med anledning av motion om uppräkning av skadeståndslivräntor

Betänkande 1979/80:LU29

LU 1979/80:29

Lagutskottets betänkande
1979/80:29

med anledning av motion om uppräkning av skadeståndslivräntor
Ärendet

I motionen 1979/80:805 av Rune Carlstein (s) och Lars-Åke Larsson (s)
yrkas att riksdagen begär att regeringen överväger möjligheterna att ändra
bestämmelserna om uppräkning av skadeståndslivräntor så att dessa bättre
anpassas till inträffad penningvärdeförändring.

I motionen framhålls att skadeståndslagens bestämmelser medför att full
kompensation för inkomstförlust utgår vid det tillfälle när ersättningen
bestäms. I den mån ersättningen utgår i form av skadeståndslivränta kommer
enligt motionärerna den skadelidande emellertid att drabbas av en eftersläpning
som blir mera kännbar om inflationen är hög under flera år i följd. Detta
är en följd av att den ersättning för penningvärdeförsämring som regleras i
lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor i regel är maximerad till
fem procent per år. Lagen bör enligt motionärernas uppfattning ändras så att
skadeståndslivräntorna bättre kan anpassas till penningvärdeförändringarna.

Gällande ordning

Allmänt om livränta enligt skadeståndslagen

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) i dess efter den 1 januari
1976 gällande lydelse skall skadestånd till den som tillfogats personskada
omfatta ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter, inkomstförlust,
sveda och värk eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till
följd av skadan. Ersättningen för inkomstförlust skall motsvara skillnaden
mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han
inte skadats och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått
eller som han kan beräknas uppnå. Av 4 § framgår att ersättning för framtida
inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs antingen i form av livränta
eller som engångsbelopp eller också som en kombination av engångsbelopp
och livränta. Om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes
försörjning skall den i allmänhet utgå som livränta, dvs. ett periodiskt belopp
som utgår under den skadades livstid till dess att han eller hon uppnår viss
ålder. Invaliditetsersättningen bestäms i regel som engångsbelopp om den
medicinska invaliditetsgraden är relativt låg - 10 å 15 % - och skadeföljderna
inte alls eller endast i ringa mån kan antas påverka den skadelidandes
ekonomiska situation (prop. 1975:12 s. 25). Om man har anledning att räkna
med förändringar i invaliditetsgraden eller om denna inte kan uppskattas

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 29

LU 1979/80:29

2

förrän utvecklingen avvaktats under viss period fastställs livränta endast för
begränsad tid. Fastställd livränta kan helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

Livräntan bestäms på grundval av bl. a. det s. k. inkomstunderlaget. Detta
motsvarar i princip den inkomst som det kan antas att den skadade, om han
inte blivit skadad, vid i huvudsak oförändrat penningvärde skulle ha kunnat
bereda sig under den tid livräntan avser. Man beaktar alltså konkreta utsikter
till löneökningar eller befordran för den skadades del. Livräntan bestäms i
aktuellt penningvärde. Hänsyn tas följaktligen till sådana förändringar i
penningvärdet som har tagit sig uttryck i löneökningar inom den skadades
yrke under tiden mellan olycksfallet och ersättningsprövningen. När en
definitiv livränta bestäms i stället för en provisorisk låter man den påverkas
av lönehöjningar som har ägt rum under den tid som förflutit sedan
skadeståndet sist prövades.

Enligt 5 § kan fastställda livräntebelopp höjas eller sänkas om de
förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt
har ändrats. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp kan den
skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Värdesäkring av nya livräntor

En viktig del av skadeståndslagstiftningen är numera de regler som
behandlar värdesäkringen av livräntor. Sådana bestämmelser finns i flera
författningar. Vilken författning som är tillämplig på en viss livränta beror på
när den händelse inträffade som föranlett livräntan. En del livräntor faller
helt utanför lagstiftningen.

Den centrala författningen på området är lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor. Enligt lagen skall i viss utsträckning en uppräkning ske
av alla livräntor sorn har fastställts att utgå till fullgörande av skadeståndsskyldighet
på grund av händelse som inträffat efter utgången av år 1973.

Tanken är att den som skall betala livräntan - dvs. den skadeståndsskyldige
eller, om han har en ansvarsförsäkring, det kollektiv i vilket han ingår på
grund av försäkringen - också skall svara för värdesäkringskostnaden.
Värdesäkringen utgör en del av själva skadeståndet. Avsikten med tillägget
till livräntan är att denna vid sjunkande penningvärde skall behålla sin
ursprungliga köpkraft. Men också stigande penningvärde skall återspeglas i
skadeståndsförpliktelsens omfattning genom en reducering av livräntan.

Ändringen av livräntorna är i princip knuten till ändringar i basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Livräntan skall ändras
om basbeloppet enligt AFL ändrats med mer än fem procent under ett ar,
räknat från december till december. Ändringen äger rum med verkan från
och med den 1 januari efter den decembermånad då jämförelsen görs.
Ändringen kan emellertid utlösas även om skillnaden mellan basbeloppen

LU 1979/80:29

3

inte överstiger fem procent mellan två decembermånader. En förutsättning
härför är då att det finns procenttal som ”blivit över” från en tidigare period,
dvs. inte lett till ändring på grund av den i det följande behandlade regeln att
livränteuppräkningen inte får överstiga fem procent per år. Dessa överblivna
procenttal kan ”balanseras” och läggas till basbeloppsändringen ett senare
år.

I princip skall ändringen av livräntan vara lika stor som den procentuella
förändringen av basbeloppet. Denna huvudprincip är dock modifierad i ett
par hänseenden. En modifikation är att livränteändringen inte får överstiga
fem procent per år, räknat från den dag då ändring senast skedde (för
värdesäkringssystemet i sin helhet räknat från den 1 januari 1974). Om
basbeloppet har ökat med mer än fem procent får, som framgått, det
överskjutande procenttalet balanseras och tas i beaktande när man prövar
om senare förändring av basbeloppet skall föranleda ändring av livräntorna.
En balanserad basbeloppsökning kan emellertid också beaktas när man
avgör med vilket procenttal livräntorna skall ändras, vilket kan leda till en
höjning med mer än fem procent, som framgår av följande exempel.

Basbeloppet för december 1983 är 6 procent högre än basbeloppet för
december 1982. Den 1 januari 1984 höjs livräntorna därför med 5 procent
(något balanserat procenttal finns inte vid detta tillfälle). 1 procent förs
vidare till nästa jämförelse. Basbeloppet för december 1984 överstiger sedan
basbeloppet för december 1983 med 3 procent. Tillräckligt antal procent för
att utlösa höjning den 1 januari 1985 föreligger inte. Ny jämförelse sker i
december 1985. I förhållande till basbeloppet för december 1983 har
basbeloppet då ökat med 7 procent. Livräntorna höjs från den 1 januari 1986
med (7 + 1) 8 procent.

Huruvida och med vilket procenttal ändring skall ske bestäms av
försäkringsinspektionen. Besked om ändring lämnas senast i december
månad varje år. Ändringarna har hittills uppgått till fem procent varje år (se
SFS 1979:995).

Lagen är dispositiv. Man kan alltså komma överens om en annan reglering
av värdesäkringsfrågan än den lagen anvisar.

Av det anförda följer att om en skadevållare inte har någon försäkring som
täcker hans ansvar får han eller hon själv svara för finansieringen av livräntan
och eventuella höjningar.

I prop. 1973:14 med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor
m. m. framhöll föredragande statsrådet (s. 45) att systemet med en
maximering av inflationsskyddet till fem procent innebär att inte hela
inflationsutvecklingen under alla omständigheter kommer att rymmas inom
garantin utan att de skadelidande i viss utsträckning får stå självrisk. Under
remissbehandlingen av det betänkande som låg till grund för propositionen
hade LO beklagat den föreslagna begränsningen. LO hade förordat att man,
sedan det nya systemet varit i praktisk tillämpning under ca fem år, skulle
pröva om inte procenttalet kunde höjas. Föredraganden ville dock inte uttala

LU 1979/80:29

4

sig om behovet av eller möjligheterna till en sådan höjning.

Skall skadestånd utgå ur en försäkring tillgår kapitaltäckningen i princip på
det sättet att ett så stort belopp från början fonderas att det skall täcka
framtida värdesäkringstillägg. Kostnaderna för dessa kommer alltså i sin
helhet att drabba skadeårets kollektiv av försäkringstagare. Storleken av
försäkringsbolagens fondavsättningar är beroende av de antaganden om
ränteavkastning som tillämpas. Det ankommer på försäkringsinspektionen
att efter överläggningar med försäkringsgivaren fastställa lämpligt avvägda
grunder i detta hänseende. Grunderna skall tillgodose intresset av en rimlig
premienivå och behovet av betryggande säkerhet för gjorda åtaganden
(prop. 1973:14 s. 45).

I samband med lagstiftningens genomförande fastställdes ränteavkastningen
till 6,5 procent under de första tio åren och därefter till 4 procent.

Övrig lagstiftning

Värdesäkring av livräntor avseende händelser som inträffat före utgången
av år 1973 regleras i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor
(trafiklivräntelagen) och i lagen (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor
(ansvarslivräntelagen) samt i förordningen (1967:666) om tillägg till
vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m., och i kungörelsen
(1971:14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m. m.

Trafiklivräntelagen gäller alla livräntor som utgår på grund av trafikförsäkring
eller (med vissa undantag) bilansvarsförsäkring. Lagen innebär att en
allmän uppräkning skett beträffande de livräntor som fastställts före 1966.
Vidare skall enligt lagen både de uppräknade livräntorna och de som kommit
till mellan 1966 och 1973 få ett indextillägg som kompensation för löpande
inflation. Indextilläggen är inte begränsade inom viss årlig ram. Detta
innebär alltså, att trafiklivräntor som faller under denna lag får en något
bättre behandling än trafiklivräntor som skall bedömas enligt lagen om
ändring av skadeståndslivräntor. Indexuppräkningen den 1 januari 1980
uppgick till tio procent (SFS 1979:995).

Ansvarslivräntelagen reglerar värdesäkringen av livräntor som utgår ur
vanlig ansvarsförsäkring. Lagen bygger på ungefär samma principer som
trafiklivräntelagen. Indextillägget är dock i princip begränsat till fem procent
per år, med vilket tal uppräkning skett den 1 januari 1980 (SFS
1979:995).

De båda författningar som reglerar värdesäkringen av äldre statliga
skadeståndslivräntor följer i huvudsak det mönster som finns i trafiklivräntelagen.
Uppräkningen den 1 januari 1980 uppgick sålunda till tio procent
(SFS 1979:995).

LU 1979/80:29

5

Livräntor som inte värdesäkras genom lagstiftning

Det finns vissa kategorier skadeståndslivräntor sorn inte omfattas av
värdesäkringslagstiftningen. Hit hör livräntor som utges av privatpersoner,
företag, kommuner etc. på grund av skadehändelser som inträffat före
utgången av år 1973.

I prop. 1973:14 uttalades om dessa livräntor bl. a. att den omständigheten
att de lämnas utanför den nya lagstiftningen inte torde komma att få större
praktisk betydelse. De fall då skadeståndslivränta utges av enskild fysisk
person antogs vara fåtaliga. Av större betydelse antogs de fall vara då
livräntan utges av kommun eller annan juridisk person, som uppträder som
självförsäkrare. Föredragande statsrådet utgick från att de skadeståndsskyldiga
i stor utsträckning frivilligt skulle åtaga sig att värdesäkra livräntorna
efter de grunder som enligt den nya lagstiftningen avsågs gälla för de äldre
ansvarslivräntorna.

Vid riksdagens behandling av prop. 1973:14 uppmärksammade lagutskottet
särskilt frågan om självförsäkrarnas ställning. Utskottet räknade i sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1973:8, rskr 1973:111) med att
kommunerna frivilligt skulle göra sådana åtaganden som avsetts i propositionen.
När det gällde övriga självförsäkrare fann utskottet det mera
tveksamt om motsvarande åtagande kunde väntas. Utskottet ansåg sig dock
kunna utgå från att företagarnas intresseorganisationer skulle genom
rekommendationer stimulera sina medlemmar att frivilligt medverka till att
de skadelidande fick ut tillfredsställande inflationsskydd. Utskottet ansåg att
riksdagen borde ge regeringen till känna att det var angeläget att frågan även
i fortsättningen följdes med uppmärksamhet från regeringens sida och att
saken, om frivilliga åtaganden inte kom till stånd, blev föremål för nya
överväganden.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om värdesäkring av skadeståndslivräntor.

Enligt skadeståndslagen (1972:207) skall skadestånd för framtida inkomstförlust
på grund av personskada som regel utges i form av livränta. Livräntan
är vanligen livsvarig men kan ibland vara temporär, särskilt när invaliditetstillståndet
kan komma att förändras. Den kan också bestämmas att utgå med
olika belopp under olika perioder. Livräntans storlek skall i princip motsvara
skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat
uppbära om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan har
eller borde ha uppnått eller kan beräknas uppnå.

Utgående livräntor är skyddade mot förändringar i penningvärdet.
Beträffande livräntor på grund av skadefall som inträffat efter utgången av år
1973 gäller enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor att

LU 1979/80:29

6

livräntebeloppet ändras i takt med basbeloppet. Ändring får dock ske med
högst fem procent per år och i princip endast när basbeloppshöjningen
överstiger fem procent. Huruvida och med vilket belopp ändring skall ske
bestäms av försäkringsinspektionen. Ändringarna har hittills uppgått till fem
procent årligen. Äldre livräntor värdesäkras enligt särskilda författningar (se
s. 4).

I motionen 1979/80:805 föreslås att riksdagen begär att värdesäkringsbestämmelserna
ses över. Syftet med översynen bör vara att en bättre
anpassning av livräntorna till den inträffade penningvärdeförändringen
kommer till stånd. Motionärerna framhåller, att det förhållandet att
ersättningen för penningvärdeförsämring är maximerad till fem procent per
år för med sig att livräntetagarna drabbas av en eftersläpning i förhållande till
övriga inkomsttagare. Eftersläpningen blir än mer kännbar om inflationen är
hög under flera år i följd.

Utskottet vill för sin del erinra om att en grundläggande princip inom
skadeståndsrätten är att en skadelidande skall erhålla full ersättning för sina
skador. Syftet med skadeståndet är med andra ord att den skadelidande skall
kompenseras så att han i stort sett befinner sig i samma ekonomiska situation
som han skulle ha varit i om skadan inte inträffat. Redan av det sagda följer
enligt utskottets mening att det är en angelägen uppgift för lagstiftaren att se
till att skadeståndslivräntorna anpassas till förändringar i penningvärdet.
Också starka sociala skäl talar för ett system med värdesäkring av livräntor
eftersom livräntetagarna allmänt sett torde ha små möjligheter att kompensera
sig för en reell minskning av livräntans värde.

Under senare år har penningvärdet sjunkit med i genomsnitt ca tio procent
per år. För denna penningvärdeförsämring har livräntetagarna endast i
begränsad utsträckning kunnat kompenseras. Detsamma gäller emellertid i
viss mån flertalet löntagare och andra grupper i samhället. Även vid en
jämförelse med löneutvecklingen i stort under senare år synes det dock klart
att livräntetagarna drabbats av en inte obetydlig eftersläpning. Med hänsyn
härtill och till vad ovan anförts anser utskottet att starka skäl talar för att
lagstiftningen ändras så att livräntornas storlek bättre kan anpassas till
inflationen än vad som f. n. är fallet.

Vid en bedömning av frågan måste emellertid kostnadsaspekterna
tillmätas stor betydelse. Det helt övervägande antalet livräntor utgår från
olika typer av ansvarsförsäkringar och främst från trafikförsäkringen. I viss
utsträckning förekommer det också att livräntor utges av staten och
kommunerna. Endast i undantagsfall torde däremot livräntor betalas av
enskilda personer och företag. Vad särskilt gäller försäkringslivräntorna
ligger det i sakens natur att en förbättring för livräntetagarna medför ökade
kostnader för försäkringsgivarna och därför i allmänhet leder till högre
premieutgifter för försäkringstagarna.

Inför utskottet har företrädare för försäkringsbranschen upplyst att även
små höjningar av den maximala värdesäkringsnivån för skadeståndslivrän -

LU 1979/80:29

7

torna medför betydande kostnadsökningar. Särskilt stora blir kostnadsökningarna
när det gäller redan fastställda livräntor, vilka måste uppräknas
även med avseende på förfluten tid, samt sådana i dag ej slutreglerade
skador, vilka kan beräknas leda till livräntor (presumtiva livräntor). Enligt
preliminära beräkningar som utförts inom branschen innebär en höjning av
värdesäkringsnivån för dessa livräntor till sex procent en kostnadsökning
med ca 500 miljoner kronor. Höjs nivån till 7, 8, 9 eller 10 procent stiger
enligt samma beräkningar på motsvarande vis kostnaderna till ca 1, 1,6, 2,3
resp. 3,2 miljarder kronor. Större delen av kostnaderna hänför sig till
trafiklivräntesidan. Utvidgas värdesäkringsåtagandena för nytillkommande
trafik- och ansvarsförsäkringar skulle enligt branschens beräkningar trafikförsäkringspremierna
behöva höjas med 5,11,18,26 resp. 36 procent, och då
har hänsyn inte tagits till de ovan berörda kostnadsökningarna för redan
fastställda och presumtiva livräntor. Som bakgrund till de lämnade
uppgifterna har upplysts att den totala trafikpremieinkomsten år 1979
beräknas ha uppgått till 2,4 miljarder kronor.

I anslutning till vad som sålunda upplysts från försäkringsbranschens sida
vill utskottet erinra om att under senare år försäkringspremierna har stigit
kraftigt, särskilt för vissa typer av vanliga försäkringar som hemförsäkringar
och trafikförsäkringar. Ytterligare premiehöjningar kan väntas bl. a. som en
följd av införandet av konsumentförsäkringslagen (prop. 1979/80:9, LU
1978/79:18). Som utskottet framhöll vid behandlingen av förslaget till
konsumentförsäkringslag har storleken av försäkringspremierna stor inverkan
på de enskilda konsumenternas benägenhet att skaffa sig ett tillfredsställande
försäkringsskydd. Kraftiga höjningar av premierna torde således
medföra en påtaglig risk för att många helt eller delvis avstår från att försäkra
sig. Enligt utskottets mening ligger det därför både i samhällets och
försäkringstagarnas intressen att premierna hålls på en rimlig nivå. Utskottet
vill också framhålla att det även för de skadelidande är av stor betydelse att
ett tillfredsställande försäkringsskydd upprätthålls i samhället.

Enligt utskottets mening saknas i ärendet ett tillfredsställande underlag för
en bedömning av frågan i vilken mån en förbättring av livräntetagarnas
ställning kan genomföras. Frågan bör därför bli föremål för utredning.
Företrädarna för försäkringsbranschen har inför utskottet inte haft något att
erinra emot att en sådan utredning kommer till stånd. Det får ankomma på
regeringen att närmare bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande.
Utskottet vill dock framhålla att utredningsarbetet inte endas* bör
inriktas på frågan om en höjning av värdesäkringsnivån. Även andra
lösningar på problemet bör övervägas, t. ex. möjligheten av att införa någon
form av ”återbäringssystem” för den händelse bolagens avkastning av
fonderade livräntemedel väsentligt skulle överstiga de under året utbetalade
livräntorna. En annan fråga som bör övervägas är i vad mån de antaganden
beträffande avkastningen av försäkringsbolagens fonderade medel som nu
görs är realistiska (se s. 4).

LU 1979/80:29

8

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1979/80:805 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
utredning av värdesäkring av skadeståndslivräntor.

Stockholm den 29 april 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Ivan Svanström (c),
Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp) och
Ingrid Segerström (s).

GOTAB 65054 Stockholm 1980