Med anledning av motion om traktamentsersättning enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

Betänkande 1975/76:KU11

KU 1975/76: 11

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76:11

med anledning av motion om traktamentsersättning enligt ersättningsstadgan
för riksdagens ledamöter

Motionen

I motionen 1975:671 av herr Korpås m. fl. (c, m) hemställs ”att riksdagen
beslutar ändra §§ 7 och 8 i Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter så,
att ordet 'fågelvägen’ ersättes med 'närmaste resväg med allmänna kommunikationer’ Motionärerna

anför bl. a. att beräkning av avstånd efter fågelväg ”har
föga med verkligheten att göra” och torde ha övergetts i de flesta fall.
Med hänvisning till att dagens kommunikationer sällan medger resa raka
vägen framhålls att den nuvarande beräkningsmetoden ”leder till att personer
med kortare restid kan få större ersättning än personer med längre
restid”.

Gällande ordning m. m.

Bestämmelser om traktamente finns i 7-9 §§ ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna innebär att riksdagsledamöterna
delas in i tre grupper efter bosättningen, räknat efter avståndet
(fågelvägen) från riksdagshuset. Om detta avstånd överstiger 70 kilometer
utgår traktamente under sessionstid med "det lägsta belopp för dygn som
enligt allmänna resereglementet (1952:735) utgår till statlig förrättningsman
med eget hushåll”. Traktamentet utgår endast under pågående riksmöte
och är f. n. 54 kronor per dygn. Om avståndet understiger 15 kilometer utgår
aldrig något traktamente. Om avståndet är mellan 15 och 70 kilometer kan
förvaltningsstyrelsen tillerkänna ledamot traktamente med högst det nyss
angivna beloppet.

Från förvaltningsstyrelsens praxis kan antecknas att det för att traktamente
skall beviljas i princip krävs att vederbörande är bosatt minst 35 kilometer
från riksdagshuset och har kostnader för bostad även i Stockholm. Endast
då det föreligger särskilda skäl härför anses ledamot som inte uppfyller båda
dessa krav böra få traktamente. Under senare år har över huvud taget ingen
ledamot som varit bosatt närmare än 25 kilometer från riksdagshuset fått
traktamente. Då traktamente har beviljats till ledamöter inom ifrågavarande
grupp har detta vanligen utgått med två tredjedelar av helt traktamente.

Det nuvarande traktamentssystemet, som infördes år 1959, har i vad gäller
differentieringen mellan ledamöterna från Stockholmsområdet och övriga
ledamöter sina rötter i tidigare system med olika stora arvoden till nämnda
grupper av ledamöter. Sedan början av 1900-talet har sålunda riksdagsle 1

Riksdagen 1975/76. 4 sami Nr II

KU 1975/76: 11

2

damöterna bosatta inom Stockholmsområdet fått en lägre ersättning än ledamöterna
från övriga delar av landet.

I propositionen 1951:98 föreslogs att differentieringen mellan ledamöterna
skulle göras så, att såväl stockholmarna som de ledamöter som, utan att
vara bosatta i Stockholm, regelmässigt och utan avsevärd olägenhet kunde
tillbringa nattvilan i hemmet, skulle få ett lägre arvode än de övriga ledamöterna.
Konstitutionsutskottet ansåg också det skäligt att inte enbart
de i Stockholm bosatta ledamöterna skulle få det lägre arvodet men avstyrkte
den i propositionen föreslagna differentieringsmetoden, som enligt utskottets
mening förutsatte individuella avgöranden, som i många fall skulle bli ytterst
vanskliga och också göra det nödvändigt att reglera rätten att anföra besvär
över besluten. Utskottet ansåg det därför "uteslutet att utforma differentieringen
annorledes än med en mekaniskt verkande regel" (KU 1951:24
s. 5). Under beaktande av kommunikationsnätets beskaffenhet i Stockholmstrakten
stannade utskottet för att området för det lägre arvodet skulle omfatta
dels hela Stockholms stad, dels "det område utanför staden, som begränsas
av en cirkel dragen på ett avstånd av femton kilometer från Gustav
Adolfs torg i Stockholm”. Utskottet framhöll särskilt att det "därvid icke
förbisett, vare sig att kommunikationerna till enstaka platser inom detta
område kunna vara förhållandevis mindre goda eller att förbindelserna till
vissa platser utanför området äro så goda, att där bosatta riksdagsmän kunde
anses bliva skäligen tillgodosedda med det lägre arvodet”. Hur än gränsen
för det lägre arvodets tillämplighetsområde drogs skulle dock, enligt utskottet,
det alltid finnas utrymme för sådana påpekanden. Riksdagen följde
utskottet.

1957 års riksdagsarvodesutredning tog också upp differentieringsfrågan.
Utredningen fann för sin del att en ytterligare differentiering borde göras
och föreslog att detta skedde genom införande av tre traktamentszoner,
en för ledamöter bosatta inom Stockholm eller högst 25 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset, en för ledamöter bosatta 25-500 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset eller i längre bort liggande delar av Malmöhus län och
en för ledamöter bosatta norr om Stockholm över 500 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset. Enligt utredningens förslag skulle ledamöterna bosatta
i den första zonen inte få något traktamente, medan ledamöterna bosatta
i den andra zonen skulle få samma antal nattraktamenten som ledamöterna
bosatta i den tredje zonen men ett mindre antal (drygt hälften) dagtraktamenten
än dessa ledamöter.

Konstitutionsutskottet ansåg däremot att ett enhetligt traktamente borde
utgå till alla riksdagsledamöter utanför Stockholmsregionen. Under framhållande
att det uppstod vissa gränsdragningsproblem vid bestämmandet
av Stockholmsregionen föreslog utskottet att avgränsningen borde göras av
en cirkel, dragen på ett avstånd av 70 kilometer från riksdagshuset. Enligt
utskottet torde nämligen det mest rättvisande resultatet uppnås om man
inom ett relativt vidsträckt område hade möjlighet att med hänsyn till om -

KU 1975/76: 11

3

ständigheterna i varje fall bestämma om och i vilken utsträckning traktamente
skulle utgå. För de ledamöter som var bosatta minst 15 och högst
70 kilometer från riksdagshuset fick sålunda dåvarande kanslideputerade
rätt att i undantagsfall besluta om fullt traktamente. Utskottet förutsatte
att traktamentsfrågan skulle bedömas med hänsyn till ”belägenheten av
den fastighet, där riksdagsmannen är bosatt, och icke till den där han är
mantalsskriven, även om dessa i regel kommer att sammanfalla” (KU
1959:18 s. 8). Riksdagen följde utskottet.

Under det utredningsarbete som under senare år skett inom förvaltningsstyrelsen
rörande vissa bestämmelser i ersättningsstadgan har bl. a. diskuterats
den tekniska utformningen av de nuvarande traktamentsreglerna. Med
hänvisning till att en övergång från den nuvarande mekaniskt verkande
regeln med olika traktamentszoner - och sålunda utgående från avståndet
fågelvägen till riksdagshuset - skulle medföra administrativt merarbete som
inte vägs upp av egentliga fördelar har någon ändring härvidlag inte föreslagits.
Det kan också nämnas att allmänna resereglementet (1952:735),
till vilket traktamentsbestämmelserna i ersättningsstadgan anslutits, har ett
system med s. k. tjänstgörings- och förrättningszoner, som begränsas av
cirklar med olika långa radier (dvs. fågelvägsmetoden). Därutöver förekommer
kompletterande bestämmelser som utgår från beräkningen av ”kortaste
färdvägen” mellan tjänste- och förrättningsställel (se t. ex. 1 och 7 §§). Dessutom
finns bestämmelser som utgår från den faktiska tidsåtgången vid ifrågavarande
bortvaro.

Remissyttrande

Riksdagens förvaltningsstyrelse har i ett den 9 september 1975 avgivet
remissyttrande över motionen föreslagit att 7 och 8 §§ i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter ändras så att formuleringen "bosatt
på längre avstånd än 70(15) kilometer fågelvägen från riksdagshuset” ersätts
med formuleringen ”bosatt utanför ett område som begränsas av en cirkel
med 70 (15) kilometers radie och med riksdagshuset som medelpunkt”.
Härigenom skulle viss överensstämmelse nås bl. a. med allmänna resereglementet,
där förättningszon definieras på motsvarande sätt. För närmare
motivering har styrelsen hänvisat till en bilagd promemoria (ej tryckt).

Förvaltningsstyrelsen redovisar i den åberopade promemorian bl. a. den
historiska bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna och framhåller
sammanfattningsvis att med hittillsvarande praxis skulle motionärernas förslag
inte innebära några påtagliga förändringar i sak beträffande de f. n.
utgående traktamentena. Ett system som helt bygger på en individuell prövning
- beräkning av resvägarna (och ev. restiderna) i varje enskilt fall
- skulle enligt styrelsen innebära praktiska olägenheter, som kan undvikas
genom en zonindelning av nuvarande slag.

KU 1975/76: 11

4

Utskottet

Frågan om ändring av bestämmelserna om traktamente och kostnadsersättning
till riksdagens ledamöter har under senare år varit föremål för
närmare överväganden inom förvaltningsstyrelsen. Därvid har bl. a. tagits
upp frågan om ytterligare ersättning till de ledamöter bosatta inom Stockholmsregionen
vilka inte får något traktamente. Några förslag i detta avseende
har dock inte lagts fram.

Förvaltningsstyrelsens nu med anledning av motionen framlagda förslag
till ändring av traktamentsbestämmelserna i ersättningsstadgan för riksdagens
ledamöter innebär ingen ändring i sak utan avser endast en redaktionell
anpassning till motsvarande bestämmelser i allmänna resereglementet. Styrelsen
har i sitt remissyttrande över den aktuella motionen framhållit, att
med hittillsvarande praxis skulle motionärernas förslag - att ersätta ordet
”fågelvägen” med ”närmaste resväg med allmänna kommunikationer” -inte innebära några påtagliga förändringar i sak beträffande de f. n. utgående
traktamentena. Däremot skulle enligt förvaltningsstyrelsens mening ett system
som helt bygger på en individuell prövning av faktiska resvägar (och
ev. restider) innebära praktiska olägenheter, som kan undvikas genom en
zonindelning av nuvarande slag.

Utskottet har vid flera tillfällen framhållit fördelarna med ett mekaniskt
verkande system och ansett att det mest rättvisande resultatet uppnås om
man dessutom inom ett relativt vidsträckt område har möjlighet att med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bestämma om och i vilken
utsträckning traktamente skall utgå. Uppgiften att göra dessa bedömningar
har lagts på förvaltningsstyrelsen. Utskottet förutsätter att förvaltningsstyrelsen
vid sin prövning av uppkommande frågor om traktamentsersättning
också beaktar de synpunkter på bl. a. den faktiska resvägen som anförs
i motionen och tar de individuella hänsyn som behövs.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen och tillstyrker
förvaltningsstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 7 och 8 §§ i ersättningsstadgan.
Utskottet föreslår vidare den redaktionella ändringen i
4 och 7 §§ att ordet ”session” ersätts med ”riksmöte”.

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionen 1975:671 antar det i bilaga
intagna förslaget till lag om ändring i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter.

Stockholm den 14 oktober 1975

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

KU 1975/76: 11

5

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m), Mossberg (s), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck
i Nässiö (m). Karlsson i Malung (s), Nordin (c), Olsson i Edane (s), Johansson
i Malmö (s), Wictorsson* (s), Berndtson (vpk) och Lindahl i Hamburgsund
(fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1975/76: 11

6

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter

Riksdagen förordnar i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter
dels att i 4 § ordet ”session” skall bytas ut mot ”riksmöte”,
dels att 7 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamot, som är bosatt på längre
avstånd än 70 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset, erhåller för tid då
session pågår traktamente, beräknat
efter det lägsta belopp för dygn som
enligt allmänna resereglementet
(1952:735) utgår till statlig förrättningsman
med eget hushåll. Ersättare
erhåller dock för de första femton
dygnen av varje tjänstgöringsperiod
i stället traktamente med de
högsta belopp som enligt allmänna
resereglementet utgår till statlig förrättningsman.

Annan ledamot, som är bosatt på
längre avstånd än 15 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset, kan av riksdagens
förvaltningsstyrelse tillerkännas
traktamente med högst det
belopp som följer av 7 §.

§

Ledamot som är bosatt utanför ett
område, som begränsas av en cirkel
med 70 kilometers radie och med riksdagshuset
som medelpunkt, erhåller
för tid då riksmöte pågår traktamente,
beräknat efter det lägsta belopp för
dygn som enligt allmänna resereglementet
(1952:735) utgår till statlig
förrättningsman med eget hushåll.
Ersättare erhåller dock för de första
femton dygnen av varje tjänstgöringsperiod
i stället traktamente med
de högsta belopp som enligt allmänna
resereglementet utgår till statlig
förrättningsman.

Annan ledamot, som är bosatt
utanför ett område, som begränsas av
en cirkel med 15 kilometers radie och
med riksdagshuset som medelpunkt,
kan av riksdagens förvaltningsstyrelse
tillerkännas traktamente med
högst det belopp som följer av 7 !j.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

.

GOTAB 75 10109 S Stockholm 1975