Med anledning av motion om rättens sammansättning vid häktningsförhandling

Betänkande 1975/76:JuU11

JuU 1975/76: 11

Justitieutskottets betänkande
1975/76: 11

med anledning av motion om rättens sammansättning vid häktningsförhandling Motionen 1

motionen 1975:242 av fru Gradin m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning av frågan om rättens sammansättning
vid häktningsförhandling.

Gällande rätt

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning
är att någon på sannolika skäl misstänks för brott. I normalfallet
(1 § första stycket) skall fängelse i minst ett år ingå" i straffskalan för brottet.
Endera av tre förutsättningar måste vidare föreligga för att häktning skall
få ske. Det skall skäligen kunna befaras att den misstänkte avviker eller
annorledes undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller att han genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara)
eller också skall anledning förekomma att han fortsätter sin
brottsliga verksamhet (recidivfara). Flyktfara kan utgöra häktningsgrund
även vid brott som är mindre svåra än som krävs för häktning i normalfallet,
om den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket (1 § andra stycket).
För särskilt svåra brott är häktning obligatorisk, om det inte är uppenbart
att anledning till häktning saknas (1 § tredje stycket).

Häktning får i allmänhet inte ske om det kan antas att påföljden kommer
att stanna vid böter eller suspension (1 § fjärde stycket). Oberoende av brottets
svårighetsgrad kan emellertid häktning komma till stånd om den misstänktes
identitet är okänd eller om han saknar hemvist inom riket och
det föreligger fara för flykt från riket (2 $).

Häktning kan i vissa fall underlåtas om den misstänkte är ung, sjuk,
havande kvinna eller kvinna med litet barn (3 §)'. En förutsättning är då
att betryggande övervakning kan ordnas. Enligt 7 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser öm unga lagöverträdare får den som är under 18
år inte häktas utan att synnerliga skäl finns till det.

Beslut om häktning méddelas av domstol (24 kap. 4 § RB).

Om skäl föreligger att häkta någon får undersökningsledaren eller åklagaren
anhålla honom i avvaktan på rättens beslut (5 5 första stycket). Enligt
stadgad praxis utövas befogenheten regelmässigt av åklagaren. Anhållande
kan i vissa fall ske även om skäl till häktning saknas (5 § andra stycket).

I så fall krävs att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar
i avbidan på ytterligare utredning. Anhållande kan föregås av att den miss 1

Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr II

JuU 1975/76: 11

2

tänkte grips. Regler om gripande ges i 7 §.

Häktningsframställning skall avlåtas till domstolen senast dagen efter det
att anhållningsbeslut meddelades. Om ytterligare utredning behövs för dock
med framställningen anstå högst fem dagar från anhållningsbeslutet. Har
någon anhållits i sin frånvaro räknas nämnda tider från den dag då den
anhållne inställdes till förhör. Görs inte häktningsframställning, skall den
anhållne omedelbart friges.

I samband med häktningsframställningen skall till rätten överlämnas protokoll
eller anteckningar rörande förundersökningen. Med rättens medgivande
får dock anstå viss kortare tid med sådant överlämnande (12 §).

Om inte synnerligt hinder möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling
senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen
inkom till rätten (13 5). Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott
till dess frågan kan avgöras (15 $). Sedan förhandlingen avslutats skall rätten
omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan (16 §). I samband med häktningsbeslut
skall rätten, om inte åtal redan väckts, utsätta viss tid inom
vilken åtal skall väckas. Denna tid Hr inte bestämmas längre än som är
oundgängligen erforderligt. Häktningsfrågan skall periodiskt omprövas om
behandlingen av målet drar ut på tiden. För sådant ändamål skall rätten
hålla ny förhandling med högst två veckors mellanrum. Längre tids mellanrum
kan dock bestämmas (18 §). Mål i vilket någon hålls häktad skall
av domstolen behandlas med särskild skyndsamhet. Huvudförhandling i
tingsrätt skall i princip hållas inom en vecka från den dag åtalet väcktes
(45 kap. 14 § RB).

När rätten efter huvudförhandling avgör målet och misstänkt som är
häktad därvid döms för brottet skall rätten pröva om den dömde i häkte
skall avbida att domen vinner laga kraft. Är den dömde på fri fot kan
rätten förordna att han skall häktas (24 kap. 21 5 RB).

Enligt 33 kap. 5 § brottsbalken skall vid ådömande av frihetsstraff tid
varunder den dömde varit anhållen eller häktad som regel anses som tid
under vilken den ådömda påföljden avtjänats i anstalt.

I vissa fall då det på grund av flyktfara är önskvärt att hålla kontroll
över den misstänkte kan anhållande och häktning framstå som onödigt
hårda ingrepp. Därför finns en möjlighet att ersätta dessa åtgärder med
reseförbud. Regler härom ges i 25 kap. RB. Ett reseförbud innebär att den
misstänkte inte får lämna honom anvisad vistelseort utan tillstånd. Med
ett sådant förbud kan för kontrollens skull förenas särskilda villkor eller
föreskrifter som den misstänkte skall iaktta. Förutsättningarna för meddelande
av reseförbud är lindrigare än för beslut om häktning (1 §). Misstanken
om brott kan vara svagare grundad. Överträds reseförbud skall den
misstänkte anhållas eller häktas om det inte är uppenbart obehövligt (9 S).

Är den misstänkte anhållen eller häktad skall på hans begäran offentlig
försvarare förordnas för honom (21 kap. 3 § RB).

Rörande rättens sammansättning stadgas i 1 kap. 3 § RB att tingsrätt

JuU 1975/76: 11

3

i brottmål skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Antalet nämndemän
är bestämt till fem. Tingsrätt är enligt samma lagrum domför med enbart
en lagfaren domare vid bl. a. måls avgörande utan huvudförhandling och
vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället.
Vid handläggning av häktningsfråga som inte sker i anslutning till huvudförhandling
är tingsrätt alltså domför med en lagfaren domare. Enligt 2
kap. 4 § RB är hovrätt domför med fyra ledamöter. Avdelning av högsta
domstolen är enligt 3 kap. 6 5 RB domför med fem ledamöter.

Undersökning av RÅ 1974

Vissa grundläggande statistiska förhållanden rörande tillämpningen av
reglerna om anhållande och häktning har kartlagts genom en undersökning
som riksåklagaren framlagt i april 1974. Av undersökningen framgår bl. a.
följande.

Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Endast en tredjedel eller omkring
9 000 personer begärs häktade. Av häktningsframställningarna leder mera
än tre fjärdedelar till häktning. Anhållnings- och häktningstiderna framstår
inte som anmärkningsvärt långa. De lagstadgade maximifristerna utnyttjas
sällan. Längre häktningstider förekommer huvudsakligen i fall då förordnande
om rättspsykiatrisk undersökning har meddelats. Förmögenhetsbrott
är orsak till häktning i majoriteten av alla fall. När häktning har förekommit
foijer i regel frihetsberövande påföljd. Kriminalvård i frihet blir dock påföljden
i mer än en femtedel av samtliga fall. I ungefär två procent blir
samtliga åtalspunkter som grundat häktningen ogillade.

Utredning angående översyn av häktningsbestäinmelserna

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat sakkunniga för att utföra en översyn av bestämmelserna
om de personella tvångsmedlen i straffprocessen.

I direktiven för utredningen uttalar departementschefen att hittillsvarande
erfarenheter från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen
enligt hans mening inte ger belägg för att det skulle föreligga behov av
en total revision av dessa regler. Däremot anser han starka skäl tala för
att man genom partiella reformer bör kunna uppnå en ordning som i skilda
hänseenden är mer tillfredsställande än den nuvarande. I fortsättningen
uttalar departementschefen bl. a. att det uppenbarligen är av stor vikt att
tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen så långt möjligt bringas
i samklang med de riktlinjer som har dragits upp för det kriminalpolitiska
reformarbetet. Även det förhållandet att ett temporärt frihetsberövande innebär
ett djupt ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden pekar enligt
departementschefen på det angelägna i att man söker begränsa användningen
av dessa tvångsmedel så långt det är möjligt. Härefter anger departements I*

Riksdagen 1975/76. 7 sami. nr II

JuU 1975/76: 11

4

chefen olika frågor som utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet. Såvitt
gäller förfarandet uttalar departementschefen bl. a. följande.

För att domstolsprövningen vid häktning skall kunna tjäna sitt syfte är
det viktigt att domstolen och den misstänkte i så god tid som möjligt och
i tillräcklig omfattning får del av utredningsmaterialet. De praktiska problem
som hänger samman med att snabbt tillställa domstolen och den misstänkte
erforderligt material bör utredas närmare. Det bör också övervägas om man
inte bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling
i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Även i
övrigt kan det vid en närmare granskning av praxis beträffande anhållande
och häktning visa sig finnas behov av att se över förfarandereglerna.

Departementschefen uttalar vidare att de frågor om reformering av de
straffprocessuella trångsmedlen som han nu berört kan aktualisera vissa
organisatoriska spörsmål inom rättsväsendet, och han tillägger att de sakkunniga
bör vara oförhindrade att också lägga fram förslag i sådana hänseenden.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges domareförbund,
Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare.

Bland remissinstanserna är meningarna delade såväl i fråga om själva
motionsyrkandet som i fråga om motionärernas önskemål att rättens sammansättning
bör vara densamma vid häktningsförhandling som vid huvudförhandling.

JK uttalar - under hänvisning till den i det föregående nämnda utredningen
för en översyn av häktningsbestämmelserna - att det enligt hans
mening är omöjligt att ha någon grundad mening om behovet av nämndemän
vid häktningsförhandling utan ett ställningstagande i utredningskomplexets
övergripande frågor. Han anser spörsmålet vara av främst organisatorisk
art. Med hänsyn bl. a. till det anförda och till att frågan om
rättens sammansättning tillhör de spörsmål som naturligen faller in under
utredningsuppgiften, utgår JK från att utredningen självmant kommer att
beakta den väckta frågan om nämndmedverkan vid häktningsförhandling.
Några särskilda direktiv för utredningen i denna del bör enligt JK inte ges.

RÅ uttalar inledningsvis att de frågor som skall prövas vid en häktningsförhandling
i och för sig är väl lämpade för lekmannadeltagande, och han
kan därför i princip ansluta sig till syftet med motionen. Med hänsyn till
att häktningsfrågan endast avser en provisorisk åtgärd under rättegång tilllägger
RÅ att det inte är självklart att lekmannainslaget behöver vara lika
stort som vid målets slutliga prövning. Rätten kunde enligt RÅ:s mening
förslagsvis bestå av juristdomaren och två nämndemän.

RÅ anför i sitt yttrande vissa skäl av praktisk natur mot tanken på att

JuU 1975/76:11

5

infora nämnd vid häktningsförhandling. Dessa skäl utvecklar RÅ på följande
sätt:

Enligt gällande bestämmelser skall domstolen handlägga häktningsframställning
med stor skyndsamhet. De tidsfrister som är stipulerade kräver
i allmänhet att häktningsförhandlingen måste utsättas omedelbart efter det
att framställningen inkommit till domstolen. Redan i dag är det många
gånger svårt att bestämma en tidpunkt för förhandlingen som passar såväl
domstolens som åklagarens och försvararens arbetsschema. De praktiska
svårigheterna härvidlag ökar om även nämndemän skall inkallas och blir
självfallet större ju fler nämndemän som skall delta. Skyndsamhetskravet

- som tillgodoser den misstänktes rättssäkerhet - kan möjligen vara så starkt
att en regel om deltagande av nämndemän inte bör göras helt undantagslös.
Vid bedömning av frågan om nämnddeltagande vid häktningsförhandling
bör vidare också beaktas de ökade kostnader för rättskipningen som skulle
följa av reformen.

Avslutningsvis uttalar RÅ att det inte utan närmare utredning kan bedömas
huruvida de praktiska svårigheterna och kostnadsaspekten utgör så
starka skäl mot den ifrågasatta reformen att den inte bör genomföras. Han
tillstyrker därför att frågan blir föremål för utredning. Denna synes enligt
RÅ lämpligen kunna utföras av utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna.

Hovrätten, som avstyrker motionärernas utredningsförslag, utgår från att
någon begränsning bör gälla för nämndens deltagande i brottmålsrättskipningen,
och hovrätten finner det med denna utgångspunkt naturligt att
från nämndmedverkan undanta förberedande åtgärder. Hovrätten finner det
också till fyllest att nämnden medverkar enbart vid huvudförhandlingen.
Hovrätten påpekar att även andra för den misstänkte betydelsefulla beslut
än häktning träffas av ensamdomare under den förberedande behandlingen,
såsom förordnande om personundersökning och inhämtande av läkarintyg
enligt personundersökningslagen i fall den misstänkte förnekar den gärning
som omfattas av misstanken. Om det skulle övervägas att låta nämnd deltaga
i den förberedande handläggningen, är det därför enligt hovrättens mening
ej givet att gränsen skall dras vid häktningsförhandling.

Enligt hovrättens mening föreligger inte hinder för den i det föregående
nämnda utredningen för en översyn av häktningsbestämmelserna att, om
den skulle anse det påkallat, till prövning uppta det spörsmål som motionärerna
aktualiserat.

Domareförbundet uttalar att utvecklingen har gått i riktning mot ökat
deltagande av lekmannadomare i rättskipningen, och att lekmännens medverkan
har ansetts bidra till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende
för domstolarna. Härvidlag är då, framhåller förbundet, att beakta, att för
underrätternas del fråga är om måls eller ärendes avgörande genom dom
eller beslut. Vad frågan nu gäller är emellertid, påpekar förbundet, nämndemäns
medverkan vid ställningstagande till yrkande om en säkerhetsåtgärd
i inledningen till en brottmålsprocess. I sammanhanget erinrar förbundet

JuU 1975/76: 11

6

om att de nuvarande häktningstiderna ej framstår som anmärkningsvärt
långa samt att lagstadgade maximifrister sällan utnyttjas. Värt beaktande
är enligt förbundet också att beslut om häktning, som ju kan överklagas
och som hovrätten behandlar med förtur, som regel inte ändras.

Vad nu anförts innefattar enligt förbundet i sig skäl för viss tveksamhet
inför tanken att låta nämndemän ingå i rättens sammansättning vid häktningsförhandling.
Detta innebär icke att förbundet är av den uppfattningen
att lekmannamedverkan inte skulle kunna vara värdefull även vid häktningsförhandling,
utan fråga är närmast om sådan medverkan är av behovet
så påkallad, att den ändock bör införas. Hänsyn av praktiskt art leder enligt
förbundet närmast till att motionärernas krav icke nu bör föranleda önskad
åtgärd. Härvidlag framhåller förbundet bl. a. att häktningsförhandlingen kan
komma att hållas ibland samma dag som häktningsframställningen inkommit
till rätten och ofta nästa dag. Risk föreligger då enligt förbundet
att det särskilt på landsbygden men förmodligen också i större städer kan
bli svårt att så snabbt få erforderligt antal nämndemän sammankallade till
en häktningsförhandling. Ofta torde det enligt förbundets mening dessutom
vara förenat med organisatoriska svårigheter att tillgodose intresset av att
i samband med en häktningsförhandling anlita nämnden även för annan
förhandling.

Eftersom ett oavvisligt rättssäkerhetskrav inte för närvarande synes påkalla
att den genom motionen väckta tanken realiseras genom en partiell
reform, föreslår förbundet att motionen - eventuellt efter tilläggsdirektiv

- överlämnas till den i det föregående omnämnda utredningen.

Advokatsamfundet framhåller att ett långt frihetsberövande av den isolerande
natur det här kan vara fråga om kan få en menlig och ibland förödande
inverkan för den häktade från personlig, social och/eller ekonomisk
synpunkt. Vidare uttalar samfundet att beslut om häktning fattas efter en
förhållandevis summarisk förhandling och att underlaget för beslutet naturligt
nog i detta tidigare skede av utredningen i regel blir föga tillfredsställande.
Det beslut domaren ensam fattar kan innebära ett frihetsberövande
som kanske blir lika långt eller längre än exempelvis ett fängelsestraff som
följer på ett bifallet åtal för rattfylleri. Från de nu anförda synpunkterna
finns det enligt samfundets mening skäl av principiell natur som talar för
motionärernas yrkande.

Å andra sidan uttalar samfundet att den översyn av häktningsinstitutet
som nu pågår måhända kan resultera i förslag som är ägnade att åstadkomma
erforderlig restriktivitet vid häktningsreglernas tillämpning och även i övrigt
leda till en ökad rättssäkerhet i ifrågavarande hänseende. Samfundet anser
därför att resultatet av den pågående översynen bör avvaktas. Därefter torde
man enligt samfundet ha bättre möjligheter att bedöma behovet av den
begärda utredningen.

Av angivna skäl anser sig samfundet inte böra tillstyrka motionen.

Åklagareföreningen uttalar att frågan om sannolika skäl för misstanke fö -

JuU 1975/76: 11

7

religger sällan uppkommer vid häktningsförhandling. De särskilda häktningsskälen
är likaledes väl dokumenterade. Något utrymme för lekmannabedömande
i de traditionella frågorna föreligger därför enligt föreningens
uppfattning knappast. Föreningen anför vidare att lekmännen genom sin
medverkan vid huvudförhandlingen har insyn i hur domstolarna tillämpar
häktningsinstitutet. Inte heller ur tillitssynpunkt synes därför lekmannarepresentation
vid häktningsförhandling erforderlig.

Föreningen pekar också på de praktiska svårigheterna att få en representativ
sammansättning av nämnden. Häktningsförhandling utsätts på
grund av gällande tidsfrister med kort varsel och har regelmässigt en mycket
kort varaktighet. Detta torde enligt föreningen medföra svårighet för de
yrkesverksamma att deltaga vid dessa förhandlingar.

På anförda skäl och eftersom rättssäkerheten icke kan förmodas öka genom
nämnds medverkan vid häktningsförhandling vill föreningen förorda att
motionen inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion med yrkande att riksdagen
hos regeringen skall anhålla om utredning av frågan om rättens sammansättning
vid häktningsförhandling.

För att säkerställa straffrättskipningen slår vissa tvångsmedel till myndigheternas
förfogande. Man brukar skilja mellan personella tvångsmedel,
dvs. främst anhållande och häktning, och reella tvångsmedel, t. ex. kvarstad
och beslag. Av tvångsmedlen är anhållande och häktning de som är mest
ingripande för den enskilde. Bland övriga personella tvångsmedel i straffprocessen
kan nämnas gripande, övervakning och reseförbud.

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken. Som framgår av
redogörelsen för gällande rätt i det föregående är användningen av häktning
och anhållande omgärdad av åtskilliga restriktioner, vilka uppställts framför
allt av hänsyn till den misstänktes eller häktades rättssäkerhet. Det gäller
såväl de allmänna förutsättningarna för anhållande och häktning som själva
förfarandet i samband med att sådan åtgärd beslutas.

Beslut om häktning meddelas av domstol. Häktning kan beslutas antingen
vid häktningsförhandling eller huvudförhandling. Om inte synnerligt hinder
möter skall rätten i normala fall hålla häktningsförhandling senast på fjärde
dagen efter det att häktningsframställning kommit in till rätten. Förhandlingen
skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess frågan kan avgöras.
Sedan förhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.
När rätten efter huvudförhandling avgör målet och misstänkt
sorn är häktad därvid döms till ansvar, skall rätten pröva om den dömde
i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. Är den dömde på fri
fot kan rätten förordna att han skall häktas. Att i vissa fall mindre ingripande
åtgärder såsom övervakning eller reseförbud kan träda i stället för häktning

JuU 1975/76:11

8

framgår av redogörelsen i det föregående.

Tingsrätt skall vid huvudförhandling i brottmål i regel bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän. Vid handläggning av häktningsfråga är tingsrätt
domför med enbart en lagfaren domare, såvida inte handläggningen sker
i anslutning till huvudförhandling.

Till stöd för sitt utredningsyrkande rörande rättens sammansättning vid
häktningsförhandling anför motionärerna bl. a. att det i debatten under senare
år förts fram krav på att rättens sammansättning vid sådan förhandling
bör vara densamma som vid huvudförhandling.

Under utskottets remissbehandling av motionen har framkommit olika
meningar såväl i frågaom själva motionsyrkandet som beträffandeönskemålet
om rättens sammansättning vid häktningsförhandling. Goda skäl kan anföras
både för lekmannamedverkan vid sådan förhandling och för ett bibehållande
av nuvarande ordning. Till stöd för en utvidgad nämndmedverkan talar
bl. a. det förhållandet att sådan medverkan ger insyn i domstolarnas verksamhet
och kan bidra till att bevara och fördjupa allmänhetens förtroende
för domstolarna samt att vid häktningsförhandling huvudfrågan i regel är
lämpad för lekmannadeltagande. Det måste också beaktas att ett häktningsbeslut
kan leda till lång tids frihetsförlust. Mot tanken på nämndmedverkan
i de fall som motionärerna avser kan anföras bl. a. att det här gäller beslut
om provisoriska säkerhetsåtgärder i inledningen till en brottmålsprocess,
vilka beslut som regel kommer under lekmännens bedömning vid en efterföljande
huvudförhandling. Det bör också framhållas att, som några remissinstanser
påpekat, de nuvarande förfarandereglerna - främst bestämmelserna
om de tidsfrister inom vilka häktningsförhandling skall hållas -kan medföra organisatoriska och praktiska svårigheter för nämnds deltagande
i den förberedande handläggningen av brottmål.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet måste enligt utskottets mening
beaktas att bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen
f. n. utreds av nyligen tillkallade sakkunniga, utredningen (Ju
1974:17) angående översyn av häktningsbestämmelserna. Syftet med översynen
är inte att åstadkomma en total revision av häktningsreglerna utan
att genom partiella reformer tillskapa en ordning som i skilda hänseenden
är mera tillfredsställande än den nuvarande. Bl. a. skall enligt utredningsdirektiven
särskild uppmärksamhet ägnas åt utformningen av häktningsgrunderna
och möjligheterna att finna alternativ till de frihetsberövande
tvångsmedlen. I utredningsuppdraget ingår också att överväga om man inte
bör vidga möjligheterna att förebringa bevisning vid häktningsförhandling
i fall då den misstänkte förnekar att han har begått brottet. Enligt utredningsdirektiven
kan det vidare bli aktuellt för de sakkunniga att även i
övrigt se över förfarandereglerna.

Med tanke på att en reformering av rättegångsbalkens reglering av häktningsinstitutet
sålunda är förestående synes det utskottet inte lämpligt att
nu ta ställning till frågan om rättens sammansättning vid häktningsför -

JuU 1975/76:11

9

handling. Det bör enligt utskottets mening vara en uppgift för den nyssnämnda
utredningen att pröva frågan i belysning av de överväganden rörande
häktningsinstitutet i övrigt som utredningen kommer att göra.

Vad utskottet sålunda i anledning av motionen anfört bör ges regeringen
till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1975:242 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om prövning av frågan om rättens
sammansättning vid häktningsförhandling.

Stockholm den II november 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Näivarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Schött
(m), Nilsson i Visby (s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson
i Kumla (s) och herr Raneskog (c).