med anledning av motion om verkställighet av beslut i vårdnadsärenden

Betänkande 1978/79:LU1

LU 1978/79:1

Lagutskottets betänkande
1978/79:1

med anledning av motion om verkställighet av beslut i vårdnadsärenden Å

render

I betänkandet behandlas motionen 1977/78:1478 av Åke Polstam (c) och
Ella Johnsson (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
översyn av bestämmelserna om verkställighet av beslut i vårdnadsfrågor i
syfte att minska polisens befattning med sådana ärenden.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, riksskatteverket, Stockholms sociala centralnämnd, Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Familj och Rätt samt
Föreningen Bris - Barnens rätt i samhället.

Gällande ordning m. m.

Bestämmelser om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad
m. m. finns i 21 kap. föräldrabalken (FB). Den som av allmän domstol
tillerkänts vårdnad om barn eller umgängesrätt kan - om den som har hand
om barnet inte frivilligt lämnar det ifrån sig - påkalla det allmännas
medverkan till att vad domstolen bestämt också blir genomfört. Verkställighet
söks hos länsrätten (1 §). Innan länsrätten förordnar om verkställighet
kan den enligt 2 § förordna lämplig person att verka för att den som har hand
om barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom. Förordnar länsrätten om
verkställighet får den antingen förelägga vite eller, om det anses nödvändigt,
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg (3 §). I vissa
fall får verkställighet inte ske (4 och 5 §§). Detta gäller om barnet fyllt femton
år eller nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt och
barnet motsätter sig åtgärden. Är verkställighet nödvändig av hänsyn lill
barnets bästa får dock beslut om verkställighet meddelas. Verkställighet kan
under närmare angivna förutsättningar också vägras om det är uppenbart att
förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut
meddelades liksom i fall när det föreligger risk för skada på barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa.

I 6 och 7 §§ ges bestämmelser om överflyttning av barn i fall då det inte
föreligger något domstolsavgörande i vårdnads- eller umgängesfråga. En
förutsättning för att länsrätten i sådana fall skall kunna besluta om
överflyttning är antingen att barnet vistas hos annan än den som har
vårdnaden eller att - då vårdnaden utövas gemensamt - den ene vårdnadshavaren
egenmäktigt bortfört och kvarhållit barnet.

1 Riksdagen I97R/79. X sami. /V/- /

LU 1978/79:1

2

Hämtning och annan åtgärd beträffande barnet skall enligt 8 § utföras på ett
för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Företrädare för barnavårdsnämnd
eller tjänsteman inom barnavårdsnämnd eller tjänsteman inom barnavården
skall närvara likaså läkare om det är möjligt.

19 § finns vissa bestämmelser sorn tar sikte på situationer där det är fara att
barnet skall föras ur landet eller på ärenden som av annan anledning är
brådskande. Härvid gäller bl. a. att polismyndighet kan omhänderta barnet
om länsrättens beslut inte kan avvaktas.

Ytterligare regler angående överflyttning av barn finns i kungörelsen
(1967:715) med föreskrifter om tillämpningen av 21 kap. föräldrabalken. Bl. a.
föreskrivs att hämtning skall ske så att åtgärden inte väcker onödig
uppmärksamhet eller bereder den som berörs större olägenhet än som är
oundviklig. Polisman bör inte vara klädd i uniform och inte heller använda
fordon som särskilt utmärkts som polisfordon.

Förarbetena till 21 kap. FB

Bestämmelserna om att överflyttning av barn skall ske genom polismyndighets
försorg infördes år 1967(prop. 1967:138,1LU 1967:60). Enligt tidigare
gällande ordning skedde hämtning av barn genom utmätningsmannen. Som
skäl för valet av polismyndighet anförde departementschefen bl. a. att
maktmedel måste stå till förfogande även om det var angeläget att såvitt
möjligt undvika sådana. Möjligheten att ingripa med fysiskt tvång var ett
oundgängligt element i verkställighetsförfarandet. Ledningen vid och det
yttersta ansvaret för förrättningens genomförande mäste därför enligt
departementschefen ligga hos myndighet som hade befogenhet att ingripa
med maktmedel. De myndigheter som därvid kunde komma i fråga var
kronofogde- eller polismyndighet.

I propositionen framhölls att några anmärkningar mot kronofogdarnas sätt
att sköta hämtningsuppgifterna inte hade framkommit. Emellertid borde i
detta sammanhang inte förbises att utövning av fysiskt tvång vid kronofogdes
tjänsteutövning förekom endast inom ganska snäva gränser. Om
kronofogde mötte egentligt motstånd under exekutiva förrättningar, var han i
regel hänvisad till att begära biträde av polisen. Rent principiellt kunde enligt
departementschefen mot anlitande av kronofogdemyndigheten invändas att
det stod i strid mot förslagets grundläggande tanke att frikoppla verkställighetsärenden
rörande barn från det vanliga exekutiva förfarandet. De
exekutiva myndigheterna handlade inte heller i övrigt frågor om verkställighet
som på liknande sätt rörde människor.

Departementschefen ansåg att polismyndigheten torde ha betydligt större
erfarenhet av jämförbara åtgärder och disponerade också andra resurser
härför. Ingripanden mot personer ankom sålunda på polismyndighet enligt
ett flertal centrala författningar på socialvårdens område. Han var övertygad
om att polismyndigheten kunde handlägga de aktuella uppgifterna med all

LU 1978/79:1

3

den hänsyn och varsamhet som ärendenas beskaffenhet krävde.

I propositionen framhölls att rikspolisstyrelsen som skäl mot att hämtningsförrättningarna
skall utföras av polismyndigheten hade anfört att
polisen inte borde belastas med uppgifter sorn inte var av polisiär natur.
Departementschefen delade denna uppfattning så till vida att polisen inte
borde anlitas för allmänna handräckningsuppdrag,som lika väl kunde utföras
av annan personal. Flera skäl talade emellertid för att polismyndigheten var
den lämpligaste myndigheten för att utföra hämtningsförrättningarna. Från
ren arbetsbördes synpunkt utgjorde den ena eller den andra lösningen inget
större problem. Enligt dittillsvarande erfarenheter var det nämligen fråga om
ett mycket begränsat antal hämtningsförrältningar. Del årliga antalet uppgick
till mellan 15 och 30 enligt statistiska uppgifter.

På grund av det anförda biträder departementschefen förslaget att anförtro
hämtningsförrättningarna åt polismyndigheterna.

Utredningen om barnens rätt

Med anledning av en begäran från riksdagen år 1976 tillsattes år 1977 en
parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda vilka lagstiftningsåtgärder
som behövs för att förstärka barns rättsskydd, utredningen om barnens rätt (Ju
1977:08). I utredningsdirektiven anförs bl. a. att utredningens uppgift allmänt
kan sägas vara att undersöka i vilka fall och på vilka sätt barns intressen och
behov bör tillgodoses bättre än f. n. genom föreskrifter som - huvudsakligen
inom ramen för lagstiftningen i övrigt - särskilt tar sikte på barnens rätt.
Utredningsuppgifterna har inte närmare preciserats men enligt direktiven bör
några områden ägnas särskild uppmärksamhet. Hit hör främst reglerna om
vårdnad om umgängesrätt samt överflyttning av barn. 1 det väsentliga hardel
emellertid överlåtits åt kommittén att själv kartlägga problemområdet och
ange i vilka ämnen lagändringar bör komma i fråga. I linje härmed ligger att
kommittén i en första etapp bör inrikta sitt arbete på att mera diskussionsvis
presentera olika uppslag och förslag till lösningar, gärna i form av alternativ.
De synpunkter och förslag som läggs fram bör remissbehandlas. Särskilt
betydelsefullt är det att nya regler om vårdnad och umgängesrätt blir
noggrant genomlysta och omsorgsfullt diskuterade. 1 direktiven framhålls
vidare att de nya regler om föräldrars gemensamma vårdnad som riksdagen
beslöt i fjol och som trädde i kraft den 1 januari 1977 syftar till att främja
barnets intresse av goda förhållanden till båda föräldrarna. Kommittén bör
undersöka vilka möjligheter som står till buds att ytterligare tillgodose
barnets eget intresse i vårdnadsfrågor. Den bör sålunda söka belysa den
centrala frågan om vilka faktorer sorn bestämmer barnets bästa i vårdnadsoch
umgängesfrågor. Skäl talar vidare för att barnet behöver någon som under
hela handläggningen av ett tvistigt vårdnadsärende har att bevaka uteslutande
barnets intresse. Detsamma gäller i fråga om ärende om överflyttning
av barn. Också i övrigt kan formerna för behandlingen av vårdnadsärenden

1* Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 1

LU 1978/79:1

4

behöva bättre anpassas efter vad barnets intresse kräver. En möjlighet är att
genom särskilda regler underlätta för föräldrar som står i begrepp att separera
att nå en frivillig överenskommelse i vårdnadsfrågan.

Utredningen har 1978 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1978:10) Barnets
rätt 1, Om förbud mot aga.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att utvecklingen har visat att överförandet år 1967 av
ansvaret för hämtningsåtgärder på polismyndigheterna var mindre välbetänkt
från både barnens och polisens synpunkter. Enligt motionärerna har det
hänt att barn blivit skrämda av polisen, vilket kan påverka barnets inställning
till polisverksamheten i samhället. Dessa effekter har inte kunnat förhindras,
anser motionärerna, trots att polisen utfört sina uppdrag med all tillbörlig
hänsyn till barnet. Motionärerna ifrågasätter om polisens befattning med
hämtningsärenden inte bör inskränkas till vad som kan behövas för att
skydda inblandade parter och tjänstemän från brottsliga gärningar. En sådan
reform skulle enligt motionärernas mening verksamt bidra till att avdramatisera
de tragiska ingripanden då barn är inblandade.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen erinrar om att styrelsen under förarbetena till 1967 års
reform av verkställighetsreglerna uttalade att hämtning var en exekutiv
åtgärd som borde vila på exkutionsväsendets personal. Styrelsen vidhåller
denna uppfattning. Hämtning och omhändertagande av barn är åtgärder av
mycket känslig natur, som bör genomföras med minsta möjliga uppmärksamhet
och med undvikande av allt som kan skada barnet. Bl. a. härav följer
att så långt någonsin är möjligt polismedverkan bör undvikas. Styrelsen anser
att det dessutom är angeläget att polisen avlastas sådana arbetsuppgifter som
inte är att hänföra till egentlig polisverksamhet. Styrelsen ansluter sig till den
uppfattning motionärerna givit uttryck åt, nämligen att polisens befattning
med hämtning och omhändertagande av barn endast skall avse skydd för
parter och tjänstemän i samband med här avsedda förrättningar.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker rikspolisstyrelsen den av
motionärerna gjorda framställningen om en översyn i syfte att minska
polisens befattning med hämtningsärenden.

Socialstyrelsen framhåller att hämtningsärenden är av allvarlig karaktär och
att detta inte påverkas av vem som utför hämtningen. Enligt socialstyrelsen
har problemet mer att göra med tvånget som sådant och dess inverkan på
barnet.

Socialstyrelsen anser i likhet med motionärerna det vara angeläget att en
översyn görs av bestämmelserna om verkställighet av beslut i vårdnadsären -

LU 1978/79:1

5

den. Denna översyn bör dock inte begränsas till att omfatta vilken myndighet
som skall ansvara för verkställighetsfrågan utan bör omfatta samtliga
bestämmelser som rör överflyttning av barn. Socialstyrelsen hänvisar
avslutningsvis till utredningen om barnens rätt.

Riksskatteverket anför att de skäl som år 1967 föranledde att hämtningsåtgärderna
lades på polismyndigheterna alltjämt äger giltighet. Härtill kommer
att den omständigheten som då talade för kronofogdemyndigheten - att
denna myndighet under lång tid utan anmärkning svarat för hämtningsåtgärderna
och fått erfarenhet av ärendena - numera självfallet förlorat sin
aktualitet. Verkställighetsåtgärderna i dessa mycket känsliga och omdömeskrävande
ärenden kan enligt verket ofta väcka uppmärksamhet och
upprördhet. Detta följer dock mera av ärendenas art som sådan än beror på
från vilken myndighet den handläggande tjänstemannen kommer. Man kan
dock inte komma ifrån att, oavsett vilken myndighet som har hand om
verkställigheten, det i några fall blir nödvändigt att polispersonal deltar i
verkställigheten.

Enligt riksskatteverkets mening bör man med andra medel än det som
föreslås i motionen söka komma till rätta med de negativa verkningar ett
ingripande av förevarande slag kan ha till följd.

Riksskatteverket avstyrker bestämt att verkställigheten av beslut i vårdnadsärenden
flyttas över till kronofogdemyndigheterna.

Stockholms sociala centralnämnd har som remissvar överlämnat och
åberopat ett av socialförvaltningen avgivet tjänsteutlåtande. I utlåtandet
anförs att förvaltningens erfarenheter av hämtning av barn genom polismyndighetens
försorg är mycket begränsade. Förfrågan hos olika arbetsenheter
om medverkan vid sådan polishämtning har ådagalagt att ärenden av detta
slag numera är sällsynta. Förhållandet kan sättas i samband med ökade
ansträngningar inom barnavården för att lösa uppkommande konflikter
genom överenskommelser mellan vårdnadshavare och motpart. Vidare
uttalas att i de få fall under senare år, där polishämtning ägt rum, har
hämtningen utförts på sätt som tillgodoser det i lagen uppställda skonsamhetskravet.

En inskränkning av antalet fall av polishämtning kan enligt utlåtandet

uppnås genom att barnets vilja, dess behov och intressen beaktas i större
utsträckning än nu såväl vid allmän domstols avgörande av frågor om
vårdnad och umgängesrätt som vid länsrätts prövning av verkställighet.
Dessa spörsmål skall enligt direktiven tas upp av den pågående utredningen
om barnens rätt. Att helt undvara möjligheten till polishämtning lär enligt
socialförvaltningens uppfattning knappast vara möjligt. Ett tvångsmedel av
denna karaktär kan rimligen inte anförtros åt annan myndighet, då användandet
av våld främst mot den som vägrar ge ifrån sig barnet kan komma att
ingå som led i verkställigheten. Som ett parallellfall där det likaledes inte är
möjligt att i undantagsfall avvara polisens medverkan anges i utlåtandet
polishämtning av barn enligt barnavårdslagen. Det erinras om att också i

LU 1978/79:1

6

socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av
underårig har upptagits möjlighet till handräckning av polismyndighet för att
genomfora beslut om vård eller omhändertagande enligt lagen.

Sveriges advokatsamfund uppger att verkställighetsreglerna enligt samfundets
erfarenheter fungerat väl samt att de flesta överflyttningar av barn sker
på frivillighetens väg. Advokatsamfundet framhåller vidare att i de få fall då
barn hämtas genom polisens försorg torde överflyttningen ske på ett sätt som
inte ger anledning till anmärkning även om enstaka pressreferat ger en annan
bild.

Enligt advokatsamfundet synes emellertid motionärernas principiella
inställning att polisens befattning med hämtningsärenden bör inskränkas till
att skydda de inblandade ha visst fog för sig. Därjämte framhålls att polisens
roll redan nu är begränsad till att sörja för förrättningens behöriga gång. Det
finns därför anledning att göra den förordade översynen.

Föreningen Sveriges kronofogdar avvisar med skärpa tanken på en ändring
av gällande regler. Enligt föreningen saknar kronofogdemyndigheterna
resurser och förutsättningar att verkställa hämtning, som i dag är en med
deras normala åligganden helt oförenlig uppgift. En överflyttning av
hämtningsärendena skulle innebära en återgång till äldre ordning och skulle
kunna ses som en form av personalexekution. Det förfarandet med successivt
ökande insatser från samhället sida, som syftar till att barn skall överflyttas till
rätt vårdnadshavare, bör uppenbarligen handläggas av de socialvårdande
myndigheterna, som med hjälp av sina på området utbildade tjänstemän och
med biträde av läkare m. fl. kan göra de riktiga bedömningarna om
förutsättningarna och formen för hämtning. Vidare framhålls att om
kronofogdemyndigheterna skulle anförtros uppgiften att hämta barn skulle
ändock polisen anlitas i de situationer, som åsyftas av motionärerna. Det kan
inte ifrågakomma att tillägga kronofogdemyndigheterna eller socialorganen
befogenhet att i likhet med polisen använda våld mot person. Föreningen
anser att någon översyn inte är påkallad så länge länsrätterna iakttar de
spärregler, som syftar till att hämtning inte skall vara behövlig annat än i
undantagsfall.

Avslutningsvis framhåller föreningen att det är möjligt att motionärerna
tagit starka intryck av vissa särfall, som uppmärksammats i massmedia. Om
barn ”blivit skrämda av polisen” kan detta även ha haft sin grund i
föräldrarnas beteende mot barnen. De för barnen i undantagsfall uppkomna
negativa effekterna lär inte ha kunnat förebyggas om någon annan
myndighet verkställer hämtningarna.

Familj och Rätt, som inhämtat upplysningar från föreningens medlemmar,
länsrätter, m. fl., uppger att antalet ärenden om verkställighet enligt 21 kap.
FB kan uppskattas till ca 330 per år. I omkring 3 procent av ärendena
meddelas beslut om polishämtning. Antalet verkställda hämtningar är
troligtvis endast 3-5 per år. Enligt Familj och Rätt har verkställighetsreglerna
inte fyllt det syfte som lagstiftaren avsett. Föreningen framhåller härvidlag

LU 1978/79:1

7

bl. a. att det mycket sällan är meningsfyllt att begära verkställighet av beslut
om umgängesrätt. Anledningarna till att lagstiftningen blivit förfelad kan
vara flera, anser föreningen, och anför några tänkbara orsaker. Föreningen
anser det betydelsefullt att en närmare kartläggning av problemen på området
kommer till stånd. Familj och Rätt framhåller att ansvaret för hämtning av
barn även i framtiden måste ligga på polisen. Vid genomförandet av
hämtningsåtgärder bör barnpsykologisk expertis närvara och ha vetorätt.
Föreningen avstyrker att de sociala myndigheterna eller kronofogdemyndigheterna
anförtros hämtningsärendena och pekar härvidlag bl. a. på att de
senare brukar begära polishjälp vid svåra förrättningar. 1 yttrandet tar
föreningen också upp vissa andra frågor beträffande handläggningen av
verkställighetsärenden och föreslår att dessa ses över.

Föreningen BRIS anser att polishämtning endast är motiverad i fall när
omständigheterna är sådana att en polishämtning trots allt gör mindre skada
på barnet än en fortsatt vistelse i en viss miljö.

BRIS påpekar att polis f. n. i praktiken kan anlitas för att hämta barn om det
inte finns läkarintyg som gör det troligt att hämtningen kan skada barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa. Enligt BRIS kan inte ens mycket kvalificerade
personer på barnavårdens område, t. ex. läkare eller psykolog, i förväg
bedöma vilka risker barnet kan utsättas för i en situation som inte ägt rum.
BRIS föreslår att redan på ett tidigt stadium i vårdnadsutredningen barnet
skall få tillgång till en erfaren barnpsykolog och få utse en egen förtroendeman.
BRIS’ erfarenheter visar att barnen i vårdnadsutredningsmål upplever
situationen så starkt att de tvingas ta ställning med eller emot sin vilja, även
om de inte kan formulera eller förmedla känslorna. Alla barn-särskilt de som
inte själva kunnat uttrycka sina önskemål fortsätter BRIS, behöver en
kvalificerad barnterapeutkontakt i dessa krissituationer. BRIS är av samma
uppfattning som motionärerna, nämlien att polisens befattning med verkställighet
av beslut i vårdnadsärenden m. m. bör begränsas till t. ex. fall av
barnmisshandel där inget dröjsmål kan tolereras. BRIS vill samtidigt påpeka
att barnet endast delvis är hjälpt genom den föreslagna reformen. De men
som barnet kan få i hämtningssituationen beror inte bara på upplevelsen av en
polishämtning utan i minst lika hög grad på den förtvivlan som övergreppet
på barnets innersta vilja orsakar i de fall då man inte tagit hänsyn till barnets
egen önskan om vårdnadshavare. BRIS anser därför att varje ansökan om
hämtning av barn från en vårdare till en annan i sig skall utgöra indikation för
att en barnpsy kolog förordnas av länsrätten för att til I varata barnets intressen.
Vid avgörande av hämtningsfrågan bör barnpsykologens utredning om
barnets behov och önskemål vara utslagsgivande.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om hämtning av barn.

Har någon av allmän domstol tillerkänts vårdnaden om barn eller

LU 1978/79:1

8

umgängesrätt och vägrar den som har hand om barnet att lämna det ifrån sig
kan verkställighet av domstolsutslaget sökas hos länsrätt. Närmare bestämmelser
härom finns i 21 kap föräldrabalken (FB). Om en överflyttning av
barnet inte kan komma till stånd på frivillighetens väg eller efter vitesföreläggande
kan länsrätten, om det anses nödvändigt, besluta att barnet skall
hämtas genom polismyndighets försorg. Beslut om hämtning kan meddelas
också i vissa fall då det inte föreligger något domstolsavgörande om vårdnadseller
umgängesrätt. Hämtning av barn skall utföras på ett för barnet så
skonsamt sätt som möjligt. Företrädare för barnavårdsnämnd eller tjänsteman
inom barnavården skall närvara, likaså läkare om det är möjligt.

I motionen yrkas att bestämmelserna om verkställighet av beslut i
vårdnadsfrågor skall ses över med syfte att polisens befattning med
hämtningsärenden skall minskas. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
att det hänt att barn blivit skrämda av polisen, vilket kan påverka bamets
inställning till polisverksamheten i samhället. Dessa effekter har inte kunnat
förhindras, anser motionärerna, trots att polisen utfört sina uppdrag med all
tillbörlig hänsyn till barnet. Motionärerna ifrågasätter om polisens befattning
med hämtningsärenden inte bör inskränkas till åtgärder som kan behövas för
att skydda inblandade parter och tjänstemän från brottsliga gärningar. En
sådan reform skulle enligt motionärernas mening verksamt bidra till att
avdramatisera de ofta tragiska hämtningsärendena.

Som framhållits i flera av de remissyttranden som inhämtats över
motionen är tvångshämtning av barn en allvarlig åtgärd. Genom lagstiftningen
har därför skapats garantier för att tvångsmedlet tillgrips endast då det
verkligen är nödvändigt. Såvitt framgår av remissvaren förekommer det
också blott några fall om året då barn hämtas av polis. Några anmärkningar
mot polismyndigheternas sätt att sköta dessa ärenden har inte framkommit
under utskottsbehandlingen. Det anförda utesluter emellertid inte att FB:s
regler om verkställighet kan behöva ses över. Bl. a. är det angeläget att barnets
intresse tillgodoses bättre än f. n. Frågor om barns rättsskydd utreds av
utredningen om barnens rätt. Enligt direktiven skall utredningen ägna
särskild uppmärksamhet åt reglerna om vårdnad, umgänge och överflyttning
av barn. I samband med behandlingen av motioner om barns rättsliga
ställning (se LU 1977/78:23) har utskottet inhämtat att utredningen bedömt
det som angeläget att FB:s bestämmelser snarast ses över med utgångspunkt i
barnets bästa. Utredningsarbetet koncentreras f. n. på FB med sikte på att ett
delbetänkande angående vårdnad, umgänge och överflyttning av barn skall
kunna avlämnas våren 1979.

LU 1978/79:1

9

Med hänsyn till att utredningen således med fortur kommer att behandla
reglerna om hämtning av barn anser utskottet att motionen inte bör föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1478.

Stockholm den 3 oktober 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c). Lennart Andersson (s), Inger Lindquist
(m)*, Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp),
Arne Andersson i Gamleby (s), Bo Siegbahn (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c), Bengt
Silfverstrand (s) och Birgitta Johansson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering

-

GOTAB Stockholm 1978