Med anledning av motion om Stora Sjöfallet m. m.

Betänkande 1979/80:JoU12

JoU 1979/80:12

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:12

med anledning av motion om Stora Sjöfallet m. m.

Motionen

I motionen 1978/79:754 av Göthe Knutson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om 1. att de s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet
upphör, 2. att vattenfall för avsätta ca 1,5 milj. kr. årligen till vissa åtgärder i
Sjaunjaområdet och i nationalparkerna Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek,
3. att naturvårdsverket får i uppdrag att förvalta fonden och i samråd med
berörda kommuner och vattenfallsverket besluta om fondmedlens användning.

I motionen behandlas de s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet. Tappningarna
av stora vattenmassor i fallet var, framhåller motionären, tänkta att
bli en stor turistattraktion. Statens naturvårdsverk har dock beräknat att
endast ett hundratal turister årligen ser dessa tappningar, som motsvarar en
kostnad - eller tillspillogivet kraftvärde - om ca 1,5 milj. kr. Enligt motionen
är detta inte försvarbart. Motionären hänvisar till ett av naturvårdsverket
framlagt förslag, innebärande att turisttappningarna upphör och att motsvarande
summa, 1,5 milj. kr. per år, i stället avsätts till en fond för naturvårdsoch
andra turismbefrämjande åtgärder inom vissa nationalparker. Förslaget
är enligt motionären välbetänkt, bl. a. med hänsyn till den sysselsättningseffekt
som skulle kunna uppnås i de kommuner där berörda nationalparker är
belägna.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Inom Jokkmokks och Gällivare kommuner ligger Stora Sjöfallets nationalpark
som omfattar ett vidsträckt fjällområde kring några av Stora Lule älvs
källsjöar. Den avsattes genom beslut av 1909 års riksdag i syfte att bevara ett
högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd (prop. 125, SU 156). Dess
ursprungliga areal omfattade ca 1 500 km2. Nationalparken sträcker sig tvärs
igenom högfjällen från Sareks nationalpark i söder och barrskogen i öster till
trakterna vid norska gränsen i väster. Parken uppvisar många olika typer av
topografi, flora och fauna. I parken ligger Stora Sjöfallet, en gång ett av
Sveriges mäktigaste vattenfall, beläget i Stora Lule älv mellan sjöarna
Kårtjejaure och Langas. Sjöfallet består av två parallella fall i en övre rad och
tre parallella fall i en nedre rad, skild från den förra av en ca 600 meter bred
terrass. Den sammanlagda fallhöjden är 40 meter. Lilla Sjöfallet ligger ca en
mil från Stora Sjöfallet mellan sjöarna Päskajaure och Kårtjejaure. Detta falls
fallhöjd är 10 meter. Nationalparken har utsatts för ingrepp vid olika tillfällen

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 12

JoU 1979/80:12

2

i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen. Före regleringarna var
vattenflödet i Hermelinfallet (det största fallet i Stora Sjöfallet) vid normalt
högvatten 700-800 m3/sek. och ibland ända upp till 1 250 m3/sek. Efter den
sista regleringen är vattenflödet nu i Hermelinfallet 7-9 m3/sek. om inte s. k.
turistvatten släpps på då vattenmängden i fallet kortvarigt kan uppgå till ca
20 m3/sek.

För att göra det möjligt att reglera sjöarna längs nationalparkens mitt från
Lilla Sjöfallet väster ut - de s. k. Sourvasjöarna - utbröts dessa sjöar jämte
vissa uppdämningsområden och erforderligt byggnadsområde ur nationalparken
enligt beslut av 1919 års riksdag. 1 anslutning härtill meddelade
Kungl. Maj:t vissa föreskrifter angående tillämpning av för nationalparker
gällande bestämmelser inom de utbrutna områdena.

För att möjliggöra den s. k. tredje Suorvaregleringen - genom vilken
dämningsgränsen höjdes över den nivå som förutsatts vid utbrytningen år
1919-och reglering av sjön Satisjaure medgav 1962 års riksdag vissa intrång i
nationalparken, dock utan att någon ändring av parkens gränser tills vidare
skulle företas. Vidare bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att, om så senare
kunde anses motiverat, medge intrång i nationalparken för en kraftstation vid
Vietas och därmed sammanhängande till- och avloppsleder samt för
tillfartsvägar och kraftledningar (prop. 126, JoU 17).

I samband med fjärde Suorvaregleringen bemyndigade 1966 års riksdag
Kungl. Majit att medge de intrång i nationalparken som skulle föranledas av
regleringen (prop. 152, JoU 28).

I syfte att möjliggöra regleringen av Autojaure och anläggandet av Ritsems
kraftstation medgav 1970 års riksdag ånyo vissa intrång i nationalparken
(prop. 153, JoU 51).

I motioner till 1973 års riksdag (mot. 788 och 1438) begärdes att vissa delar
av Stora Sjöfallets nationalpark skulle föras till andra nationalparker eller
skyddsområden. Jordbruksutskottet hemställde i sitt betänkande nr 42 att
motionerna skulle överlämnas till statens naturvårdsverk för beaktande i
samband med utredningen om de svenska fjällområdena. Riksdagen följde
utskottet.

De s. k. turisttappningarna i Stora Sjöfallet

Som i det föregående nämts bemyndigades Kungl. Majit av 1962 års
riksdag att medge intrång i Stora Sjöfallets nationalpark för anläggandet av
Vietas kraftstation. Som villkor för medgivandet föreskrev Kungl. Majit i
beslut den 27 juli 1964 att det varje sommar skulle ske en minimitappning
från Suorvajaure till Stora Sjöfallet av 100 milj. m3 vatten eller den större
vattenmängd som för viss tid av särskilda skäl kunde komma att föreskrivas.
I samband därmed uppdrogs åt vattendomstolen att efter ytterligare utredning
inkomma med förslag angående handhavandet av tappningen till Stora
Sjöfallet. Bakgrunden till detta tappningsvillkor är att vatten till Vietas

Joll 1979/80:12

3

kraftstation tas från Suorvamagasinet i bergtunnel förbi Stora Sjöfallet. Detta
medför att inget vatten tillförs fallet förutom den naturliga tillrinningen
mellan dammen och fallet.

1 en skrivelse den 14 januari 1971 redovisade Övre Norrbygdens vattendomstol
vissa förslag i fråga om tappningen. Förslaget innebar bl. a. att
totalkvantiteten skulle för framtiden fastställas till 100 milj. m3 årligen, att en
prövotid skulle fastställas för framsläppningen av denna vattenmängd samt
att vattendomstolen efter prövotidens utgång skulle fastställa erforderliga
slutliga bestämmelser för tappningen.

Kungl. Majit uppdrog därefter åt vattendomstolen att under en prövotid av
fem år eller den längre tid som befanns erforderlig bedriva försöksverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med domstolens förslag samt att efter
prövotidens utgång inkomma med slutligt förslag rörande tappningens
handhavande.

Enligt uppgift har vattendomstolen avslutat sin försöksverksamhet under
sommaren 1979. Utvärderingen härav beräknas bli färdig senare under
innevarande höst. Resultatet av utvärderingen kommer att remitteras till
berörda parter. Domstolsförhandlingar rörande de slutliga tappningsbestämmelserna
kan troligen hållas i början av år 1980. Det ingår ej i vattendomstolens
uppgifter att ta ställning till frågan om turisttappningar skall ske eller
inte. Turisttappningarna sker i enlighet med de villkor som fastställdes av
regeringen i samband med att medgivande gavs till visst intrång i nationalparken.
Följaktligen ankommer det i första hand på regeringen att, efter
vattenrättslig prövning i vederbörlig ordning, besluta om en eventuell
ändring av villkoren.

Statens naturvårdsverk har i skrivelse den 8 februari 1979 till kammarkollegiet
intagit den ståndpunkten att tappningarna från Suorvamagasinet
genom Stora Sjöfallet f. n. är av ringa betydelse för turism, landskapsbild och
naturvård.

De skador som vållats dessa intressen genom utförd vattenkraftsutbyggnad
borde enligt verket i stället gottgöras genom att vattenfallsverket årligen
till en nationalparksfond avsätter en summa motsvarande kraftvärdet av 100
milj. m3 vatten. Medlen föreslås användas för naturvård och friluftsfrämjande
åtgärder inom nationalparkerna i Gällivare och Jokkmokks kommuner
samt Sjaunjaområdet. Förvaltare av fonden skulle vara naturvårdsverket,
som efter normalt samråd med länsstyrelse, kommuner och berörda
samebyar skulle besluta om medlens användning.

Utskottet

Stora Sjöfallets nationalpark avsattes genom beslut av 1909 års riksdag i
syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd. I
nationalparken ligger Stora Sjöfallet, ett vattenfall beläget i Stora Lule älv

JoU 1979/80:12

4

mellan sjöarna Kårtjejaure och Langas. Nationalparken har flera gånger varit
föremål för ingrepp i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen.
Enligt beslut av 1962 års riksdag medgavs intrång i nationalparken för
anläggandet av Vietas kraftstation. Detta innebar bl. a. att vatten kom att
ledas till kraftstationen i en bergtunnel förbi fallet. Som villkor för medgivandet
föreskrev därför Kungl. Maj:t att det varje sommar skulle ske en
minimitappning från sjön Suorvajaure till Stora Sjöfallet av 100 milj. m3
vatten. Dessa s. k. turisttappningar behandlas i motionen 1978/79:754.

Enligt motionen har tappningarna inte blivit den stora turistattraktion som
avsågs. Endast ett hundratal turister årligen beräknas se tappningarna, som
motsvarar en kostnad — eller tillspillogivet vattenkraftsvärde-om ca 1,5 milj.
kr. Motionären föreslår, med hänvisning till ett av statens naturvårdsverk i
annat sammanhang framfört förslag, bl. a. att turisttappningarna upphör och
att motsvarande summa avsätts till en fond för främjande av naturvård och
turism inom vissa nationalparker.

Utskottet erinrar om att det i första hand ankommer på regeringen att -efter vederbörlig vattenrättslig prövning - ta ställning till huruvida förutsättningar
föreligger för att upphäva eller ändra ifrågavarande tappningsvillkor.
Som framgår av den föregående redogörelsen har naturvårdsverket funnit att
tappningarna f. n. är av ringa betydelse för turism, landskapsbild och
naturvård. Verket har därför föreslagit att de skador som genom vattenkraftsutbyggnaden
vållats dessa intressen i stället gottgörs genom att vattenfallsverket
till en nationalparksfond årligen avsätter en summa motsvarande
kraftvärdet av 100 milj. m3 vatten. Enligt förslaget bör naturvårdsverket
förvalta fonden och efter samråd med länsstyrelsen, kommunerna och
berörda samebyar besluta om hur medlen skall användas.

Med hänsyn till de uppgifter som framkommit rörande turisttappningarna i
Stora Sjöfallet finner utskottet för sin del att starka skäl föreligger för en
omprövning av tappningsvillkoret. Skulle en sådan prövning leda till
slutsatsen att de regelbundna turisttappningarna kan upphöra bör enligt
utskottets uppfattning möjligheten dock hållas öppen att vid enstaka tillfällen
genomföra tappningar som kan ge en föreställning om Stora Sjöfallets
ursprungliga mäktighet. Utskottet utgår vidare från att prövningen kommer
att innefatta överväganden om alternativa möjligheter att gottgöra de
intressen som skadats i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Mot bakgrund
av bl. a. nu gällande principer för kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet
finnér utskottet det naturligt att berörda kommuner ges tillfälle
till samråd rörande fördelningen av eventuella fondmedel e. d. Givetvis får
förutsättas att samråd också sker med länsstyrelsen och berörda samebyar.

JoU 1979/80:12

5

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfort med anledning av motionen 1978/79:754.

Stockholm den 20 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Börje Stensson (fp),
Hans Wachtmeister (m)*, Sven Lindberg (s), Sven Eric Lorentzon (m),
Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s)*, Esse Petersson (fp)*. Jens Eriksson
(m)*, Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Maja Ohlin (s), Ingemar
Hallenius (c)* och Jan Fransson (s).

Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 62956 Slockholm 1979