta om omhändertagande
som här avses finns i utlänningslagen (1954:193), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, barnavårdslagen (1960:97) och lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Enligt 2 § LTO får polisman ta hand om den som kan antas vara under
femton år och anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Den
omhändertagne skall skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden.

I 3 § föreskrivs att polisman skall omhänderta den som genom sitt
uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar fara för
denna, om ett omhändertagande är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Ett sådant omhändertagande skall ske också när det fordras för
att avvärja en straffbelagd gärning.

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid omhändertagande,
maximitid för kvarhållande m. m. Sålunda gäller enligt 4 § att polismannen
skall se till att omhändertagandet inte orsakar den som har tagits om
hand större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte
eller väcker onödig uppmärksamhet. Den polisman som har verkställt
omhändertagande enligt LTO skall så skyndsamt som möjligt anmäla saken
till sin förman, som omedelbart skall pröva om åtgärd enligt 1 eller 3 § skall
bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 1 §
skall kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 §, skall han
skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och skälen till
detta (5 §). Den som är omhändertagen enligt 1 eller 3 § skall förhöras så
snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till att han har
tagits om hand. I de fall då någon har omhändertagits enligt 3 § skall också
vid behov en utredning om hans personliga levnadsförhållanden göras, om
möjligt av företrädare för social myndighet. Avsikten med denna utredning
skall vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp
eller stöd från samhällets sida (6 §). Beträffande den som har omhändertagits
enligt 3 § gäller vidare att han skall friges så snart förhör och personutredning
har slutförts och anledning föreligger att han inte längre kommer att utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet (8 §).

Lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.

Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
(LOB) trädde i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975/76:113, JuU 37, rskr
351). Samtidigt upphävdes straffbestämmelserna mot fylleri samt förord -

JuU 1979/80:22

3

ningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.

Enligt 1 § LOB får den som på allmän plats, utom- eller inomhus,
anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
omhändertas av polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd att ta
vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Om den
omhändertagne bedöms vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida,
skall polisen, innan omhändertagandet upphör, tillhandagå honom med råd
och upplysningar samt, i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annat
samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Den
omhändertagne skall friges så snart det bedöms kunna ske utan men för
honom själv och anledning till omhändertagande inte längre föreligger.
Frigivandet skall dock alltid ske senast inom åtta timmar efter omhändertagandet
om det inte uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes eget
intresse att han får stanna kvar kortare tid därutöver (7 §). Föreskrifterna i
lagen skall tillämpas även i fall, då förutsättningar för omhändertagande
skulle ha förelegat också enligt 3 § LTO (9 §).

Enligt 10 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall polismyndigheten
göra anmälan hos nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning
omhändertagits enligt LOB. Underrättelseskyldighet för polismyndighet
föreskrivs också i 87 § körkortsförordningen (1977:722) enligt vilken
anmälan skall göras till länsstyrelsen när körkortsinnehavare omhändertagits
enligt LOB.

Särskilt om identifiering vid gripande enligt LOB

I en skrivelse från rikspolisstyrelsen till regeringen i september 1977 med
redogörelse över tillämpningen av LOB under första halvåret 1977 påpekades
svårigheter som uppstått när det gällde att identifiera personer som
omhändertagits enligt LOB; berusningen är inte kriminaliserad och medför
inte möjlighet för polisen att använda tvångsåtgärder för att utröna den
omhändertagnes identitet. På grund av dessa svårigheter hade polisen i ett
stort antal fall inte kunnat fullgöra sin underrättelseskyldighet enligt
nykterhetsvårds- och körkortslagstiftningen. Rikspolisstyrelsen begärde att
frågan om möjligheten att identifiera omhändertagna skulle prövas närmare
så att föreskrivna anmälningar skulle kunna fullgöras till socialmyndigheterna
om föreliggande hjälpbehov och till körkortsregister m. m.

I en skrivelse till rikspolisstyrelsen i oktober 1977 anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet i fråga om identifieringen bl. a. följande.

Det förtjänar i detta sammanhang inledningsvis anmärkas att polisen även
före den nya lagstiftningens ikraftträdande hade skyldighet att lämna
uppgifter om dem som omhändertagits på grund av berusning på allmän
plats. Fylleri var då ett brott som föll under allmänt åtal. Som har påpekats
vid rikspolisstyrelsens enkätundersökning kunde därmed vissa tvångsmedel
tillgripas i identifieringssyfte. Enligt 24 kap. 2 § rättegångsbalken kan den

1* Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 22

JuU 1979/80:22

4

som på sannolika skäl misstänks för brott - oberoende av brottets
beskaffenhet - häktas, om han är okänd och undandrar sig att uppge namn
och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift är osann.
Förekommer mot någon skäl till häktning, kan han enligt 24 kap. 5 § samma
balk anhållas i avbidan på rättens beslut. -Med hänsyn till avkriminaliseringen
av fylleri är de nu återgivna bestämmelserna om häktning och
anhållande inte längre tillämpliga. I övrigt har polisen i princip samma
möjligheter som förut att sörja för att en omhändertagen persons identitet
blir fastställd. Mot bakgrund av den anmälningsskyldighet som har ålagts
polismyndighet är det också en tjänsteplikt för polisen att verka för att den
omhändertagne identifieras i den mån det är möjligt genom de åtgärder som
polisen äger vidta. I detta hänseende bör särskilt anmärkas att polisen enligt 2
och 18 §§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
är skyldig att visitera en omhändertagen som skall förvaras i polisarrest. I
samband med sådan visitation kan polisen i identifieringssyfte granska
legitimationshandlingar som den omhändertagne bär på sig. Vidare skall
enligt 7 § första stycket LOB den omhändertagne förhöras så snart som
möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhändertagandet.
Förhöret skall bl. a. fungera som dokumentation över omhändertagandet
(jfr JuU 1975/76:37 s. 24) och det är därför självklart att förhörsledaren alltid
bör ta upp frågan om den omhändertagnes identitet liksom att han bör
utnyttja de andra praktiska möjligheter som kan föreligga att efterforska
identiteten. Självfallet kan emellertid - som också anges i rikspolisstyrelsens
anvisningar - den anmälningsskyldighet som har ålagts polisen fullgöras
endast under förutsättning att den omhändertagnes identitet verkligen har
kunnat fastställas.

Under det första halvåret 1979 omhändertogs sammanlagt 60 392 personer
enligt LOB. Av dessa kunde 2 741 inte identifieras.

Utvärdering av LTO och LOB

Vid sin behandling under hösten 1977 av motioner angående LTO uttalade
utskottet att redovisade uppgifter om hur bestämmelsen om social utredning
i samband med omhändertaganden enligt 3 § LTO tillämpats visade att det
kunde finnas anledning att överväga behovet av och formerna för dessa
utredningar bl. a. mot bakgrunden av resultat som redovisats av försöksverksamhet
med social jour samt erfarenheterna av tillämpningen av LOB.
Sådana överväganden borde dock enligt utskottets mening föregås av en
vidare utvärdering av LTO:s tillämpning i dessa hänseenden.

Med hänsyn till förändringar i tillämpningen av LTO efter tillkomsten av
LOB som redovisats av rikspolisstyrelsen borde den förordade utvärderingen
enligt utskottets mening ges en vidare inriktning och avse tillämpningen av
båda lagarna. Utvärderingen borde avse antalet omhändertaganden, arten
av omhändertaganden och förekomsten av sociala utredningar och hjälp- och
vårdinsatser. Utskottet uttalade vidare att det med hänsyn till den avgörande
principiella skillnaden mellan LTO och LOB när det gäller syftet med
ingripandena var angeläget att gränsdragningsproblem inte uppstår i den
praktiska tillämpningen av de båda lagarna. Vid utvärderingen borde därför

JuU 1979/80:22

5

uppmärksammas de svårigheter som den enskilde polismannen i praktiken
ställs inför vid valet mellan att tillämpa LTO eller LOB. Tillsammans med de
ytterligare upplysningar beträffande tillämpningen av LOB som kunde
komma att erhållas av rikspolisstyrelsens rapporter enligt regeringens beslut
härom borde utvärderingen, anförde utskottet, kunna ligga till grund för en
bedömning av frågan om erforderliga lagändringar.

Vad utskottet sålunda anfört gavs regeringen till känna (JuU 1977/78:12,
rskr 58).

Enligt bemyndigande av regeringen i mars 1978 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en särskild utredare (Ju 1978:03) för att göra den av
riksdagen begärda utvärderingen (Dir. 1978:11).

I direktiven till utredaren uttalas bl. a. att det bör finnas anledning för
denne att ta upp de problem som sammanhänger med svårigheterna att
identifiera de omhändertagna.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1980.

Polisutredningen

I betänkandet (SOU 1979:6) Polisen har 1975 års polisutredning föreslagit
att LTO skall upphävas som en särskild lag. Den reglering som behövs på
området bör enligt polisutredningen arbetas in i en ny polislag sedan
bestämmelserna setts över och preciserats på grundval av LTO/LOButredningen.
Polisutredningen uttalar bl. a. att den finner det särskilt
angeläget att man söker lösa de svårigheter som nu synes föreligga vid
tillämpningen av LTO genom att förutsättningarna för omhändertaganden
av det slag som regleras i 3 § preciseras så långt som möjligt i den nya
polislagen.

Polisutredningens betänkande har remissbehandlats och övervägs f. n. i
regeringens kansli. Avsikten är att en principproposition grundad på
betänkandet skall föreläggas riksdagen under år 1980.

Riksdagsbehandling under våren 1978 och hösten 1979

Utskottet prövade under våren 1978 ett yrkande av samma innehåll som i
motionen 475 (JuU 1977/78:34). Utskottet uttalade därvid att utskottet
liksom tidigare då sådana yrkanden prövats ville understryka nödvändigheten
av en lagstiftning som ger polisen möjlighet att ingripa och hindra
störningar mot den allmänna ordningen innan de leder till brott. Utskottet
fann ej anledning att inta annan ståndpunkt än tidigare beträffande behovet
av sådan lagstiftning. Genom den pågående utvärderingen skulle enligt
utskottet underlag skapas för en bedömning av frågan rörande lagstiftningens
närmare utformning för framtiden. Utskottet avstyrkte med hänvisning
till det anförda bifall till motionsyrkandet. Riksdagen följde utskottet. Ett
förnyat yrkande om upphävande av LTO prövades därefter av utskottet

JuU 1979/80:22

6

under hösten 1979 (JuU 1979/80:6). Utskottet fann då ej anledning att inta
annan ståndpunkt beträffande behovet av lagstiftning. Utskottet pekade på
att lagstiftningens närmare utformning skulle komma att prövas i det
fortsatta lagstiftningsarbete som kunde förväntas följa på grund av polisutredningens
och LTO/LOB-utredningens förslag. Riksdagen följde utskottet.

I betänkandet JuU 1977/78:34 prövades också motionsyrkanden rörande
möjligheterna för polisen att identifiera personer som omhändertagits enligt
LOB. Utskottet uttalade därvid att det delade den uppfattning som kommit
till uttryck i motionerna att svårigheterna i detta hänseende kan inverka
menligt på polisens möjligheter att fullgöra sin underrättelseskyldighet till
nykterhetsvården och körkortsmyndigheterna. Enligt utskottets mening var
det angeläget att de tillämpningsproblem som i detta hänseende uppkommit
vid vissa polismyndigheter snarast kunde lösas. Enligt utskottets mening
borde dock saken med hänsyn till direktiven för LTO/LOB-utredningen inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen följde utskottet.

Körkortsprövningen

Tidigare gällande ordning

Före den 1 januari 1977 hade straff för fylleri särskild betydelse för rätten
att få eller behålla körkort. I fråga om den som hade dömts för fylleri fick
körkortstillstånd inte meddelas innan två år hade förflutit från det förseelsen
begicks, om det inte kunde anses uppenbart att sökanden ändå var en
skötsam person. Körkort skulle återkallas bl. a. om körkortshavaren hade
gjort sig skyldig till fylleri och det inte kunde anses uppenbart att han ändå
var en skötsam person, eller om körkortshavaren med hänsyn till onyktert
levnadssätt inte borde ha körkort. En konsekvens av att fylleristraffet
slopades den 1 januari 1977 var att sådana rättsverkningar som tidigare knöts
till en dom för fylleri föll bort. Ikraftträdandet samordnades med viss
nyordning av körkortsregleringen.

Nuvarande ordning

Den 1 januari 1978 ersattes den tidigare körkortskungörelsen av körkortslagen
(1977:477) och körkortsförordningen (1977:722).

Under förarbetena till körkortslagen (prop. 1975/76:155, TU 28, prop.
1976/77:113, TU 25) framhölls när det gällde frågan om nykterhetskravet att
ett omhändertagande på grund av berusning ingav så stark misstanke om
opålitlighet i nykterhetshänseende att förarens nykterhetsförhållanden
borde utredas. Varje omhändertagande på grund av berusning borde därför
föranleda prövning från körkortsmyndighetens sida. Avkall på skötsamhet i
nykterhetshänseende som ett krav för innehav av körkort fick inte göras.

JuU 1979/80:22

7

Enligt 7 § körkortslagen får körkortstillstånd meddelas endast den som
med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses
lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de
personliga förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd för
nyktert levnadssätt och om det kan antas att han som förare av körkortspliktigt
fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn,
omdöme och ansvar i trafiken.

Ett körkort eller ett körkortstillstånd skall enligt 16 § körkortslagen
återkallas bl. a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
inte bör ha körkort.

Enligt 86 § körkortsförordningen åligger det nykterhetsnämnd att i
körkortsärenden m. m. lämna uppgifter om den enskildes nykterhetsförhållanden.
Har nämnden beslutat att ställa en körkortshavare under övervakning
eller har nämnden gett in ansökan till länsrätt om att en sådan person
skall tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall nämnden
omedelbart underrätta den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet.
Även i annat fall skall nämnden underrätta länsstyrelsen, om den finner
att rätten att ha körkort m. m. bör omprövas. Nämnden skall i nu nämnda fall
yttra sig huruvida den det gäller bör ha körkort.

Utöver den nu nämnda skyldigheten att lämna uppgifter till körkortsmyndighet
gäller enligt 96 § körkortsförordningen att uppgifter får inhämtas från
bl. a. sociala organ som kan lämna upplysningar av betydelse för lämplighetsbedömningen.

Uttalande av JO

I anslutning till att den nya körkortslagstiftningen trädde i kraft den 1
januari 1978 utfärdade socialstyrelsen anvisningar rörande social centralnämnds/nykterhetsnämnds
skyldighet att lämna uppgifter i samband med
personutredning i körkortsärenden. I beslut den 14 februari 1979 prövade JO
klagomål med kritik mot innehållet i anvisningarna (JO:s ämbetsberättelse
1979/80 s. 259). JO yttrade därvid bl. a. följande.

En central fråga blir hur man skall kunna åstadkomma en tillförlitlig

registrering av sådana nykterhetsanmärkningar som man vill ha tillgång till
vid körkortsprövningen. Det är då att märka att det i dag inte finns
föreskrivet någon skyldighet för de sociala vårdorganen att föra register över
anmälningar som kommit in från polismyndighet enligt LOB och LTO om
inte anmälan föranlett någon åtgärd av nämnden. Inte heller finns det
föreskrifter om att sådana anmälningar skall föranleda uppläggning av en
socialvårdsakt beträffande personen ifråga eller att anmälningar skall föras in
i redan upplagd akt. Det skulle därför i och för sig kunna stå socialnämnden
fritt att om anmälan ej föranleder någon åtgärd makulera densamma och
avstå från varje notering om dess existens. Hitintills har praxis i de flesta
kommuner dock varit att anmälan på något sätt noteras i socialnämndens
handlingar och att rapporter om onykterhet bevaras.

JuU 1979/80:22

1 den allmänna debatt som under senare år förts kring olika slag av register
har uppmärksamheten alltmer kommit att riktas mot den enskildes behov av
skydd för sitt privatliv och sin personliga sfär. Antecknandet av personupplysningar
har kommit att uppfattas som ett intrång i den personliga
integriteten. Sådant intrång har man menat bör godtagas endast då det är
motiverat av särskilda skäl och då garantier kan ges för att uppgiften är
saklig, dvs. både riktig till sitt innehåll och relevant för registreringsändamålet.
Det är bl. a. mot bakgrund härav och med hänsyn till att
omhändertaganden enligt LOB och LTO inte utgör något brott som
polismyndigheten inte längre får föra något sökbart personregister över
personer som omhändertagits enligt dessa lagar.

Det ter sig i detta läge naturligtvis något egendomligt att de sociala
organen, som inte har någon författningsenlig skyldighet att föra register
över omhändertagandena, skall träda in i polisens ställe som registreringsorgan
och i sin tur förse polisen med uppgifter som polisen inte själv får
anteckna i personregister. Det är därför onekligen en brist i den beslutade
körkortsreformen att man inte uttryckligt behandlat frågan hur registrering
skall ske av nykterhetsanmärkningar.

Proposition om socialtjänsten

Frågan om de sociala organens medverkan i körkortsärenden behandlas i
propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten. Propositionen bereds f. n. av
socialutskottet.

I propositionen konstaterar föredragande statsrådet, chefen för socialdepartementet
Gabriel Romanus, att olika förutsättningar gäller för rapportering
av en person med alkoholproblem till körkortsmyndighet, beroende på
om han har hamnat inom den medicinska vården eller inom den sociala vård
som inte avser alkoholpolikliniker eller enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Departementschefen anför vidare följande (s. 428).

Nämndens uppgiftsskyldighet i samband med polisens personutredning
omfattar av nämnden vidtagna faktiska åtgärder, som bl. a. har föranletts av
tidigare från polisen erhållna LOB-anmälningar och under vissa omständigheter
även LTO-anmälningar. Jag vill erinra om vissa brister i det underlag
som polisen förser nämnderna med och som sedan skall återrapporteras till
polismyndigheten. Praxis för omhändertagandet - LOB eller LTO - kan
variera lokalt och i fråga om såväl LOB som LTO gäller att den
omhändertagne inte kan kvarhållas för identifiering. Socialnämndens
uppgifter blir därmed till viss del beroende av polisens praxis i fråga om laglig
grund för omhändertagandet och i vilken omfattning den omhändertagne
lämnar uppgifter om sin identitet eller denna kan utrönas på annat sätt. Om
en person omhändertas utanför hemkommunen varierar praxis i fråga om
vilken socialnämnd som polisen underrättar.

Det finns inga lagfästa gallringstider, som kommunerna måste iaktta för
ifrågavarande material. Vissa kommuner gallrar LOB- och LTO-anmälningar
efter t. ex. sex månader. Variationerna mellan olika kommuner i fråga om
praxis torde vara betydande.

JuU 1979/80:22

9

Departementschefen påpekar vidare att om socialnämnderna skall anses
vara skyldiga att till körkortsmyndigheterna vidarebefordra varje till
nämnden inkommen anmälan enligt LOB, måste nämnderna lägga upp
formliga register över sådana anmälningar; någon sådan skyldighet finns det
inte enligt gällande författningar.

Vidare anför departementschefen bl. a. följande.

Jag vill till en början slå fast att man med hänsyn till de brister som vidlåder
det nuvarande systemet allvarligt måste ifrågasätta den faktiska betydelse
som socialvårdens rutinmässiga rapport- och uppgiftslämnande har från
trafiksäkerhetssynpunkt. Att rapporteringsplikten drabbar de enskilda
människorna ojämnt är dessutom klart.

Det är utan tvekan så att den nuvarande rapporteringsskyldigheten
inverkar menligt på de sociala myndigheternas möjligheter att hjälpa
alkohol- och narkotikamissbrukare. Om denna skyldighet kunde slopas i
samband med socialtjänstreformen, skulle det ge ökade möjligheter i det
förebyggande nykterhetsvårdsarbetet. Socialtjänsten skulle kanske därmed
också komma att tjäna trafiksäkerhetsintressena bättre än vad socialvården
gör i dag.

Det bör enligt departementschefen vara möjligt att ersätta socialnämndernas
rapporteringsskyldighet med ett annat system för att göra de
nödvändiga registreringarna av framför allt LOB-omhändertaganden av
personer som inte finns upptagna i körkortsregistret. Även rapporteringsskyldigheten
enligt 86 § körkortsförordningen bör enligt honom upphöra;
det bör i så fall också vara möjligt att avstå från det rutinmässiga
uppgiftsinhämtande från nykterhetsnämnden/sociala centralnämnden som i
dag äger rum i samband med personutredningen.

I enlighet med vad som aviseras i propositionen har en arbetsgrupp tillsatts
inom regeringskansliet för att närmare pröva registreringsfrågan. Gruppen
består av representanter för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
samt rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket och
kommunförbundet. Resultatet av gruppens arbete kommer att redovisas
inom någon tid.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet motioner angående lagen om tillfälligt
omhändertagande (LTO) och lagen om omhändertagande av berusade
personer m. m. (LOB).

I motionen 475 begärs att LTO skall upphävas. Enligt motionärerna har
lagen inte möjliggjort sociala vård- och stödåtgärder så som förutsattes vid
dess tillkomst, och den har kommit att användas mot fredliga demonstrationer
och folksamlingar.

I motionen 1115 begärs att polisen skall få laglig rätt att identifiera dem
som omhändertas enligt LOB och att rapporter om omhändertaganden skall
registreras och rapporteras vid körkortsprövning.

JuU 1979/80:22

10

Utskottet vill till en början erinra om att chefen för justitiedepartementet
år 1978 har tillkallat en särskild utredare för att i enlighet med riksdagens
begäran i december 1977 göra en utvärdering av tillämpningen av LTO och
LOB. Utvärderingen skall avse antalet omhändertaganden, arten av dessa
samt förekomsten av sociala utredningar och hjälp- och vårdinsatser. Vid
utvärderingen skall också de svårigheter uppmärksammas som den enskilde
polismannen ställs inför vid valet mellan att tillämpa LTO eller LOB.
LTO/LOB-utredningen förväntas redovisa resultatet av sitt arbete under år
1980. Utskottet vill vidare peka på de förslag som förra året avlämnades av
1975 års polisutredning rörande inarbetande av reglerna i LTO i en särskild
polislag. En principproposition grundad på polisutredningens betänkande
väntas bli förelagd riksdagen senare i år.

När det gäller yrkandet om upphävande av LTO vill utskottet peka på
sina tidigare uttalanden rörande nödvändigheten av en lagstiftning som
ger polisen möjlighet att ingripa och hindra störningar mot den allmänna
ordningen, innan de leder till brott, och på tidigare gjorda hänvisningar till
det fortsatta lagstiftningsarbete som kan förväntas på grund av polisutredningens
och LTO/LOB-utredningens förslag (JuU 1977/78:12 och 34 samt
1979/80:6). Utskottet finner nu ej skäl till annat ställningstagande och
avstyrker därför bifall till motionen 475.

Också när det gäller identifieringen av dem som omhändertagits enligt
LOB vill utskottet hänvisa till LTO/LOB-utredningens arbete och till
tidigare uttalanden av utskottet rörande angelägenheten av att de tillämpningsproblem
som uppkommit snarast kan lösas (JuU 1977/78:34 s. 8)
Utskottet avstyrker bifall till motionen 1115 i denna del.

Frågan om registrering hos de sociala myndigheterna av dem som
omhändertagits enligt LOB och om dessa myndigheters rapporterings- och
uppgiftsskyldighet i körkortsärenden behandlas i propositionen 1979/80:1
Om socialtjänsten, vilken f. n. är beroende av riksdagens prövning. 1
propositionen förordas att rapporteringen beträffande körkortshavares
nykterhetsförhållanden, liksom det rutinmässiga uppgiftslämnandet i samband
med personutredning vid körkortsprövning, skall upphöra och att den
nödvändiga registreringen av LOB-omhändertaganden beträffande dem
som inte har körkort i fortsättningen skall ske enligt ett annat system. I
enlighet med vad som aviseras i propositionen har en arbetsgrupp tillsatts i
regeringskansliet för att närmare pröva registreringsfrågan.

Som framgår av det anförda kommer det i motionen 1115 upptagna
spörsmålet rörande de sociala myndigheternas registrering av rapportering
om omhändertaganden enligt LOB att övervägas i annat sammanhang.
Anledning saknas därför för riksdagen att nu göra något uttalande i
saken.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda bifall till motionen
1115 i nu berörd del.

JuU 1979/80:22

11

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande avslår motionen 1979/80:475,

2. att riksdagen beträffande identifiering av omhändertagna enligt
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. avslår
motionen 1979/80:1115 i denna del (yrkandet 1),

3. att riksdagen beträffande rapportering för körkortsprövning
avslår motionen 1979/80:1115 i denna del (yrkandet 2).

Stockholm den 11 mars 1980

På justitieutskottets vägnar

USA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Göte Jonsson (m). Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Arne Svensson (m), Maja Ohlin (s),
Stina Eliasson (c) och Maja Bäckström (s).

GOTAB 64683 Stockholm 1980