med anledning av motion om skärpt lagfartsplikt

Betänkande 1977/78:Lu18

Lu 1977/78:18

Lagutskottets betänkande
1977/78:18

med anledning av motion om skärpt lagfartsplikt
Motionen

I motionen 1977/78:1412 av Tore Claeson (vpk) och Bertil Måbrink (vpk)
hemställs att riksdagen i enlighet med vad som sägs i motionen 1977/78:1411
som sin mening uttalar att en skärpning av den s. k. lagfartsplikten bör ske på
sätt som föreslås i motionen och hos regeringen hemställer om förslag till
lagändring.

I sistnämnda motion, som tar upp åtgärder mot fastighetsspekulation och
som hänvisats till civilutskottet, framhålls att möjligheterna att kontrollera
och kartlägga hyreshajarnas och spekulanternas verksamhet underlättas
genom en skärpning av lagfartsplikten. En sådan skärpning kan enligt
motionärerna ske t. ex. genom att bestämmelserna ändras så att man tvingar
fram information till inskrivningsmyndigheterna i direkt anslutning till
köpet. Nu är myndigheternas möjlighet att förmå köparen att söka lagfart
begränsad, trots att vite kan föreläggas och utdömas, om lagfartsplikten inte
fullgörs.

Gällande bestämmelser

Svensk fastighetsrätts regelsystem har av ålder byggt på att förvärv av fast
egendom i största utsträckning blir registrerade i fastighetsboken. Det är
grundläggande för tilliten till denna att lagfart söks i anledning av fastighetsförvärv
och att lagfarandet sker i nära anslutning till tidpunkten för förvärvet.
I 20 kap. 1 § jordabalken (JB) har därför fastslagits att lagfartsskyldighet
föreligger vid förvärv av fast egendom. I princip finns det bara två undantag
från lagfartsplikten, nämligen dels beträffande dödsbos förvärv av fastighet
från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen, dels i fråga
om makes förvärv genom bodelning av fastighet som även före bodelningen
tillhört maken. Lagfartsplikten bortfaller, om förvärvet återgår eller om
hävning sker. Detta förutsätter dock att förvärvet verkligen har blivit ogiltigt
och att det sålunda inte är fråga om en ny överlåtelse från förvärvaren till
överlåtaren.

Lagfart skall enligt 20 kap. 2 § första stycket JB sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. Denna huvudregel, som alltså
gäller lika för land och stad (före 1972 var tiden sex månader på landet), är
enligt paragrafens andra stycke förenad med synnerligen vidsträckta
undantag (p. 1-5). Det viktigaste bland undantagen återfinns i första punkten.
I fråga om förvärv som för sin giltighet är beroende av villkor, myndighets

1 Riksdagen 1977/78. 8 sami. Nr 18

Lu 1977/78:18

2

tillstånd eller annan sådan omständighet räknas lagfartstiden från förvärvets
fullbordan. För de i praktiken mycket vanliga fallen där det i köpekontrakt
föreskrivs att köpebrev skall utfärdas sedan köparens åtagande angående
köpeskillingen fullgjorts eller annat villkor uppfyllts innebär det sagda att
lagfartsplikten inträder först sedan köpebrevet utfärdats. Gäller förvärvet
område av fastighet, börjar lagfartstiden att löpa först sedan fastighetsbildningen
fullbordats. För dödsbo gäller i punkt 2 en särskild regel för det fallet
att dödsboet överlåter fastigheten. 1 punkterna 3 och 4 ges regler beträffande
ensam delägare i dödsbo och legatarie. Punkt 5 slutligen innehåller regler i
fråga om talan om återgång eller hävande av förvärv.

Någon löpande övervakning från myndighets sida av att lagfart söks inom
föreskriven tid förekommer inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten har
dock enligt 20 kap. 3 § befogenhet att förelägga vite för lagfartsskyldighetens
fullgörande. Att myndigheten också får döma ut vitet framgår av 19 kap. 4 §
andra stycket JB. Vitesföreläggande kan komma i fråga, när inskrivningsmyndigheten
genom påpekande från någon som har intresse av att lagfart
söks eller på annat sätt får kännedom om att lagfartsskyldigheten blivit
åsidosatt. I praktiken är inskrivningsmyndighetens möjligheter att med hjälp
av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

Frågans tidigare behandling

Frågan om lagfartsplikten behandlades av riksdagen senast vid föregående
riksmöte. Utskottet kommer därför att nedan lämna endast en kortfattad
översikt över frågans tidigare behandling. För en mer utförlig redogörelse
hänvisas till lagutskottets betänkande LU 1976/77:22.

Möjligheterna till och behovet av kontroll av att lagfart söks uppmärksammades
under förarbetet till JB. Lagberedningen föreslog att laga köpvittne
skulle bestyrka köpehandlingen. Jordabalksutredningen preciserade lagfartsvittnenas
uppgifter till att de skulle dels bestyrka äktheten av parternas
namnteckning, dels anmäla förvärvet till inskrivningsdomaren. Departementschefen
fann dock inte tillräckliga skäl att införa formkrav med en för
rådande rättsuppfattning så främmande innebörd och verkan som det
föreslagna vittnesinstitutet. Enligt departementschefens mening kunde det
inte heller anses nödvändigt att i lagstiftningsärendet ta ställning till frågan
om i övrigt några särskilda anordningar behövde vidtas för att skärpa
efterlevnaden av skyldigheten att söka lagfart.

Frågan om lagfartspliktens fullgörande berördes också i en i mars 1976
utfärdad revisionsrapport av riksrevisionsverket (RRV). I rapporten konstaterades
bl. a. att omkring 21 procent av lagfarterna söks efter den i JB
föreskrivna fristen och att statens årliga ränteförluster med anledning härav
kunde beräknas uppgå till 3,4 milj. kr. De försenade lagfartsansökningarna
hade, framhölls det, förutom ränteförluster för staten lett till oklarhet i
ägarförhållandena och bristande tillförlitlighet i fastighetsböckerna.

Lu 1977/78:18

3

Med anledning av RRV:s rapport övervägdes i en projektgrupp inom
domstolsverket frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande. Projektgruppen
avlämnade våren 1977 en promemoria i ärendet till justitiedepartementet.
I promemorian framfördes viss kritik mot RRV:s slutsatser. Bl. a.
påpekades att RRV i sin undersökning inte tagit hänsyn till möjligheten av att
villkor knutits till förvärvet och att lagfartsfristen till följd därav förlängts.
Vidare framhölls att statens ränteförluster på grund av försenade lagfartsansökningar
i vart fall till en del uppvägdes av den räntevinst som gjordes
genom att fastighetsägare i icke ringa utsträckning ansökte om lagfart innan
lagfartsskyldigheten inträdde. I promemorian diskuterades olika möjliga
åtgärder för att komma till rätta med försummelser att söka lagfart.
Åtgärderna var alla av generell natur och medförde beaktansvärt merarbete
för inskrivningsmyndigheterna. Flertalet åtgärder innebar även att den helt
övervägande delen lojala fastighetsägare oskyldigt drabbades av ökad
byråkrati eller ökade kostnader. Projekttgruppen konstaterade vidare att
antalet överlåtelser av hyres- och affärsfastigheter enligt tillgänglig statistik
utgjorde endast fyra procent av hela antalet fastighetsöverlåtelser. Projektgruppens
bedömning blev därför att önskemålen att motverka den ekonomiska
brottsligheten inte tillräckligt motiverade generella åtgärder. Missförhållandena
borde lämpligen motverkas med selektiva åtgärder. Det hade
dock legat utanför projektgruppens kompetens att peka på lämpliga sådana
åtgärder.

Frågan om lagfartspliktens efterlevnad prövades såsom tidigare nämnts av
utskottet under 1976/77 års riksmöte med anledning av en motion med ett
yrkande motsvarande det som framförts i förevarande motion. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1976/77:22) underströk utskottet forsin
del angelägenheten av att sådana åtgärder inte skulle vidtas som medförde en
kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna med åtföljande risk för att
de redan nu i vissa fall alltför långa expeditionstiderna ytterligare förlängdes.
Utskottet pekade också på att antalet fastighetsöverlåtelser som utgjorde
föremål för ekonomisk brottlighet var mycket litet i förhållande till hela
antalet fastighetsöverlåtelser. Enligt utskottets mening låg det därför närmast
till hands att på detta område ingripa mot den ekonomiska brottsligheten med
selektiva åtgärder. Vissa resultat kunde uppnås om hyresgäster, hyresgästföreningar
eller andra intressenter anmälde kända fall av underlåtenhet att
söka lagfart till inskrivningsmyndigheterna som härigenom kunde få
möjlighet att ingripa med vitessanktioner.

Enligt vad utskottet hade inhämtat var frågan med anledning av arbetsgruppens
ovannämnda promemoria föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
Utskottet fann därför att någon vidare åtgärd från riksdagens
sida inte var påkallad.

Lu 1977/78:18

4

Utskottet

Enligt 20 kap. 2 § jordabalken (JB) skall lagfart sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. I fråga om förvärv som för sin
giltighet är beroende av villkor, myndighetstillstånd eller annan sådan
omständighet räknas dock lagfartstiden från förvärvets fullbordan. Någon
skyldighet för myndighet att löpande kontrollera att lagfart söks inom
föreskriven tid föreligger inte enligt JB. Inskrivningsmyndigheten har dock
befogenhet att förelägga och utdöma vite, när den får kännedom om att
lagfartsplikten inte fullgjorts. I praktiken är inskrivningsmyndighetens
möjligheter att med hjälp av vite framtvinga lagfartsansökan begränsade.

I motionen hävdas att man måste öka möjligheterna att kontrollera och
kartlägga hyreshajars och fastighetsspekulanters verksamhet. I sådant syfte
yrkar motionärerna att riksdagen skall föreläggas förslag till lagändringar som
skärper lagfartsplikten. Motionärerna anser att en skärpning kan ske, t. ex.
genom att man inför bestämmelser som tvingar fram information till
inskrivningsmyndigheterna i direkt anslutning till köpet.

Frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande prövades av riksdagen
senast under föregående riksmöte med anedning av en motion med samma
yrkande som det nu ifrågavarande. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande
hänvisade utskottet till att en inom domstolsverket tillsatt projektgrupp hade
övervägt frågan om åtgärder mot försumliga lagfartssökande. Projektgruppens
bedömning, vilken redovisats i en till justitiedepartementet överlämnad
promemoria, hade blivit att önskemålen att motverka den ekonomiska
brottsligheten inte tillräckligt motiverade generella åtgärder. Missförhållandena
borde lämpligen motverkas med selektiva åtgärder. Det hade dock legat
utanför projektgruppens kompetens att peka på lämpliga sådana åtgärder.

Utskottet underströk för sin del angelägenheten av att sådana åtgärder inte
skulle komma att vidtas som medförde en kraftig belastning på inskrivningsmyndigheterna
med åtföljande risk för att de i vissa fall alltför långa
expeditionstiderna ytterligare skulle förlängas. Utskottet pekade också på att
antalet fastighetsöverlåtelser som utgjorde föremål för ekonomisk brottslighet
var mycket litet i förhållande till hela antalet fastighetsöverlåtelser.
Enligt utskottets mening låg det därför närmast till hands att på detta område
ingripa mot den ekonomiska brottsligheten med selektiva åtgärder. Vissa
resultat skulle kunna uppnås om hyresgäster, hyresgästföreningar eller andra
intressenter anmälde kända fall av underlåtenhet att söka lagfart till
inskrivningmyndigheterna, som härigenom kunde få möjlighet att ingripa
med vitessanktioner. Utskottet hänvisade även till att frågan var föremål för
överväganden inom justitiedepartementet.

Enligt vad utskottet nu inhämtat övervägs frågan om åtgärder mot
försumlig lagfartssökanden alltjämt inom justitiedepartementet. Utskottet
vill också peka på att lagen om förvärv av hyresfastigheter är föremål för
översyn inom regeringens kansli efter hemställan av riksdagen. Det ter sig

Lu 1977/78:18

5

enligt utskottets mening naturligt att vid en sådan översyn även frågor
rörande lagfartspliktens fullgörande blir föremål för Överväganden.

Någon åtgärd från riksdagens sida är därför inte heller nu påkallad.
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1412.

Stockholm den 14 mars 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Stig Olsson (s).
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s). Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Åke Gillström (s), Marianne Karlsson (c),
Stina Andersson (c), Bengt Silfverstrand (s), Joakim Ollén (m), Birgitta
Johansson (s) och Olle Aulin (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 57750 Stockholm 1978