med anledning av motion om vadetalan i brottmål

Betänkande 1979/80:JuU13

JuU 1979/80:13

Justitieutskottets betänkande
1979/80:13

med anledning av motion om vadetalan i brottmål
Motionen

I motionen 1978/79:1757 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist (rrt)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att förslag läggs fram om sådan
ändring i 51 kap. 19 § rättegångsbalken att möjlighet införs att i vissa fall anse
vadetalan förfallen oaktat vadekäranden inställt sig genom ombud.

Motionärerna tar upp frågan om handläggningen i hovrätt av brottmål, då
den som överklagat en dom till hovrätten inte infinner sig personligen till
huvudförhandling. I motionen pekas på att möjligheten för hovrätten att
förklara vadetalan förfallen föreligger endast då den dömde inte alls inställt
sig, men inte då han inställt sig endast genom ombud; visserligen kan
hovrätten i detta fall avgöra målet i den tilltalades utevaro, men ett sådant
förfarande anses oftast mindre lämpligt och målet måste utsättas till ny
huvudförhandling. Motionärerna föreslår att det införs möjlighet för hovrätten
att den andra gången som den tilltalade inte kommit personligen till
huvudförhandling förklara vadetalan förfallen. En sådan regel skulle enligt
motionärernas mening spara tid för hovrätterna och parterna samt kostnader
för statsverket.

Gällande ordning

Brottmål i hovrätt skall normalt avgöras efter huvudförhandling. Hovrätten
får dock enligt 51 kap. 21 § rättegångsbalken (RB) avgöra mål utan
huvudförhandling om talan förs av åklagaren endast till den tilltalades
förmån eller om talan som förs av den tilltalade biträtts av motparten.
Huvudförhandling erfordras inte heller bl. a. om den tilltalade dömts till böter
i underrätten och det inte finns anledning att döma till svårare straff i
hovrätten.

Vid huvudförhandling i brottmål i hovrätt skall den misstänkte infinna sig
personligen om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader
eller internering eller om det finns anledning att döma till sådan påföljd. Han
skall också infinna sig personligen om hans närvaro inte kan antas sakna
betydelse för utredningen (21 kap. 2 § RB). Om han skall infinna sig
personligen skall hovrätten i kallelsen till huvudförhandlingen vid vite
förelägga honom sådan inställelse (51 kap. 14 § RB).

I 51 kap. 19 § RB finns bestämmelser om parts utevaro från huvudförhandling
i brottmål i hovrätt. I lagrummet föreskrivs att om den som har
vädjat till hovrätten uteblir från huvudförhandlingen är hans talan förfallen.

1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 13

Jutl 1979/80:13

2

Om han är närvarande endast genom ombud trots att han av hovrätten vid
vite ålagts att komma personligen, får hovrätten i stället för att förelägga nytt
vite förordna att han skall hämtas till rätten omedelbart eller till senare dag.
Har vite förelagts eller skall den tilltalade hämtas till rätten och kan hämtning
ej ske, får målet avgöras utan hinder av att han inställt sig endast genom
ombud eller uteblivit.

Om hovrätten funnit den tilltalades talan förfallen enligt 51 kap. 19 § RB får
denne inom två veckor ansöka om målets återupptagande. Uteblir han ännu
en gång förlorar han rätten att få målet återupptaget (51 kap. 20 § RB).

Rättegångsutredningen

Enligt regeringens bemyndigande i februari 1977 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté med uppdrag att göra en översyn av
rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Kommittén, rättegångsutredningen
(Ju 1977:06), skall enligt sina direktiv (Dir. 1977:10) i sitt arbete i första
hand ta sikte på avsnitt, där en revision kan bidra till att göra rättegångsförfarandet
mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att
befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. I direktiven uttalas att det är
naturligt att översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätten;
det torde dock vara befogat att också se över överrättsproceduren i olika
enskildheter. Kommittén skall bl. a. pröva spörsmål som har samband med
att så många utsatta huvudförhandlingar måste ställas in till följd av parts
eller vittnes utevaro från förhandlingen. Bl. a. aktualiseras frågan om
möjligheten att i större utsträckning än nu avgöra målet i parts utevaro.

Tidigare riksdagsuttalande

Frågan om bl. a. ökade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades
utevaro prövades av riksdagen med anledning av en motion vid 1977/78 års
riksmöte. Utskottet uttalade då i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1977/78:22 p. 2) att utskottet delade motionärens uppfattning att svårigheten
att fl parter och vittnen att inställa sig vid domstol utgjorde ett allvarligt
problem för rättskipningen. Med hänsyn bl. a. till rättegångsutredningens
arbete avstyrkte dock utskottet bifall till motionsyrkandet om utredning
angående effektivare regler för inställelse i rättegång.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslem,
riksåklagaren. Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund.

Samtliga remissinstanser är positiva till motionsyrkandet men hänvisar
beträffande frågans fortsatta behandling till rättegångsutredningen.

JuU 1979/80:13

3

Justitiekanslern (JK) uppger att den tilltalades personliga frånvaro vid
huvudförhandling i hovrätt ofta torde medföra att huvudförhandlingen
inställs och att parterna kallas till nytt rättegångssammanträde - något som
kan komma att upprepas flera gånger; detta förhållande omintetgör ett
effektivt utnyttjande av hovrättens samlade resurser. Åklagare och advokater
samt vittnen m. fl. åsamkas enligt vad JK uppger kostnader och onödig
tidsspillan samtidigt som väntetiden för parter i andra mål förlängs. JK
uppger vidare att det synes som om hovrätterna i många fall är obenägna att
anse den tilltalades närvaro sakna betydelse för utredningen, varför denne
regelmässigt kallas att personligen vid vite inställa sig till huvudförhandlingen.
Enligt JK:s mening bör hovrätterna i icke oväsentlig grad kunna
begränsa förekomsten av inställda huvudförhandlingar genom att mer
utnyttja möjligheten att kalla den tilltalade att inställa sig till förhandlingen
personligen eller genom ombud. JK hänvisar också till möjligheten för
hovrätten att avgöra målet utan hinder av att den tilltalade inställt sig allenast
genom ombud. Ett effektivt utnyttjande av dessa möjligheter skulle enligt
JK:s mening i väsentlig mån kunna begränsa förekomsten av inställda
huvudförhandlingar. En regel av den art motionärerna föreslagit torde, anför
JK, ej kunna anses oberättigad. Enligt JK:s mening bör dock vadetalan
förfalla redan första gången den tilltalade inställer sig allenast genom ombud.
En lagändring i nämnda riktning bör emellertid, anför JK, inte behandlas
isolerad utan övervägas inom ramen för rättegångsutredningens pågående
översyn av RB.

Riksåklagaren (RÅ) hänvisar till att den i motionen aktualiserade frågan
kommer att prövas i större sammanhang av rättegångsutredningen. Något
initiativ från riksdagens sida i denna fråga torde därför enligt RÅ:s mening
inte vara erforderligt.

Svea hovrätt uppger att en viss restriktivitet vid tillämpning av möjligheten
att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro gör sig gällande på sina håll. Enligt
hovrättens mening kan emellertid möjligheten utnyttjas i all den utsträckning
som anses önskvärd, utan att man kommer i strid med vare sig ordalagen
i bestämmelserna eller syftet med dem. Hovrätten anser att en vidgad
tillämpning av dessa bestämmelser, som medför en materiell överprövning
från hovrättens sida, får anses vara att föredra framför en ren förfalloregel av
det slag motionärerna föreslår. Hovrätten vill därför ifrågasätta lämpligheten
av motionsförslaget men vill inte motsätta sig att frågan närmare utreds,
lämpligen i samband med den pågående översynen av RB.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det är önskvärt att åtgärder vidtas för
att minska olägenheter som hänger samman med att den tilltalade inte
infinner sig personligen till huvudförhandling i brottmål. Hovrätten har
därför en positiv grundinställning till motionen.

Hovrätten anser dock inte att den av motionärerna skisserade lösningen på
problemet förbättrar situationen nämnvärt. Hovrätten hänvisar till möjligheten
för hovrätten att besluta om hämtning av den tilltalade till hovrättens

JuU 1979/80:13

4

nästa huvudförhandling i målet; denna möjlighet utnyttjas ganska ofta i
hovrätten för Övre Norrland. Utnyttjas denna möjlighet behövs enligt
hovrättens mening inte någon föreskrift att vadetalan förfaller vid personlig
utevaro.

Hovrätten framhåller som angeläget att de fortsatta övervägandena inte
begränsas enbart till vadetalan i brottmål utan också innefattar vadetalan i
tvistemål. Det bör därvid enligt hovrättens mening särskilt beaktas att en
process, som förs till hovrätt av en enskild vadekärande, tas upp på hans
initiativ och i hans intresse och att det därför är ganska rimligt att
vadekäranden bör få räkna med att hans talan förfaller om han inte är mera
intresserad av processen än att han uteblir från huvudförhandling i målet
trots att han bör vara personligen närvarande.

Hovrätten anser det lämpligt att motionens och remissvarens innehåll
överlämnas till rättegångsutredningen och att frågan närmare behandlas av
utredningen.

Advokatsamfundet delar motionärernas uppfattning, att underlåtenhet av
enskild vadekärande att infinna sig personligen vid huvudförhandling i
brottmål i hovrätt kan innebära att denne inte längre vidhåller sin vadetalan.
Samfundet ställer sig härvid ej främmande till tanken, att vadetalan skall
kunna förklaras förfallen i sådana fall då den tilltalade utan att meddela sig
med domstolen eller ombudet vid upprepade tillfällen underlåtit att infinna
sig personligen. De självklara rättssäkerhetssynpunkter som trots allt talar
mot en sådan ordning skulle enligt samfundets mening kunna tillgodoses
exempelvis genom införande av ett återvinningsliknande institut. Samfundet
avstår emellertid från att nu närmare utveckla dessa synpunkter och hänvisar
till att rättegångsutredningen överväger frågor likartade med dem som
motionärerna tagit upp.

Domareförbundet hänvisar till att förbundet tidigare uttalat sig för en
lagändring i enlighet med motionen. Förbundet delar den i motionen
framförda uppfattningen att den tilltalades underlåtenhet att iaktta föreläggandet
om personlig inställelse tyder på att han ej vidhåller sitt överklagande,
särskilt som försvararen i dessa fall ofta upplyser att han ej kunnat få kontakt
med den tilltalade efter rättegången vid tingsrätten; såsom det framhålls i
motionen anses det dock ofta mindre lämpligt att avgöra målet trots att den
tilltalade inte infunnit sig personligen. Detta gäller enligt domareförbundet
åtminstone första gången den tilltalade uteblir från en utsatt huvudförhandling
och det är fråga om frihetsberövande påföljd. Förbundet framhåller att ej
minst begränsningarna av den tilltalades skyldighet att återbetala rättegångskostnaderna
torde vara ägnade att medverka till överklaganden som sedan
inte vidhålls utan att vadetalan återkallas samt att rättegångskostnads- och
vitessanktionerna ofta är helt verkningslösa för att säkra att den tilltalade
efterkomrrier föreläggande om personlig inställelse. Förbundet anför vidare
bl. a. följande:

JuU 1979/80:13

5

Inställda huvudförhandlingar innebär bristande hushållning med rättsvårdens
resurser och bidrar till besvärande arbetsbalanser, vilka medför
nackdelar från rättssäkerhets- och kriminalpolitiska synpunkter. Det bör
också särskilt påpekas, att de nya reglerna om hovrätts domförhet - enligt
vilka nämndemän skall delta i de flesta mål varom nu är fråga - kan medföra
att inställda huvudförhandlingar i nämndmål inte kan ersättas med föredragningar.
Detta kan bl. a. vara fallet vid förhandlingar utanför förläggningsorten,
då en fjärde lagfaren ledamot inte alltid finns tillgänglig.

Motionärernas yrkande om lagändring bör enligt förbundets uppfattning ej
tas upp isolerat. Förbundet förutsätter att rättegångsutredningen under sitt
arbete med att söka åstadkomma ett snabbare, effektivare och mer flexibelt
brottmålsförfarande även prövar den yrkade lagändringen.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion angående handläggningen
i hovrätt av vadetalan i brottmål.

I motionen föreslås att rättegångsbalken skall ändras så att det blir möjligt
för hovrätten att förklara enskild vadekärandes talan i brottmål förfallen då
denne inte iakttar föreläggande att infinna sig personligen till huvudförhandling
i hovrätten.

Enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken skall den misstänkte infinna sig
personligen till huvudförhandling i hovrätt om han av underrätten har dömts
till fängelse i minst sex månader eller till internering eller om det finns
anledning att döma till sådan påföljd. Detsamma gäller om hans närvaro inte
kan antas sakna betydelse för utredningen. Om den misstänkte skall infinna
sig personligen skall hovrätten vid vite förelägga honom detta.

Om den som har vädjat till hovrätten i brottmål uteblir från huvudförhandling
skall hans talan förklaras förfallen. Om han är närvarande endast
genom ombud trots att han av hovrätten vid vite ålagts att komma
personligen, kan han hämtas till rätten. Målet kan också avgöras trots att den
tilltalade inställt sig endast genom ombud eller uteblivit (51 kap. 19 §
rättegångsbalken).

Om hovrätten funnit talan förfallen får den tilltalade inom två veckor
ansöka om att målet åter tas upp. Uteblir han ännu en gång förlorar han rätten
att få målet återupptaget (51 kap. 20 § rättegångsbalken).

Såsom framhålls i motionen och som också framkommit under utskottets
remissbehandling av ärendet innebär den tilltalades uteblivande från huvudförhandling
i hovrätten oftast att förhandlingen får ställas in och att
domstolen och andra deltagare i processen därigenom orsakas besvär och
kostnader. Olägenheterna härvid utgör enligt utskottets mening ett allvarligt
problem för rättskipningen.

Frågor som har samband med att huvudförhandlingar måste ställas in till
följd av parts eiler vittnes utevaro från förhandlingar övervägs f. n. av

JuU 1979/80:13

6

rättegångsutredningen. Bl. a. skall utredningen enligt sina direktiv undersöka
möjligheten att i större utsträckning än nu avgöra målet i parts utevaro.
Med hänsyn till att motionsspörsmålet sålunda kommer att tas upp i ett
vidare sammanhang bör motionen ej föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1757.

Stockholm den 4 december 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander
(s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m),
Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Maja
Bäckström (s) och Kerstin Ekman (fp).

GOT A B 62989 Stockholm 1979