Med anledning av motion om skaderegleringen i försäkringsfall

Betänkande 1975/76:LU24

LU 1975/76:24

Lagutskottets betänkande
1975/76:24

med anledning av motion om skaderegleringen i försäkringsfall
Motionen

I motionen 1975/76:1108 av herr Johansson i Arvika m. fl. (s) yrkas att
riksdagen beslutar att anhålla hos regeringen om utredning av de i motionen
påtalade förhållandena inom försäkringsväsendet.

Motionärerna framhåller att många som gjort anspråk på försäkringsersättningen
får vänta orimligt lång tid på att försäkringsbolagen tar slutlig
ställning i ersättningsfrågan. De som får vänta på en uppgörelse lider ofta
både psykiskt och fysiskt av den inträffade skadan och ibland får de hela
sin ekonomi raserad. Enligt motionärerna saknas juridiska möjligheter att
påskynda försäkringsbolags handläggning av ersättningsärenden, och de som
utsätts för dröjsmål kan inte föra tvist om försäkringens innehåll och om
ersättningskrav till domstol innan försäkringsbolaget tagit slutlig ställning.
Motionärerna anser att det i lag borde föreskrivas att i försäkringsavtal skall
tas in regler om förhandlingsordning med fasta tidsintervaller om den tidsmässiga
takten i försäkringsförhandlingarna. Sådana försäkringsförhandlingar
som nu pågår bör försäkringsbolagen åläggas att slutföra under 1976 eller
senast 1977.

Gällande ordning

Den enskilda försäkringsverksamheten regleras huvudsakligen i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal och lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

Försäkringsavtalslagen har tillkommit för att i första hand utgöra ett normerande
underlag för de avtal som träffas mellan försäkringsgivare och
försäkringstagare. Lagen har uppbyggts av dels tvingande, dels icke tvingande
regler. Även i fråga om de tvingande reglerna kan lagen i praktiken
sägas ha mera en normerande än en bestämmande verkan, eftersom de
enskilda avtalen - försäkringsvillkoren - kan utformas på ett för försäkringtagarna
liberalare sätt än lagens regler anger. Så har även i stor utsträckning
skett.

Bland de ämnesområden som behandlas i lagen kan nämnas frågor rörande
försäkringstagares upplysningsplikt i samband med avtalsträffande, om tid
för premiebetalning och verkan av försummad sådan betalning samt om
åtgärder vid inträffad skada liksom om preskription.

Vidare innehåller lagen en särskild bestämmelse om tiden för fullgörande
av försäkringsgivarens betalningsskyldighet. Huvudregeln är att försäkringsgivaren
skall betala inom en månad efter det han fått meddelande om för -

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 24

LU 1975/76:24

2

säkringsfallet såvida inte annan tid för betalning utsatts i avtalet. Om betalningen
är beroende på utredning, som skall tillhandahållas av försäkringstagaren,
räknas tiden i stället från det utredningen förebragts.

Lagen innefattar även andra bestämmelser avsedda att utgöra ett skydd
för försäkringstagarna. Åtskilliga bestämmelser inom nyssnämnda ämnesområden
ålägger emellertid också försäkringstagarna vissa skyldigheter, utan
vilka försäkringsgivaren - i vart fall med de värderingar som rådde då lagen
trädde i kraft - knappast skulle kunna ingå avtal av så vittomfattande karaktär
som försäkringsavtalen har. Ovan har nämnts att ett stort antal lagrum
icke är av tvingande slag. Lagen stadgar emellertid även att, om försäkringsvillkor
avviker från lagens bestämmelser och dess tillämpning skulle
leda till uppenbar obillighet, dylikt villkor kan jämkas eller lämnas utan
avseende, om detta kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.

Lagen om försäkringsrörelse innehåller bestämmelser av associationsrättslig
natur samt regler om den offentliga kontrollen över försäkringsbolag. Kontrollen
avser både försäkringsbolagens möjligheter att fullgöra sina förpliktelser
enligt ingångna försäkringsavtal och premiernas skälighet med hänsyn
till den risk som försäkringen skall täcka. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen.

Inspektionen utövar sin tillsynsverksamhet bl. a. genom granskning av
bolagsordningar, som skall fastställas av regeringen eller inspektionen.

Ett mycket betydelsefullt led i den fortlöpande tillsynen över försäkringsrörelsen
är också granskningen av de utförliga rapporter beträffande verksamheten
som bolagen skall avge till inspektionen.

Inspektionens tjänstemän eller särskilda experter kan inspektera bolagen
på ort och ställe. Det åligger bolagen att när som helst för befattningshavare
vid inspektionen hålla kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning. I regel görs vid inspektionsbesöken
en relativt allsidig granskning av bolagens verksamhet. Det
förekommer också partiella inspektioner då granskningen inskränkes till någon
speciell fråga, som då i regel undersökes inom flera bolag. Generellt
har bolagen skyldighet att lämna alla upplysningar angående sin verksamhet
som inspektionen finner erforderliga.

Om försäkringsinspektionen finner anledning till anmärkning mot ett försäkringsbolag
skall inspektionen anmoda bolaget att åstadkomma rättelse.

I många fall är ett påpekande under hand tillräckligt. Den lindrigaste typen
av formellt ingripande mot ett försäkringsbolag består av att inspektionen
skriftligen meddelar sina erinringar i fråga om bolagets verksamhet. Är avvikelsen
av mera allvarlig karaktär kan inspektionen förelägga bolaget eller
dess styrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som av inspektionen
prövas påkallade. Om det förhållande som inspektionen anmärkt på inte
undanröjts inom den bestämda tiden skall inspektionen anmäla detta till
regeringen, som efter bolagets hörande kan förklara koncessionen förverkad.

LU 1975/76:24

3

Försäkringsinspektionen får i många fall motta klagomål i skaderegleringsärenden
o. d. från missnöjda försäkringstagare som vänder sig dit för
att få sin sak undersökt. När det gäller livförsäkringsfrågor ligger denna
verksamhet, i den mån avvikelse skett från grunderna, inom ramen för
inspektionens instruktionsenliga arbetsområde. I övrigt kan emellertid några
ingripanden i enskilda fall ej göras, eftersom skaderegleringstvister i sista
hand vanligen faller inom domstols kompetensområde. Materialet remitteras
emellertid i allmänhet till vederbörande försäkringsbolag för yttrande, vilket
sedermera - oftast med förklarande kommentarer av inspektionen - överlämnas
till den klagande för kännedom. Från tillsynssynpunkt betraktas
inkomna klagomål såsom en del av det material, som ger inspektionen
en allmän bild av bolagets skadebehandlingsverksamhet. Hänför sig klagomålet
ej till ett ersättningsbeslut utan till själva ”sättet” för skadebehandlingen
- bristande brevsvar, långsamhet i handläggningen, ovilja att på begäran
precisera ett ställningstagande - anser sig inspektionen däremot kunna
ingripa på grund av sin allmänna tillsynsplikt.

I enlighet med skälighetsprincipen i lagen åligger det å andra sidan inspektionen
att vaka över skaderegleringen i stort, men ingripanden förutsätter
då systematiska felaktigheter eller måste gälla frågor av allmän räckvidd.
1 skälighetsprincipen ligger även en skyldighet för inspektionen att
ägna uppmärksamhet åt frågan hur försäkringsvillkoren allmänt är utformade.

Pågående utredningar m. m.

Statens konsumentråds försäkringsutredning som tillsatts för att pröva
frågan rörande konsumentupplysning om försäkringar avgav år 1972 ett
betänkande (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar, vari bl. a.
behandlades frågor rörande information om försäkringar och den granskning
av försäkringsbolagens skaderegleringar som genomförs av försäkringsinspektionen.
Utredningen konstaterade att inspektionsverksamheten hittills
avsett endast en del av försäkringsområdet och att den varit av begränsad
omfattning. Utredningen förordade att en översyn av verksamheten kom
till stånd.

1 prop. 1974:1 bilaga 12 redogjorde föredragande statsrådet för sin syn
på de förslag som försäkringsutredningen lagt fram. Han framhöll därvid
bl. a. (s. 49 och 50) att det fick ankomma på konsumentverket att undersöka
i vilken utsträckning utredningens förslag om försäkringsinformation skulle
genomföras. Han anförde vidare att en granskning av den typ försäkringsinspektionen
bedriver är värdefull för alla parter men att det borde undersökas
om verksamheten kunde breddas och om resultaten av granskningen
kunde ligga till grund för diskussioner mellan branschen och berörda
myndigheter. Statsrådet förutsatte att inspektionen i samråd med konsumentverket
genomförde en översyn av sin skaderegleringsgranskning. Över -

LII 1975/76:24

4

läggningar pågår f. n. mellan de angivna myndigheterna angående formerna
för en sådan översyn.

Efter regeringens bemyndigande tillkallades år 1974 försäkringsrättskommittén
(Ju 1974:09) för att göra en översyn av försäkringsavtalslagen m. m.
I direktiven hänvisas till uttalandena i 1974 års statsverkspfoposition samt
framhålls att de förordade undersökningarna torde komma att leda till ett
bättre konsumentskydd i vissa viktiga hänseenden. Enligt direktiven är det
emellertid angeläget att även på andra punkter stärka konsumenternas ställning
när det gäller försäkringar. Bland de frågor utredningen skall pröva
är om försäkringsavtalslagen i några avseenden bör innehålla speciella regler
som tar sikte på att skydda enbart konsumenter. I direktiven behandlas
vissa punkter där försäkringsavtalslagen främst kan behöva ändras eller kompletteras,
men de sakkunniga är oförhindrade att även i övrigt ta upp regler
som de finner böra diskuteras. Däremot bör utredningen inte behandla lagen
om försäkringsrörelse i vidare mån än som följer av de ändringar som kommer
att föreslås i försäkringsavtalslagen. Det framhålls vidare att sådana
allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning bör
behandlas med förtur och att förslag till lagändringar med detta syfte lämpligen
bör läggas fram i ett sammanhang.

Utskottet

I motionen anförs att många som framställt anspråk på försäkringsersättning
får vänta orimligt lång tid innan försäkringsbolagen tar slutlig ställning
i ersättningsfrågan samt att dröjsmålet ofta har allvarliga konsekvenser
för den skadelidande. Enligt motionärerna saknas möjligheter att påskynda
handläggningen av ersättningsärenden, och de som utsätts för dröjsmål kan
inte föra tvist om försäkringens innehåll och om ersättningskrav till domstol,
förrän försäkringsbolaget avgjort ärendet. Motionärerna anser att det i lag
borde föreskrivas att försäkringsavtal skall innehålla regler om den tidsmässiga
takten i försäkringsförhandlingar. Med hänvisning till det anförda yrkar
motionärerna att de påtalade förhållandena skall utredas.

Den enskilda försäkringsverksamheten regleras huvudsakligen i lagen om
försäkringsavtal och lagen om försäkringsrörelse. Försäkringsavtalslagen innehåller
normerande regler för de avtal som träffas mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare. I lagen finns en särskild bestämmelse om tiden för
fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet. Huvudregeln är att
betalning skall erläggas inom en månad efter det försäkringsgivaren fått
meddelande om försäkringsfallet. Är betalningen beroende på utredning,
som skall tillhandahållas av försäkringstagaren, räknas tiden i stället från
det utredningen förebragts. Bestämmelserna är dispositiva.

Lagen om försäkringsrörelse innehåller bl. a. regler om den offentliga kontrollen
av försäkringsbolag. Tillsynsmyndighet är försäkringsinspektionen,
som har rätt att granska försäkringsbolagens handlingar och få erforderliga

LU 1975/76:24

5

upplysningar. Inspektionens allmänna tillsynsplikt ger inspektionen möjlighet
att ingripa mot bolagens sätt att behandla ersättningsärenden, exempelvis
långsamhet i handläggningen och ovilja att på begäran precisera
ställningstaganden. Mot själva beslutet i ett skadeärende kan dock försäkringsinspektionen
inte ingripa, såvida inte fråga är om ersättning på grund
av livförsäkring.

Utskottet vill till en början framhålla att försäkringsverksamheten fått
en helt annan omfattning än den hade vid tiden för försäkringsavtalslagens
tillkomst och numera berör praktiskt taget alla i vårt land. Normalt är försäkringstagaren
den svagare parten i försäkringsavtalsförhållandet. Även vid
regleringen av skadorna är försäkringstagaren i ett underläge. Från konsumentskyddssynpunkt
framstår detta som mindre tillfredsställande. Som
framhålls av motionärerna är nämligen en skadelidande ofta beroende av
att ersättningsfrågan avgörs snabbt. Utskottet anser därför i likhet med motionärerna
att det är angeläget att garantier skapas för att skaderegleringen
i försäkringsfall sker utan onödigt dröjsmål.

Försäkringsavtalslagen är f. n. föremål för översyn av försäkringsrättskommittén.
Med hänsyn till vad som anförs i de ovan (s. 4) redovisade
direktiven för utredningsarbetet förutsätter utskottet att utredningen kommer
att pröva det i motionen upptagna spörsmålet. Enligt vad utskottet
inhämtat beräknas utredningen avge ett delbetänkande angående konsumentskyddsfrågor
omkring årsskiftet 1976-1977.1 anslutning till det anförda
vill utskottet erinra om att även den översyn av försäkringsinspektionens
skaderegleringsgranskning som enligt uttalanden i 1974 års statsverksproposition
förutsatts skola komma till stånd torde komma att leda till ett
förbättrat konsumentskydd när det gäller försäkringar.

På grund av det anförda är någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionen inte erforderlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1108.

Stockholm den 22 april 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s)*, Lidgård (m). Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald
(c), Olsson i Timrå (s), fm Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)*, fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson
(s) och herr Henmark (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 51571 Stockholm 1976