med anledning av motion om stöd till den omanska befrielserörelsen (PFLO) m. m.

Betänkande 1978/79:UU12

UU 1978/79:12

Utrikesutskottets betänkande
1978/79:12

med anledning av motion om stöd till den omanska befrielserörelsen
(PFLO) m. m.

Motionen

I motionen 1977/78:362 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen beslutar anslå 5 000 000 kr. till den omanska befrielserörelsen
PFLO,

2. att Sverige i FN bör verka för ett fördömande av de iranska, amerikanska
och brittiska förbrytelserna mot det omanska folket.

Motionärerna framhåller att befrielserörelsens kamp riktar sig mot en av de
mest reaktionära regimerna i världen och mot dess brittiska, amerikanska och
iranska bundsförvanter. De hävdar att befrielsefronten, trots militära
motgångar år 1975, har ett stort folkligt stöd och att kampen går vidare i nya
former. Sverige har enligt motionärerna en förpliktelse att verka för att FN
fördömer de utländska förbrytelserna mot det omanska folket. Sverige kan
också visa solidaritet genom att ge humanitärt stöd åt PFLO.

Bakgrund

Den omanska befrielsefronten har sin upprinnelse i en väpnad kamp som
sedan 1960-talet förts från provinsen Dhofar mot sultanen och tidigare mot
det brittiska inflytandet i Oman. Befrielsefronten fick efter år 1967 betydande
stöd från den nybildade Demokratiska Folkrepubliken Yemen, och omkring
år 1970 kontrollerade fronten större delen av Dhofar, som gränsar mot
Sydyemen. Under 1970-talets första år böljade striderna i Oman fram och
åter. En vändpunkt inträffade när sultanen mot slutet av år 1973 begärde och
fick militär hjälp från Iran. Befrielsefrontens styrkor trängdes tillbaka och
förlorade efter hand praktiskt taget hela kontrollen över Dhofar.

Under de gångna två åren har inga strider rapporterats i Dhofar med
undantag för några isolerade sammanstötningar i början av sommaren 1978.
PFLO torde inte längre ha kontroll över något sammanhängande markområde
i provinsen. Enligt uppgift skall endast något hundratal gerillasoldater
fortfarande vistas i Dhofar. PFLO torde därför numera i praktiken fö betraktas
som en exilorganisation.

Situationen inrymmer emellertid vissa faktorer som gör en säker bedömning
av utvecklingen vansklig. Om det sydyemenitiska stödet åt gerillan
intensifieras, kan strider åter blossa upp. Terrängen i Dhofar uppges vara
sådan att även en begränsad gerillaaktivitet kan binda betydande truppstyrkor
från regeringssidan, som då i sin tur torde bli alltmer beroende av

1 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 12

UU 1978/79:12

2

fortsatt stöd från Iran. Utvecklingen i Oman är således inte oavhängig av den
politiska situationen i de närmast omgivande arabiska länderna.

Sverige erkände sultanatet Oman år 1971 i och med att landet upptogs som
medlem i FN. Sedan år 1974 är Sveriges sändebud i Saudiarabien sidoackrediterat
i Oman.

Utskottet

I motionen 362 yrkas främst på ett anslag om 5 milj. kr. till den omanska
befrielsefronten PFLO.

Ett motsvarande yrkande avslogs av riksdagen för två år sedan på grundval
av utskottets avstyrkan i betänkandet UU 1976/77:2. Det skedde med
hänvisning till den grundprincip för svenskt direkt stöd till befrielserörelser
som gällt sedan år 1969.

Enligt denna princip bör sådant stöd, som f. ö. endast kan ha karaktären av
humanitärt bistånd eller studiestöd, för att inte komma i konflikt med den
folkrättsliga regeln om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter i
regel vara förbehållen de fall då FN med svensk anslutning uttalat sig till
förmån för dylikt stöd. Det svenska direktstödet av befrielserörelser har på
grund härav i huvudsak varit begränsat till sådana rörelser i Södra Afrika som
bekämpat apartheidsystemet och det tidigare portugisiska kolonialförtrycket.
Ett undantag från grundregeln var på sin tid det svenska humanitära bistånd
som gavs direkt till PRR i Sydvietnam, som då kontrollerade stora områden
av landet.

Någon rekommendation från FN:s sida om stöd till den omanska
befrielsefronten föreligger inte.

Mot denna bakgrund avstyrks det nu aktuella yrkandet om särskilt anslag
till PFLO.

Den ovan åberopade regeln har å andra sidan inte hindrat att svenskt
humanitärt bistånd på indirekta vägar, dvs. genom internationella eller
enskilda hjälporganisationer, kunnat förmedlas även till andra befrielserörelser
eller andra länder där människor lider nöd till följd av krig, naturkatastrofer,
flyktingskap etc. För sådana ändamål finns redan medel att tillgå
inom ramen för biståndsanslagen, däribland främst posten för katastrofbistånd.
Sydyemen, där åtskilliga flyktingar från Oman torde uppehålla sig, hör
till de länder som lätt svenskt katastrofbistånd i avsevärd omfattning via både
Rädda barnen och FN:s livsmedelsprogram.

Utskottet avstyrker likaså motionens yrkande att Sverige i FN skall verka
för ett fördömande av bundsförvanter till sultanatet Oman för påstådda
förbrytelser. Utskottet saknar underlag för en bedömning i vad mån
motionens beskyllningar därvidlag har någon saklig grund. Enligt vad
utskottet inhämtat har situationen i Oman inte förekommit på FN:s
dagordning sedan landet invaldes som medlem.

UU 1978/79:12

3

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:362.

Stockholm den 28 november 1978

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s), Erik Adamsson (s), Anna-Lisa Nilsson (c), Sture Palm (s),
Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Gunnel Jonäng (c), Ingrid Sundberg (m),
Sture Ericson (s), David Wirmark (fp), Karin Söder (c). Jan Bergqvist (s). Ulla
Tillander (c) och Axel Andersson (s).

GOT AB 58862 Stockholm 1978