med anledning av motion om stöd till Demokratiska folkrepubliken Yemen, m. m. (avsnittet om PLO)

Betänkande 1979/80:UU11

UU 1979/80:11

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:11

med anledning av motion om stöd till Demokratiska folkrepubliken
Yemen, m. m. (avsnittet om PLO)

Motionen

I motionen 1978/79:247 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkandena 3 och 4
föreslås riksdagen

3. att hemställa hos regeringen om att PLO erkänns som det palestinska
folkets enda legitima representant och som en följd därav bereda PLO:s
representation möjlighet att upprätta ett s. k. förbindelsekontor i Sverige,

4. att hos regeringen hemställa om att Sverige i FN verkar för att
Genévekonferensen om fred i Mellanöstern snarast kommer till stånd och att
PLO där ges plats som en fullvärdig förhandlingspartner.

Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1978/79:27.

Bakgrund

Under hela efterkrigstiden har situationen i Mellanöstern varit sådan att
alla försök att åstadkomma en allomfattande och varaktig fred mellan
parterna trotsats. I detta fastlåsta och till synes hopplösa läge framstod för
många överenskommelsen i Camp David i september 1978 och det i mars i år
ingångna fredsavtalet mellan Israel och Egypten som en löftesrik inledning på
en utveckling mot verklig fred, och många regeringar, däribland Sveriges,
hälsade avtalen med tillfredsställelse.

Den internationella reaktionen på fredsavtalet mellan Israel och Egypten
var dock långtifrån enstämmigt positiv. Flertalet regeringar i arabländerna tog
avstånd från avtalet som de karakteriserade som en bilateral uppgörelse
mellan Israel och Egypten, vilken inte tog tillräcklig hänsyn till situationen i
hela regionen. Kopplingen mellan fredsuppgörelsen om Sinai å ena sidan och
de övriga ockuperade territorierna å den andra ansågs alltför svag. Den
autonomi för palestinierna som förhandlingarna om Västbanken och Gaza till
följd av avtalen skulle kunna leda till låg långt från kravet på en självständig
palestinsk stat, menade arabländerna. Ett omnämnande av palestiniernas
legitima rättigheter återfinns i Camp David-avtalet, men palestinierna gavs
ingen självständig roll i förhandlingarna. Den palestinska befrielseorganisationen
PLO nämns inte i texterna.

1 Riksdagen 1979180. 9 sami. Nr II

UU 1979/80:11

2

Utskottet

Det har länge varit uppenbart att den palestinska frågan och PLO:s
deltagande är avgörande för om förhandlingar om en allomfattande fred skall
kunna förås till ett positivt slut. Ett stort antal stater har numera erkänt
palestiniernas rätt till en nationell hemvist och utpekat PLO som palestiniernas
företrädare. Många regeringar även utanför arabvärlden upprätthåller
också mer eller mindre reguljära kontakter med representanter för PLO.
Även svenska regeringen har tagit sådana kontakter.

En förändrad syn på den palestinska frågan och en förändrad roll för PLO
har också understrukit behovet av att de säkerhetsrådsresolutioner - 242 och
338 - som hittills legat till grund för förhandlingar om fred i Mellanöstern
utvidgas till att omfatta även ett erkännande av palestiniernas legitima
nationella rättigheter.

lett interpellationssvar om Mellanöstern i riksdagen den 19 november 1979
uppehöll sig utrikesminister Ullsten bl. a. vid den palestinska frågan och
PLO:

Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 måste utgöra grundvalen för en
fredlig lösning. Det har emellertid länge stått klart att dessa resolutioner är
otillräckliga. Resolutionerna måste kompletteras med ett erkännande av det
palestinska folkets legitima nationella rättigheter. Vi skulle välkomna att
FN:s säkerhetsråd fattar beslut om en sådan komplettering.

För att en lösning i enlighet med dessa principer skall kunna uppnås, krävs
emellertid även ett erkännande från palestinierna av Israels rätt till existens,
liksom ett erkännande från Israel av palestiniernas rätt till självbestämmande.

En slutlig fredsuppgörelse kan bli allomfattande och varaktig endast om
alla berörda parter, däribland PLO, deltar i denna.

Den nuvarande svenska regeringen har, liksom den förra, inställningen att
palestinierna måste vara representerade i alla förhandlingar som rör deras
framtid. Vi anser att PLO är den mest representativa talesmannen för
palestinierna.

Utskottet delar denna bedömning. I förhandlingar om det palestinska
folkets framtid måste det palestinska folket självt delta. Det finns i dag inte
någon annan än PLO som kan betraktas som talesman för hela det palestinska
folket.

Denna ståndpunkt är emellertid inte liktydig med ett formellt erkännande
av PLO som medför möjlighet för PLO att upprätta ett s. k. förbindelsekontor
i Sverige. 11961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser förekommer
inte beteckningen förbindelsekontor.

Däremot har PLO sedan 1975 ett informationskontor i Stockholm. Ett
sådant kontor kan upprättas utan tillstånd av svenska myndigheter förutsatt
att den verksamhet som bedrivs följer svenska lagar och författningar.
Informationskontor har inte diplomatisk status.

Yrkandet 3 i motionen avstyrks därmed.

UU 1979/80:11

3

I yrkandet 4 hemställs att Sverige i FN verkar för att Genévekonferensen
om fred i Mellanöstern snarast kommer till stånd och att PLO där ges plats
som en fullvärdig förhandlingspartner.

I det dödläge som rådde före den egyptiska presidenten Sadats förhandlingskontakt
med Israel för två år sedan, stödde Sverige tanken på ett
återinkallande av Genévekonferensen. F. n. saknar emellertid tanken på en
ny Genévekonferens aktualitet.

Yrkandet 4 t motionen avstyrks därmed.

Utskottet hemställer

ätt riksdagen avslår yrkandena 3 och 4 i motionen 1978/79:247.

Stockholm den 29 november 1979
På utrikesutskottets vägnar

Allan hernelius

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud Sigurdsen
(s), Anders Ljunggren (c), Sture Palm (s), Olle Göransson (s), Ingrid
Sundberg (m), Mats Hellström (s), Per-Olof Strindberg (m), Jan Bergqvist (s),
Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s), Björn Molin (fp), Axel Andersson (s) och
Paul Grabo (c).

GOT A B 64059 Stockholm 1979